Katter, ungar och kattungar

I morse låg min Maine Coon Otto och jamade och kråmade sig i köket när jag gjorde min omelett. Jag böjde mig ner och lutade min panna mot hans och frågade "får du tillräckligt kärlek, mammas pojke?"

Får du tillräckligt kärlek, katten? Vad är det för en fråga? Jag konstaterade ju redan att jag inte skall bo ensam, nu undrar jag starkt om jag borde bo utan barn...Alexandra är i södra Finland på Kulturkarnevalen, så det är bara maken, jag och katterna hemma, i vad som verkar vara vårt ständigt minskande hushåll...och jag filosoferar med katterna!

Fastän Otto är den största av våra katter är han den snällaste och mesigaste. Han är 9,5 kg ren välvilja.

Han går undan när ungkatterna far fram. Men om deras lekfyllda slagsmål blir högljudda eller om de irriterar Saimon - patriarken, rusar Otto - i sin tysta smygande stil - till för att kolla läget. Tydligen är hans skugglika uppdykande tillräckligt pondusaktigt, för han behöver inte gå emellan slagsmålen. 

Ungkatterna är mera sällskapliga och nyfikna och tar därför större plats i vårt hem. Och så gör de mera bus, vilket också uppmärksammas. Och det sägs ju att förmaningar är bättre än ingen uppmärksamhet alls - fast gällde det barn? Jag verkar blanda ihop dessa. Men jag har nog koll på namnen på katterna och barnen, även om jag någon gång förut, av misstag, kallade Alexandra för Danja...

I går kväll, efter att jag buffat på och nattat alla katter, kom Bobo (katthemskatten vi "räddade") och la sig på min mage och ville ha mera uppmärksamhet. Medan jag kelade och småpratade med honom hörde jag mannen ropa till bredvid mig:

"-Mjaaauu!"

Han påkallade också uppmärksamhet. Ibland känns det som om jag inte räcker till :-)

Så jag skall stuva undan drömmarna om en kattunge i en liten ask och glömma bort vart jag gömde den! Jag hade tidigare kollat hemlösa katternas hemsida och en liten kattkille på en bild vädjade "välj mig"...

Jag gick igenom skåpet med djurmat och sorterade bort all hundmat som lämnade kvar efter vår Danja. Sedan sa jag åt mannen att vi absolut måste föra maten till katt- och hundhemmet. Genast! 

Jag måste nog fila på min förmåga att lura mannen. Han såg förbryllat på mig en stund. Sedan log han genomskådande:

"Det är nog bäst att jag för maten dit ensam" Hmpf!!

Längst in i skåpet hittade jag också en förpackning med kattungemat.

När jag skulle kolla om kattmaten var datumstämplad märkte jag vad den enligt förpackningen innehåller: bitar med Lamm/Kattunge!! 

Och då enbart 4% lamm i biten....

Kannibalkatterna och jag önskar er en fin fredagskväll :)

Ann-Mari

Det oundvikliga

På vår roadtrip med motorcykel i somras stannade mannen och jag två nätter i Riga. Vi promenerade runt mycket och passade på att leta geogömmor på våra promenader...ibland leddes vi till ställen för att det fanns en gömma där. Parken vid sidan om kanalen i Riga är väldigt vacker och välskött. Vi drogs till detta stället av tygremsorna som hängde från träden och "våldgästade" ofrivilligt ett romatiskt bröllop.

Följde man promenadstråket kom man till denna vackra fontän. Solen sken, det var lugnt och fridfullt...

...ett par som tog sig fram i en trampbåt påminde om oss igen om romantiken. Mannen och jag höll varandras händer och log mot varandra...

Ur vattendiset från fontänen dök en skönhet upp. Våra hjärtan dunkar alltid lite extra när vi ser vackra träbåtar. Den lackade varma träfärgen passar så bra mot naturens grönska och vattnets blyertsgråa yta.

Men vi vet att man inte kan göra snabba girar med en axeldriven båt...inte heller med en trampbåt...en kollision var oundviklig. Kaptenen på båten hade två alternativ; att ramma trampbåten eller köra upp på kanalkanten...

Han valde det mera säkra alternativet. Ingen skadades, inte heller skönheten, utan de kunde fortsätta färden...

Ibland är livet också sådant. Man är på kollisionskurs. Det är oundvikligt. Hinner man, och är sansad kan man väga alternativens för- och nackdelar. Och välja. Kanske minimera skadorna.
Men ibland dyker någonting bara upp ur dimman och man hinner inte väja...

