"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!

Konsten att kombinera

...eller att kombinera konst.

Med hjälp av dottern Alexandra målade jag en häst på en vägg för något år sedan. Nu går Alexandra ett mellanår på hantverkarlinje på en folkhögskola och producerar allt möjligt åt mig och åt sig själv.

Åt sig gjorde hon denna skärm, till vilken hon ännu skall fixa tyg på de enskilda panelerna. När hon och pappan hämtade hem skärmen blev den av en slump placerad i hallen precis framför hästen. Under dagen hajade vi alla i tur och ordning till över hur det såg ut som en enhet.

Hästen skulle passa perfekt i skärmen, problemet är att den är målad direkt på en tegelvägg, inte på en duk...

Det var länge sedan jag var här inne. När jag förlorade (eller glömde) rutinen med att blogga var det som om allt annat på listan över saker som jag inte gjort genast tog över den "lediga" tiden. Men den listan blir inte heller kortare - tvärtom. Alltså skall jag komma in i den här rutinen igen. Lära mig kombinera saker jag vill göra med saker jag bör göra. Igen börja skriva ner vad som händer och vad jag funderar på. Och besöka mina bloggvänner igen.Jag har saknat er!

I vikingars fotspår

Med anledning av min svågers 50-årsdag åkte vi tillbaka i tiden och blev vikingar.

Festen hölls på Vikingacentrumet på Rosala. Det är absolut ett ställe värt att besöka. Jag ids inte skriva om man har vägarna förbi (fast nu skrev jag ju det), för Rosala är vanligtvis inte på vägen någonstans, det är en holme i världens vackraste skärgård! Mina morföräldrar bodde på Rosala och som barn och ungdom tillbringade jag mina somrar där. Mina föräldrar bor där nu. Jag kan vara en aning opartisk när jag påstår att det är världens vackraste skärgård...

Detta är hövdingahallen Rodeborg. Välkommen in!

Längs väggarna finns alkover med britsar i två våningar och i rummet långbord och en eldhärd.

Det är dunkelt, rustikt och mysigt. När vi gick genom byn för att komma hit från mina föräldrars hus kändes det lite som att vara en påskhäxa som tjuvstartat, men här inne kändes klädseln helt rätt.

Vid dörren fanns det ett trägolv som senare på kvällen fungerade som dansgolv, annars var golvet av stenar.

Medan det var ljust (och ingen druckit för mycket "mjöd") tävlade vi i yxkastning. Paul, som också väldigt inspirerande berättade om maten och sederna förr, visade tekniken bakom kastandet.

Jamän, ser man på...här har det slunkit in en påskhäxa! 

Oj, det är ju jag. Tror ni jag fick yxan att lämna kvar i målet? Om jag säger att det var det som var meningen, men alla inte lyckades....

Vi fick en sked och en smörkniv. Många hade förutsett detta och hade egna knivar med. Jag glömde, men fick låna mannens...

Vi åt från pärtor. Det fungerade bra. Jag äter inte så här lite, och åt inte då heller. Jag var bara osäker på om maten skulle hållas på pärtan, som jag tog försiktigt första gången...man kan alltid hämta till!

Den fina tårtan hade "födelsedagsbarnets/vikingahövdingens" dotter gjort. Hon är duktig på bakverk. Ni kan kolla hennes blogg här.

Vi norrifrån, som hade en 7 timmars bilfärd framför oss dagen efter festen, sov inte i festsalen utan lånade min mosters sommarstuga (det som var bastu när jag var liten). Vi gick rakt dit och sova, vilket betydde att vi nästa morgon fick klä på oss vikingakläderna för att gå till mina föräldrars hus. Att schava från stranden till huset i linneklänning fick mig att känna mig som Maja från Stormskäret, som kom iland till fasta landet. En aning...

All by myself...

