Om gråt och katter...och böcker

Jag är en person som gråtit mycket. Gråtit för att ha varit ledsen. För att jag är så känslig. Allt för känslig, tyckte en chef som trodde att jag använde tårar som vapen när han skoningslöst skällde ut oss för det ena eller det andra vi inte hade ansvar för.

Jag har försökt lära mig att bry mig mindre, skaffa mig hårdare hud och mera skinn på näsan. Att inte reagera så starkt på allt som är fel, utan bara accepetera det. Det lyckas ibland, och ibland inte. Jag är ändå förvånad över att det alls lyckas. Att jag kan behärska min känslighet. Förstås finns det ett pris, man blir mera okänslig..

Det jag inte kan behärska är tårarna som kommer när jag är glad. Tårar av empati, tårar vid känslomässiga episoder i filmer, youtubeklipp, reklamer och böcker. Dessa tårar har jag alltid haft, men nu mer än någonsin. Kankse är det de tårar jag håller tillbaka, men som vårflöden hittar andra vägar att komma ut.

För några veckor sedan läste jag klart "En man som heter Ove". Min Maine Coon, som tycker att dehär morgnarna när bara jag är vaken, är hans och min tid, lyfte en enorm tass och drog ner mitt huvud för att tvätta mitt hår och bet mig lekfullt i hårbottnet. Jag skrattade och gav honom den uppmärksamhet han var ute efter. Men sedan sa jag att jag ville läsa.
"En man som heter  Ove fick mig att skratta, le och ibland fnysa till av glädje. Men från sidan 336 framåt började mina ögon tåras i något som några boksidor senare blev ett så högljutt snyftande att katten lyfte på huvudet och stirrade oroligt på mig. Jag skrattade genom gråten. Det är den bästa sortens tårar, att få gråta fast man är lycklig. När jag hade läst klart boken borrade jag in ansiktet i pälsen på katten och kände glädjen över att att Fredrik Backman skrivit en bok om de som har stora hjärtan men inte kan eller vill visa det.

Gör som katten, njut av veckoslutet!

Ann-Mari

En kvart om dagen

Jag ville läsa Sandmannen av Kepler, men fick inte tag på den. I biblioteket hade de den som ljudbok och även om min senaste (och första) erfarenhet av ljudböcker inte var så lyckad, beslöt jag att pröva igen. I den första ljudboken jag prövade att lyssna på störde uppläsarens andning och lätta smackande mig så att jag måste ge upp.

Sandmannen, uppläst av Jonas Malmsjö var en positiv upplevelse. 

Jag slukar böcker och läser också väldigt fort. Som ni förstår skummar jag då också och ibland hoppar jag över "onödiga fältbeskrivningar". Det är mycket mera komplicerat att "skumma" med en ljudbok, så jag lyssnade på varenda ord. Och när jag vande mig vid det, var det enbart givande. Jag var tvungen att låta boken berättas just så som författaren (författarna) hade skrivit den, utan att skynda för att få svaren eller upplösningen jag väntade på.

Det var en upplevelse att höra meningar om hur tunga snöflingor dansar i gatlyktornas sken och hur kölden kändes mot huden och verkligen låta orden forma en känsla så påtaglig att jag måste vrida upp värmen i bilen.

Nu har jag lyssnat ut Hypnotisören uppläst av Peter Andersson och även den lämnade kvar en positiv känsla. Jag vet att jag är sen med att läsa pseudonymen Keplers böcker, men jag reagerar ofta så om böcker som får mycket uppmärksamhet av "massorna". Jag läste "Fifty Shades" först i somras, och då bara efter att en manlig holländsk affärsbekant sa att jag inte kan uttala mig om den (som tantsnusk) om jag inte läst den. Det hade han ju rätt i. Nu har jag läst hela trilogin och kan uttala mig om den. Tantsnusk och upprepningar. 

Hypnotisören var ibland så spännande att jag blev sittande i bilen några minuter efter att jag kört in på gården hemma.

 Problemet med ljudböcker är att jag inte kör så mycket (jag lyssnar enbart i bilen). Det tar mig en kvart att komma till arbetet. Det tar alltså ganska länge för mig att få en bok uppläst. Som tur är fungerar min hjärna så att jag kan läsa andra böcker på samma gång. 