Vi har haft en höst av avsked. Det var oundvikligt att döttrarna i något skede börjar flytta hemifrån. Men efter att så intensivt varit en familj på fyra, känns det tomt att vara tre. Jag försöker att inte räkna dagar tills Rebecka kommer hem på höstlov. Det finns ett återseende att se fram emot!

Det var också oundvikligt att vår hund skulle dö. Att vänja sig vid tanken att hon inte är här är svårt. Värst är det att komma hem. Många av katterna möter också i dörren, men de är tysta skuggor, inte glatt välkomnande. Vi sparar, av gammal vana, broilerbitar åt från middagen åt Danja. Honkatten spelar oss spratt genom att springa på laminatgolvet med klorna ute - ljudet är hundlikt och vi ser på varandra och tänker: Danja?

Danja - om att skiljas från en vän

Detta blir ett långt och ledsamt inlägg. Men jag känner att jag vill skriva ner mina tankar som de är nu...och detta är ju lite som en dagbok för mig.
Efter tre nätter med dålig sömn är känslorna väldigt djupa, nästan tunga. Allt känns segt och melankoliskt.
På måndagsnatten vaknade jag av att Danja gnydde mer än vanligt i sömnen. Det var ett hjärtskärande gnyende och jag höll om henne. Hon flämtade och darrade och jag grät. Jag grät i timtal, för just då insåg jag att man inte kan hålla fast vid något som varit.

Natten efter att vi begravde Danja var min sömn märklig. Det var som om jag aldrig somnade djupt, utan bara rörde mig precis vid ytan. Jag gled ur denna lätta sömn ofta, men inte med den där förvirrade känslan av "vad har hänt? har jag drömt?" utan jag var ständigt medveten om att Danja var borta. Det var som om jag undermedvetet inte ville falla i så djup sömn att jag, när jag vaknade kunde vara sömndrucken och tro att det var en vanlig morgon. Att telefon väckte och Danja drog en djup suck och kom upp och lade sig bredvid min dyna. Suckade igen och somnade. Jag tror jag ville vara medveten och inte bli besviken...

Alexandra sov på min andra sida, där Danja vanligtvis sov, och fastän tyngden och värmen kunde ha fått mig att tro att det var Danja, var jag ständigt medveten om att det inte var så. Hon är borta. Jag lade armen om Alexandra ovanpå täcket och min kropp kände igen den gesten. Så låg jag med armen om Danja också. Bara löst över henne. För jag ville inte känna cancersvulsterna på magen.

Inatt var jag utmattad av gråt och saknad, men jag fick inte sova. Saimon, vår första katt, som Danja adopterade och diade när han kom, höll mig vaken. Med jämna mellanrum kom han upp bredvid mitt ansikte och jamade - snarare skrek. Han glömmer i och för sig ofta att Ragdollar skall ha ett lågt kurrande ljud, och väcker mig högt jamande vid femtiden på morgnarna, men nu höll han på natten igenom. Mannen vaknade också av det. Jag tror han saknade Danja, kanske han trodde att jag glömt att släppa in henne från kvällens kissrunda...

Man säger att en det var fint. Jag sa att det var fint. Men det var inte bara fint. Fint var hur veterinären och hans assistenter tog hand om Danja. Fint var att de lågmält förklarade för oss vad som skulle hända och hämtade papper åt oss när vi snörvlade.

Fint var också att de lämnade oss ensamma medan Danja somnade och sedan också efter att hon fått den sista injektionen.  Men annars var det inte fint! Det var hemskt. När sömmedlet började verka höll mannen, med tårarna rinnande, i hennes kropp medan Alexandra och jag höll i hennes huvud. Storgråtande och hulkande satt vi på golvet och pajade och pussade på henne. Vi strök henne över pannan och jag märkte med värkande hjärta hur hennes andetag blev långsamma och ytliga. Samtidigt tänkte jag att hon ännu var vid medvetande och ville inte att det sista hon skulle uppleva var vår högljudda gråt, så jag försökte samla mig och prata med henne. Med mjuk röst berätta att hon var en fin hund.

Jag trodde att hon dog då. Jag hörde vad de sagt om två sprutor, och jag visste att de först får somna och sedan får de den sista injektionen, men allt var så omvälvande att jag inte fick tankarna rätt i huvudet. När veterinären kom in igen och mannen lyfte upp henne på bordet var hon så livlös att jag trodde att det var över. Jag kände att jag måste få tag i en klar tanke. Jag samlade mig, drog upp Alexandra från golvet och så tog vi avsked av Danja. Efter en stund kom veterinären och lyssnade på hennes hjärta och nickade att det var över.