Igår vid kaffet pratade mina arbetskamrater om en ny serie som startat där singlar far på kryssning. Dricker, dansar och kan sedan inte skilja den egna hyttdörren från någon annans...Eftersom det konceptet verkar så bisarrt pratade vi om var man kunde träffa någon om man var singel. Jag sa att de gånger jag och min väninna varit ut på stan tillsammans har jag, när jag kommit hem på natten, alltid krypit ner och lagt armarna om min man och suckat av lättnad för att jag inte behöver gå ut med tanken att träffa någon.

Nu är mannen på arbetsresa och jag är ensam hemma andra natten i rad och det är åter igen väldigt klart för mig att jag inte skall vara singel. Åtminstone inte singel i ett hus inbäddat i det österbottniska vintermörkret och med en tystnad som hörs. Och absolut inte en singel i ett hus utan hund med en TV som sänder Criminal Minds innan läggdags.
Igår var jag så rädd att jag inte vågade gå och lägga över tvätten från tvättmaskinen i torktumlaren för det fanns en överhängande risk att det stod någon och väntade på mig därute...

Katter, i all sin härlighet, är väldigt nonchalant inställda till att vakta och skydda en...

Hade vi bott kvar på Jomala, Åland hade jag i dag varit på Finlands varmaste plats. Plus åtta grader! Men där i skogen hade jag varit ännu räddare. För där var mörkret så mörkt att det kröp in genom fönstren och skogen så tyst att det susade i öronen...eller så var det blodet som skenade vilt i mina ådror jag hörde.

I morrn kommer mannen hem. I söndag kommer Alexandra hem och till påsken kommer Rebecka hem. Jag klarar detta!

Dessa träd vill också ha närhet...

Små tecken

I söndags när jag gick hem från biblioteket såg jag vårtecken. Solen höll på att gå ner och lämnade långa skuggor. Jag mindes hur skönt det var att stå mot lågstadieskolans solvarma trästaket (inte detta) och sparka i den smältande sega snön. Lukten av våta men varma yllevantar...

Gräs! Om även lite...

Snön smälter längs husens socklar och det rinner vatten ur stuprännorna. Ja, nu åtminstone - det skall visst bli kallt igen.

Snöskuggor.

Det är tomt, men går bättre än jag föreställt mig att vara utan barn. Vi sysselsätter oss. Igår var vi och såg Les Miserablés och grät i floder. Efter filmen var vi totalt utpumpade och satt bara i soffan bredvid varandra och suckade. Då beslöt vi att fara till grannarna på kaffe, annars hade vi nog suttit där och suckat ännu...

Morgnar med katter

På fredagskvällen förde vi Alexandra till flyget. Hon skall vara två veckor i Sverige och vi får försmak på hur framtiden kommer att se ut. På lördagsmorgonen for mannen och fiskade på isen och jag var ensam hemma. Mannen hade lämnat kaffe i termosen och jag satte mig vid köksbordet och läste. Jag lät tystnaden härska.

Vårt hus är även annars ganska tyst, tjejerna har aldrig varit speciellt högljudda, men tystnaden i ett folktomt hus är annorlunda. Jag lät den vara, och lät bara ljuden av katterna höras. Det mjuka tassandet på golvet. Det lilla urr-ljudet de säger när de hoppar ner från möbler och kattställningen. Det jämna skorrandet av Otto´s djupa spinnande och Saimons behagliga snarkningar.

Jag tänkte ha en egen dag. Jag handlade en födelsedagspresent och for till biblioteket. När jag kom hem försökte jag undvika att städa, men fann mig snart förklara för mig själv att "jag skall bara...". Innan jag visste ordet av ringde mannen och bad mig sätta på bastun för han var på väg hem...så mycket för min "egen dag" ;-)

I morse hade jag igen en lugn och långsam morgon. Otto, omedveten om att han idag fyller 5 år, ville ha total uppmärksamhet och lade sig på katters vis på min bok och gjorde klart för mig hur underbar han är och hur mycket jag egentligen borde paja på honom...