Ibland gör jag inte som planerat

Mina krukor gapar lika tomma nu som när jag plockade fram dem i våras. Ibland räcker inte tiden till. Eller inspirationen. Jag har beslutat att inte ta stress av det. Terrakottakrukor är dekorativa i sig själv.

 Jag har faktiskt tillbringat mera tid än vanligt i solen på terassen med en bok i handen. Jag brukar inte trivas länge stilla i solen, men i år har jag  känt ett behov av sol. Mannen tycker att jag är bra på att lyssna på andra. Gråtdocka, kallade han mig. Jag tycker att jag är bra på att lyssna på mig själv och min kropp. Så jag har plöjt igenom rätt många böcker slappande i vågrätt läge denna sommar.

När vi byggde terassen ifjol var jag mest glad över att den hade en trappa. Genom hela mitt liv har jag föredragit trappor framför solstolar. Jag tror att det beror på min smått stressiga duktiga lilla själ. Om jag sätter mig ner på trappan med en kopp kaffe känns det mera som en vilopaus, hur länge jag än sitter, än om jag skulle sjunka ner i en mjuk Baden-Baden.
Men i år har min själ också vilat. Jag har ofta lyckats tysta rösten som hela tiden uppmärksammar mig på arbeten som kunde göras. Jag har ansträngt mig för att lyssna på rösten som viskat om sida efter sida med fängslande ord...

We must be willing to let go of the life you have planned,

so as to have the life that was waiting for us. 

Joseph Campell

Nu skall jag avslöja mig

När jag var ung och bodde i USA brukade min svägerska och jag åka till beachen för att "chilla" på våra lediga dagar. I termosen vi hade med oss fanns det inte kaffe, utan whisky: Johnny Walker Red. Vi låg i skuggan, drack whisky och pratade om livets stora och små frågor och skrattade så vi fick ont i magen.
Min andra väninna brukade utmana män att dricka snapsar i kapp med mig på barer. Jag tror att jag vann mest på det att hon högt proklamerade att jag var från Finland (vi finnar är ju ökända för att kunna dricka sprit) än på hur mycket jag egentligen klarade av. Mera en psykisk vinnartaktik alltså.
Jag blev inte alkoholist.

När jag jobbade på färjan feströkte jag ända tills jag träffade min man. Det spelade egentligen ingen roll om man rökte själv eller inte, för när man satt i trånga hyttkorridorer med sina arbetskamrater på kvällarna och pratade och skrattade, rökte alla andra. Så var man inte aktiv rökare var man passiv rökare.
Jag blev inte nikotinberoende.

Jag har varit i Las Vegas två gånger och den totala penningsumman jag har spelat bort är 2 dollar. När jag går förbi spelautomaterna i ingången till matbutiken finns det inget som ter sig så främmande för mig som att jag skulle ställa mig och försöka få tre citroner i rad.

Det är alltså inte lätt för mig att bli beroende. Förutom av en sak. Jag är beroende av ord. Jag måste nu ställa mig upp och säga: "Hej, jag heter Ann-Mari och jag är en ordmissbrukare". Inte så att jag ofta använder ord fel, utan att ord får ett grepp om mig.
Jag läser alltid innan jag somnar. Att somna utan att ha något att läsa är väldigt svårt för mig. Jag plöjer genom böcker eller bloggar på Ipaden. Det här beroende är helt ok för mig dock. Jag varvar ner och skjuter undan alla andra tankar innan drömmarna tar över.

Men sedan finns det ett annan sorts ordberoende. När jag fick iPaden blev jag helt beroende av Worldfeud. Det första jag gjorde på morgonen var att kolla om någon av mina motspelare hade skrivit ett ord, och det sista jag gjorde på kvällen var att lägga upp nya ord. Jag hade så många spel på gång att det alltid fanns en utmaning att ta.
Sedan började en motspelare, en man, fråga personliga saker av mig på chatten och jag slog igen locket på iPaden av obehag. Det var som att öppna sophinken och finna en död mus där. Samma obehagliga överraskning. Jag blev helt överrumplad av det att någon kunde använda spelet som en kontaktmöjlighet. Så jag tog lite avstånd. Vilket var bra. Man måste ju dammsuga ibland också. Nu spelar jag Worldfeud sporadiskt.