Vi hade tid 18:30 på kvällen. När jag kom hem från jobbet kramade jag Danja en stund, men sedan reagerade jag som jag ofta gör när något blir för svårt för mig...jag sysselsätter mig. Mannen igen drar sig undan och bedövar sig med TV. Efter att jag meningslöst plockat lite saker och puffat några dynor insåg jag vad jag gjorde och gick för att leta upp Danja. Alexandra hade bäddat ner Danja bredvid sig och låg och kramade henne. Tårarna rann och Danja slickade bort dem. Jag la mig på andra sidan om Danja och höll om dem båda. Sedan kom mannen och la sig på andra sidan om Alexandra och höll om oss alla. Så låg vi tills det var dags att åka...

Danja var hos oss i nio år. Hon kunde ha varit en vallande hund, men vi har inga får, så hos oss fick hon vara sällskapshund. Hon tog på sig ett arbete dock. Hon tog emot tjejerna när de kom hem från skolan. Både mannen och jag arbetade och ingen av tjejerna trivdes på eftis, där det var stökigt och högljutt, så de valde att komma hem, även om de var ensamma. Fast de var ju inte ensamma, för Danja fanns där, glad och välkomnande. Hon såg till att huset aldrig var tomt och tyst och det betydde hela världen för mina tjejer...

Real Life: dela eller komplettera

Veckans Real Life handlar om att dela eller komplettera. Jag hade börjat på ett inlägg, men raderade allt jag skrivit. Men det blir ändå rätt tycker jag; för detta är  Real Life där allting inte alltid går som man själv planerat. Ibland kommer livet emellan. Och ibland lämnar oss livet så sorgtyngda och hudlösa att fanns det finns tusentals ord i huvudet, blockeras de av luddet allt för mycket gråt orsakar.
Jag har respekt för ord. Därför tvekade jag innan jag raderade. Men sen litar jag på att ord kommer när de skall. Behöver jag de orden jag raderade kommer de på nytt.

Vi delar saker och vi kompletterar varandra. Fast jag är en stark människa känns det bra att veta att när jag tappar fotfästen finns han där för att hålla mig uppe. När jag tvekar, vågar han. När jag inte kan fatta besluten - gör han det. När jag fegar ut och glömmer mina livslöften, påminner han mig om dem.

Jag avskyr att se djur lida. Jag gråter aldrig så mycket som i filmer som handlar om djur. I söndags såg Alexandra och jag "Vargsommar" och ibland kände jag att jag måste sluta se för jag ville inte se sådant hända som jag inte ville se....men filmen var fin. Och jag såg den till slut.

Med fem husdjur (räknar inte fiskarna, de känns aningen själlösa - även om jag pratar med dem när jag matar dem) måste man vara realistisk. Med livslängd och sånt. Och vi har beslutat att ingen skall behöva lida, ingen skall behöva ha ont. Ändå. Ändå gick jag mot mina principer och började köpa tid. När Danja började göra sina bestyr inne torkade jag bara upp, ibland i hemlighet. När hon gnydde av smärta när hon skulle upp och sova bredvid mig, ordnade jag en ramp åt henne. Hon hade svårt med balansen och sov mest. Drog sig undan från katterna, som hon vanligtvis älskade att få uppmärksamhet av.
"Vi borde vänta tills Rebecka kommer hem på höstlovet. Så att hon får säga hej då"

Det är våra behov, inte hundens, jag sätter först. Mot mina principer. Och mannen säger: "Det här beslutet behöver du inte fatta, jag gör det". 

Och det är vad jag behövde. Idag åkte mannen, yngsta dottern och jag till vår veterinär och Danja fick somna in. Vi delade det svåra att låta henne gå. Vi fattade ett gemensamt beslut om var hon skulle vila. När jag tvekade - för jag vet inte vad som känns bäst, hur kan man det när allt känns fel, men ändå rätt? - sa Alexandra "det här är rätt plats".

Jag textar med Rebecka om tårar och skratt. Jag är ledsen för att hon är ensam i sin sorg. Inte ensam utan vänner, men ensam utan familjen.

Vi är en familj och vi delar och kompletterar varandra.

Real Life: Semester 2012

Nu har jag bara några semesterdagar kvar. I veckans Real Life uppdrag funderar Yohanna på semestrar och ställer några frågor runt det.