Nu har vi haft besök av en charmig ett-årig dam och är redo att fara och vinterbada. Så var det veckoslutet över...

Mina säkra kort

Vändagen. Alla hjärtans dag. 

När Rebecka flyttade till Sverige för att studera tänkte jag inte så mycket på vad det egentligen innebar. Mina tankar var inte i ord, utan mera i bilder. För ett tag sedan insåg jag att hon inte flyttat till Sverige för att studera och sedan flytta hem igen. Det visste jag ju redan, men det tog så här lång tid innan jag vågade inse det. 

Att det att jag kunde krama henne varje kväll nu har ersatts av telefonsamtal och textmeddelanden och att det är så det kommer att vara största delen av den kommande tiden. Hur kan man vara redo för det? Jag gråter när jag tänker på att det finns så mycket mera jag skulle ha velat göra med Rebecka. 

Ibland plågar jag mig själv med tankar om att jag varit en dålig mamma. Tar till mig av undersökningar som visar att flickor får fel sorts beröm, och alls inte lika mycket beröm som pojkar. Om hur det påverkar deras vuxna liv och deras tro på sig själv.

Sedan tänker jag på den här tjejen, min dotter, som fastän hon inte längre bor med mig, har så fullständig koll på vad jag tycker om. Nästan så att hon läser mina tankar. Som alltid ger genomtänkta och personliga gåvor. Som ger av sig själv. Den bästa lyssnerskan. Och jag vet att där jag inte gjort mitt bästa, kan hon själv kompensera. Kanske inte idag, men någon dag. 

Till julen fick jag en receptbok av henne. Nu har jag börjat föra in mina favorit recept där. Jag tänker slopa alla mappar med tidnings urklipp. I receptboken har jag mina "säkra kort", mina signaturbakverk. Resten googlar jag.

Yngsta dottern bakade amerikanska chokladmuffins. De var så goda att jag tror jag åt pappret med. Receptet hamnade i boken, även om det är Alexandras signaturbakverk, inte mitt.

Alla hjärtans dag. Som jag inte firat i år. För att jag ännu vänjer mig vid att någon fattas mig.

Mina tjejer är mina största hjärtan.

Mamma, du är man nu

En granne till oss brukar i valda stunder (efter att ha fått stå vid grillen, magen mätt på god mat, bra musik i bakgrunden och ett gott vin) utbrista "It´s good to be a man!". 

Ibland tror jag faktiskt han säger "It´s good to be the man", vilket ju har en helt annan innebörd. Men jag känner rätt många män som är av den kalibern också. De som utan att konkret göra gesten, i tanken slår knytnäven i bröstet och proklamerar att de är mannen.

Hur som helst. I måndags lärde jag mig en ny sak. En sak som tog mig med förvåning. Det är inte alltid lätt att vara en man (fast hemma hos oss är det nog det, eftersom alla tjejer är väldigt händiga och duktiga. Lite för duktiga - åtminstone jag, som lider av det där vettlösa duktig-flicka-syndromet)

Mannen är på resa och jag övertalade yngsta dottern att komma med till danskursen istället för honom. Till min förvåning gick hon med på det. Jag lovade vara man, eftersom jag har lite mera danstimmar bakom mig. 

Och nu måste jag ödmjukt tillstå att det var svårt. Svårt, svårt! (hoppas mannen inte läser detta)

När mannen för brukar jag ge honom noter för att han inte ger mig tecken på nästa rörelse i tid. Och att tecknen kanske är fel (det är ingen vetenskap, men meningen är ju att damen skall ledas i rätt rörelsemönster, inte dras...). Ibland är det nog så att jag förutser nästa rörelse, och blir det fel kan jag ju även då skylla på mannen. Efter tjugo år tillsammans borde han ju nog göra precis som jag anar att han skall göra...