Min kära svägerska har nu fått en iPad, och när vi var och hälsade på, berättade hon att hon blivit helt betagen av den finska versionen av spelet "Worldpuzzle". När jag kom hem laddade jag ner den svenska versionen; "Ordpuzzel". Det är en vecka sedan. Jag släpper bara av iPaden för att gå på jobb och på toaletten. Jag svarar "goddag-yxskaft" på frågor min familj ställer och det jag hinner göra är i stort sådant man hinner med under de få sekunderna mellan ronderna.

Därför har jag inte hälsat på inne hos mina kära bloggarvänner. Även om jag också älskar era ord. När jag sluter ögonen på natten (inte kvällen - jag har kommit på att jag klarar mig med 4 timmar och 23 minuters sömn) ser jag bokstäver i rutor och bildar ord av dem i tankarna...

Hjälp...

plötsligt hände det

Ni minns att jag skrev om Facebook sidan "Ei menny niinku Strömsössä"? De har också nyligen publicerat bok nummer 2 med samlade "tabbar". Det är inte alltid saker hitta-påarna har gjort i Strömsö och någon försökt göra efter, utan ordstävet "det gick inte som i Strömsö" gäller allt i livet som inte går riktigt enligt planerna. 

Den första bilden gick inte att ladda upp på rätt led. Jag tog bort den och laddade upp på nytt ett antal gånger. Till slut gav jag upp. Den skall tydligen ligga på sniskan...för allt går inte som i Strömsö!

När man öppnar boken är allt upp och ner och bak-och - fram. Precis som det skall vara, alltså. 

Så...varför gör jag en inlägg om denhär boken? Därför att det är första gången min text (och genast på främmande språk, ja för även om finska inte är utrikiska för mig, är det mitt första främmande språk) och min bild blir publicerad någonstans! Och därför har jag fått ett exemplar av boken hemskickat (!) till mig helt gratis! Nu får jag hålla i mig...härifrån är det raka spåret uppåt till berömmelse och att överrösas med sponsorgåvor...

Och så får man sig några goda skratt när man läser boken.

Bildtext: Låt degen jäsa 2 timmar i ett tätt kärl...

I väntan på det firar vi fredag. För oss i ett speciellt grannskap i staden är det "dan före dan"...för i morgon har vi vår årliga gårdsfest med ett 50-tal festdeltagare. Invigning av nytt Partytält, olympiska lekar, god mat och goda grannar...

Real Life: sex

Den som sig i leken ger, han får leken tåla. Veckans tema i Real Life utmaningen får mig att känna mig generad. Yohanna vill att vi skall skriva om sex...ja inte precis beskriva vårt sexliv, men skriva om sex, helt generellt.
Först tänkte jag hoppa över Real Life denna veckan, men när Yohanna skickade en påminnelse funderade jag över hur lätt det blivit för mig att strunta i saker som känns aningen obekväma eller besvärliga.
Som att reda upp missförstånd till exempel. Förr kunde jag ligga flera timmar om natten och reda ut tankar och åsikter med min man, men nu vill jag hellre sova. Man verkar få allt större skygglappar ju äldre man blir. Att välja de Real Life utmaningarna som känns trygga för mig är ju lite som att bara äta russinen från bullarna. Därför skall jag skriva om veckans tema - om än helt ytligt.

Yohanna frågar: Läser man om sex på bloggar? och Kan man skriva om sex på bloggar?
Jag kan inte förnimma att jag skulle ha läst om vad som händer i sängkammaren (eller utanför den) på någon blogg, och har aldrig tidigare skrivit ordet sex på min blogg, såvida det inte betydde siffran. Därför blundar jag när jag skriver detta :-).
Jag kan inte komma på vad man skulle skriva? Det är så privat.  Man (eller kvinna) kan säkert skriva vad som helst på en blogg, men för att jag skall tycka att det är ok att läsa om sex bör det nog vara både sparsamt och diskret. Helst bara antydningar. Eller då sensualitet. Jag hör själv hur pryd jag låter nu, men jag tycker att det annars skulle bli lika uppenbart som när vuxna människor kommer till arbetet med sugmärken på halsen efter veckoslutet. Man sitter där och dricker sitt kaffe och undrar i sitt stilla sinne "Hmm? Är det något mer du vill att jag skall veta? För jag behövde inte ens veta det där..." 