VI BYGGER

Om man bortser från vädret, så har sommaren varit fin. Vi började med lite byggprojekt och gjorde ett däck och ett efterlängtat katthus. Däcket har vi inte i år haft mycket användning för, dels för att det mest regnat och dels för att vi varit på språng så mycket, men vi är ändå nöjda med det.

Jag tror att katterna också är nöjda, men de visar direkt ingen tacksamhet. Katter är ju ökända för sin stolthet och för att de ännu minns att de i antikens Egypten var ansedda som gudar...

VI RESER

Jag tog tjejerna med på en road trip till mina hemtrakter. Fastän det var en kort visit lyckades vi denna gång träffa mina föräldrar, båda mina systrar med män och alla deras barn och min bror (som bor i Norge) och hans fru och deras barn! Det var roligt och även bilresorna var roliga tillsammans med mina tjejer...

Sedan var det att packa upp och packa ner för MC-semestern. Det blev en härlig resa på tumanhand med mannen min. Oj vad vi såg och upplevde. Vad vi pratade och skrattade. Vad vi kramades...

På resans slutraka stannade vi på Åland och träffade mannens båda döttrar och bekantade oss på nytt med lilla barnbarnet. Moffa är en skäggig typ, som man måste vänja sig vid när man träffar honom bara några gånger om året. Sjumånaders-tjejen är en härlig typ...och hon har de lenaste rundaste små babyfötter...

VI ÄTER OCH UMGÅS

Denna bild får representera mat och goda vänner. Jag gav upp om att få läderbyxorna på mig (och lika bra det, för det regnade mestadels när vi körde) och ägnade semestern åt god mat. God mat hemma, god mat på restauranger, god mat hos vänner...Det skall vara gott att leva! 

Efter att vi kom hem träffade vi många av våra goda vänner och det blev mycket prat och skratt. Så fast semester och sommardagarna tar slut har vi mycket i minnet att tänka tillbaka på när höst-stormarna ryter...

VI ORDNAR

Just nu har jag dragit ner på allt spring. Jag städar, röjer, byker och bakar. Yngsta dottern blir konfirmerad i söndag.  Ingen stress för det -  det är familjen och vänner som kommer på kaffe, men jag har inte städat sedan i början av juli, och även om tjejerna varit duktiga medan vi varit på språng, finns det under sofforna dammråttor så stora att man snart förväxlar dem med katterna...

Igår kväll gjorde äldsta dottern, hennes kompis och jag rosor av sockermassa för första gången. Det var knåpigt, kreativt och roligt. I morgon hämtar vi hem yngsta dottern från skriftskolelägret och så är hela familjen samlad igen.

Jag är nöjd med sommaren. Nu när vi är inne i augusti känns det lite vemodigt. Lite för att det var så få varma dagar, och få dagar när vi kunde njuta här hemma, men mest för att augusti betyder en stor förändring för vår familj i år. Min äldsta dotter skall börja i ett gymnasium i Nässjö i Sverige denna termin och det betyder att en ny fas börjar i våra liv. En separation. Och även om jag intalar mig att det är helt naturligt...barn skall flyga iväg och låta sina egna vingar bära...så vågar jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli att inte kunna krama henne godnatt om kvällarna. Inte få höra hennes filosofier, tankar och skratt vid matbordet. Inte ha henne krypa ner i sängen bredvid mig...Och jag kommer att sakna hennes komplimanger. Min dotter är helt fenomenal på att ge komplimanger!

Det bästa med sommaren har varit familjen, vännerna och upplevelserna...det sämsta har varit regnet och att vår hund Danja verkar bli lite tankspridd. Hon har börjat irra bort sig från egna gården och ser verkligen förvånad ut när man söker upp henne i grannskapet. Förvånad och glad...lite som Ratata i Lucky Luke...minns ni? Undrar om det har med cansern att göra...

Att skriva detta känns som att packa ihop sommaren :-), men det skall vi inte göra...det är mycket roligt på gång ännu. Att semestern är slut betyder inte att sommaren är slut...

kram på er!

Ann-Mari

Mödan värt

Med idog (nåja, idog och idog - det är kanske en liten överdrift, men jag är skytte och har tendens att överdriva) styrketräning är min rygg avsevärt mycket bättre än i höstas. Hur mycket bättre, testade jag igår. Resultatet är att jag klarar tvätt och pälsvård på 2 katter och 1 hund. Jej!

