Semesterpaus

Nu tar jag en paus för semester. Vi kommer att resa runt och jag har inte möjlighet att hälsa er välkomna här, eller häksa på hos er. Tomt är här dock inte, jag lämnar lillprinsen att härska här. Han är det goaste som finns, även om han ibland försöker vara lite aristokratisk och stolt. 

Ha det bra så länge!

Ibland gör jag inte som planerat

Mina krukor gapar lika tomma nu som när jag plockade fram dem i våras. Ibland räcker inte tiden till. Eller inspirationen. Jag har beslutat att inte ta stress av det. Terrakottakrukor är dekorativa i sig själv.

 Jag har faktiskt tillbringat mera tid än vanligt i solen på terassen med en bok i handen. Jag brukar inte trivas länge stilla i solen, men i år har jag  känt ett behov av sol. Mannen tycker att jag är bra på att lyssna på andra. Gråtdocka, kallade han mig. Jag tycker att jag är bra på att lyssna på mig själv och min kropp. Så jag har plöjt igenom rätt många böcker slappande i vågrätt läge denna sommar.

När vi byggde terassen ifjol var jag mest glad över att den hade en trappa. Genom hela mitt liv har jag föredragit trappor framför solstolar. Jag tror att det beror på min smått stressiga duktiga lilla själ. Om jag sätter mig ner på trappan med en kopp kaffe känns det mera som en vilopaus, hur länge jag än sitter, än om jag skulle sjunka ner i en mjuk Baden-Baden.
Men i år har min själ också vilat. Jag har ofta lyckats tysta rösten som hela tiden uppmärksammar mig på arbeten som kunde göras. Jag har ansträngt mig för att lyssna på rösten som viskat om sida efter sida med fängslande ord...

We must be willing to let go of the life you have planned,

so as to have the life that was waiting for us. 

Joseph Campell

Vad en liten gumma kan gno...

Jag hade ett litet projekt och släpade ut en del av möblerna för att slipa upp dem och lacka eller måla om dem. Grannarna avskydde säkert mig den dagen för jag slipade och förde oljud flera timmar i sträck en solig söndag...

En av möblerna var en träbyrå, som i något skede skulle platsa in i yngsta dotterns sovrum och därför blev målad svart. Nu har hon en stor bokhylla (svart den med) och har inte längre rum för byrån. Jag beslöt att jag ville ha den på verandan för förvaring av servetter, ljus och annat vi ofta använder när vi äter "ute". Verandan går i amerikafärger, men Alexandra och jag ville att byrån skulle sticka ut lite...passa in, men ändå vara udda, så vi köpte en turkosaktig färg. Vi målade slarvigt och sedan slipade jag bort färg på kanterna så att den ursprungliga svarta färgen stack fram. Tänkte köpa porslinsknoppar, men beslöt att snåla och bara måla original träknopparna i svart. 

Tillsammans med mattan jag virkade av restbitar av gamla herrskjortor och ett lakan ser det alldeles lagom personligt och särpräglat ut för att passa i min smak.

En av mina bästa vänner, min före detta arbetskamrat, som sa upp sig för att arbetsmiljön var ohållbar, har fått ett nytt jobb. Jag är glad ända in i hjärtat för hans skull och inser igen sanningen i mitt citat. Min vän sa upp sig, utan att ha ett nytt jobb, blev hemma och skötte deras yngsta son i två år och sökte sedan och fick ett nära på drömjobb. Man måste våga...

 Imorgon är det midsommarafton. Från att ha varit en tyst liten familj med mamma, pappa och tonårsdotter har vi blivit till en livfull familj med fyra ungdomar. Alexandras pojkvän hälsar på hos oss största delen av sommaren och Rebeckas kompis har bott hos oss i en vecka. Mannen och jag somnar till ljudet av tjejernas fnitter och en ung mans dova skratt. Det är hur mysigt som helst. Även om vi båda jobbar ännu känns det verkligen som sommar!

Tack för era fina ord om mina trevande försök till att vara konstnärlig! Önskar er alla en fin midsommar!

kram, Ann-Mari

Tvätta håret med sommarvatten

Att tvätta håret i sommarvatten är precis detsamma som att tvätta det i vårt vanliga vatten, men sommarvatten låter så mycket mera lyriskt. Som om man kunde få solglittret i havet och de skira björklövens doft att fastna i håret...

I förrgår kväll, medan det fortfarande var 28 grader varmt här i Karleby, cyklade mannen och jag till släktens villa för att bada bastu. Till villan kommer det enbart vatten på sommaren - sommarvatten alltså!

Det är inte bara ordet sommarvatten som låter så fint, att bada bastu på villan är så annorlunda än att bada bastu hemma. På villan tvättar man håret i ett handfat och det får mig alltid att minnas barndomens bastubadande hos min mormor och morfar i skären. Kvinnorna och barnen badade först. Badkaret var till för att hålla kallvatten i och bastulaven hängde från taket och man klättrade upp dit på en stege. för en liten flicka gick det inte att sitta där utan att ha en kittlande rädsla för att hela bastulaven skulle rasa ner i golvet och på samma gång var det så spännande.

