Betjänt av betjänt

På torsdagarna har jag vanligtvis croquis teckning, men ibland ersätts den av vernissage på Visu-galleriet här i staden. En av konstnärerna som nu ställer ut, Marcus Lervik ställer ut en film gjord som en loop. Loop är ett begrepp jag lärt mig i konstskolan; det är ett stycke som hela tiden upprepar sig själv så att gränsen för början och slut suddas ut. Det är en intressant kontrast till vårt samhälle där så mycket är definierat av just början och slut. 

Videon visar en massa solrosfrön som börjar gro ackompanjerade av ett rytmiskt trummande (även det en loop). Med jämna mellanrum vibrerar rummet som videon visas i av ett dovt manligt hummande, och då är  filmen klippt med en snabbare sekvens, vilket gör att de små plantorna växter och rör sig snabbare. Jag uppfattade det som om hummandet påverkade de små fröna och tänkte på pappor och barn. Hur rörande de små spritter till och lever upp av den plötsliga uppmärksamheten.

Trender och mode går också i någon form av loop. Så gäller vår betjänt. Jag ville ha en för mannens kläder, eftersom han byter mellan arbets- och civilkläder varje dag, och efter idogt letande hittade jag en för många år sedan en stilig betjänt i stål och svart.

Nu såg jag på flera trendbloggar att betjänten är inne igen. Så nu dammar vi gubbstatusen av vår sovrumsherre och visar stolt upp honom.

För det mesta hänger sängöverkastet på betjänten.

Om man håller sig lugn och inväntar tidens gång blir de mesta inne på nytt. Fast om du har kvar ett pannband i neon eller en midjeväska med nitar är det nog enbart som kuriosa du skall spara dem. Råd från coachen - blir knappast modernt igen. 

Trevlig fredagskväll!

Antropo...vad?

Man borde inte ge sina husdjur mänskliga karaktärsdrag. Men ibland, när de beter sig riktigt finurligt,  är det nog så svårt att låta bli.

När jag kommer hem från mina konstskola veckoslut möter både mannen och dottern upp i hallen och beundrar och berömmer mina alster. Det känns bra. Som om jag var på första klass och mina omsorgsfullt präntade bokstäver verkligen hade betydelse för mänskligheten.

I helgen fick vi pröva på koppargrafik. Jag hann rista 3 kopparplåtar och trycka några kopior av varje. Detta var något helt nytt för mig, och jag trodde att jag inte skulle få en känsla för det, eftersom det (åtminstone som nybörjare) är så många skeden man inte har kontroll över. Jag hade fel. Det var jätteroligt. Så roligt att jag struntade i mat och kaffepauser...kunde inte slita mig.

När jag kom hem och bredde ut trycken på matbordet hoppade Bobo upp på bordet och la sig mitt i högen. Och det är nu jag ger honom mänskliga drag och utser honom till förnämlig konstkritiker fast sanningen är den att han inte bryr sig ett dugg om vad han ligger på. Alla som känner till katter vet att de gärna lägger sig boken eller tidningen du läser, tyget du skall klippa till, mattan du virkar och så vidare...

 "Mamma, vilka sköna bilder du gjort!"

"Jag tycker om henne, hon liknar dig"

"Du har skickligt fått fram kontraster och använt olika tekniker här, mamsen"

"Men damen i badet och är också förtjusande"

"Näeh, jag väljer nog den här"

 Jag - som har smålett åt djurägare, bland andra min mamma, som ger sina fyrfotade vänner sin röst - kommer  nuförtiden på mig själv med att prata såväl med som för mina katter...joller, joller...vad säger du? Säger du: Mamma, jag är hungrig", va, e de vad du sa..."Mamma, ge mat åt mig, jag svälter", säger du...joller, joller...

Så ser jag att min yngsta dotter står och småler åt mig. Skakar på huvudet och småler.

Antropomorfism, heter det för övrigt. När man tillskriver djuren mänskliga egenskaper. Nu har jag skrivit det och kan glömma det.

Förväntansfull denna morgon

Jag och mannen är i huvudstaden. Vi skall äntligen, och i sista minuten, få se Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Vi packade enligt råd från en god vän...