Det var alltså inte lätt för mig att vara man. Jag gav sena tecken, jag gav obestämda tecken, och jag började ge tecken för att sedan ångra mig och dra tillbaka handen. Det blev ett infernaliskt viftande och ett hejdlöst skrattande. En gång frustade tjejen till så att jag fick en salivdusch i ansiktet!

Efter en komisk första timme sa tjejen till mig: "Mamma, du är man nu! Om du beslutar dig för en sak skall du göra det. Tveka inte!"

Saimon Ragdollen är en man med känsla för det vackra och i kontakt med sin feminina sida. Han lade sig mitt bland de pastellfärgade pom-pomsen och njöt. De andra katterna närmade sig och jag tror de sa att det inte var direkt manligt att ligga där, för han vände sina blåa ögon, blåa som himlen bakom de snötäckta trädtopparna på klara vintermornar, och fräste till "bitch please!"

Om du beslutar dig för att göra en sak - gör det. Tveka inte!

Dit och tillbaka

Idag tog värmeljusen slut hos oss. Det är första gången sedan...ja sedan värmeljusen började tillverkas tror jag! Jag har haft ett aldrig sinande förråd av värmeljus...lite av den sortens "lagra upp med värmeljus frenesi" folk som tror på domedagen kan tänkas ha...

Det är söndag morgon och jag sitter och dricker kaffe i skenet av de sista värmeljusen, julstjärnornas varma sken och två katters spinnande.

Jag känner mig utvilad. Under julen blev det sena kvällar, mycket god mat och intensivt umgänge. Inte den sortens intensiva umgänge som tar energi från dig, utan tvärtom tillför så mycket impulser och tankar att man efter att man kört hem igen känner saknaden som en tyngd.

Vi körde hem på juldagen, vilket traditionsenligt alltid varit vår pyjamasdag. Pyjamasdagen tänkte vi ha på annandagen, och det hade vi också, även om vi på kvällen klädde på oss och for och såg på the Hobbit på bio. Innan det såg vi första delen av Sagan om ringen igen...för tionde gången, för att vara i rätt stämning och i rätt tidsålder liksom.

Sedan var helgen slut för vår del. Både mannen och jag har extremt mycket jobb just nu, och som vanligt känns det mest när man är ledig. När man jobbar hinner man inte tänka på hur mycket jobb man har, men när man åker hem och skall koppla på hemmapersonen är den uttröttad.

Men i helgen har vi haft familjetid, väntid och även träffat en 15-årig familjemedlem för första gången och det har varit varmt och mysigt. Och jag känner mig utvilad.

Och värmeljusen brinner och kattens spinnande har övergått i mjukt snarkande...och det är gott att vara.

Ungdomens källa

På onsdagen fyllde jag 48 men min kropp och själ kändes långt äldre. 

På fredagen var jag på ledkorrigering enligt Kalevalametoden (ledkorrigeringen bygger på gamla folkhälsoförbättringstraditioner som lärts från generation till generation i Österbotten och också finns beskrivet i det finska nationaleposet Kalevala). Felställningar i vrister, knän, höfter och korsryggen korrigerades genom att ledgångarna öppnades med lätta tänjningar. Jag märkte skillnaden med en gång. När jag satte mig i bilen för att köra hem undrade jag varför det kändes så märkligt, sedan insåg jag att det att stiga ut och in ur bilen inte orsakade någon smärta i höfterna alls. Jag provade flera gånger för att det riktigt skulle sjunka in. Sedan grät jag av lättnad. För första gången på länge kändes det som om min kropp inte motarbetade mig. 

På lördagen åkte jag och Alexandra till Åbo för en tjejhelg tillsammans med mina systrar, systerdöttrar och en styvdotter. Vi skrattade så mycket att jag ännu har ont i magmusklerna.