Yohanna frågar: Hur är din inställning mot sex nu mot då?
När jag var ung var jag mycket mera engagerad feminist än jag är nu. Det betyder att då var nog hela planetens sex - allt från frigörelse till förtryck och missbruk, mera intressant än det är nu. Och i och med att jag har tonårsdöttrar rör sig mera tankar om ansvar och säkerhet i mitt huvud. Annars tycker jag inte att min inställning ändrat så mycket.


Yohanna frågar: Vad är den bäst ingrediensen för att vara nöjd med sin sex-situation just nu?
Svar: Humor

Idag har jag haft strumpor och skor. Det har absolut inget med det här inlägget att göra. Men när jag var ung läste jag Erica Jong (jag tror att det var "Rädd att flyga") och hon skrev att hennes asiatiske man alltid hade sex med strumpor på. Av någon anledning fastnade det i minnet...

Real Life: Påsktraditioner

Yohanna i Las Palmas´ Real Life uppdrag handlar denna gång om påsktraditioner. 

Hur firar ni påsk?
Några speciella traditioner?
Det verkar som om maten är det viktigaste inslaget i det mesta vi gör, så även på påsken äter vi.  Det är väl den starkaste traditionen vi har. Men vi har inga måsten när det gäller maten. Som goda finländare har vi alltid en reva med memma. Mannen gillar memma med vaniljsås, jag äter lite memma och inser igen varför jag aldrig längtar efter memma någon gång under året, och flickorna avskyr den bruna sörjan.

När det gäller traditioner är vi nog lite där i det där ingemanslandet mellan att ha halv-vuxna barn och få barnbarn. På samme ställe man var från att man själv blev vuxen och till att barnen kom. Påsken är en så kort tid, och det mesta av det roliga är med barnen.

När de var små tog vi ut allt av det. Precis som jag minns att vår mamma gjorde med oss. Om det inte var så, utan jag bara bildat mig en sådan uppfattning baserat på något år som fastnat i minnet, hoppas jag att mina döttrar kommer att uppleva samma minnesförvirring, och minnas att vi alltid gjorde allt möjligt roligt på påsken! Att måla påsk-ägg var viktigt. Och att göra annat pynt. Fjädrar på björk- eller videkvistar. Och naturligtvis att klä ut sig till påsk-häxa och gå runt i grannskapet. 

Klart man kunde fortsätta med dessa traditioner även med tonårsbarn...förutom att de skulle klä ut sig som påskhäxor och gå och knacka på hos grannarna då...det vore lite märkligt, kul - men märkligt.

Några traditioner från din barndom vs. som du hittat pâ själv?
När jag kom hem från Amerika förde jag med mig traditionen med att leta påskägg i trädgården. Då hade jag inte egna barn, utan det var syskonbarnen som fick springa runt med korgar och leta chokladägg. För att alla skulle få lika, oavsett ålder och kvickhet i benen, tejpade vi fast fjädrar i olika färger på äggen. Varje barn hade en fjäder på sin korg också, så visste de vilka ägg de skulle plocka. Denna importerade tradition fortsatte jag med egna tjejerna, men slutade för ett par år sedan. 


Vad tycker du om traditioner?

Jag tycker om traditioner. Men jag vill ändå inte att vi låser oss vid traditioner, och alltså inte kan ändra dem om vi vill. Jag tror att det ger en sorts trygghet åt barn om man har lite traditioner. Och en positiv förväntan.

Påskminnen?

Helt spontant kommer ett par minnen till mig. I USA får små flickor nya festklänningar till påsken. När de gick till kyrkan var de sedan uppklädda till tänderna i klänningar med tyll och rosetter, handskar, hattar, handväskor och vita klackskor. Och lyckliga leenden från öra till öra. Första gången jag såg min dåvarande styvdotter i sin nya påskdress påminde hon om den sittande prydnadsdockan min farmor hade, som man inte fick röra.