 Håren tvättades i gulaktiga emaljerade fat med gröna kanter och man sköljde ur löddret med dopp i havet. Känslan när schampot rinner nerför ryggen och gör en hal som en sälunge när man naken springer ut och dyker i vattnet är något alla barn borde få uppleva. Rundade stenar och det mjuka sjögräset som kittlar under fötterna. Allt detta kommer tillbaka till mig nu när jag badar bastu på ett ställe utan dusch. Och de gånger det inte finns en massa grannar och släktingar på stränderna doppar jag mig fortfarande naken, för inte mycket går upp mot den känslan...

När jag flyttade upp till Österbotten saknade jag södra Finlands tidiga vårar och varma somrar. Det verkade som om det ständigt blåste här uppe. Österbotten kändes som platsen den goda väderguden glömde.

Nu är vi på andra veckan av sydeuropeisk värme och sol från klar himmel. Karleby slår värmerekord och även i Lappland är det varmare än i södra Finland. Det är helt förunderligt och skall tydligen fortsätta så ännu nästa vecka. Vi fick en hel vecka av ljumma vackra myggfria kvällar. Nu kom myggen, men de håller sig i skuggan (och lider förhoppningsvis av torkan), så inte ens de kan man klaga på!

Sommarbad & vinter

Vilken sommarvärme vi fick! Underbara kvällar radas upp som smultron på ett grässtrå.
I söndags var vi till släktens sommarstuga och badade bastu. Efter bastun tog vi ett dopp. Och även om vi badar i vak och tar flera dopp i veckan under vintern måste jag skriva om detta....för även om jag inte är en modig person, jag har alltid varit en riktig badkruka, så är det mycket lättare för mig att i -8 graders kyla klä av mig och gå ut för en isig brygga för att sänka ner mig i ett hål i isen, än det är att simma tidigt på sommaren!
Då står jag med vatten upp till låren och går igenom precis den ritual jag kommit att förknippa med äldre damers simmande. Man står och hoppar lite, skvätter vatten på armarna och även gradvis på den känsliga magen och brösten...intalar sig att man just skall doppa sig, upprepar skvättande av vatten på armarna...doppar sig först när mannen börjar tycka att man är fånig, eller hotar skvätta vatten på en...

Solglitter på vattnet i mitten av maj.För drygt en månad sedan var vi också på stugan och då sköt karlarna golfbollar ut på isen....

Saker som får en att säga: Hmmmm?

Ända sedan jag flyttade till Österbotten för 17 år sedan har jag haft svårt att vänja mig vid att det alltid blåser. Sommar som vinter, för att inte prata om hösten! Även de vackraste soliga sommardagarna är blåsiga här och dagarna av stiltje är lätträknade och uppskattade.

När jag lyssnade på nyheterna i morse pratade de om att det i Finland pågår ca 200 vindkraftsprojekt just nu. En stor del av dessa rör Österbotten eftersom den "Österbottniska kusten är väl lämpad för vindkraftsutbyggnad".

Jag vet för lite för att ta ställning för eller emot vindkraft - det var inte det som fångade mitt intresse, utan snarare orsaken till att Österbotten passar så bra. Planläggningsingenjören sade att vi i Österbotten har så "goda vindförhållanden."

Det är ett extremt rart sätt för att uttrycka "vi har det helvetes blåsigt", tycker jag (och nu tror jag att jag svor första gången på bloggen...förlåt)

Riktigt så goda vindförhållanden att man kunde segla Flippern med en svart-vit randig t-skjorta har vi ändå inte...mannen  hade tankat fel bränsle (!!!!) i båten och vi blev bogserade och då lekte han Titanic...

Men precis som min header säger...allt är fråga om perspektiv: är man ägare till ett företag som producerar vindkraft är goda vindförhållanden naturligtvis en bra sak...

Efter våren kommer hösten?

Jag har sagt att jag aldrig skulle resa på en södernresa på sommaren. Den skandinaviska sommaren är så kort och vacker att jag vill tillbringa den tiden här. Så har jag alltid sagt.

Men om jag hade börjat min semester i måndags - när det igen började regna, och i morse, efter att halva natten ha lyssnat till stormen som försökte slita ut fönstren ur huset vårt och grubblat på vart grannarnas stora björkar faller om de faller - hade gått ut på terrassen för att dricka mitt morgonkaffe och sett detta...

Så hade jag gått raka vägen in till datorn, klickat fram en sista-minuten-resa, bokat den och sedan packat en baddräkt, en solklänning och några böcker och åkt iväg till solen!

Absolut!

Real Life: Semester 2012

Nu har jag bara några semesterdagar kvar. I veckans Real Life uppdrag funderar Yohanna på semestrar och ställer några frågor runt det.

VI BYGGER

Om man bortser från vädret, så har sommaren varit fin. Vi började med lite byggprojekt och gjorde ett däck och ett efterlängtat katthus. Däcket har vi inte i år haft mycket användning för, dels för att det mest regnat och dels för att vi varit på språng så mycket, men vi är ändå nöjda med det.