Man säger att skratt förlänger livet, men jag känner att detta veckosluts skratt föryngrade mig just nu. Mina systrar träffas oftare än jag träffar dem och eftersom jag umgås väldigt mycket med finska vänner, märkte jag att jargongen som alltid präglat vår relation först flöt mycket smidigare mellan mina systrar än med mig. Men det räckte inte länge innan jag också fann rytmen, och tillsammans med ungdomarna pratade, skrattade och sjöng vi så mycket på matrestaurangen att de bad oss dämpa oss lite. Hur svårt är det inte att dämpa glädje?

Tyvärr kunde inte alla kvinnor i vår familj vara med. En systerdotter, en systerstyvdotter, en styvdotter och en dotter saknades. 

Jag gjorde en liten miss dock. Efter ledkorrigeringen tejpar man för att förhindra att lederna åker tillbaka i den position de varit länge. Jag fick välja på svart, grått, pink, hudfärgat eller turkost tejp. Hudfärgat hade ju varit det smarta valet, men jag kände mig sprallig och valde turkos. Först hemma på kvällen insåg jag att jag skulle ha klänning på mig på tjejkvällen nästa dag...jag hade inte ett enda par strumpor som kunde dölja den robotaktiga tejpningen! 

Det löste sig. Jag hittade 300D tights i Åbo, och gömde och glömde mina färggranna ben...

Saknar julen

Jag känner mig "upphängd och nersläppt". Tjejerna skrattar sig fördärvade när jag använder sådana uttryck. Det är sånt jag hört min mamma och min mormor säga. Roligast tycker de att det är när jag säger att någon (oftast jag själv) "far som ett skitigt streck". De vill att jag skall förklara det, men hur kan jag det? Jag kan inte ens föreställa mig detta flängande smutsiga streck, utan att skratta...

Varifrån kommer dessa idiomer (som jag antar att det är)?

Jag hade så mycket planer för december, och så smög sig månaden in medan jag ännu kämpade med November! 

Många i vår närhet är sjuka just nu och det skrämmer mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Mannen missköter (som vanligt) sin diabetes och jag oroar mig för de mest bisarra saker...som hur jag skall veta vilka verktyg som är hans egna och vilka som är jobbets om han inte skulle vakna en morgon...
Under båda mina graviditeter hade jag ett dygn av total dödsångest. Sådan där som griper tag om en så hårt att man tror att hjärta skall sprängas i bröstet och hur man än drar in andan, får man ingen luft. Detta är inte en sådan känsla. Mera en förlamande sådan. Det känns segt alltså.

Jag fullkomligt älskar julen! Men får ingen inspiration och ingen varm känsla när jag halvhjärtat pyntar hemma hos mig i år. Jag blir inspirerad av andras pynt, men på samma gång får jag ångest för att jag inte själv får tag i känslan.

Jag är en "kulissmännsika" - så jag ler och skrattar, och det är nog bara jag själv som vet att en känsla fattas. Nu vill jag bara att den människan som vet hur jag skall få tag i känslan dyker upp...tror att det är min saknade äldsta dotter. Det är så tomt utan henne...

Your hot and your cold...

Nej, detta inlägg skall inte handla om klimakteriet, jag hade en släng av det i somras men sedan vann tydligen min mentala ålder över min fysiska, för övergångsåldern gick i regression.

Jag får mer och mer artrosvärk, nu har det spridit sig till fingrarna. Jag svär när jag tänker på det - jag skall ju göra så mycket hantverk ännu, och skrev nyss om hur viktiga händerna är för mig i ett Real Life inlägg.
Eftersom jag undviker att ta mediciner googlade jag alternativ vård och huskonster. Här blev jag igen påmind om att min mentala och min fysiska ålder är i obalans. Det stod att artros oftast drabbar kvinnor i 45- 50 års åldern. Varför får jag det då?, var min spontana tanke. Sedan måste jag med gnisslande tänder påpeka för divan inom mig att jag om väldigt snart blir 48...Flera frågor, frun?