Ett annat minne är påsktupparna i styrox min mamma målade. De var färgranna och snygga, och jag minns att jag var förundrad över hur hon kunde göra något så vackert. Jag minns också att vi sedan lekte med dem, men jag minns inte om vi gjorde det med eller utan lov...

Det var också mamma som lärde oss dekorera påskägg med hjälp av stearin och karamellfärg. Jag har förstått att det är ett hantverk från Ungern, och om ni googlar "Hungerian easter eggs" ser ni hur de såg ut, eller kunde ha sett ut. Jag hade faktiskt tänkt göra det i år, men tiden räckte inte till...


Och så minns jag när mina döttrar var små och rundkindade och jag fick måla röda kinder och fräknar åt dem, och knyta vackra förkläden på dem innan de gick för att vara påsktroll, som man säger här i Karleby...

Förändring börjar med en viskning

Trots att jag läser mycket, recenserar jag sällan. Jag tror nog att det vore en bra idé, för då skulle man verkligen fundera över vad man just läste. Och jag tycker själv om att läsa recensioner, såväl innan jag själv läst boken ifråga, som efteråt.

En av böckerna jag hade med mig medan jag bodde på hotell under båtmässan var Niceville av Kathryn Stockett. Den har legat på "att-läsa" listan länge, och nu blev det av. En verkligt medryckande bok, en bok jag ville sträckläsa...så det var inte ett perfekt val för den här resan. Utmaningen ligger i att hitta en just lagom intressant bok, så att man känner att den var värd att släpa med på resan, men inte så bra att man nästan missar frukosten, för att man inte kan lägga undan boken.

Jag skall inte recensera boken, jag ville bara skriva om de associationer som uppstod när jag läste. Även om Finland har sträng invandrarpolitik, och inte tar emot lika mycket flyktingar som grannländerna, syns redan i Helsingfors tydligt ormstruktureringen av arbetsplatserna inom service branschen. Till exempel hotellstäderskor och diskplockare är till största delen invandrare.

I och med att jag läste om hur den vita överklassen behandlade sina färgade hemhjälper, blev jag plötsligt varse om mitt beteende som hotellgäst. Jag märkte små saker som att när jag rengjorde hårborsten och håret från den blev så elektriskt att det inte landade i skräp-korgen utan på badrumsmattan, gick jag bara ut ur badrummet och lämnade det där. Men plötsligt med dubbel identitet. Jag var mig själv, duktig självförsörjande 2010-tals kvinna, men samtidigt kände jag mig som en bortskämd överklass kvinna i den djupa södern, med inrotad insikt om att någon plockar upp efter mig. Jag fick en mikroskopisk föraning om känslan att inte leva i den här verkligheten. Det var rätt lustigt.

Visst, när man bor på hotell betalar man för service, men mitt outtalade motto har alltid varit att om inte underlätta andras arbete, så åtminstone inte belasta det. Eftersom jag jobbat som hytt-städerska, går vi nu alltid iland efter en kryssning, så att hytten är "för-städad"...allt skräp i skräp-korgarna, lakanen dragna ur sängarna och handdukarna i en hög. Det är bara en vana som inte går att bryta.

Jag hälsar god morgon åt hotellstäderskor och så, men jag blev ändå varse om att det finns arbetsgrupper som tenderar att bli "osynliga". Om man sitter i ett frukost-sällskap och diskuterar och en köksanställd tyst och smidigt plockar undan använda tallrikar och bestick, och ingen i sällskapet tackar eller ens nickar åt diskplockaren, är det då ok pga av att situationen är som den är, eller är det nonchalans?

Ni som har läst Niceville vet att den handlar om tre kvinnors samarbete med att ge ut en bok som skildrar de färgade kvinnornas liv som hemhjälper hos de vita familjerna. Det handlar om -60 talet, när stora förändringar skedde, och boken tangerar en hel del stora frågor om rasdiskriminering, segregation och medborgarrätts rörelsen, men jag går inte in på de frågorna, utan konstaterar bara att som skönlitteratur är boken välskriven, fascinerande, behaglig, spännande och tänkvärd.