Jag tror att katterna också är nöjda, men de visar direkt ingen tacksamhet. Katter är ju ökända för sin stolthet och för att de ännu minns att de i antikens Egypten var ansedda som gudar...

VI RESER

Jag tog tjejerna med på en road trip till mina hemtrakter. Fastän det var en kort visit lyckades vi denna gång träffa mina föräldrar, båda mina systrar med män och alla deras barn och min bror (som bor i Norge) och hans fru och deras barn! Det var roligt och även bilresorna var roliga tillsammans med mina tjejer...

Sedan var det att packa upp och packa ner för MC-semestern. Det blev en härlig resa på tumanhand med mannen min. Oj vad vi såg och upplevde. Vad vi pratade och skrattade. Vad vi kramades...

På resans slutraka stannade vi på Åland och träffade mannens båda döttrar och bekantade oss på nytt med lilla barnbarnet. Moffa är en skäggig typ, som man måste vänja sig vid när man träffar honom bara några gånger om året. Sjumånaders-tjejen är en härlig typ...och hon har de lenaste rundaste små babyfötter...

VI ÄTER OCH UMGÅS

Denna bild får representera mat och goda vänner. Jag gav upp om att få läderbyxorna på mig (och lika bra det, för det regnade mestadels när vi körde) och ägnade semestern åt god mat. God mat hemma, god mat på restauranger, god mat hos vänner...Det skall vara gott att leva! 

Efter att vi kom hem träffade vi många av våra goda vänner och det blev mycket prat och skratt. Så fast semester och sommardagarna tar slut har vi mycket i minnet att tänka tillbaka på när höst-stormarna ryter...

VI ORDNAR

Just nu har jag dragit ner på allt spring. Jag städar, röjer, byker och bakar. Yngsta dottern blir konfirmerad i söndag.  Ingen stress för det -  det är familjen och vänner som kommer på kaffe, men jag har inte städat sedan i början av juli, och även om tjejerna varit duktiga medan vi varit på språng, finns det under sofforna dammråttor så stora att man snart förväxlar dem med katterna...

Igår kväll gjorde äldsta dottern, hennes kompis och jag rosor av sockermassa för första gången. Det var knåpigt, kreativt och roligt. I morgon hämtar vi hem yngsta dottern från skriftskolelägret och så är hela familjen samlad igen.

Jag är nöjd med sommaren. Nu när vi är inne i augusti känns det lite vemodigt. Lite för att det var så få varma dagar, och få dagar när vi kunde njuta här hemma, men mest för att augusti betyder en stor förändring för vår familj i år. Min äldsta dotter skall börja i ett gymnasium i Nässjö i Sverige denna termin och det betyder att en ny fas börjar i våra liv. En separation. Och även om jag intalar mig att det är helt naturligt...barn skall flyga iväg och låta sina egna vingar bära...så vågar jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli att inte kunna krama henne godnatt om kvällarna. Inte få höra hennes filosofier, tankar och skratt vid matbordet. Inte ha henne krypa ner i sängen bredvid mig...Och jag kommer att sakna hennes komplimanger. Min dotter är helt fenomenal på att ge komplimanger!

Det bästa med sommaren har varit familjen, vännerna och upplevelserna...det sämsta har varit regnet och att vår hund Danja verkar bli lite tankspridd. Hon har börjat irra bort sig från egna gården och ser verkligen förvånad ut när man söker upp henne i grannskapet. Förvånad och glad...lite som Ratata i Lucky Luke...minns ni? Undrar om det har med cansern att göra...

Att skriva detta känns som att packa ihop sommaren :-), men det skall vi inte göra...det är mycket roligt på gång ännu. Att semestern är slut betyder inte att sommaren är slut...

kram på er!

Ann-Mari

Dag 6 och dag 7: Karlshamn - Norrköping

Vi anlände utvilade till Karlshamn. Hyttkojerna var sköna och det gungade väldigt lite på havet. Vi hade planerat en väldigt kort etapp för dagen, ca 60 km och målet var Karlskrona. Det blev ändå rätt många kilometrar för vi körde längs kusten och vek in på små vägar och såg vart de tog oss. Besökte pittoreska små byar och samhällen och beundrade den svenska idyllen. Det är så trivsamt med alla trädgårdar fulla med blomster, små vindkvarnar och lusthus och all snickarglädje och den svenska flaggan på husväggen. När vi saktade in tog jag fram mannens iPhone och kollade efter lämpliga geocacher, så vi loggade ett par längs vägen.

I Karlskrona tog vi en skärhårdsbåt ut i skärgården. Det var en bra idee, för förutom att solen sken ända tills vi kom tillbaka till fiskehamnen och skärgården var vacker och vi trivs på sjön, så var det en guidad tur och ci fick en intressant dos av stadens historia.
Eftersom det började regna, körde vi sedan till hotellet och bokade in oss i bastun. Som alla vet är finnar noga med dethär med bastukulturen och förstår sig ofta inte på utländska bastun där man inte kastar bad eller temperaturen är just över en varm sommardag. Vårt hotell hade " en äkta finsk bastu" så vi njöt av att kasta på ordentligt med bad och sedan slöa i jaccuzin.