...och med tanke på hur våra tårkanaler öppnade sig när vi såg filmen Les Miserables, tror jag att ett stort paket näsdukar var förnuftigt packande.

Den vackra salen

Konstskolan detta veckoslut var så givande. Vår lärare, en konstgrafiker och målare, var superb på att lära ut, beskriva tekniker, ge råd och framför allt trovärdig uppmuntran. Detta är den vackra salen vi arbetar i. Idag sken solen in genom de långa gardinerna och gav ett magiskt sken åt allt och alla. Jag stortrivdes och ville inte ens pausa för lunch. Inte ens att det var en strålande dag för uteliv och jag var inne, berörde mig nämnvärt...

Bilderna på bordet är inte veckoslutets uppgift, utan skisser i kol jag gjorde när jag hade lite tid över. Inspirerad av filmen The Piano. Inspirerad.

Övning ger färdighet

Jag har ofta inspirerats av det andra gör. Jag har utvecklat idéer ur det jag sett andra göra. Och jag har också gjort samma hantverk som jag sett andra göra. Men när det gäller att rita och måla har jag alltid haft en sorts tvekan inför att kopiera.

En av mina lärare i konstskolan uppmanade oss att kopiera. Allt möjligt! Så lär man sig en massa tekniker. Och visst är det ju sant. De som tar pianolektioner sitter och klinkar på mästares verk (vem har inte spelat Fur Elise?) och då kallas det att öva, inte kopiera. 

Jag har nu kommit över min motvillighet att kopiera och börjat öva! Jag började med att försöka gestalta de underbra färgerna i en av Leonid Afremovs regntavlor. Leonid målar i olja (tror jag) och använder ofta kniv, jag målade i akryl. Akryl är en så tacksam färg för en nybörjare. Och förmånlig.

Leonid har en hel drös med tavlor jag älskar. Borde köpa större kanvasdukar och kanske försöka mig på olja...öva mera alltså.

Övning är den bästa av alla instruktörer

P. Syrus (85 f. Kr - 43 f. Kr)

Real Life - Års(livs)krönika

Nytt År. Nya utmaningar. Nya möjligheter. Så hur var det verkliga livet ifjol då? Veckans Real Life är en Årskrönika.

Vilka Real Life har jag varit med på under året? Vilka var roligast eller tråkigast?
Jag har varit med på 12 stycken, vilket jag, när jag såg Yohannas lista, insåg var enbart en bråkdel av alla utmaningar hon tänkt ut. När jag ser tillbaka märker jag att jag tyckt om såväl helt direkta "visa upp valda delar av ditt hem"-utmaningar som mera filosofiska ämnen. Tyckte mycket om "Pysselmissarna" och "Dela eller komplettera".

Jag har också tyckt mycket om att läsa om andra bloggares bidrag till ämnen. Jag har också läst sammanställningarna av de utmaningar jag inte själv var med i.
Jag skulle inte säga att något ämne var tråkigt. Enstaka utmaningar kände jag att inte berörde mig, men de flesta jag missade var pga av tidsbrist. Några utmaningar hade jag velat delta i men hittade inte tid till det. Ibland tänkte jag på utmaningen under bilresor hem från och till jobbet, och även om jag inte hann skriva ner mina tankar på bloggen känner jag ändå en viss tillfredsställelse över att bara ha grubblat på ämnet. För mig känns det som om jag som ung hela tiden tänkte och filosoferade, men att det trappats av med åldern. Så det är väldigt välkommet att någon (Yohanna) ger ett ämne att fundera på :-)

Har jag haft någon nytta av att vara med? Har det hänt något pga av att jag var med? Har jag lärt mig något?
Absolut! Det är en positiv sak att rannsaka och granska sig själv och sitt liv. Och att våga vara ärlig. För även om tanken bakom Real Life är just att visa upp den ostylade versionen, märkte jag ändå ibland att jag tänkte fixa lite innan jag fotograferade. Lura mig själv liksom.
Det var också ett bra uppvaknande. Inte enbart har jag fått bekräftat att alla inte har krispiga perfekta hem, utan jag har också fått tänka till om prioriteringar och sanningar. Mycket lärorikt! Tack Yohanna :-)

Nu är jag redo för nya utmaningar...