Jag tvättar djuren i duschkabinen. Eftersom jag är västerlänning och inte van vid huksittande, måste jag vara framåtböjd medan jag tvättar djuren. Och du milde Josef vad det kan göra ont när man rätar ut sig igen...

Även om jag saknar att gå på utställning med katterna, är det skönt att inte behöva tvätta dem så ofta.

Det har regnat så mycket att maskarna drunknar och det bara fortsätter. Ikväll skall jag vara med i City Run
jippot i stan. Att gå 7 km i ösregn låter ju lockande, eller hur?

Det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder, som mannen brukar säga.

Glad fredag!

Bulla upp

När vi var till affären blev vi sugna på fastlagsbullar, men beslöt att inte köpa bageriets dyra bullar, utan baka själv. Det var en förnuftig idé. Förutom det faktum att om vi hade köpt bullarna hade vi ätit precis en var. Svårt att ställa till med bak och bara baka fyra bullar, eller hur? Det blev alltså att äta en hel del bullar...

Jag försöker nu vara åtminstone ett pyttesteg före, och hämtade kappsäcken från förrådet redan igår. Sedan tog jag itu med något annat och glömde den vid dörren. Eftersom vår hund är sjuk har jag börjat iaktta henne mera än vanlig. Nu märkte jag att flera gånger när jag gick förbi henne låg hon ihopkurad på skorna i tamburen. Jag frågade om hon ville ut, men hon bara suckade djupt. Så där som bara hundar kan.

Då märkte jag orsaken: kappsäcken! Danja får sådan separationsångest när jag packar, att jag försöker dölja det för henne in i det sista. Tar fram kappsäcken först sent, sent kvällen innan jag skall åka. Märkligt nog märker hon redan på mitt sätt att sortera kläder om det är vanligt byke eller om jag förhandspackar.

Vilken tabbe! Jag ställde undan kappsäcken och hoppas hon glömmer den tills i torsdag. Redan det att mannen är borta gör henne lite nedstämd, och hon står i fönstret på kvällarna och tittar efter honom.

Inge kul med ångest.

Ordspråk: Hur mycket du än försöker kan du inte döpa en katt.

Vi har ett problem. Neej, katten med isbjörnstassarna är inte problemet! Problemet är hans namn.

Igår var Mannen och jag och skrev överlåtelsepappren för unga herrn och fick samtidigt lite (läs: ytterst lite) bakgrundsinfo om honom. En socialarbetare/assistent hade ringt flera gånger om en klients otaliga katter som for illa. Det var frågan om så många katter att Kotipesä (kattpensionatet/katthemmet) inte kunde ta emot dem. Efter påtryckningar gick de med på att ta 3 stycken unga hon-katter som sades vara rätt tama. "Isbjörnstassen" var en av dessa honor, och döptes till Usko (Tro), tills de insåg att han var en kille och då blev han Uuno (efter Uuno Turhapuro, finsk TV-rollkaraktär). Han var tamast av dem alla, och väldigt kelen, och kunde efter ett veterinärbesök, där han konstaterades frisk och kastrerades, sättas upp till adoption.

Honorna ville man inte gå in och nosbuffas med ännu, men personalen arbetar med att få dem tama också.

De säger att han blivit kastrerad, men jag undrar vagt om det stämmer...tycker nog att bjällrorna sitter kvar! "Isbjörntassen" är snäll, näst intill på gränsen att vara godtrogen, men när jag försökte titta närmare på hans privata delar, smättade han till mig...Med mjuk tass, i och för sig, men jag beslöt ändå att låta honom vänja sig vid oss innan jag gör det på nytt.

Han reagerade inte mot Danja, vår hund, utan gick bara rätt fram och nosbuffade henne. Vår äldsta hane, Saimon (ragdollen) morrar åt ynglingen, men det håller på att gå över, och "Isbjörnstassen" bryr sig i vilket fall inte. Han bara går dit han anser sig vara på väg. Men vad skall han heta? Han är söt som en nallebjörn (Teddy) och tjejerna kallar honom Bobboooo...

Han sover med äldsta dottern, som när hon hörde om hans bakgrund utbrast: "I have a broken kitten..."