Vinterbad har jag ju hållit på med ett par år och det är ju bra för så mycket. Det kan ta bort värk och lindra ledbesvär och så hålls man allmänt friskare. Det pågår även diskussioner om det kan lindra artros - det är inte bekräftat, men sämre blir det väl i alla fall inte...
Vinterbadet förbättrar avsevärt min blodcirkulation  Jag fryser sällan numera och så har jag varma händer och fötter. Du milde vad jag utsatte mannen för tidigare! Han kunde ligga och ha det varmt och skönt under täcket och så kom jag och började gnida mina iskalla fötter mot hans. Det finns ingenting som är kallare än kalla fötter! Jag inser det nu när yngsta dottern  gnider sina kalla fötter mot mig när vi sitter fotskavs i soffan...brrr

Nu har jag börjat chilla i infraröd bastu ett par gånger i veckan efter att min danslärare rekommenderade det. Infraröd bastu har samma positiva verkningar som vaksimmande: man skall hållas frisk och det kan ta bort all möjlig värk och rena kroppen från gifter.Efter en månad borde man se resultat.

Det finns även "bonusverkningar" av dessa hot & cold behandlingar. Infraröd bastu skall vara bra mot celluliter, hudbesvär och dessutom bränna kalorier. Vinterbad är bra mot torr hud och bränner också kalorier. Så blir jag inte av med värken, blir jag kanske åtminstone av med den kliande vinterhuden på smalbenen, appelsinhuden och bränner utan ansträngning alla chipskalorier!

Det är fredag. Ikväll skall vi till våra vänner och äta, så förutom inre värme av glögg och god mat får jag också en dos av vänskapsvärme. Imorgon åker vi till Lappfjärd på kyrkokonsert med Florakören, Brahedjäknarna och Akademiska orkestern. Mannens dotter Malin sjunger första sopran i Florakören och det kommer att värma hjärtat att få höra det. Mycket mys alltså...

Håll er varma och njut av fredagskvällen, vänner

Ann-Mari

DIY Bykstuga, del 1

Det största projektet jag hade medan jag var "home alone" för ett par veckor sedan fick jag inte färdigt då, eftersom det var ett projekt jag delvis behövde yrkesfolk till. Vi har ett 70-tals hus, och inget hjälpkök, så förr hade vi tvättmaskinerna i badrummet. Det var iofs inte helt fel medan tjejerna var små, för när man bök och torktumlade där var det alltid mysigt varmt när man skulle byta på och bada dem. De behövde inte dra ihop sina magra små kroppar av kyla.

När vi tog bort oljepannan och installerade fjärrvärme flyttade vi ut tvättmaskinerna i pannrummet. Med åren blev det litet av ett varmförråd där jag sparade allt från julgardiner jag aldrig någonsin mera skulle använda och mattor som inte passade in någonstans i vårt hus. I våras när "allt" gick sönder hos oss, blev det fuktskada i pannrummet och till följd av det ytmögel på väggarna. Det såg bedrövligt ut.

Nu tömde jag allt från pannrummet (som vi härefter skall kalla bykstuga) och mögeltvättade väggarna. Alexandra och jag målade alla ytor vita på nytt och sedan pikade hon loss den hemska plastmattan som fanns där.

Detta måste gå till historien som vår i pengar billigaste renovering någonsin. Målfärg hade vi hemma, likaså den rostfria bänken. Vi skulle köpa vita skåp från IKEA, men så hade mannens morbror just bytt ut sina köksskåp, och eftersom mannen har hjälpt honom med en del elektriska installationer fick vi skåpen gratis. Mannen har en kompis som är specialgolvläggare och i dennes fiskebåt har mannen monterat all möjlig navigationsutrustning, så kompisen gjorde epox- eller akrylyta på golvet i bykstugan som gentjänst.

Gammaldags hederliga tjänster och gentjänster alltså!