Vi startade tidigt för att köra upp till Norrköping. Vissa sträckor körde vi på motorvägen, men det är inte så roligt och eftersom vi inte har bråttom - det är ju semester!- vek vi ofta av och körde genom små vackra kuststäder. Vädret är omväxlande. När vi stannade i vackra Västervik var det strålande solsken och massor av folk i fiskehamnen. Det doftade gott, på flera ställen var det trubadurer som sjöng och folk skrattade och njöt. Vi hade tänkt boka hotell här, men hade ändrat det till Norrköping. Nu retade vi oss lite över det, men tröstade oss med att om vädret hade varit uselt, hade det inte varit så pittoreskt här heller. Så fort vi satte oss upp på motorcykeln började det åska och regna...

Jag har lärt mig mycket på denna resa. En sak är att inte vara sådan kontrollfreak nästa gång när det gäller hotellbokningar. Med alla bokningsportaler som blinkar att det finns bara ett ledigt rum kvar osv, blir man lätt påverkad att tro att man inte får hotellrum när man anländer. Det får man, såvida inte det är något stort evenemang just i den staden. Nästa resa kommer vi inte att boka hotellen i förväg, bara kolla upp hotell, och sedan stanna när vi känner för det. En riktig "vinden i håret, vi tar dagen som den kommer" roadtrip alltså!

Nu mot Åland....

Dag 5: Kuriska näset (Neringa)

Från Smiltyne i norra spetsen till Nida nära ryska gränsen. Om jag hade planerat denna resa utifrån vad jag vet idag, hade jag stannat en natt (eller flera) i solorten Palanga och definitivt övernattat i Nida på Kuriska näset utanför Klaipeda. Detta trots att vårt hotell med den rara hotellvärinnan i Klaipeda var uderbart. Vi hade för lite tid på det Kuriska näset. Insåg inte hur stort det var och hur mycket det fanns.

Vi började i norra delen med SeaMuseum. Roligt och delvis interaktivt sjömuseum. Även om jag inte förstod vad de litauenska och ryska barnen sa, lät de glada och entusiastiska...sedan körde vi neråt mod Nida. Vi stannade i Juodkrante och åt lunch på en gammal båt och trots att väderprognosen lovade regn och åska var det soligt största delen av dagen.

Nida är en idyll. Vackra välhållna utsmyckade hus, blomstrande trädgårdar och fina strandpromenader. Inramat av sanddynerna.
Allt för tidigt måste vi ta färjan tillbaka till Klaipeda för att köra till hamnen och ombord på bilfärjan till Karlshamn. Ingen lyxkryssare precis, men ändamålet med dessa båtar är främst att forsla långtradare och långtradarchaffissar...

I hytten pratade mannen och jag om hur vi upplevde de baltiska länderna. För flera år sedan fantiserade vi om att resa ner till Europa med husvagnen vi hade då. Vi mindes båda att vi beklagde det faktum att det var osäkert, näst intill farligt att köra ner genom Baltikum, men så mycket snabbare än att åka genom Sverige och Danmark. Nu kände ingen av oss någon rädsla, osäkerhet eller misstänksamhet. Inga ettriga gatuförsäljare antastade oss, inga hotfulla situationer uppstod fastän vi villade bort oss i mörka gränder och inget blev stulet.

Och jag är en mycket vanare och mera orädd mc-passagerare nu.
Vilken fin resa!

Dag 4: Riga - Jurmala - Siauliai - Palanga -Klaipeda

När vi startade från Riga på morgonen körde vi till Jurmala, som varit en välbesökt badort sedan 1800-talet. Vi kallade det et rekogniaeringsfärd och kunde konstatera att vi gärna skulle komma hit för ett par dagar någon gång. Väldigt vackert, speciellt i solskenet :)
Vi fortsatte och det gjorde också det sedvanliga regnet. Nu var det mera ett lätt sommardugg dock, och vi noterade det knappt. Jag hade önskat att vi stannade vid "the Hill of Crosses" i Siauliai, och lagom tills vi körde in på avtagsvägen dök solen upp. Och innan vi hann tillbaka till motorcykeln, efter att ha vandrat runt och sett på mera kors än vad man kan föreställa sig, började det regna igen...

Mellan Riga och Siauliai fanns en ströcka på ca 20 km av dålig väg, men i övrigt var det ny fin EU-asfalt överallt. Många företag flyttar sin produktion till de baltiska länderna och Polen, eftersom lönsamheten blir större då. På ett möte i båtbranchen hörde jag en företagare säga att "här jobbar de som finnarna jobbade efter kriget och ända till 2000-talet, innan välfärden gjorde att folk bara vill ha lön men inte vill arbeta."
Transportbolaget för frakt av ömtåligt gods: Storkexpressen, har också utlokaliserat sin verksamhet hit. Jag har aldrig sett så mycket storkar och storkbon. Det blev lite samma effekt som när man kör till Lappland...när man ser den första renen stannar man och fotograferar...till slut blir det nästan "bort från vägen era får(ren)skallar"! Storkarna var inte på vägen dock, utan höll sig vackert i diken och på åkrarna.