Nu får han kärlek

Om att ha tillit

Min kära svägerska har en Jack Russel terrier; den charmerande banditen. Hunden är ett energiknippe, och efter en stunds lek vill vår gamla hund-dam vara ifred, men banditen är envis och fortsätter idogt att attackera. Det hör till rasens natur. Jakt instinkten är utpräglad; mjukisdjur som gamla damen "vårdat" i månader, "slaktar"charmiga banditen " på några sekunder. Oavsett hur mycket banditen sätter huvudet på sned och tittar på mig med valp-ögon, får hon inte komma i kontakt med våra katter...för jag litar mindre på hennes person än hennes instinkter.

Jag betraktade med förvåning vår orädda frökens tillit till att hon var säker på andra sidan fönstret (vi har kiosk-fönster från köket till terassen, och katterna går ut och in där, trots att de har kattlucka!). Vår Danja är hennes enda erfarenhet av en hund, men trots att Danja är lugn och snäll, borde katten instinktivt misstro andra hundar...

För att lita på någon måste vi våga vara sårbara. Det är lättare att få förtroende för någon som är förtroendeingivande, men det hjälper också om vi har positiva referenser. Jag tror att det finns människor som litar på andra nästan utan betänkligheter. Detta tror jag för att jag gör det. Åtminstone när det gäller emotionella saker. Kanske inte alltid när det gäller direkt logiska saker - inte heller jag är så lättrogen att jag skulle lita på att mannen till exempel minns vilken tid, eller ens veckodag, yngsta dotterns gitarr lektioner är...

Kanske finns det likaså människor som är misstänksamma av naturen, inte till följd av sina erfarenheter.

Det som är förargligt med att vara en godtrogen person, är att man blir besviken. Man litar på någon, med vetskapen om att den kan utnyttja din sårbarhet - men i den tron att de inte kommer att göra det. Men så finns det de som gör det....

Att lita på någon betyder rätt förenklat också att man kan förutse hur denna person kommer att handla. Och när man kan det har man större förutsättningar för att känna sig trygg i vardagen, nuet och framtiden...

...Men faktum är att tillit alltid innebär risktagande...

Handlar detta inlägg om katter? Nej, inte direkt. Inte heller om min kära svägerska.

Rent hypotetiskt kunde det handla om att respektera vänners egendom, och att förstå skillnaden på att bli bjuden eller ta för sig själv...men i teorin handlar det bara om fenomenet tillit...

"Torstai on toivoa täynnä", säger man på finska; torsdagen är full av hopp

Ann-Mari

Där själen kan få ro...

Vi hade planerat program till hela veckoslutet. Det var dock inte bara väderleks-prognosen som berättade om orosmoln, vi hade våra egna. På fredagen blåste vi bort dem och åkte till våra vänners stuga vid havet. Över viken ligger Mustakari hamnen, var det var musikfestival detta veckoslut. Vädret var fint i början av kvällen, så vi beslöt att äta nere på bryggan; på Café Stella.

Vilken njutning! Måsarnas skränande hördes svagt, liksom musiken från Mustakari. Mannen min är en fantastisk kock, och det är sällan jag får bättre kött på en restaurang än jag får hemma. Men när det gäller sallader går inget upp mot Stellas mammas kulinariska begåvning. Bästa kocken dukade upp de godaste sallader och grillmästaren majs och champinjoner.

Männen badade bastu och hann simma innan ovädret kom över oss. Med ens blev hela himlen grå och så började det regna, åska och blixtra. Men då går man in i stugan och tänder en brasa i öppna spisen och fortsätter njuta av sommaren.

På lördagskvällen hade mannen och jag tänkt åka till Lillby Klacken och dansa till Björn Rosentröms toner. På dagen hade vi dock tid till veterinären med vår hund Danja, och fick bekräftat det vi anat; knölarna på magen är juvertumörer. Även på äggstockarna fanns tumörer. Mera än så vet vi inte nu...

Även om ett besked är väntat, är det så definitivt när det blir bekräftat, att det kan slå fötterna under en...

Vi åkte hem via affären och köpte choklad och bänkade oss utmattade i soffan med alla våra frågor, funderingar, beslut och tårar...

Tovor och titlar

Helgen har jag ägnat åt pälsvård. Båda katterna beslöt att fälla vinterpälsen medan vi var på semester, så för första gången på tre år hade de rejält med tovor. Hunden fick fullständig pälsvård, inklusive uppredning av tovor, borstning, tvätt, lite klippning och kammning. Hon kände sig säkert så fin, för jag måste lirka med henne för att hon skulle lämna stengången och posera på gräsmattan...

