Att förvänta sig ett "ja"

..eller vad som kunde ha varit "god dag yxskaft"

En rysk chaufför, som inte pratade ett ord engelska, kom till mitt arbete. För att kunna kommunicera ringde jag upp vår importör och använde google översätt. Eller vi kommunicerade nog innan det också, för han var av den typen som bara pratar på, kanske höjer rösten lite och inbillar sig att lyssnaren nog lär sig förstå så småningom. Det smittade det av sig och jag pratade engelska med allt kortare meningar och allt yvigare gester. Sedan stod vi båda som frågetecken...
Det var en del strul, bland annat kom transportlovet med helt fel registernummer så vi gick av och an mellan hans bil och mitt kontor. Slutligen hade vi allt på det klara.
Medan jag väntade på att transportlovet skulle skickas, gick chauffören ut i sin bil för att vila. När transportlovet kom printade jag ut alla papper och försökte vara förutseende så att vi inte skulle behöva traska in i kontoret igen. Med google översätt som hjälp printade jag alltså ut texter på ryska enligt hur jag föreställde mig att vår konversation skulle löpa. Jag vek pappret så jag visade en mening i gången.

все в порядке?

Är allt ok? Svaret jag förväntade mig var "Ja!", för då var min följdfråga:

у вас есть все документы вам нужны?

Har du alla papper du behöver? Även på detta önskade jag ett jakande svar. För min avslutande mening löd:

Спасибо! ездить безопасно

Tack! Kör försiktigt.

Så några Spasiba och Dasvidanja och så var det klart. Ryska är skitlätt när man riktigt tänker efter...och när alla svar är Da!

Bilden tog jag medan jag köade i posten innan jul. Kände mig frestad att att begära två lap  i grytan, men  visste att det inte skulle ha blivit så roligt som jag föreställde mig det så jag avstod. Frågade inte heller varför de inte säljer hela ugnar...TG för google translator :-)

Trycka gilla

Om man byter profilbild på Facebook och ens frisör trycker gilla, skall man då tro att hon försöker påminna en om att det är fyra månader sedan man klippt sig, och håret nog är oerhört slitet och urväxt (och att de flesta anlitar en frisör när de gör förlängningar, inte låter sin syster klipsa fast löshår) eller skall man bara tro att hon gillar bilden...

Jag har en ovana att alltid läsa in mera i händelser än där kanske finns :-)

Men jag behöver absolut klippa mig också...

Home alone - day two

Var snäll och glöm det där jag har sagt att jag  kommer att bli en Crazy Cat Lady som bor ensam med ett tjogtal katter. Aint gonna happen! Redan ekvationen en människa versus fyra katter är ohållbar. Det måste helt enkelt finnas flera människor för katterna att springa i fötterna på! Och fler människor att "hjälpa"...

Det tär på mitt självförtroende att de här hängmagade herrarna tror att jag inte kan breda ut ett tyg och klippa till delar utan deras hjälp. Jag har ju faktiskt gått i skola för det här! 

När de två charmerande herrarna tyckt att de sträckt sig tillräcklig långt i sin hjälpsamhet dök unga fröken upp. Hon roade sig med att gräva tunnlar i tyget och fick alltihop att rasa i golvet ett par gånger innan hon bäddade en sovplats åt sig. Vet ni hur många gånger en man kan lyfta ner en katt på golvet och den hoppar upp tillbaka? Rätt många...rätt många!

Undrar om åsnor verkligen är mera envisa än katter? Eller om man bara beslöt sig för att de fåfänga katterna får nog med publicitet ändå, och därför myntade uttrycket "envis som en åsna"?

En långt mera pinsam orsak till att jag inte skall bo ensam är ett jag nu redan, enbart inne på andra dagen, pratar för mig själv. Visst, man kan ju uttrycka sin klantighet högt i ord någon gång när man syr sig i fingret, till exempel...men att högt redogöra för alla sina förehavanden är en helt annan sak. Om jag skall gå ut i garaget för att måla, vet jag nog om att jag skall göra det utan att behöva påpeka..."nej, om jag skulle ta och gå ut i garaget och måla nu, så kommer jag in och äter sen..."

Om ni alla nu kommenterar att ni också pratar för er själva, kommer jag att kunna andas ut och inte oroa mig för om nästa steg är att jag blir osams med mig själv och ljudligt börjar argumentera med mig själv om huruvida jag skall äta eller måla först...

Den här bilderna fick ni bara för att jag älskar markeringspennan som har en tråd man kan dra i för att vässa den...älskar fiffiga saker och lösningar!

Sedan målade jag lite till innan jag la mig. Bara för att det är en så tillfredsställande känsla att krypa ner i sängen när man känner sig initiativrik och kreativ...och enormt trött.

Jamän, hur skall jag vara nu då?

Om jag studerade beteendevetenskap, och var speciellt intresserad av gruppdynamik och arbetsmiljöer, så hade min arbetsplats varit ett drömställe att göra praktiken på. Jag hade fått skriva anteckningar och iakttagelser så att pennan glödde!

Vad som hänt de senaste dagarna har fått mig att fundera på hur olika människor grundinställning till andra människor är. Om man tänker på rent praktiskt agerande, inte känslomässigt, så utgår jag från att folk gör rätt , med ett undantag - i trafiken. Där utgår jag från att folk gör fel och litar inte på någon. Det kan man inte, när man bor i stad, där det finns ett uttryck som "vanha vihreä" (gammal grön) om trafikljusen. Jag har dragit slutsatsen att gammal grön är just när det slår om från orange till rött ljus. Då kan man enligt många bilister ännu köra genom en trafikkorsning - för man kör på "gammal grön"...

Men annars - annars så utgår jag från att folk gör som de skall. Det gör däremot inte den personen som är i högre position än jag, och i och med att personen som sagt har högre position än jag har, är jag också ibland tvungen att gemensamt med denne agera utgående från att folk inte sköter det de skall sköta.Då hamnar jag i lojalitets konflikt...inte mellan personerna utan med mig själv. I ena vågskålen ligger min tro på mänskligheten (jo, jag vet - lite dramatiskt!) och i den andra min lönesäck. Ja - aa, och även om lönesäcken inte är överdrivet tung, väger den nog mera här...