Julsnaps

Jaa, mycket kan jag inte redovisa för i dessa julförberedande tider...

Jag hämtade alla mina fem stora pafflådor med julpynt, gick igenom och ratade största delen av innehållet, satte fram lite "nästomtar" och massor av stjärnor och belysning och packade resten tillbaka i lådor och förde bort. 

På den mentala "att-göra" listan bockar jag av flera saker med "kommer ine att göra" än med "har gjort". Och det är ok det med. Jag känner så starkt att jag inte skall stressa. Att jag skall må bra med läget som det är. Och när jag inte själv och vårt hem inte är överlarmad med jul, tycker jag mig lägga märke till mera vackert runt omkring mig. Hur magiskt ljuset från elslingor blir på bollbuskar täckta av nysnö och sådana saker.

En sak har jag gjort dock. Julsnaps. Det är i och för sig ett lite märkligt val, eftersom mannen har lärt mig att snaps egentligen bedövar smaklökarna så man går miste om en del av matens goda smak. Och för att doften av stjärn-anis för alltid är länkat med minne från min vistelse på Pink Palace på Korfu när jag och min amerikanska väninna tågluffade. Det var på den tiden när det inte fanns så mycket restriktioner och kvällarna på nattklubben kröntes av att de slog sönder tallrikar i huvudet på gästerna, som sedan fick ouzo som belöning...aj, jag gillar inte anis, nej - men de är så otroligt vackra som torkade kryddor.

En visit på den fina bloggen Kråks stuga inspirerade mig att göra detta. Innan man rör på flaskan (vilket man ju måste om man skall hälla upp), är färgen helt otrolig. Mörkt kanelfärgad längst ner för att sedan ljusna uppåt.  Jag har använt lite av snapsen till att krydda glögg och det blev jättegott (om man bortser från anisdoften då alltså).

De vackra snapsglasen är en gåva av min syster. De är handblåsta i Åboland, världens vackraste skärgård ;-).

Nu skall jag samla ihop entusiasm för att gå på firmans julfest.
Önskar er alla en fin stresslös fredag!

Ann-Mari

Lyckan är hemlagad

Ibland måste man ta tag i vilket som helst klichéaktigt påstående och göra det verkligt för att få upp humöret. Vi firade 95 år som självständigt land igår och förutom allt det stora den dagen står för, betyder det också en ledig dag mitt i veckan. Jag beslöt att baka en kaka och därmed förverkliga orden: "Happiness is homemade"

Alexandra kom och hjälpte till och vi gjorde en vintertårta. Snögubbar av sockermassa på fyllig chokladfrosting. Innehållet var mjuk chokladkaka med vanilj och chokladfyllning. Och det var läckert.

Medan vi såg på självständighetsbalen åt vi upp halva tårtan! Men...det var en liten tårta. Formen är bara 12 cm i diameter, men rätt hög. Jag blandade ihop recept på ett botten med fyllning från ett annat recept och frosting från ett tredje...och skratt tillsammans med dottern när vi dekorerade. Ibland lyckas det!

"Baking is like life, you don´t always have to follow the recipe

 just like you dont´always have to follow the crowd" 

(okänd)

Lycka är hemlagat. Ja, det fungerar faktiskt så. Fastän jag kände mig trött och håglös, blev jag mycket gladare och piggare av att baka. Nu skall jag fortsätta med "gör-det-själv" terapi och kanske också dansa runt lite istället för att sitta och vänta på att julkänslan bara kommer...

kram på er

Ann-Mari

Kärlek och Respekt

Karin, som är kreatören bakom Pettas blogg, sände mig en hälsning med ett varmhjärtat meddelande. 

Och en påminnelse. Om vikten att kunna ta emot. Innan Rebecka flyttade hemifrån blev jag påmind om detta allt som ofta, för Rebecka är fenomenal på att ge komplimanger och positiv feedback. Och hon godtar inte generade bortviftningar: "Äsch, det blev inte så bra" eller "Nånej, jag är ju helt rynkig också"

"Det var en komplimang, mamma", sa hon. "Och jag menar det. Det är bara att tacka och ta emot!" 