Mannen hade fått tipset om att stanna i Palanga nära Klaipeda. När vi närmade oss den lilla staden dök det upp folk med handskrivna skyltar vid vägkanten. "Lite svårt att ta upp liftare" skrattade mannen. När dessa folk med skyltar blev allt från mörkmuskiga män till gamla gummor började vi undra. "Måste pensionärena lifta här?" undrade jag.
Sedan började vi känna igen samma ord på skyltarna och på lappar på husen. Det var inte namnet på en ort de ville till, de hade rum att hyra ut. På vartannat hus, stort eller litet, fanns det en skylt om rum att hyra, och när vi kom till strandpromenaden förstod vi varför. Det var som karneval, solen sken och folk flanerade skrattande omkring arm i arm. Hela stället utstrålade semester. Vi googlade detta och märkte att Palanga är det största turistmålet i Litaunen med flest soldagar av alla kuststäder! Så lite man vet!

Vi hade bokat hotell i Klaipeda och körde dit. Det blev en absurd kontrast till Palanga. Gatorna var folktomma och de gamla förfallna husen förstärkte intrycket av en özvergiven stad.

Vårt hotell var mysigt dock och hotellvärdinnan rekommenderade en bra restaurang. Där fanns folk, god mat och levande musik, så kvällen blev ändå lyckad. Imorgon väntas åskväder...få se hur det blir. Då skall vi till sandbanken utanför Klaipeda, the Curonian Spit. Ser fram emot det och hoppas att väderprognosen inte stämmer....

Dag 3: Stadssemester i Riga

Ibland klär sig motorcyklister i vanliga kläder och går omkring på gatorna som vanliga människor...
Och vilken skön dag vi hade. Eftersom vi köpt paraplyn, uteblev regnet och vi strövade omkring under lagom varm sol, lunchade, shoppade och fotograferade. Vi loggade även ett par geocacher, för vid de flesta sevärdheter finns en geöcache. Att kolla geocaching.com sidan är ofta lika informativt som att kolla en turistinfo-sida.

Med så tajt om bagageutrymme kan man inte shoppa mycket. Naturligtvis tycks det som om jag just då hittar allt möjligt jag skulle vilja köpa...allt från skor till kaffemuggar!
Murphy, Murphy...

För att skaka av oss seniorstatusen gick vi in till torget på kvällen. Satte oss på en uteservering och njöt av kvällen. Jag drack Swiss Mocca (Lumumba-aktig drink) och mannen lokalt öl, såsom han alltid brukar när vi reser. Ett latino-band spelade medryckande och vi tittade med avund och beundran på folk som verkligen kunde dansa. Som inte bara tog inövade steg utan lät musiken ta över och levde ut de känslor den framkallade.

Bortsett från regnet och rusken har detta varit en fin semester så här långt. Jag upplever att folk är trevliga på ett äkta sätt. Lågmälda men vänliga. Språket är inga problem, för de är väldigt duktiga på engelska.
Vägarna är i bra skick, med undantag av i Tallin och trafiken påminner om trafiken i Sverige, som vi alltid upplevt som smidig och artig. Folk ger väg och få kör onödiga och halsbrytande omkörningar.

Vad lätt det kändes att gå omkring i sommarklänning och sandaler. Imorgon åker tunga utstyrseln på igen :)

Dag 2: Tallin -Pernu - Riga

Solen sken och temperaturmätaren visade nästan sjutton grader när vi körde iland i Tallin klockan sju på morgonen. Vägarna i Tallin var ojämna och dåliga men blev bättre i samma takt som vädret blev sämre. Snart ösregnade det och mannen som informerade om temperaturändringarna sade att han nog räknat med att det skulle bli varmare när man kör söderut, inte tvärtom. När vi var nere i 14 grader och iskallt regn kröp in i nacken kändes det som om humorn var långt borta...

När vi kom till Pernu sken solen igen. Vi kände snabbt igen oss från sist vi var där även om det var flera år sedan. Vi mindes var vi ätit och ställen vi fotograferat. Jag kan inte ladda bilder när jag reser med iPaden, men ni får ta mitt ord på att Pernus gamla stadsdel nog är vackrast i världen.

Vi loggade en ny typ av geocache och hoppade sedan på hojen för etappen Pernu- Riga.
Alltså du milde Josef vilket väder! Det regnade som om himlens trädgårdsmästare hade tagit till stora brandslangen och det blåste så att träden låg vågräta längs ängskanterna. Nåja kanske inte träden, men buskarna i alla fall. Regnet suddade ut konturerna och allt blev en tjock grå massa. Jag är glad att vi har reflexvästar, även om min är töntig med Lions-emblem och Röda fjädern på...