Varför jag grubblar på detta nu är att jag två gånger under de senaste dagarna (och ofta tidigare) har fått sådana baksparkar att jag också borde ha som utgångspunkt att folk gör fel.
Om jag t.ex skickar en exportväxel för att signeras till en person som gjort detta förut, utgår jag att den personen vet vad den skall göra. När personen sedan faxar en signerad kopia, tänker jag: att "omtänksamt, nu vet vi att det är på gång" och skrivet ett e-post för att tacka och samtidigt konstatera att den riktiga kopian är på väg i posten, eller hur?. Inget svar får inga alarmklockor att ringa hos mig, för den här kunden svarar sällan på e-post, utan ringer. Efter att ha gått igenom posten en veckas tid, men det väntade brevet lyser med sin frånvaro, skickar jag ett nytt e-post. Nästa dag ringer jag och får beskedet: "jag förstår inte vad du menar?".
Så efter att ha gjort detta flera gånger tidigare har nu personen glömt proceduren...och dessutom tydligen, trots sin gedigna erfarenhet av finansvärlden, tänkt att banken godtar en suddig faxkopia som dokument och betalar ut en stor summa pengar mot det...

I min arbetsmiljö är det då jag som gjort fel. Jag borde allvarligt överväga att genom hypnos eller någon annan svartkonst lära mig att alltid misstro först. Och sedan valla och leda mina affärskontakter som förskolebarn.

Ibland önskar jag att jag vore en person som bara kunde ruska av allt mig och inte ta in så mycket -  inte grubbla så mycket, men på samma gång är jag så glad att jag är just sådan, för det är ju sån jag är.

Ibland får man bara svänga sig helt avig för att hänga med...

Men, nu ruskar jag av mig det...för det är fredag hörni, och jag skall åka till en liten tjej som snart fyller ett år och prata "gaga - gogo" språk med henne. Och dricka något glas rödvin med hennes mamma.

kramar

Mig lurar du inte...alltid

"...sugar and spice and all things nice.
That´s what little girls are made of"

Och visst är dom de. Mina kramgoa, vänliga och hänsynsfulla tjejer. Mina tjejer med hjärtat väl synligt på ärmen och famnen full av empati.
Men de är också gjorda av så mycket mer. Så mycket djup, insikt, vetskap, initiativ och påhittighet. Humor och också bus. Och absolut inte att glömma: problemlösningsförmåga!

Igår kväll satt Alexandra och gjorde matteläxan i vardagsrummet, medan vi såg på Criminal Minds (dagens ungar har enormt stor simultankapacitet!). Hon märkte att hon behövde en linjal, och frågade:
"Har vi en linjal?"
När man översätter det i mamma-translatorn blir det:
 "Mamma, kan du hämta en linjal åt mig?"
Jag låtsades inte förstå frågans verkliga innebörd och svarade:
"Jo, i hyllan i Rebeckas rum". 
Dottern blev inte nedslagen av att hon misslyckats med sitt sluga trick, utan bad mig sonikt hämta den, för hon orkade inte. Detta följt av ett litet fniss och den berömda "valp-blicken"
"Du får nog hämta den själv", sa pappan, som försvarar sin kvinna mot all form av ondska

Jag såg hur dottern fick en snilleblixt och i nästa stund mätte hon det hon skulle mäta i häftet med iPhonen. Hon fick idéen att kolla om det fanns en sådan app - och det gjorde det naturligtvis! Vad finns det inte app´ar för?

I den här situationen är man liksom vapenlös. Man vet inte om man skall berömma barnet för att det är kvicktänkt eller banna det för lättja...

gammal bild, ung tjej - men med väl inövade "puppy-eyes"

Glad fredag!

Vi skall skaffa en tiger...

...för nu har vi alla förutsättningar att sköta en - oavsett om den luktar illa eller bara behöver fräschas upp!

Eftersom det var så mycket knappar och finesser på mina nya vitvaror, beslöt jag att läsa igenom bruksanvisningarna. Och noga, precis som tillverkaren uppmanar. Vad jag kom fram till? Att jag inte skall söka till FBI. De behöver mig såååå mycket mera på LG Electronics översättar- och korrekturläsaravdelning...

Förutom tigrarna som kan torktumlas, fanns det otaliga andra fel. Endel meningar var till hälften översatta, som om översättaren lämnat allt mitt i en mening och gått på kaffe och sedan en kvart senare inte kom ihåg var han/hon slutade...

Detta är bara så lustigt. Jag ser personen som översatte handboken jobba:
Hmm. Här kom det en mening: ...that does not require ironing...ok, då översätter jag det; dom inte behöver strykas. Ok, nästa mening...that does not require ironing...ok,hmm...require?, då översätter jag det såhär: som inte behövs strykas.
Få se hur många olika svenska ord jag hittar på för ordet materia: material, tvättgods, materia...åtminstone tre...jej!
Kopiera och infoga funktionen skulle kanske fungera...hmm??


Lustigt är också att garantin omfattar skador som tigern kan orsaka, men inte skador som orsakas av råttor och kackelackor...Hmm?

Sedan finns det direkta motsägelser, som gör en användare som nu för en gångs skull värnat om att göra allt rätt, väldigt förbryllad. Jag skall rengöra luddfiltret med dammsugare eller skölja det under rinnande vatten, men samtidigt bör jag notera att inte rengöra luddfiltret med vatten, eftersom vatten på luddfiltret kan ge sämre torkresultat...Hmm?

Kanske det vore bäst att kasta anvisningarna och bara trycka på knapparna och se vad som händer...precis på samma sätt som jag lärde mig använda mikrovågsugnen för flera år sedan...

Pålitliga hjälpmedel?

"Please send picture if I remeber who I am..."


"I would also like to pickpocket me as well as possible engine..."


"No more take this occation to great him..."

Hmmm? Jag börjar definitivt misstänka att några av mina utländska kunder använder sig av Google översätt...

(yngsta dottern, fröken Finurlig, ett antal år sedan)

May the odds be...

Inspirerad av filmen the Hunger Games gjorde jag ett smycke. Åt mig själv denna gång. Ville ha ett smycke som skulle förmedla styrka.

