Små saker - stor glädje

Rebecka kommer hem idag för att tillbringa höstlovet hemma hos oss. Jag har längtat efter henne. 

Vi gjorde om hennes gamla rum till hobbyrum och från det att jag i söndags bäddade en madrass åt henne har Rebeckas katt Bobo sovit där. Han längtar också efter sin flicka...

När Rebecka, som 17-åring flyttade till Nässjö hade hon med sig flera tunga lådor och väskor. Dessa var fyllda med de saker hon inte "klarar sig utan", dvs hennes allra käraste böcker. Ca 200 stycken. De har hon nu haft runt om i sin lilla lägenhet. 

(Dessa bilder är lånade från nätet)

Så hittade jag en stor begagnad bokhylla till bra pris på det lokala köp- och säljtorget. Några e-mail senare hade jag köpt den. Kvarstod problemet att få hem den till Rebecka. Säljaren sa att den var väldigt tung. Rebecka ville ogärna fråga någon kompis föräldrar och jag grubblade. Vi skall själva dit över julen, men säljaren ville bli av med hyllan genast.

Efter mera grubblande mailade jag Rebeckas hyresvärd med mitt lilla problem. Och det skötte de om! Jennie och Rasmus for med paketbil och hämtade hyllan och bar sedan upp den tre trappor med Rebecka. Någon timme senare skickade en nöjd dotter mobilbilder på en bokhylla fylld med böcker. 

Vad glad jag blir över människor med stora hjärtan och vilja att hjälpa till!

En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...

iPhone - catPhone

Glömde berätta en sak för er. Vårt hus är inte förhäxat! 

Mysteriet med den där påskmorgonen när mobiltelefon väckte mig genom att meddela att den ringer upp ett radioprogram är löst. 

(Radiokanalens telefonnummer hade jag för att min och dotterns kontakter av någon anledning synkroniserats)

En av katterna (inte slöfocken på bilden), utan Saimon, är orolig att jag skall försova mig och kommer vid 5-tiden på morgnarna och buffar mig i ansiktet och jamar högt. Detta upprepar han flera gånger - en mycket pålitlig snooze-knapp, alltså.

Han har tyvärr usel koll på veckodagarna, och drar samma väckningsprocedur även i gryningen på veckosluten. Jag vaknar inte alltid av hans jamande, ibland lyckas jag till och med infiltrera jamandet i mina drömmar...

Hur som haver, Saimon måste ha trampat på den röststyrda uppringningsknappen och samtidigt jamat och telefon tyckte att "Mjeeaaauuuuu" lät som "Radio Extrem". 

Vi kom på detta genom ett test. Dottern jamade högt i min telefon, och då meddelade den: "ringer upp Ann-Mari Stenvall"

Vilket bevisar att katter kan ringa upp med smarttelefoner. Med det bevisar också att smarttelefoner inte är så smarta - hur skulle min telefon kunna ringa upp mig?

Trevlig fredag till er!Varmare väder lovat till helgen!

Tjejen som inte behöver förfalska sitt ID

En kul historia:

Vi var på informationstillfälle om skriftskolelägren i söndags. 15-åriga dottern Alexandra hade redan deltagit i konfirmandmöte när mannen och jag anlände till föräldrarnas möte. En av prästerna tog emot i dörren till församlingshemmet, skakade hand med alla föräldrar och frågade vilket av de fyra sommarlägren deras barn skulle delta i. Vi presenterade oss och sa läger nummer fyra. Samtidigt kom Alexandra och ställde sig bredvid mig.

Prästen sträckte glatt fram handen mot henne, blev lite perplex när han såg på henne och stammade "Du ser så ung ut...när blev du..du är redan...hm..hm...konfirmerad??"
Jag var förbryllad. Alexandra är lång och "vuxen" och har blivit erbjuden vin till maten av en servitris på restaurang första gången när hon var 12 år. Nyss köpte hon ut öl åt sin far i cafét i Vatikanen (! av alla ställen!) när faderns fötter var så trötta att han inte själv orkade gå till disken. Och nu såg hon plötsligt ung ut???

Dottern tog prästens hand, presenterade sig som Alexandra och sa att hon skall delta i läger fyra. Prästen började skratta. "Jag trodde att du var en mamma...vilken tur att jag inte sa det...eller hur?" Sedan såg han precis så nöjd ut som en som sett ordningen återställas gör och fortsatte lyckligt: "Du är en konfirmand!"