Reglerna för utmärkelsen är:

1.Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den

2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar

3. Kopiera post-it lappen och sätt den på din blogg

Jag har träffat Karin och Uffe under ett besök på Åland. Jag har ätit hennes fantastiska bullar och båtbröd. Jag har suttit en stund i Pettas trädgård och låtit en del av allt smått och stort hon visar i bloggen gestalta sig för mig...och jag var i stunden och andades.

Karin förmår verkligen se och njuta av de små tingen. När hon stiger ut genom dörren uppmärksammar hon naturen och jag har försökt komma ihåg att göra det själv. Att inte bara gå och hämta posten med tusen tankar i hjärnan - blind för omgivningen, utan att andas in och ut och betrakta.

Pettas blogg är som ett ymnighetshorn av historia, jordnära kunskap, betraktelser och fängslande berättelser. 

Nästan alla bloggar jag läser är favoritbloggar, så jag måste välja på basis av något. Så jag utgick från bloggar som mest sprakar igång kreativiteten eller tankeverksamheten hos mig just nu.

Som första blogg sänder jag Kärlek och Respekt tillbaka till Karin med Pettas blogg - för att hon är värd det!

Sedan min systers blogg: Blommor och kvistar - för att hennes kreativitet påminner mig om att det aldrig är för sent att förverkliga en dröm

Och så Frejas blogg: Freja filosofiska och feministiska funderingar - främst för Frejigheten och för att hon får mig att tänka utanför min lilla låda

Och Yohannas blogg: Yohanna i Las Palmas - för att hon inspirerar mig till att betrakta mitt liv och varje vecka får mig att inse hur fint det verkligen är, i all sin vardaglighet

Och min konstnär Oljekritans blogg: Vad jag målar! - för att hennes blogg är som en konstutställning av underbara kvinnoporträtt och också för att hennes kommentarer är så varmhjärtade och kärleksfyllda.

Vi hade underbara soliga dagar. Ragdollen och unga fröken fick komma ut på promenad. I början var unga kattfröken lite osäker på den vita omgivningen och gick som en parhäst intill "brorsan"...

Sedan tog nyfikenheten överhand och Ragdollen måste nästan bli irriterad på henne, när hon stannade på fel ställen eller sprang åt fel håll.

Sedan fick lillprinsen också komma ut. Man kan egentligen inte säga att jag är ut och gå med katterna. De är ute och rekognoserar och jag följer efter och håller i kopplet...allt skall undersökas, jag får verkligen tänja på mitt tålamod. 

I söndags promenerade jag till röstningsstället (kommunalvalet) och tillbaka. Det var den första promenaden sedan vi avlivade Danja. Även om promenaden blev vemodig, kom jag nu slutligen över den tröskeln...

Ann-Mari

Flickornas dag

På initiativ av Plan införde FN flickornas dag och idag firas den för första gången. I morse sa de på nyheterna att Finlandiahuset kommer att lysas upp i ljusrött för att utmärka dagen.
"Oj, nej", tänkte jag, "nu kommer en massa människor att fastna i färgen och förbise tanken bakom". Och så blev det.

Budskapet, det väsentliga.
Visst kan det verka stereo typiskt  men egentligen spelar det ingen roll vilken färg vi lyser upp byggnader med den här dagen. Det som skall belysas är att 75 miljoner flickor inte får gå  i skola. Att 150 miljoner tjejer under 18 år blir våldtagna och sexuellt utnyttjade i år och att i utvecklingsländerna blir var sjunde tjej under 15 år bortgift, många enbart som fem-åringar.

Det är så sorglig statistik att man skulle kunna släcka lampor för att inte behöva se och veta. Men dessa siffror behövs just för att vi skall känna att det är viktigt: Varje dag är viktig. Och det finns hopp.

Rosa är inte enbart en flickfärg. Rosa symboliserar också barmhärtighet och universell kärlek. Rosa kan också stå för tröst, glädje och samhörighet. Och då passar färgvalet ypperligt, tycker jag.

Dessutom ser Finlandiahuset säkert strålande vackert ut i ljusrött sken. Det står ju vid vattnet, så vanligtvis blir skenet blått eller blågrönt på kvällarna...