Vi har kastat oss ut i ovissheten förut. Och nu igen. Eftersom jag skannar Pinterest nu som då har jag stött på ett stort intresse för filmen the Hunger Games. Äldsta dottern visste en del om filmen, yngsta dottern lite mindre och mannen hade aldrig hört talas om den. Trots det beslöt vi att det skulle bli familjefilmen vi åkte för att se på lördagen. Jag älskar hur mannen ibland är så totalt fördomsfri, och hänger på med noll vetskap om vad som komma skall!

Jag älskar att gå på bio. Upplevelsen blir så mycket större då. Mest älskar jag att få sitta i mitten och ur ögonvrån betrakta hur min familj reagerar på filmen. Det gör resten av familjen också, och av naturliga skäl kan vi inte alla sitta i mitten...

Jag satt bredvid mannen. I filmens början tänkte jag "du milde, vad skall han tycka om det här?", man känner ju ett visst ansvar när man lockat med någon på något. Efter ett tag märkte jag hur spänningen grabbade tag om honom och jag kunde andas ut. När man varit inpå huden på en annan människa i över 20 års tid avslöjar andningen och kroppsspråket (...ok!...och handsvetten, vi håller alltid varandra i hand på bio) lika mycket om den andres reaktion som högt uttalade ord. Och jag visste att filmen gick hem. Precis som jag visste att båda döttrarna skulle ha mycket känslor och reaktioner på den.

Nu måste jag läsa trilogin...

Real Life - parfymer och dofter

Yohannas real Life utmaningen denna vecka handlar om parfymer.

Min inställning har alltid varit att jag inte vill lukta parfym på långa vägar, men om någon kommer nära mig, vill jag lukta gott. Jag har läst att det finns en ”god ton” regel för detta och det är att den egna doftcirkeln skall sluta på en armlängds avstånd. Många tanter har nog väldigt långa armar...

Min första parfym fick jag av en faster och den doftade liljekonvalj. Mycket och enbart liljekonvalj. Och var grön. När jag var ung använde jag väldigt lite dofter, men minns att jag hade Alyssa Ashleys kroppslotion som doftade musk.

Jag har parfymen i badrumsskåpet bland alla andra burkar och flaskor. Jag äger tre parfymer (EdT), men använder egentligen bara en av dem: Hugo Boss Orange. Jag har lärt mig lita på Boss. Läste på nätet att Boss Orange är inspirerad av den mångfacetterade kvinnan och karaktäriserar modern kvinnlighet. Det låter ju bra, kunde ha nöjt mig med enbart beskrivningen, även om doften inte passat! Jag tror att man kan identifiera sig med och ego-boosta lite genom att ”köpa” det som marknadsföringen säljer.

För mig är det väldigt svårt att ta till mig nya parfymer...jag blir helt vimmelkantig i taxfree butikerna på färjorna och kan inte längre säga vad jag tycker om. Om jag genast lyckas testa en parfym som jag tycker går ihop med min egen doft, ja som nästan försvinner på mig, är det en fullträff.

De två andra parfymerna (som båda är nästan slut) är Chanel´s Allure och Boss Pure Purple.

Pure Purple är för kvinnan som njuter av att flytta, leva och skratta och att vara sig själv. Jag har inte flyttat på 16 år, kanske det är därför den inte längre känns rätt.

Innan det hade jag Boss Deep Red. Här var det rätt och slätt doften som avgjorde köpet, eftersom parfymen lanserades för den sensuella och även provokativa kvinnan. Hon som tar första steget...Inte jag alltså!

Märks att jag gillar marknadsföring och reklam, eller hur? Jag tror nämligen att det är en så stor del av varför det säljs så mycket parfym. Man skapar ett behov som egentligen inte finns. Möjligheter som erbjuds om man doftar gott... Det är ju dock sällan folk blir ihågkomna för doften – om någon kommer ihåg en som "jaa, hon ja, tjejen som doftar gott, eller hur?", borde man kanske jobba lite med personligheten :-)

Parfym är inte viktigt för mig. Kunde klara mig utan. Doft är däremot väldigt viktigt. Jag tycker att dokumentärer som handlar om hur våra sinnen påverkas är intressanta. Liksom forskningen om det. Det finns en studie som säger att kvinnor som vill göra karriär, och har manliga chefer, borde använda en manlig doft istället för en kvinnlig. Många parfymer för kvinnor stimulerar de delar av mannens hjärna som väcker fortplantningsinstinkten, medan många parfymer för män ger maktsignaler. Jag har inte testat detta, så byt inte till Old Spice för att ni läste detta, tjejer!

Tack Yohanna för utmaningen! Du inspirerar.

(somliga bilder har jag som synes snappat från nätet)

Real life, vanor o ovanor

Yohanna vädjar:

Så nu, snälla, säg att jag inte är den enda som beter sig konstigt ibland ;) Har du nån tic, är skrockfull eller gör något annat konstigt som du inte riktigt kan förklara. Som du har hittat på själv måste göras?

Javisst. Jag har läst rätt mycket om kroppsspråk, så jag vet när mina händer avslöjar mig. Mina gester när jag är osäker. Detta är ju inte "tics" precis, men saker man gör omvedvetet, men kanske blir medveten om. Om jag stryker mig på halsen eller gnider hakan läser chefen undermedvetet mitt kroppsspråk och vet att jag tvivlar på vad han säger...

Jag är inte direkt skrockfull, men mannen och hans släkt är destu mera. Det är allt från hur man överräcker salt och stål till att spotta för svarta katter. Efter att ha tittat på Rachel Rays kockprogram, lade jag till mig vanan att kasta lite salt över axeln. Bara för att det såg så kul ut. Och man kan ju alltid värja sig lite...för säkerhets skull...

Nu är det ju mest mannen som lagar mat, men frukostomeletten gör jag själv på vardagarna. Då sitter åtminstone tre katter i ring bakom mig och väntar på att få en skinkbit. De är inte helt nöjda med att få salt kastat i ögonen, så jag fick sluta avvärja olyckan på det sättet.

Min värsta ovana, eller lat är att jag gnider fötterna. Sådär som kattungar gör. Fast när kattungar gör det är det gulligt. Innan jag började vinterbada hade jag alltid kalla fötter. Min yngsta dotter gnider fötterna precis som jag. Efter att hon suttit vid datorn och "umgåtts med sina vänner" kryper hon ner bredvid mig i soffan och börjar gnida sina iskalla fötter mot mina. Det är rysligt. Jag frågade mannen hur han stått ut med mitt gnidande och mina kalla fötter alla dessa år. "Av kärlek", svarade han, "....och så vänjer man sig". Jag gnider ännu, fast mina fötter är varma. Det är kanske ett trygghetssökande...