I dag på eftermiddagen var på examenskaffe hos vår granne som har blivit gipsmästare. Det finns mindre än trettio gipsmästare i Finland, så sannolikheten att vi blir bjudna på gipsmästarkaffe igen är nog liten...
Jag beundrar vuxna som fortbildar sig! Och så tycker jag att det är fint att titlar som Mästare ännu används...

Vår hund och vår

Jag har en svart-VIT hund. Det tycker jag om.

Snön smälter, det blir VÅR nu. Det tycker jag också om.

Det är kombinationen VIT HUND och VÅR jag inte tycker om.

Fartfyllt sportlov?

Blidsnö väcker till och med tonårstjejers längtan att gräva tunnlar. Igår när jag kom hem från jobbet var de alla ute och grävde.

Jag tog katten och kameran och gick ut jag med. Vi tänkte att katten skulle roa sig med att springa i tunnlarna...

...men nej, du milde, vilken tid katter behöver på sig för att bekanta sig med en ny miljö!

Vi släppte, under "väl övervakade omständighter", lös katten på grottans tak.

Solen värmde så skönt...vi vände ryggen till ett ögonblick...och vips!, rymde katten.

En blixtsnabb räddningsaktion i den meterhöga snön slutade med en störtdykning.

Till kattens förargelse blev han infångad!

Hunden, som stod redo att rycka in som räddaren i nöden, kunde slappna av. Eller så var hon glad att katt-cirkusen var över och hon fick lite uppmärksamhet...

Vi for med henne till hundparken, där hon verkligen fick springa av sig...och undan hanhundarna. Tänk om vi människor reagerade som hundarna: när en ny kvinna kommer till ett sällskap, skulle alla män rusa fram och vilja bekanta sig med henne. Sedan skulle hon få rusa undan alla uppvaktande män, medan hon samtidigt försökte bekanta sig med och rangordna sig bland kvinnorna..

Det borde ju vara en smickrande tanke, men den känns nog som en jobbig en :-).

Solen skiner idag också!

Små funderingar under en vardaglig promenad

Det är mycket på arbetet just nu. Grubblade lite på detta när jag var ut och gå med katten och hunden, kanske just därför att det plötsligt blev så uppenbart vilka gemensamma drag det kan finnas i de mesta simpla saker och de mest invecklade.

En del har visioner. De rusar fram med just den saken i sinnet som känns aktuell. Glömmer ibland att ta i beaktande andra. Får ibland ta saker från början, för att de hastat för mycket.

Endel strätar lite emot. Ifrågasätter förändringar och analyserar. De är ofta också ofantligt bra på att arkivera och är samvetsgranna. De går systematiskt framåt och ser till att ha koll på allt.
Endel är bekymmersfria, näst intill lekfulla. De är medryckande och livar upp arbetsmiljön. De gör vad som väntas av dem arbetsmässigt, men låter andra ta det stora ansvaret.

För en del fungerar inte lagarbete så bra. De har rätt mål i tankarna, men kan ha problem med att få det att fungera på vägen.

En liten del är rätt och slätt aggresiva.

Saimon och Danja är vänner. När Saimon, som en liten vit dunboll, kom till oss blev Danja hans surrogatmamma så till den grad att hon gav di åt honom. Trots detta band är situationen en helt annan när vi är ute. Då har de inte alls samma agenda. Danja blir glad och tror att de skall leka och rusa runt, medan Saimon kattaktigt är på sin vakt och vill koncentrera sig på omgivningen. Det är enda gångerna han fräser åt henne, men hon verkar ta det med ro. Verkar förstå honom, även om hon tycks anse att han är lite sjåpig.

"Det är ingen konst att bli arg, vem som helst kan bli arg. Det som däremot
är en konst är att bli arg på rätt person, på rätt sätt, vid rätt
tillfälle, och av det rätta skälet"
ARISTOTELES

Småfågla, sjöfågla o krååkå

Jag sa åt hunden att vi skall gå ut. I samma stund rusade Ragdoll-katten från sin utkikspost i fönstret till dörren och började jama högljutt. Dum är han inte, så jag trodde han förstod vad jag sagt åt hunden. Förklarade för katten att han inte kunde komma med och motade undan honom. Han såg precis så förnärmad ut som bara en katt kan.

Hunden sprang glatt ut, skrämde ovetande upp en stor fasan, som i sin tur skrämde vettet ur både mig och hunden, när den plötsligt flög upp bredvid oss. Kände nästan stjärtfjädrarna mot ansiktet när den, tungt och klumpigt flaxade förbi.