Och så blev det en stor vit vägg...
Den måste jag ju bara måla något på! Att byka är trots allt "no monkey business"...

...fortsättnings följer...

Ann-Mari

Halkar efter...

Att visa Halloweenbilder nu är lite som att börja julpynta i januari, men ibland kör bussen med tid bara förbi och lämnar en stående på hållplatsen med till hälften packad väska och en kappsäck full med stress...

Jag och mannen tillbringade Halloween med våra vänner i en kåta vid en liten insjö i Öja. I sju timmar satt vi och petade pinnar i brasan, grillade korv och pratade om livet. 

Röklukten stannade i håret genom flera bastuturer och hårtvättningar, men så stannade också den lugna varma känslan i bröstet.

Tjejerna och deras vänner hade fest med Cluedo-tema hemma hos oss. Rebecka var butlern och fixade ledtrådar till mysteriet.

Som tur var fick de så bråttom med allt annat att jag fick hjälpa till med dukningen och känna mig delaktig ;-)

Alexandra bakade cupcakes och dekorerade dem inspirerad av Halloween...

Kärlek och Respekt

Karin, som är kreatören bakom Pettas blogg, sände mig en hälsning med ett varmhjärtat meddelande. 

Och en påminnelse. Om vikten att kunna ta emot. Innan Rebecka flyttade hemifrån blev jag påmind om detta allt som ofta, för Rebecka är fenomenal på att ge komplimanger och positiv feedback. Och hon godtar inte generade bortviftningar: "Äsch, det blev inte så bra" eller "Nånej, jag är ju helt rynkig också"

"Det var en komplimang, mamma", sa hon. "Och jag menar det. Det är bara att tacka och ta emot!" 

Reglerna för utmärkelsen är:

1.Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den

2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar

3. Kopiera post-it lappen och sätt den på din blogg

Jag har träffat Karin och Uffe under ett besök på Åland. Jag har ätit hennes fantastiska bullar och båtbröd. Jag har suttit en stund i Pettas trädgård och låtit en del av allt smått och stort hon visar i bloggen gestalta sig för mig...och jag var i stunden och andades.

Karin förmår verkligen se och njuta av de små tingen. När hon stiger ut genom dörren uppmärksammar hon naturen och jag har försökt komma ihåg att göra det själv. Att inte bara gå och hämta posten med tusen tankar i hjärnan - blind för omgivningen, utan att andas in och ut och betrakta.

Pettas blogg är som ett ymnighetshorn av historia, jordnära kunskap, betraktelser och fängslande berättelser. 

Nästan alla bloggar jag läser är favoritbloggar, så jag måste välja på basis av något. Så jag utgick från bloggar som mest sprakar igång kreativiteten eller tankeverksamheten hos mig just nu.

Som första blogg sänder jag Kärlek och Respekt tillbaka till Karin med Pettas blogg - för att hon är värd det!

Sedan min systers blogg: Blommor och kvistar - för att hennes kreativitet påminner mig om att det aldrig är för sent att förverkliga en dröm

Och så Frejas blogg: Freja filosofiska och feministiska funderingar - främst för Frejigheten och för att hon får mig att tänka utanför min lilla låda

Och Yohannas blogg: Yohanna i Las Palmas - för att hon inspirerar mig till att betrakta mitt liv och varje vecka får mig att inse hur fint det verkligen är, i all sin vardaglighet

Och min konstnär Oljekritans blogg: Vad jag målar! - för att hennes blogg är som en konstutställning av underbara kvinnoporträtt och också för att hennes kommentarer är så varmhjärtade och kärleksfyllda.

Vi hade underbara soliga dagar. Ragdollen och unga fröken fick komma ut på promenad. I början var unga kattfröken lite osäker på den vita omgivningen och gick som en parhäst intill "brorsan"...

Sedan tog nyfikenheten överhand och Ragdollen måste nästan bli irriterad på henne, när hon stannade på fel ställen eller sprang åt fel håll.