Nära staden Siauliai

Jag har alltid facinerats av fenomen. Och av platser som är spirituella fast de kanske inte var ämnade till att vara det. Jag är inte direkt en religös person, men är fängslad av sinnenas mångfald och mystik och på samma gång som jag söker svar i allt är jag också trollbunden av det oförklarliga. I pråliga kyrkor fulla av stöld- och mutgods, tystnad och regler känner jag sällan gudomlighet. Översinnligheten överraskar mig ofta på helt andra platser.

På vägen från Riga till Klaipeda ville jag stanna vid "Hills of Crosses", en plats för sorg, hopp och tro. Jag skulle vilja skriva massor om detta, eftersom tyst, fredfullt och envist motstånd ger mig hönshud av lycka, men det finns mycket att läsa på internät så jag begränsar mig till att skriva mina tankar.

Litauens historia är fylld av grymheter. Det första korset torde ha rests någon gång efter 1830, och sedan dess har det blivit en vallfärdsplats främst för katoliker, som lämnar ett kors här. Det är omöjligt att veta hur många kors det finns på denna kulle, men det är flera hundratusen.

Vägen till själva kullen kantas av kors, krucifix, rosenkransar och avbildningar.

Det finns inga skyltar om tystnad, fotograferings- eller andra förbud. Du får helt enkelt bara vara.

Det fanns (naturligtvis) en presentbutik vid parkeringen där du kunde köpa ett kors att lämna här, men mångfaldet av andra kors gjorde att det ändå kändes som en genuin plats. Det fanns allt från vackert snidade och gjutna kors till kors gjorda av pennor, aluminiumfolie eller kinderägg.

Jag tyckte om virrvarret, det lugna kaoset. Ingen äger platsen, därför får du sätta ditt kors precis dit du vill. Större kors är fulla av mindre. Det är precis som det skall vara. Ingen kan reservera en plats utan korsen, och därmed även människorna, förenas i hoppet, kanske bönen. Jag tänker på hur naturligt det är för människan att finna styrka tillsammans. Att det att man lämnar ett kors med en bön, ett tack eller en tanke på ett ställe där andra gjort det gör att den egna vädjan både förstärks men också försvinner i mängden.

Vi lämnade inget kors. Det var inte tanken med vårt besök. Jag hade gjort det om det hade känts rätt. När vi mellanlandade i Paris på väg till USA1997 besökte vi Notre Dame (tjejerna var små och Rebecka som var 2½ år undrade var Esmeralda var).... Jag fick bud om att min farfar hade dött och då tände jag ett ljus för honom i Notre Dame. Annars gör jag sällan det: tänder ljus i kyrkor. Och kastar inte slantar i alla brunnar och fontäner eller bär stenar till stenhögar. De senaste åren har jag inte ens alltid känt ett behov att fotografera allt. Bara se det. Hills of Crosses fotograferade jag för att jag ville visa det åt er, mina läsare och åt döttrarna.

Detta inlägg om semesterupplevelser som överträffar förväntningarna blev så långt att jag får ta det som inte levde upp till förväntningarna en annan gång...

Hastverk

Jag blir alltid väldigt entusiastisk och energisk när det blir varmt och man kan vara ute utan att frysa. Man går omkring och hummar och planerar och köper de första blommorna. Sedan övergår vanligtvis euforin i ett lugn, när de minsta saker kan vara tillfredsställande. Som att nypa bort vissna blommor, tugga på ett gräslökstrå eller bara slå sig ner på trappan en stund.

Sommaren tog sådan tid på sig att komma igång i år, att euforin övergick i misströstan, nästan ett vemod. Och jag som inte vill höra på olyckskorpar som känner att de måste berätta att efter midsommaren är sommaren slut, för jag tycker att midsommaren är en början på den riktiga sommaren, kände i år lite angst inför detta. 

Nu blev det äntligen sommarväder, men det känns som om energin att börja med större projekt är borta med vinden. Trots det blir jag rastlös, vill tillverka något, ändra något eller förfärdiga något. När jag blir rastlös har jag inte tålamod, då skall något ske med en gång. 