I Ainazi stannade vi för att fotografera det rytande och skummande havet och träffade på ett annat par från Finland. Killen kunde vrida vatten ur sina motorcykelhandskar och sa att det är absolut första gången som det inte är hastighetsbegränsningen som hindrar honom att köra fort, utan rädslan. Ibland tog sidovindarna tag i MC:n så att den låg nästan vågrätt. Vi kunde inte annat än skratta dock och slog följe mot Riga.

Det började ljusna och jag sa att det var väntat. Eftersom vi är stadsmänniskor ljusnar det alltid när vi kommer till en stad. Uppehållet varade dock inte, utan under kvällen när vi strosade i gamla stan i Riga (som för övrigt är den vackraste gamla stad jag sett) sken ömsom solen och ömsöm öste det ner.

Mannen tycker att det är synd att jag på min första riktiga MC-resa skall drabbas av sådant busväder, men jag är tapper och klagar inte. Kan vara bra att ha ett sådant triumfkort på hand ;-)
Det första jag gjorde när jag kom till hotellrummet var att ta ett hett bad. Tackade min lyckliga stjärna för att jag bett om ett rum med badkar när jag bokade. Då tänkte jag mig kanske mys i karet med mannen, men nu occuperade jag det ensam och sjönk ner till öronen och lät det varma vattnet tränga in i märg och ben.

Skall inte avslöja vilken tid vi lade oss, säger bara att det var genant tidigt. Senioraktigt tidigt...mannen snarkade innan hans huvud nuddade kudden...

Dag 1: Karleby - Helsingfors

Jag är på mitt livs första motorcykelsemester. Jag var tvungen att införskaffa goretexbyxor för jag kom aldrig i läderbyxorna - och tur var kanske det för det är absolut inte läderklädselföre, snarare våtdräktsföre.

Vi startade på lördagsmorgonen ock körde söderut. Det var fint väder till en början, men det märkte jag av enbart periodvis, för jag var rätt upptagen med att fundera på om jag glömt att packa något eller ordna för tjejerna och djuren därhemma. Sedan blev jag jättetrött, för jag hade stigit upp klockan fem för att köra äldsta dottern och hennes kompis till tåget. Mannen sa att han hörde hur jag gäspade så att käkarna knakade och sa åt mig att sova en stund. "Aldrig i livet" sa jag, "jag kan ju falla av då". Mannen sa att örat aldrig sover och eftersom balanssinnet sitter i örat, vaknar man om man börjar luta. Alltså fallar man inte av motorcykeln. Hmmm? Tro de? Jag hade dock redan föreställt mig så många skräckscenarion att jag beslöt att absolut inte somna! På inga villkor somna. Det beslöt jag alla tjugo gånger jag ryckte till och vaknade!

Sen regnade det. Och blev kallt. Och jag blev stel i knäna. Men jag vande mig vid lutande i kurvorna. Och att man behöver extremt kort sträcka för att köra om när man sitter på en motorcykel. Och att min man är en duktig chaufför och vi alltså inte skaffade intercom i hjälmarna för att jag skall kunna ge körinstruktioner åt honom...

Sen kom vi till Borgå och solen sken och det var 26 grader varmt. Vi gick i gamla stan och hela atmosfären var som en mjuk filt som doftade sommar och semester. Jag har inte lärt mig hur man laddar upp bilder med iPad:en så ni får bara ta mitt ord på att gamla Borgå är den vackraste stadsdelen som finns.

Borgå var inte dagsetappens resmål dock, vi skulle vidare till Helsingfors och färjan till Tallin. Vi sov på båten. I lakan som påminde om tiden när vi båda jobbade på sjön. Somnade uttröttade till de välbekanta ljuden. Motorernas vibrationer, dansbarens rytmiska dunkande och de säregna ljuden av barn som roar sig med att springa i de långa hyttkorridorerna.

Väckning klockan sex.

Semester

Jag började min semester med att packa tjejerna i bilen (bildligt talat alltså, nog packar de sig själva) och körde söderut. Mannen började sin semester en vecka senare än jag, och när jag tog fram kalendern för att kolla sommaren som skulle vara ganska lugn, insåg jag att mitt första semesterveckoslut var den enda möjligheten för mig att hälsa på min familj. 

Det visade sig vara perfekt! På tre dagar hann jag träffa mina föräldrar, båda mina systrar och min bror och alla i deras familjer! Och samtidigt njuta av att vara på den vackraste platsen på jorden...

min mammas och pappas näckros/ karpdamm

Sedan vi kom hem i tisdags har det regnat. Med små uppehåll, men ändå regnat. Fast jag önskar att semestervädret skulle vara soligt och vackert, har regnet inte stört mig dessa dagar, eftersom jag har haft rätt bråttom. Äldsta dottern skall till Kuopio på Animecon i helgen och jag sydde en dräkt åt henne. Katterna var naturligtvis med. Slet sönder mönstren för att det prasslade så roligt i mönsterpappret, lade sig på tyget jag brett ut och var allmänt till hjälp.

 Slutligen blev åtminstone lillprinsen uttröttad och slocknade...