Jag väljer böcker mest utgående från författaren och recensioner, men ofta väljer jag en bok bara för att omslaget tilltalar mig. Här tycker jag att den amerikanska versionen var intetsägande, jämfört med...

...det brittiska, som var vackert och nostalgiskt. Men favoriten var dock det svenska omslaget...

...det var ett konstverk tycker jag. Det gör att man bara vill trycka boken till bröstet och krama den!

kram på er, Ann-Mari

Muminmammor och toaletter - fast egentligen om att ta vara på sig själv.

Jag fick brev från biblioteket. Jag har glömt att lämna tillbaka Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Den låg bland högen av mina egna böcker på nattduksbordet. Hmm? Jag antar att jag undermedvetet ville ha den...inte lämna den ifrån mig.

Jag skrattade och jag grät när jag läste boken. Jag läste valda avsnitt högt för Mannen och tjejerna. Det var kusligt, för ibland var det som om hon skrev om mig, fast hon skrev om sig själv. Jag säger inte att jag är lik Mia, nej så pretetiös är jag inte! Vi har bara samma syndrom. Jag har aldrig "gått i väggen", jag har liksom bara strukit rätt nära, men lyckats slinka runt ett hörn och på så sätt kunnat fortsätta. Lite som i det där Snake-spelet som kan finnas i mobiltelefoner. Man rusar om kring med bra fart, samlar på sig mera delar (mera bagage - mera stressfaktorer) och försöker ständigt undvika att köra in i väggen.

Maria har ett långt bredare känslospektrum än vad jag har. Om skalan har än nollpunkt för känslomässigt balanserad och sedan går både på plus- och minus sidan om detta, rör jag mig nära noll, och mera på plus sidan. Finns inte så mycket ilska i mig, men så är jag ju också Finlandssvensk och om man generaliserar är vi ju lite Muminmammor hela folket. Vi döljer de stora känslorna och pratar inte så öppet om saker, speciellt saker som kroppsvätskor och sånt.

Den 1:sta december beskriver Maria allt hon gör mellan det att hon känner att hon behöver gå på toaletten och det att hon slutligen gör det. Plockar saker, för saker från rum till rum, tömmer tvättkorgar. När hon slutligen sätter sig på toaletten scannar hon omgivning för att se om det inom räckhåll finns något hon kan göra.
Hon skriver "jag gjorde jämt så förut, innan jag blev utbränd". Här grät jag. Jag är tidvis helt besatt av att hitta något att göra medan jag gör något annat. Om jag vill se ett program på TV, måste jag tex. ha en hög med tvätt att vika, för att berättiga mig själv att sitta ner. Och nej, jag kan inte vara sysslolös ens på toaletten. I mitt nästa hus skall det inte finnas en enda hylla i närheten av toalettstolen!

Jag trodde jag var den enda som byter toalettpappersrulle under själva besöket. När jag läste om detta i Mias bok, när jag såg det i text, insåg jag hur bisarrt det är. Nu vet jag ju inte om mina vänner gör så med, det är ju inte något samtalsämne som tas upp vid middagsbordet precis. Men om ni gör det och läser detta; sluta! Det skall jag göra. Man måste ju kunna slappna av ibland. Ge sig tid.

Det fanns andra drag jag har gemensamt med Maria, men det här inlägget blir redan nu så infernaliskt långt. Har ni orkat läsa ända hit skall jag avsluta med något ur "saker som får mig att säga Hmm?"

Jag blir irriterad på hur Lotuspapprets nya nerspolningsbara hylsa markandsförs. Som om kvinnans (för i reklamen är det en kvinna som suckar över att komma till toan och se den tomma hylsan) problem är löst i och med att hon kan spola ner den gamla hylsan...

Ingen i min familj kan sätta en ny rulle i ställningarna.


fredagskram,

Ann-Mari

Jag blev plötsligt påmind om hur mycket jag saknar..

...att läsa barnböcker.

Jag saknar att gå bland bilderböckerna på biblioteket och bara njuta av den varma positiva känslan böckerna med björnar, gungor, ankor och metspön på pärmen förmedlar. Att läsa högt med en varm liten dotter på var sida om mig. Boken vinklad så att alla ser.