Och så skrapar jag på sårskorpor. Jag har ännu två myggbett på benen från i somras som jag kan få ärren uppskrapade på, fast det börjar nog göra fasligt ont. Och ser fasligt ut. Denna ovana önskar jag att jag kunde sluta med, borde kanske börja röka...

Det som förargar familjen mest är kanske mitt "ytstädande". Det är en vana jag lagt till mig med. Jag vill ha vissa bord och ytor tomma, och då stuvar jag ner alla deras grejer i första bästa låda. Notera att första bästa låda inte alltid är närmaste lådan. Sedan glömmer jag tvärt vad jag stuvat ner och vart.

Men första plätten/ pannkakan går till hunden, Yohanna! Kram på dig.

Förändring börjar med en viskning

Trots att jag läser mycket, recenserar jag sällan. Jag tror nog att det vore en bra idé, för då skulle man verkligen fundera över vad man just läste. Och jag tycker själv om att läsa recensioner, såväl innan jag själv läst boken ifråga, som efteråt.

En av böckerna jag hade med mig medan jag bodde på hotell under båtmässan var Niceville av Kathryn Stockett. Den har legat på "att-läsa" listan länge, och nu blev det av. En verkligt medryckande bok, en bok jag ville sträckläsa...så det var inte ett perfekt val för den här resan. Utmaningen ligger i att hitta en just lagom intressant bok, så att man känner att den var värd att släpa med på resan, men inte så bra att man nästan missar frukosten, för att man inte kan lägga undan boken.

Jag skall inte recensera boken, jag ville bara skriva om de associationer som uppstod när jag läste. Även om Finland har sträng invandrarpolitik, och inte tar emot lika mycket flyktingar som grannländerna, syns redan i Helsingfors tydligt ormstruktureringen av arbetsplatserna inom service branschen. Till exempel hotellstäderskor och diskplockare är till största delen invandrare.

I och med att jag läste om hur den vita överklassen behandlade sina färgade hemhjälper, blev jag plötsligt varse om mitt beteende som hotellgäst. Jag märkte små saker som att när jag rengjorde hårborsten och håret från den blev så elektriskt att det inte landade i skräp-korgen utan på badrumsmattan, gick jag bara ut ur badrummet och lämnade det där. Men plötsligt med dubbel identitet. Jag var mig själv, duktig självförsörjande 2010-tals kvinna, men samtidigt kände jag mig som en bortskämd överklass kvinna i den djupa södern, med inrotad insikt om att någon plockar upp efter mig. Jag fick en mikroskopisk föraning om känslan att inte leva i den här verkligheten. Det var rätt lustigt.

Visst, när man bor på hotell betalar man för service, men mitt outtalade motto har alltid varit att om inte underlätta andras arbete, så åtminstone inte belasta det. Eftersom jag jobbat som hytt-städerska, går vi nu alltid iland efter en kryssning, så att hytten är "för-städad"...allt skräp i skräp-korgarna, lakanen dragna ur sängarna och handdukarna i en hög. Det är bara en vana som inte går att bryta.

Jag hälsar god morgon åt hotellstäderskor och så, men jag blev ändå varse om att det finns arbetsgrupper som tenderar att bli "osynliga". Om man sitter i ett frukost-sällskap och diskuterar och en köksanställd tyst och smidigt plockar undan använda tallrikar och bestick, och ingen i sällskapet tackar eller ens nickar åt diskplockaren, är det då ok pga av att situationen är som den är, eller är det nonchalans?

Ni som har läst Niceville vet att den handlar om tre kvinnors samarbete med att ge ut en bok som skildrar de färgade kvinnornas liv som hemhjälper hos de vita familjerna. Det handlar om -60 talet, när stora förändringar skedde, och boken tangerar en hel del stora frågor om rasdiskriminering, segregation och medborgarrätts rörelsen, men jag går inte in på de frågorna, utan konstaterar bara att som skönlitteratur är boken välskriven, fascinerande, behaglig, spännande och tänkvärd.

Jag väljer böcker mest utgående från författaren och recensioner, men ofta väljer jag en bok bara för att omslaget tilltalar mig. Här tycker jag att den amerikanska versionen var intetsägande, jämfört med...

...det brittiska, som var vackert och nostalgiskt. Men favoriten var dock det svenska omslaget...

...det var ett konstverk tycker jag. Det gör att man bara vill trycka boken till bröstet och krama den!

kram på er, Ann-Mari

Ta säden dit du kommer?

För många år sedan, 1985 för att vara exakt, tågluffade jag och min amerikanska väninna i Europa i två månader. Efter att lojt och behagligt rört oss i norden och mellan-europa kom vi till Italien. Italien blev resans enda antiklimax - och en stor sådan. Vi myntade förkortningen FI, och det stod verkligen inte för Fine Italians.

Under våra dagar i Italien blev vi lurade, rånade, förnedrade och utsatta för försök till våldtäkt. Jag minns att vi på tåget från Italien till den franska Rivieran grubblade över hur dessa snuskiga män med en häpnadsväckande naturlig fallenhet för så många obscena gester och med ena handen ständigt justerande skrevet, kunde ha skapat så mycket vackert...vacker konst, suverän musik, imponerande byggnader och statyer som tar andan ur en.

Vi skämtade om att åka tillbaka till Rom, för att plocka upp slantarna vi tidigare, lyckligt ovetande om hur vår vistelse skulle arta sig, kastade i fontänen vid Trevi. Men det skulle ju ha inneburit att återvända dit och det ville vi inte, så slanten fick vara. Så svor vi, nästan i spott och blod, på att aldrig åka tillbaka...