Hartwall gav ut sin Long Drink (Lonkero) i en charmig retroflaska i år. Flaskan är för söt för att pantas, så jag strök på lite pastellfärger på de tre jag hade. Det kliade så i fingrarna att jag inte hann leta upp en bra pensel, utan strök på med en som var sträv av gammal färg. Nu låtsas jag att den ojämna målytan var avsiktlig. Knöt ett linsnöre om flaskhalsen och så var det klart.

Om pastellfärger passar in hos oss? Nee-ej...men de passar ihop med sommaren...och sommaren passar ihop med mig!

Beundrar Temple Grandin!

Ibland har man tur och snubblar över något som gör stort intryck på en. Jag ser sällan på TV före klockan nio. Inte för att det inte kommer intressanta program före nio, utan för att jag kräver av mig själv att "vara duktig" tills dess. Jo, jag vet - det är en sak jag borde jobba på, men först på listan av "make-me-over"  är att komma in i motorcykel-dräkten...


Nu råkade jag sätta mig ner och en film på på TV:n fängslade mig. Filmen heter Temple Grandin och är baserad på en verklig kvinnas liv. Temple Grandin ( Claire Danes gör en fantastisk tolkning av henne i filmen) är en autistisk kvinna som har gjort  ett enormt och revolutionerade arbete för att göra  hanterandet av boskap på rancher och i slakterier i USA mera humant, och samtidigt ändå ekonomiskt. Hon är en välkänd amerikansk forskare inom husdjursvetenskap, författare, professor och talare - och jag har aldrig hört talas om henne! 

När jag var ung hade jag obehag för kött. Det har nu svängt så att jag skulle ha svårt att tänka mig att inte få äta en saftig biff, även om jag vet vad det gör för miljön. Och jag vill helst blunda för vad som händer mellan det "att det står en vacker svart-vit ko på en äng" (föredrar att se det så) tills att biffen ligger på vår grill.
När jag var ung var jag engagerad i djurens rättigheter och skrev gärna essäer om det, nu känns det bekvämare att ha skyddslappar, eftersom jag inte längre har energi för att engagera mig i allt. Därför var jag så glad att jag råkade se denna film, som fick mig att läsa om Temple Grandins storartade livsverk. 


"I think using animals for food is an ethical thing to do, but we've got to do it right. We've got to give those animals a decent life and we've got to give them a painless death. We owe the animal respect." (Temple Grandin)

Filmen fick mig naturligtvis att gråta, flera gånger. En annan sak som är oerhört viktig för mig är att kramas. Som tur är det ännu viktigare för min man, annars hade han nog känt sig trängd...
Temple Grandins har sensorisk integrations dysfunktion, vilket gör att hon hade svårt för kroppskontakt. Hon märkte dock att hon kunde kontrollera en panikattack genom att placera sig i en "kram-maskin" som finns för korna på hennes mosters ranch. Som 18-åring byggde hon en egen kram-maskin åt sig, för den "kontakten" och trycket klarade hon av och behövde.


 “It broke two years ago, and I never got around to fixing it. I'm into hugging people now. A funny thing about autism is that usually the one who is affected does not like to be held or touched, so things like hugging are hard to do, and respond to in a positive manner, so the fact that i was able to overcome this was a great accomplishment for me in my life." (Temple Grandin, 2010)


Ni har säkert hört talas om henne, om inte kolla filmen om ni har en chans. Rekommenderar varmt...

Ängel

Änglar förknippas med jul, inte påsk, men tycker ändå jag kan visa äldsta dotterns ängel nu. Denna gjorde hon också i konstskolan under skulpturveckan, och gav den till sin syster. Katterna finner den så lockande dock att jag hängde den över matbordet tills vidare...

Jag älskar hur tjejen får in så mycket känsla i det hon gör. Och också in de saker som är viktiga för henne; estetik, symboler och ord, ord, ord...
Ängeln har blivit instängd i en vacker bur men försökt fly, därav såren på kroppen...och blodet. Nu har han resignerat, sjunkit ihop...och endera accepterat sitt öde och tagit sin tillflykt till bokens värld, eller så samlar han krafter. Vilket som, ser jag det inte som han totalt har gett upp. 


Att acceptera är inte alltid att ge upp.