Sedan fick lillprinsen också komma ut. Man kan egentligen inte säga att jag är ut och gå med katterna. De är ute och rekognoserar och jag följer efter och håller i kopplet...allt skall undersökas, jag får verkligen tänja på mitt tålamod. 

I söndags promenerade jag till röstningsstället (kommunalvalet) och tillbaka. Det var den första promenaden sedan vi avlivade Danja. Även om promenaden blev vemodig, kom jag nu slutligen över den tröskeln...

Ann-Mari

Real Life: händer

Veckans Real Life är perfekt för mig. Det handlar om händer, och jag är en riktigt handmänniska. Kanske händer är viktiga för mig för att jag uppskattar händighet oerhört mycket. För det är inte nödvändigtvis vackra välvårdade händer jag faller för, utan snarare arbetshänder. Grova, ärrade händer.

I ungdomen skulle man ofta räkna upp vilka saker man såg på hos män. För mig har det alltid varit händer. Och så ögon och rumpor. Och den där gropen mellan höften och magen, som syns på unga muskulösa killar med låga jeans. Men sånt kan man inte titta på längre, man vill ju inte bli stämplad som jaguar eller puma eller vad det nu kallas...hellre då pantertant.

Händer alltså.

Jag har aldrig haft "vackra händer". Jag vet detta för när jag studerade i USA hade jag en klasskompis som extraknäckte som handmodell. Och jämfört med hennes händer såg mina ut som knotiga häxhänder. Jag har fingrar med stora knölar och det var ännu mera märkbart när jag var mager. Att ha ringar var svårt, för om de gick över knölen, blev de sedan så stora att de bara snurrade runt.

Men mina händer fungerar ännu, och det är viktigast för mig. I min familj är alla händiga och kreativa, och både min mamma och min äldre syster har problem med händerna. Det får mig att på nytt ta ställning till den där rätt vanliga tanken jag har när tiden inte räcker till allt jag vill göra: "oj, det där skall jag göra när jag blir gammal och har tid".

Man kanske har tid för hantverk då, men att man har händer för det då är ingen självklarhet.

Bäst tycker jag om mina händer när jag har jobbat hårt och blodådrorna är tjocka och synliga. Det fascineras jag av på andras händer och armar också.

Jag känner mig sällan törstig, vilket gör att jag dricker för lite vatten. Till följd av vätskebristen blir huden på handryggen uttorkad, och döttrarna roar sig ibland med att nypa bergslandskap i min hud. Sedan skrattar de så de trillar ur soffan. Mina händer roar alltså...

Jag blev egentligen varse om att alla inte ser på händer på samma sätt som jag när jag först for till USA. Jag och min amerikanska väninna bodde i Florida och var i en affär och provade och köpte baddräkter. När vi kom ut från affären sa min väninna att försäljaren - en feminin manlig sådan, hade sagt åt henne att hennes utländska väninna såg väldigt bra ut, men: "dear Lord, please tell her to do something about those nails, girlfriend!"

I många år på 80-talet (du milde vad det låter bisarrt att säga så, hur gammal är jag egentligen?) hade jag nagelförlängning och hade de mest konstfulla lackarbeten gjorda på salonger av skickliga asiatiska damer. Nu lackar jag naglarna bara några gånger om året, om ens det.

I många yrken är det viktigt att ha välvårdade händer och naglar, men de behöver inte vara fixade tycker jag, men det gör var och en som de tycker. Jag prioriterar annat än att sitta och pyssla med mina naglar, och det märks. Snart råkar jag väl igen ut för någon som säger "Oj du milde Josef, du måste göra något med dina naglar", och så får jag betrakta dem kritiskt och gå och fixa dem...

Sedan var det frågan om mina händer kan göra något speciellt...ja, de är väldigt bra att klia mannens rygg med (vilket jag gör för sällan enligt honom)

Ja, nu händer det inget mer här ikväll...