Vi var unga och ignoranta. Vi ansåg att man kunde kräva av folk att de skulle vara rättskaffens och följa våra egna samhällsnormer. I vårt jämlikhetstänkande vägrade vi godta att en fras som "vi kan ta er upp till berget, man har en fantastisk vy över Rom därifrån" egentligen skulle översättes till "Vi tar er upp till berget, ni erbjuder fantastiskt sex som tack". Vi flydde nerför berget till fots, dök in i stickiga buskage så fort en bil körde förbi och kom slutligen trötta, rädda, smutsiga och sönderskrapade till ungdomshärbärget en timme efter att det stängdes. Vi slapp inte in, trots att vi hade en italiensk militärpolis som översatte vår situation åt ägaren. Vi beslöt att begära vår packning, och sätta oss på ett natt-tåg bort - vart som helst- men de vägrade ge oss våra ryggsäckar förrän morgonen. Vi tillbringade natten åkande av och an på metron, ösande galla över Fucking Italians. De sista timmarna innan gryningen var jag tvungen att vara tyst, för mina kontaktlinser höll på att torka fast i ögonen, och jag såg ingen annan råd än att sätta dem i munnen!

Vi kom till Nizza, med andan i halsen och uppjagade hjärtan. Där slappnade vi av och kunde börja andas i samma lugna tempo som genomsyrade staden och stranden. Vi mötte danska och svenska killar, och for med dem till den svenske killens stuga i Sospel. Vi njöt av att kunna umgås med det motsatta könet, utan att automatiskt vara som två bitar som måste passas ihop. Att kunna prata djupsinningt och skämta hämningslöst. Att kunna kasta huvudet bakåt av bubblande skratt, utan att behöva tänka på att det att man blottar halsen är en gest som kan tolkas som att man är attraherad. Vi njöt av att känna förtroende igen.

Nu har mycket vatten flutit under broarna, och jag har en man som drömmer om allt sevärt i Italien och två döttrar som älskar kultur, symbolik och historia. Vi beslöt redan förra våren att vi skall ta med tjejerna på ännu en semesterresa innan de är vuxna. Äldsta dottern sade att hon inte ville på någon strandsemester, hon ville uppleva mera. Rom var ett dröm-resemål, Istanbul ett annat. Vi har nu bokat en resa till Rom i April!

Ni som läst min blogg länge minns kanske att jag upplevt vissa turkar alltför närgångna. Samtidigt vet jag att jag skulle njuta av en stad som Istanbul, så om allt går bra i Rom, kanske jag ändrar åsikt om att resa till Turkiet också...

Mannen "tröstade" mig med att jag knappast får samma uppmärksamhet av de syditalienska männen nu, när jag är äldre, gift och har två halvvuxna döttrar med mig, som jag fick när jag var en blond 21-åring.

Jag har googlat Rom och läst så mycket om stan de senaste dagarna att jag brinner av resfeber! Vi skall gå i Dan Browns fotspår genom änglarna och demonernas Rom. Vi skall gå runt i Vatikanen tills fötterna ropar på hjälp. Vi skall sitta på små ute-(eller inne) serveringar med rödrutiga dukar och äta pasta, pizza och glass. Och vi skall banne mig njuta!

Språk och makt

I mitt jobb har jag varit tvungen att lära mig ett sorts maktspråk som skiljer sig avsevärt från mitt eget personliga språk. Mottot är att förekomma istället för ett förekommas. I början kändes detta dominerande sätt att kommunicera på så främmande för mig att det gav mig sömnlösa nätter. Det känns fortfarande främmande för mig, men jag har beslutat att jag behöver min sömn mera än jag behöver just det här jobbet.

Ett manipulerande, nästan hotfullt språkbruk föder dock reaktioner, och reaktioner leder oftast till agerande. Så om man bara ser till resultatet fungerar vanligtvis ett tonsättande kraftfullt språk. Men om man strävar till ett långvarigt och framgångsrikt samarbete, byggt på ömsesidigt förtroende är jag tveksam till att det är den rätta vägen.

Oavsett: jag har nu den hårda vägen fått maktens språk inbankat i muskelminnet.

För över ett år sedan beställde äldsta dottern en mycket efterlängtad Ball-Jointed-Doll docka från Asien. Hon hade sparat pengar och gav upp en del av julklapparna för den. Naturligtvis skulle den betalas innan leverans. Dockorna görs för hand, så vi visste att man kunde räkna med ca 6 veckors leveranstid, men ännu i Mars hördes ingenting om dockan. Dottern skickade vänliga e-postmeddelanden, men fick inga svar. I mars fick vi ett grupp-meddelande om att en "tragic industrial accident" hade inträffat, och efter det fick dottern e-post av kontaktpersonen Emily, med förklaringar om brutna armar och försäljningssystem som kraschat. Dottern fortsatte en korrespondense som gick i tonen:

Rebecka:That's so sad, but I'm happy things are going better now.Hope Emily gets better! I hope that I won't sound unsensitive now but I must ask about the hands. Do they come with my doll or do I have to order them separately? Sorry again to ask.This small delay is not a worry for me. I'm just happy to get one of your incredible beautiful dolls. Also, could you please tell me when you send my doll? I want to know when to really start waiting for it!

Emily:Thanks very much for you concern !!! ^ ^...Please do not worry.

Så pågick det en tid, och sedan blev automatiska svarsmeddelanden och därfter total tystnad. "Det är kört" sa mannen, "de var inte seriösa, vi ser aldrig av dockan eller pengarna". Jag såg min dotters ledsenhet och då grep mitt "arbetsjag" in. Jag bomarderade dem med e-post fyllda av kraftfulla hot och uppmaningar, typ:

this is Rebeckas mother writing.(undrar om jag verkligen tänkte att det låg någon pondus i det? hihi) I urgently need to know the status on our order. I am running out of patience with your explanations.blablabla..we googled xxx before making the order and mostly people thought you are trustable and the orders are handled with professionality. I have to say, that is not how I see it. I sincerly hope you have not abused a young girls desire to own a xxx-doll and the money she has saved up for bying it. I expect to have a shipment date and the tracking information within 7 working days from this letter. (från brev 1)

I still haven´t gotten any answer from you! We put our trust in you by sending you money in advance, and now we are not getting the doll ordered or even any kind of real information, just the run-around. If I don´t hear from you today, I demand that you refund the total amount we have paid so that we can go ahead and order the doll from a more reliable plant. We have been utterly patient and understanding for your situation, but at this point we are only so disappointed. (från brev 16)

Dottern följde med diskussioner på FB och andra forum, där unga tjejer världen över berättade om hur länge de väntat på sina dockor. Slutligen, i september, började det dyka upp kommentarer om kunder som hade fått sina dockor. Samtidigt dök det upp en ny kontaktperson på företaget som faktiskt började svara på e-mailen. Jag fick en "uppenbarelse" och tänkte att eftersom hot inte leder till något skall jag överösa dem med artigheter...Hör och häpna...då började jag få svar med kärleksfulla meningar som: "dear my friend", "How is Rebecka? I hope she will be healthy and happy", "of course, my dear", "my dear friend, we will do our best to help you" och slutligen ett meddelande "Your Don doll is on his way home"

Den vackra dockan kom hem i november, och några veckor efter det kom en peruk som fattades, hem. Påföljt av ett e-mail med orden "please let Rebecka know we love all children who have love in their heart" (aaww!)