Nu står packning och proviantering på att-göra listan. Jag och mannen skall på en road-trip med motorcykeln. Vi åker imorgon bitti. Rutten blir Helsingfors - Tallin - Riga - Klaipeda - Karlshamn - Öland - Norrköping -Åland - hem. Eftersom vi är borta ca 10 dagar måste jag se till att tjejerna har vad de behöver, att katterna och hunden har vad de behöver och sist men inte minst konststycket att packa för en och en halv vecka i en motorcykel-sidoväska. Gilla utmaningar?

Önskar er en fin fredag!

PS såg att orden med och sedan blev länkade till en iPad sida. Detta har inte jag gjort och hinner inte lista ut hur man får bort det. Strunta i det är ni snälla...

Hastverk

Jag blir alltid väldigt entusiastisk och energisk när det blir varmt och man kan vara ute utan att frysa. Man går omkring och hummar och planerar och köper de första blommorna. Sedan övergår vanligtvis euforin i ett lugn, när de minsta saker kan vara tillfredsställande. Som att nypa bort vissna blommor, tugga på ett gräslökstrå eller bara slå sig ner på trappan en stund.

Sommaren tog sådan tid på sig att komma igång i år, att euforin övergick i misströstan, nästan ett vemod. Och jag som inte vill höra på olyckskorpar som känner att de måste berätta att efter midsommaren är sommaren slut, för jag tycker att midsommaren är en början på den riktiga sommaren, kände i år lite angst inför detta. 

Nu blev det äntligen sommarväder, men det känns som om energin att börja med större projekt är borta med vinden. Trots det blir jag rastlös, vill tillverka något, ändra något eller förfärdiga något. När jag blir rastlös har jag inte tålamod, då skall något ske med en gång. 

Hartwall gav ut sin Long Drink (Lonkero) i en charmig retroflaska i år. Flaskan är för söt för att pantas, så jag strök på lite pastellfärger på de tre jag hade. Det kliade så i fingrarna att jag inte hann leta upp en bra pensel, utan strök på med en som var sträv av gammal färg. Nu låtsas jag att den ojämna målytan var avsiktlig. Knöt ett linsnöre om flaskhalsen och så var det klart.

Om pastellfärger passar in hos oss? Nee-ej...men de passar ihop med sommaren...och sommaren passar ihop med mig!

Vidga sina vyer

På söndagen tog mannen och jag och våra vänner en geocaching-dag. Man skulle kunna tro att vi noga planerar vart vi far, men så är inte fallet. Det som avgjorde att vi skulle söka oss till Nykarleby var att vi på midsommaren fick tips om att man får väldans goda hamburgare där! Anu gjorde snabbt upp en körrutt och vi gav oss iväg. 

Vid Nykarleby Jernväg i Kovjoki stötte vi på en ny sorts utmaning. Cachen var en Letterbox-gömma. Utifrån ett brev skulle man lista ut var gömman fanns. Vi trodde det var lätt, det fanns så många uppenbara gömställen..men vi bedrog oss och tolkade fel. Efter en timme, när vi redan givit upp, fick vi en ledtråd och då hittade vi den! Det är alltid retligt när man inte hittar gömmorna! Människan drivs av en önskan att lyckas...

Vid Döbelns minnesmärke

Ibland är det som först ser ut att vara "som att leta efter en nål i en höstack" helt enkla gömmor. När GPS:en säger 4 meter norrut tittar man ditåt och ser var man själv skulle gömma, och där är den för det mesta. 

 Vy över Nykarleby kyrka, fast mannen är upptagen med GPS:en...

Vår tajmning var perfekt. Halv fyra öppnade Pedro "Wärdhuset" och då gled vi in. Vi blev inte besvikna. Hamburgaren blev en god tvåa efter Skataburgaren, som fortsättningsvis är den godaste i världen. När vi tackade och berömde maten nickade Pedro lojt och sa: "Pedro e Pedro". Att ha yrkesstolthet och vara kock är en bra kombination

 Vi hade som mål att få fyra olika sorters gömmor loggade. Traditonella gömmor, multi-gömmor (var man får ledtrådar från flera gömmor), letterbox och gåta. Gåtan hade att göra med Topelius. Vi räknade fel  och fick fel koordinater, vilket resulterade vi att vi körde in till Topeliusmuseét på Kuddnäs flera gånger, irrade runt, suckade och körde iväg. Undrar vad de tänkte om oss ifall de kikade ut genom fönstren...

Medan de andra slet sig i håret, hann jag se mig omkring. Min plastsvärfar pratar ofta om en fin-släde som de förr använde för att ta sig till kyrkan vintertid, som på Vörå-dialekt kallas tjibicko och jag tror att jag nu hittade en...

På hemvägen vek vi av till Grissleörens hamn och jag fotograferade havet i motljus.

Sedan vek vi av till Fäboda vackra strand. Här fick vi loggat ytterligare en typ av gömma; nämligen en Earth-cache. Man skulle fotografera sig på en viss punkt och sedan räkna ut när man torrskodd kan gå över till Sverige, förutsatt att landhöjningen fortsätter som nu. Vi kom fram till att det blir i början av 5000-talet, alltså är det ingen utflykt vi behöver planera...