Jag blev påmind om detta när jag i morse på radion hörde ett citat från en bok jag älskade att läsa högt ur när tjejerna var små. Texterna är rara, men har djup och mening, precis som Astrid Lindgrens texter, och bilderna är detaljrika och vackra. Boken heter "Vad som än händer" och är skriven av den väldigt begåvade och produktiva författaren Debi Gliori.

Jag hörde bokens slutord citerade på finska och reflekterade över hur vackert det var översatt. Boken är också väldigt bra översatt på svenska. Slutorden är just sådana att när man läst klart, drar man en djup suck av välbehag, sväljer lite och blinkar bort glansen i ögonen...

Liten sa:

”Men vad händer när vi är döda och borta, kommer du att älska mig då, lever kärleken vidare?”
Stor höll Liten intill sig medan de såg ut i kvällsmörkret, på månen och de klart lysande stjärnorna.

"Titta på stjärnorna, Liten, se så de lyser och glittrar. Det var längesedan somliga av dem dog. Men de lyser fortfarande på kvällshimlen, för du förstår, Liten, likt stjärnljus dör kärleken aldrig”

(Small said “but what about when you’re dead and gone, would you love me then, does love go on?” Large held Small snug as they looked out at the night, at the moon in the dark and the stars shining bright. “Small look at the stars – how they shine and glow, but some of those stars died a long time ago. Still they shine in the evening skies. Love, like starlight, never dies”)

Med detta önskar jag er en fin fredag! Krama om stjärnorna i ert liv :-)

Roll those dice!

Fru Fortuna har aldrig gynnat mig. Jag har hittills helt och fullt anammat och trott på mormors visa och tröstande ord när man som liten drog en nitlott:
"Tur i spel, otur i kärlek"

När Mannen och jag gifte oss i Las Vegas, satsade vi bara en dollar på en enarmad bandit...för syns skull. Allt annat hade varit slöseri - vi hade ju sån tur med kärleken...

Nu har jag vunnit 9 (!) böcker av Aino Trosell! Vilken gåva som kom med posten! Tackar ödmjukast, Aino!

Nu har jag öppnat ett "skräp-post-e-post-konto" och deltagit i alla resetävlingar jag hittat. För nu har jag så många pocketböcker att jag fick resfeber! Och jag har ju som synes nu hamnat på det vinnande stråket...så Fru Fortuna, jag är beredd!


För övrigt är det där med "tur i spel, otur i kärlek" bara gammalt skrock! Tror inte på sådant alls....

Happy, happy Friday!

Ord

I måndags fick jag ett paket från Pockethexan själv. Paketet innehöll två pocketböcker och kunde inte ha kommit mera lägligt! Jag hade inte läst en enda bok under hela julen, hade ingen ny bok hemma och kunde inte köra till biblioteket eftersom min bil inte var i kör-shick. Jag streckläste den första pocketboken och är nu Pockethexa :-). Jag är så glad över detta, det kändes som om julglädjen bara fortsatte.

Även om jag inte läste böcker under julen läste jag ord. För ord fick jag av mina döttrar. Till morgongåva fick jag bokstavsklossar från Blossom. Ordet family känns helt rätt, jag kunde ta det till mig och det fanns ingenting som var främmande eller tveksamt.



Den stora gåvan som låg under granen till julaftonskvällen innehöll en tavla inhandlad i samma affär. Tjejerna har tänkt på mig när de såg de orden. Jag sneglar på dem och känner kraften. Känner tjejernas tillit och uppmuntran. Jag läser orden som ett mantra...

Fängslande ord

Hur trött jag än är har jag för vana att läsa innan jag somnar. Ibland söker jag böcker jag verkligen vill läsa och ibland rusar jag bara in i biblioteket och river åt mig ett fyr-tal böcker från "lästips"karusellen. När råkar man då riva åt sig fyra böcker, som är så bra, att man vill sträck-läsa dem? Jo, när man annars har tusen saker att göra! Läser nu "Den väntade" av Kathleen McGowan. Vissa kritiker säger att boken rider på Dan Brown-populariteten, och de kanske har rätt. Oavsett, det är underbart att spekulera om kvinnans roll i historien ändå har varit mycket mera betydelsefull än vad som blivit utlärt.