Jaha, om ni har orkat läsa ända hit skall jag avslöja för er vad jag lärt mig. Det är tre saker.

1. var sann mot dig själv

2. man kommer längre med vänlighet än med en pistol

och sist men inte minst:

3. ibland vinner trägen, vem än han/hon nu är

Om 50-års trots

En rent hypotetisk liten historia:

I en familj med två tonårsdöttrar får ett par terapeuter mamman att oroa sig lite över frånvaron av stridigheter, smällande i dörrar och raseriutbrott. Så borde situationen se ut i en familj med tonåringar, så familjen uppmanas att lära sig skrika och ropa. Konstruktivt.

Efter en mysig helg med familjemiddagar, kärleksfull retsamhet och gosande i soffan åker mamman i den hypotetiska familjen till sitt arbete.

På arbetet har de möte vid 9-ans kaffe. Möteskallelsen har varit uppsatt på företagets alla tre anslagstavlor i god tid, precis som sig bör. På mötet lyser den nästan 50-åriga arbetsledaren med sin frånvaro. Efter mötet kommer han till mammans kontor, där den över 50-iga chefen sitter och diskuterar ett annat ärende. Följande dialog utspelas:

-"Hade ni någon slags möte?" frågar nästan 50-åringen med retlig röst

-"Jo, vi hade ju förhandlingarna...?...?" svarar över 50-iga chefen förvånat.

-"Jaha, jag visste inte om det jag!"

-"Men...det har ju varit information om det", vänder sig till mamman, till vars arbetsuppgifter detta inte hör, "eller hur? Visst har det?"

Mamman lugnt:

-"Jo, det finns en lapp om det på anslagstavlan"

-"Ja, inte har jag sett den!" fräser nästan 50-åringen trotsigt. "Jag satt ensam på kaffe och visste ingenting, för ingen hade sagt något åt mig!!!"

-"Jamen, tänk nu lite själv" säger över 50-iga chefen med mild ironi i rösten. "Om alla andra visste om det, så borde ju du också ha vetat, nog måste du ta så mycket ansvar, eller hur?"

-"Jaha, så det är mitt fel nu att jag inte visste?"

-"Nå, vems fel skulle det annars vara?" fräser över 50-iga chefen. Nu med mycket ironi och begynnande ilska.

-"Jaa, det här just bevisar hur det är" skriker nästan 50-åringen och stormar ut. Dörren smäller så väggarna skakar.

-"Vad bevisar det? Va? Va?" ropar över 50-iga chefen utmanande i tomrummet efter nästan 50-åringen.

Vid 2-ans kaffe trotsar nästan 50-åringen och kommer inte för att dricka kaffe med arbetskamraterna. Över 50-åriga chefen går och hämtar honom. Vad som utspelas kan vi bara spekulera om, men när de kommer tillbaka är de vänner igen. Skrattar och bultar varandra i ryggen. Konstruktiv ilska?

Mamman tänker på att det säkert finns en teori om alltings varnade. Det som fattas någonstans, finns med säkerhet någon annanstans.

Mamman är inte heller längre orolig för frånvaron av pubertets-raseri i den hypotetiska familjen. Hellre då utan, för risken finns tydligen att det beteendet fastnar på även upp i vuxen ålder och få saker är så skrattretande som vuxna (män) med tonårshormoner.

(Personerna i denna historia är fiktiva, även om de möjligen kan påminna om personer ur verkliga livet)

Menlös eller värnlös

På mitt jobb använder jag finska, svenska och engelska. Ofta när jag skall översätta det min chef dikterar från finska till svenska, blir det uppenbart att finlandssvenskan är ett mera ålderdomligt språk. Vissa modernare uttryck går inte att översätta rakt ut, utan att det blir lite "uppstyltat".

Idag kollade min finska kollega kalendern i mitt rum och läste högt "Menlösa barns dag", och frågade vad menlösa betyder, eftersom den 28:nde december på finska är "de oskyldiga barnens dag".

Jag svarade att jag ofta funderat på det där med menlösa - för såvitt jag vet betyder det att man är intetsägande, utan betydelse eller aningen enfaldig, men aldrig kollat upp det. (Minns nog att vi som barn gjorde oss lite lustiga över detta, eftersom min lillasyster har namnsdag då. Fy skäms på mig!)

Vände mig till oraklet Wikipedia, och där läste jag att menlös på äldre svenska betyder utan skada eller fel, och syftar på de oskyldiga barn Herodes lät döda i Betlemhem. Läste att man i Sverige redan år 2000 ändrat namnet till Värnlösa barns dag, på grund av den negativa tonen i ordet menlösa.

Dags för finlandssvenskan att ta ett kliv in på 2000-talet också tycker jag!

Ann-Mari

Finlandssvensken och lillajul

Både diskussionerna kring traditionen att fira lilla-jul och ledaren jag läste i SvD fick mig att tänka på det här med att vara finlandssvensk. För mig är det helt naturligt att vara det, och därför är jag rätt bekväm i min finlandssvenskhet.
Jag måste medge att jag oftast "går under där ribban är lägst" och talar det språk, för det mesta finska, som flyter bäst i situationen. Trots att jag vet att vi borde Byri på svensk, som kampanjen uppmanar.

Jag tänker sällan på mig själv som en minoritet(och aldrig som en etnisk minoritet), tvärtom känner jag en sund stolthet över att vara finlandssvensk finländare och glädje över den kulturrikedom det innebär.