Om vi hade haft magiska krafter hade vi kunnat trippa över till grannlandet på solbryggan som glittrade lockande...

Det var ingen dans i Ytterjeppo danspaviljong, men vi var glada ändå...

Om att vara "flickan på grannbryggan"

Hur mycket hinner man klämma in på en lång helg? Ja, nu syftar jag inte på mat, även om det blev en hel del av det också. Jag syftar på umgänge. Och man hinner mad alldeles lagom!

På torsdagen hade vi goaste lillsessan och hennes familj hos oss. Lillsessan hade en intensiv pratstund med Barbielakanet före middagen som var med amerikanskt tema. Friterad broiler med nachochips, majsmuffins och coleslaw. Jag och lillsessans mamma satt på verandan och pratade inpå småtimmarna och fick sätta på både terassvärmarna och tända hundratals värmeljus för att hålla värmen uppe.

Midsommarafton var varm och vacker. Äntligen! Vi samlades hos våra grannar och gjorde mat tillsammans. Det blev sill och nypotatis till förrätt. Sedan grillade männen 22 enorma biffar som mannen marinerat och till det hade vi sju sorters sallad. Vi åt så mycket att vi en stund bara satt och stönade...

Mannen och yngsta dottern

Extradottern och äldsta dottern

Ännu en lyckad kväll, med sång, skratt och prat. Jag skrattade så mycket att mannen inte fick hela mig på bild...eller så var det han som skrattade så mycket!

På lördagen blev det villaliv och trevligt umgänge med släktingar. Vi fortsatte med det vi är så bra på; att äta. Denna gång blev det nypotatis, Öjabiffar, revbensspjäll och faktiskt också grillkorv. När vi ätit fortsate vi på temat mat och alla fick avslöja sina favorittätter. Vi var så pass många att när detta var klart, och vi alla visualiserat allt det goda, var vi hungriga igen. Då blev det pyttipanna på resterna. På söndagen blev det sedan igen pyttipanna på fredagens rester hos grannen. Pyttipanna och bubbelvin. Sedan lite soffhäng och i säng före midnatt.

Jag har tankat energi av allt skratt och prat. Jag känner mig trött av att ha vakat, men pigg av att ha umgåtts. Och trots allt det roliga kom helgens höjdpunkt när mannen och jag tog vår morgonsimtur på villan. När jag kom upp ur vattnet stod tre barn på grannbryggan. Den minsta tjejen ropade "hej" och frågade vad jag heter. Sedan berättade hon vad alla i hennes familj hette, och då kom hennes pappa ut och frågade vem hon pratade med. "Pappa, jag pratar med en flicka på andra bryggan"

De nojor jag hade om att närma mig femtiosträcket rann av mig. Ner mellan springorna i bryggan och ut som ringar på vattnet. Jag log hela vägen till bastun. Och jag ler nu när jag skriver det.

Hoppas ni alla hade en skön helg!

Inspirera mig!

1991 flyttade jag hem från USA. Det tar en tid innan man märker vad det är man blir att sakna. En saknad för mig var den stora dosen hantverks-inspiration jag fick, nästan dagligen. Fast USA är känt för att vara väldigt kommersiellt, är det en kontinent var hantverk uppskattas väldigt högt och jag drömmer ännu om hantverksmässorna där...

Mycket av det hantverk jag fascinerades av är det som går under kategorin "Old Country". I det nya hemlandet förstärks ofta behovet att bevara något från det gamla landet. I många fall hantverk och maträtter.

På 90-talet var det nästan enbart varuhuset Stockman som tog in amerikanska Country Crafts tidningar, och mannen, som kände min saknad, köpte alltid sådana åt mig när han hittade dem. Tack vare Internet är det nu så mycket enklare att inspireras och få idéer. Hantverkare och bloggare lägger ut bilder på sina alster och idéer föds och jag sparar saker för att vid något tillfälle förverkliga ett gör-det-självprojekt. Kalla sommardagar är perfekta för kreativitet.

Den tyska matbutikskedjan (som jag sällan besöker) saluför apelsinjuice i en glasflaska. Det är ingen retur-flaska, så det känns lite oekologiskt att köpa juicen. Men flaskan är rätt fin (och juicen god) och jag hade sett bilder av målade flaskor med text gjorda med limpistol och jag gillade idéen.
Nu är limpistol inte det mest praktiska verktyget för skrift, därför ser texterna inte riktigt ut som de såg ut i mitt huvud, men flaskorna (och några andra glasburkar) fick nytt liv på min veranda...

Vete katten vad katten har att göra med dethär inlägget! Förutom att i min lilla örtträdgård alltid växer kattgräs då kanske...

Nu vet jag också vem som inspirerade till traskronan i förra inlägget. Det var fina alegni och här ser ni hur traskronan såg ut i mitt huvud innan jag gjorde den...Tack!