Det var den katten hade spanat in från fönstret, och därför ville han ut! Vilken tur att det blev uppklarat! Jag trodde redan att jag måste börja prata samma"bokstaverings-språk"som vi använde när tjejerna var små, och inte ville att de skulle förstå vad vi sa, för att inte katten skall förstå allt jag säger.

På tal om fåglar. Nyårsrevyn, som dras på den charmiga Kokkola-dialekten, eller Grundsprååtji som den kallas här, fick mig att tänka på en rolig text som finns på Gårrpojka hemsidan. Den heter "Fälthandbok för Kokkola ornitologer o aader som skådar oppåt" och är skriven av Kurt B. Den är kanske tänkt som en liten handbok för kommande fågel-bongare och inleds med att definiera fågel:

"Fågla kallas nästan allt som har fjädruna, två bein och som fluer tå ti flaxar me vinga. Fågla tycke råsk om ti fluu. Men allt som siglar i lufte å på land elder på vatne e int fågla. Speciellt om man skådar tii mot kroombihålde böör an håks tänk på hitt.

He finns trii sorts fågla: småfågla, sjöfågla o krååkå"

Där finns också en liten text för mig angående mitt fågelmatas tidigare i vintras:

"Fråga: Vi har ein fågelbrää utanför tsööksfönstre jer hos oss, men ja ha int sitt na fågla ter. Er e na feil på brää, ska ja freist tsööp ein ny?

Svar: Freist å lägg ut na liiti havegryyna, he brukar hjälp"

(Liten fotnot: kroombi är orten Kronoby, och där finns det ett flygfält! Och Nyårsrevyn var underhållande, som allid!)

Jag är en lat hundägare...

...Danja är en domesticerad vallhund som lever ett rätt tråkigt liv. På dagarna väntar hon att flocken skall komma hem och sedan är hennes höjdpunkt att slippa ut på promenad. Annars chillar hon mest.

Nu tyckte jag att hon borde få ut lite mera av livet än att bara avguda mig. Låter uppblåst, eller hur? Men det är sant. Hunden är präglad på mig. När tjejerna var mindre och lite ängsliga att somna ville de att Danja skulle sova med dem. Det ville inte Danja, hon ville sova med matte. "Varför tycker hon bara om dig?", frågad de.

Jag svarade med ett hundar har två primära behov; att äta och att sniffa andra hundars piss! Jag kanske inte uttryckte mig precis så bryskt, utan använde en mera pedagogisk förklaring, men kontentan var just den. Jag matade henne och gick ut med henne; alltså var jag hennes gud!

Jag har rätt bra koll på Danja, tycker jag. Om vi promenerar och vi möter en annan hund får jag henne för det mesta att nonchalera mötet. Men det krävs bara att den mötande hunden gläfser till så exploderar hon. Trots det har jag trott att jag är en av Ceasar Millans praktelever och behärskar det här med Calm-submissiv energi till fullo. Jag kom att inse att det inte var riktigt så...

Nåväl, Danja skulle få mera stimulans var historien! Det finns en fin hundpark i staden och jag har nu tagit Danja dit för att hon skulle få roa sig med andra hundar och verkligen springa, inte gå i människotakt. Första gången vi for dit störtade en trio stora hundar skällande mot stängslet. Danja, som hoppat ur bilen, med lite av den där "här kommer jag" och "jag äger världen" attityden, satte sitt gläfs i halsen. Jag höll mig i bakgrunden och märkte genast förändringen i Danjas kroppsspråk. Inte alls ängslig, men ödmjuk - lite avvaktande.

Just då insåg jag att jag hittills inte varit så lugn och kontrollerad som jag trott, för då skulle ju Danja ha varit helt avslappnad och inte uppspelt när vi mötte andra hundar. Jag som i familjen är känd för att alltid ha rätt (undrar förresten om mina tjejer är ironiska när de säger, jag har liksom tänkt att de menar det - haha), måste nu medge att jag hade en del att lära.

Hundar skolar varandra långt bättre än vad vi människor gör...
Nu har vi varit flera gånger och Danja är nu en lyckligare hund, med ett aktivt hundliv!
Vi håller till i inhägnaden för små hundar, men ibland stor min tjej och ser längtansfullt på de stora hundarnas lekar...
Då springer hon ett varv i fenomenal fart, bara för att visa sin överlägsenhet mot de andra kortbenta hundarna...

Hunden: människorna ger mig mat
och kärlek, de måste vara gudar!
Katten: människorna ger mig mat
och kärlek, jag måste vara gud!