Jag har googlat om traditionen med lilla-jul och fann några artiklar där man förvånades över denna tradition med så lite traditioner. Jag tycker att det låter vettigt. Jag har också fört vidare traditionen att fira lillajul med familjen, men kring själva firandet finns inga måsten. "Man tager vad man haver" och man gör som man vill.
När jag var barn hade vi en lillajulgran, adventsljusen ställdes fram, vi åt lite finare och väntade på att lillajulstomten skulle dyka upp. När det började höras knackningar på fönstren, visste vi att han var i knutarna. För oss barn betydde det en glädje- och skräckblandad upphetsning, och för mamma att en lugnare period inleddes. Fram till jul hade hon alltid ett extra argument för varför vi skulle vara lydiga: "småtomtarna ser!". Ibland kunde detta förstärkas av påminnande knackningar under hela adventstiden.

När vi slutade stirra ut genom fönstret för att få en skymt av lillajulstomten, och ännu viktigare; den lilla säcken och lyktan han lämnade, dök han upp. Han visade sig aldrig, men lämnade en liten julklapp och lite godis.
Lilla jul betydde också att vi fick våra julkalendrar, som mamma snillrikt pysslade ihop med stor kreativitet. En som jag minns var en lång "larv", vars kropp var indelad i 24 delar med snören.

Detta är lillajulstraditionen som jag fört vidare till mina barn. Det viktiga är inte vad man gör på lillajul, utan traditionen att fira den. Och eftersom julfesterna för företag, föreningar och klubbar bara ökar, tycker jag det är fint med en julfest för familjen i början av advent. På Wikipedia står det att lillajul firas i Finland och på Åland, men eftersom jag inte tycker att firmafester faller under kategorin traditioner, borde det stå att det firas i svenskfinland och på Åland.
Tyvärr firade vi inte en "traditionell" lillajul i år. Eftersom vi har många finska vänner, och de inte har den här traditionen, blev mannen bortbjuden på en bastukväll.

När vi reser får vi, nästan undantagslöst, förklara varför vi pratar svenska. Detta även i Sverige. Precis som Göran Skytte skriver i sin ledare är vetskapen om finlandssvenskarnas existens inte allmänt utbrett. Inom bloggvärlden tycker jag däremot att det är väl känt. Här är det lätt att gå över landsgränser.

Jag undviker att ta del av språkstrider. Jag tycker att jag inte behöver försvara det självklara: och allt man kan är en rikedom. Tack var mitt svenska modersmål kan jag ta del av hela Nordens utbud av kultur, TV-program (kärlek till Skavlan) och Bloggar. Vilken tillgång!

Och så har vi ju all forskning som talar för finlands-svenskheten. Finlands-svenskarna lever i genomsnitt 5 år längre än finnarna (5 år för kvinnor, 9 år för män), pensionerar sig senare och är allmänt friskare. Forskningen gäller ofta sambandet mellan ett stort socialt kapital (delaktighet, tillit och socialt stöd) och hälsa.

Alltså: traditioner, samhörighet och tillit gör att du mår bättre :-)

kram, Ann-Mari

Jag retar mina tjejer ibland...

...vi kan väl säga att det är för att de skall få skinn på näsan, fast egentligen är det för att roa mig själv.

Vi börjar denhär lilla historien med en liten språk-kurs: pupu är finska och betyder kanin. Pupu används även som ömhetsord på samma sätt som engelskans bunny.

Jag har aldrig följt med Sex and the City, men nog sett några sporadiska avsnitt. På måndagarna tittar jag och Alexandra på Perfect Housewifes. Det slutar klockan tio, och då är det sängdags, speciellt för unga kvinnor. De senaste måndagarna har vi blivit sittande och se på ett av två avsnitt av Sex and the City. Det gjorde vi också ikväll. Fast eftersom det var seriens två sista avsnitt, såg vi båda två. Då passerade vi även sängdags-tiden för äldre kvinnor.

I kvällens avsnitt for Carrie till Paris. När hon kom till hotellet, utnyttjade hon frukten av sina franska lektioner och tackade chaufförer, vaktmästare och bellboys med att utbrista Merci Beaucoup!

Alexandra har inte tagit franska lektioner och utbrast: Varför säger hon Pupu till alla? Vad knäppt att kalla dem kaniner!

Hahaha...hon kommet att få höra om detta länge! Pupu!

Om Hon försvarade sig? Visst, hon tyckte Carries uttal inte var så bra, vad-det-nu-var-beaucoup lät som pupu! Det kanske hon har rätt i, men det förklarar ändå inte pupu?...

Nej, lämna mig inte...

Jag gav tidigare i veckan utlopp för min frustration över e-post reklam och nyhetsbrev och över att behöva avboka sånt man inte beställt. Nu finns det ju också de som inte har den där mikroskopiska texten "klicka här" för att "unsubscribe". Då svarar jag på e-posten och skriver dit Unsubscribe...

...måste medge att jag kanske nångång skriver det med stora bokstäver UNSUBSCRIBE, och då kan det ju tolkas lite aggressivt, eller hur? Kanske jag till och med sätter dit ett utropstecken UNSUBSCRIBE! - men aldrig flera än ett!

Nåväl igår fick jag detta svar från ett italienskt företag som säljer lysrör:

OK!

... and bye!

Raimond


Am 03.11.2011 06:24


Nu ångrar jag mig. Förlåt så mycket. Jag vill ju så gärna vara din vän, Raimond!

MissförSTÅND

Jag är medlem i Bongoklubben, och vår ordkonstnär och ledare Krönikören har skickat iväg en stafettpinne. Man skall skriva ner en historia om ett tillfälle när man inte trodde sina ögon eller öron.

Jag fick stafettpinnen av Helen, med den underhållande bloggen Käringen mot strömmen och skickar förvämtansfullt pinnen vidare till Millan.

Småknäppa människor hamnar ofta i situationer där de inte "tror sina ögon eller öron". Det finns aktuella historier och sådana som glömts bort. Med risk för att verka så gammal att jag börjar minnas min ungdom, skall jag berätta om när jag var 21 år. När jag sköt upp mina studier för att flytta till Amerika och börja jobba som hotellstäderska, och därmed leva livet..

Jag och min amerikanska väninna flyttade till Fort Lauderdale i Florida. Jag började jobba på ett hotell som var byggt runt ett stort pool-område. Det var tiden för Spring break och i mitten av 80-talet. Spring break är när amerikanska studerande har vårlov, och för en vecka förtränger studiepoäng, honor roll och föräldrar och bara lever rövare.

Eftersom de flesta av mina städerske-kolleger blev utsatta för bus, allt från att alla handdukar från deras städvagnar åkte i poolen, till att hela vagnen hamnade där, blev området närmast poolen ofta utdelat till mig. Trots mina unga år fick jag smeknamnet Miss Amy, efter Miss Elly i Dallas. Då tyckte jag att det var smickrande, men nu inser jag vilken lillgammal, ansvarsfull tant jag måste ha tett mig som i unga år! Men min städvagn åkte aldrig i poolen...

En dag när jag röjde i ett rum (man kan inte kalla det för städa, för ungdomarna packade in ett tiotal personer i varje rum och det fanns madrasser, kläder och ölförpackningar på varenda yta i rummet), kom en kille inlinkande. Han hade vänstra benet i gips från ankeln till mitten på låret. Han småpratade lite och frågade om jag ville ha en öl. Jag då? En öl, på arbetstid? Prudentliga Miss Amy - jo jag tackar!

-"Nej, tack"

Killen frågade om jag var säker. Till saken hör att jag försatt mig att bli amerikan genast jag flyttade dit. Alltså lade jag av med att prata den brittiska bok-engelska vi lärt oss i skolan, och anammade alla typiskt amerikanska uttryck jag hörde. Istället för att säga I´m sure, valde jag alltså uttrycket:

-"I´m quite positive!"

Killens ögonbryn åkte upp under hårfästet. Så linkade han till dörren, låste den, linkade tillbaka och drog ner dragkedjan i jeans-shortsen...

Detta är ögonblicket när jag inte trodde mina ögon!

På samma gång som jag frågade:

-"What are you doing?", hann jag begrunda min situation. Killen var visserligen mellan mig och dörren, men han hade ett handikapp i och med det gipsade benet. Kiddo från Kill Bill filmerna hade genast hittat något vapen i rummet,men allt jag hade i närheten var en ask-kopp i plast. Jag hann också förbanna att jag under gymnasietiden, istället för att gå någon kurs i självförsvar eller kampsport, satt på fredsföreningens möten och ritade duvor med olivkvistar i näbben...

Lyckligtvis var killen, trots sitt förväntansfulla tillstånd och bokstavligen ertappad med byxorna vid anklarna, resonlig. Han frågade:

-"What?"

-"What? What?"

-"I´m sorry. What did you just say?"

- "What? I said I´m quite postitive!"

Killen damp gapskrattande ner på sängen. Han hade hört mig säga I´m a part-time prostitute...

Jag gapskrattade också.

Även ännu idag kan upprepa meningarna för mig själv: I´m quite positive, I´m a part-time prostitute, och undra över hur bissart mitt uttal egentligen var, för jag får dem inte att låta likadant...

Kanske man hör det man vill höra :-)

Epilog: den kvällen festade Miss Amy med sin nyvunna vän och hans kompisar och innan hon gick hem signerade hon killens gips med "Miss Amy - the part-time prostitute <3". Hoppas han inte hade en flickvän som väntade där hemma...

Min etapp är skriven...nu lämnar jag stafettpinnen i Millans hand...

Ingen trist turist

Jag har aldrig träffat min svärfar, för han dog innan mannen och jag träffades. Jag har hört mycket om honom dock, han var visst en färgstark person.

Vi pratade om resor med min svärmor en gång, och egentligen om att resa med Roland, mannen min. Tjejerna sade att när man reser med pappa kan man vänta sig vad som helst, han behöver bara stiga ur bilen för att tanka, så har han en "ny bästa vän". Svärmor sa att svärfar var likadan, och att det var roligt att resa med honom för att han var så impulsiv och social.

I mannens kölvatten har jag också lärt mig att man inte alltid behöver avvakta och lära känna folk, utan när det gäller "semesterförälskelser" är det bara att köra på! Med förälskelser menar jag då folk man lär känna ytligt under en vistelse, men som man sedan bara tar avsked av och som blir en del av semesterminnet - inte direkta romanser...

Jag har också lärt mig att bjuda på mig själv lite grann. Att det är ok att kulisserna rämnar och man är bara just det "pöllhövå" (som de säger här i Österbotten), som man är.

En dag när vistelsen i den stekheta solen vid poolen i Agia Marina blev outhärdlig, traskade mannen och jag ner till byn och hyrde den mest sorgsna ursäkten för en scooter till ett par timmar. Med världens löjligaste hjälmar på huvudet och minimala hästkrafter under oss körde vi runt bara på måfå och såg mycket av det som finns bakom turiststråken.
Agia Marina på Kreta är kuperat. Väldigt kuperat! Mannen svängde in på gator och gränder och en gränd var en enorm uppförsbacke. "Det här går aldrig" hojtade jag, men mannen hade tillförsikt. Efter ett par meter började farten avta så jag hoppade av. Efter ytterligare ett par meter började motorn yla och farten avtog ännu mera - då hoppade även mannen av. Det slutade med att vi fick skuffa upp scootern för backen, vilket barnen i gränden fann ytterst roande.

Det var mödan värt dock. När vi fortsatte längs gatan, som blev till en stig kantad med banan- och bambuodlingar, körde vi förbi de mest fantastiska tillbommade lyxvillor. Kort därefter tog vägen slut på en soptipp.

Senare svängde vi in på en annan pittoresk gränd. Det visade sig vara en återvändsgränd med minimalt utrymme att svänga på. Det värsta var att vi med vår högljudda moppe måste svänga rakt utanför ett hus, där hela trappan och uppfarten var full av svartklädda allvarliga män, vars kroppsspråk yttryckte bisterhet. Det såg ut som värsta grekmaffian, hann vi tänka tills vi sekunden därefter såg kistlocket som var lutat mot väggen, och insåg att det var en likvaka. Den här gången var t.o.m min slagfärdige man ordlös. Vi försökte så tyst och snabbt som möjligt svänga vårt vrålåk och trots de löjliga hjälmarna som skrek turist, nicka värdigt och köra iväg.