Hon såg alltså ung ut för att vara mamma till en konfirmand. Ja det borde hon ju onekligen göra!

Vi skrattade hela vägen hem..och tilltalade dottern med nya smeknamnet "lilla mamman"

"Lilla mamman" som 10-åring, året 2007

Att resa i närbygden

Ofta är det så att man ser mera av världen än av sin egen "hemtrakt". Geo-cachingen har förbättrat min kännedom om närbygden avsevärt. Ändå finns det platser inom en 50 km radie, varifrån jag skulle ha svårt att hitta hem utan navigator (nu skrattar mannen och barnen, som vet att jag har svårt att hitta redan här i stan...)

Igår for vi norrut på en ex tempore - geotur. Jag minns hur förvånad jag blev första gången jag såg sand-dynerna som sträcker sig av och till från Ohtakari och ända till Kalajoki. Värsta beachen ju! Ohtakari är en pittoresk liten fiskarby, omgiven av härliga sandstränder. 

Vi for sedan lite innåtland för att kolla vattnet i  Tomujoki-området och några geogömmor förståss. Våren 2000 var vattnet så högt här att folk hade roddbåtar vid hustrapporna för att ta sig fram. I år stiger det inte till den nivån.

Niskakoski fors. Lär skall vara ett bra ställe för flugfiske. Vi lär nog komma hit igen i sommar...

Vid halv tio tiden kom vi till Wattaja/ Lahdenkrooki och försvarsmaktens 18 meter höga torn. Den längsta av alla sanddyner i området tillhör försvarsmakten! De har skjutövningar här, men när det inte smäller kan man röra sig på vissa delar av området. Vi såg solen gå ner i havsranden och lyssnade på grodorna som kväkte i de små vattenpölarna.

På stranden gjorde vi upp eld, och grillade lite...Hemvägen blev ett äventyr för sig, för äventyr kan det bli om man beslutar att ta en genväg, där det inte finns någon väg...och varken har en Hummer eller en Range Rover....Men det slutade väl och vi kom hem.

Love what you do - do what you love

Det var en usel dag på jobbet i förrgår. På arbetet vill jag ha tydlig arbetsfördelning, för jag vet att det blir minst strul och folk tar mest ansvar för sitt arbete då. Chefen har inte samma åsikt, utan kommandon strös hur som helst. Det betyder ju att ingen har koll på hela bilden, och när något går fel vill ingen ta på sig ansvaret för det. Då blir det bokstavligen så att när "skiten träffar fläkten, flyger den omkring precis hur som helst". Och i förrgår flög skiten!

Jag var så upprörd och arg så jag grät när jag kom hem. Yngsta dottern Alexandra var den enda som var hemma och hon kom och kramade mig. Senare sa jag åt henne: "se till att du skaffar en sådan utbildning att du kan jobba med det du vill, och att du kan byta jobb om det behövs!"

"Oroa dig inte", svarade hon, "det skall jag". Och med den underbara tillförsikten unga människor ofta har, berättade hon om hur viktigt det är att göra något man tycker om, och som är roligt. Det finns också många vuxna som tar detta som en självklarhet. Jag kan inte säga att jag avundas dem, för jag har också en möjlighet att välja. Den är bara begravd under bråten av lån, försiktighet, obeslutsamhet och krav. Men jag beundrar dem.

Igår vid middagen blev det prat om arbeten. Då sade Alexandra att hon skulle vilja bli en sån som klär ut sig som sjöjungfru och simmar med fiskar i ett stort akvarium. VAD?? Finns det ett sådant jobb?

- Jag som tyckte vi hade en förnuftig diskussion dagen innan!

När hon sedan fortsatte med att säga att det då inte skulle få finnas fiskar, för dem är hon rädd för, frustade jag av skratt. Hon konstaterade att detta alltså inte kunde bli hennes yrkesval, men om hon hade ett hotell (låter genast mycket bättre, eller hur?) skulle hon i receptionen ha ett stort akvarium med fiskar och en sjöjungfru. När jag såg visionen var den vacker - orealistisk (hurudana arbetsvillkor skulle en sådan person ha?), men vacker.

Hon kommer att hälla kallt vatten över mig för det här inlägget! När man valt att skriva om sitt familjeliv på nätet, får man ofta höra av sina tonårsdöttar: "du skriver inte om det här på bloggen sen!". Jag tar nu risken, för innuti denna vackra, coola och smått gotiska tjej, finns fortfarande den lilla busungen med glitter i ögonen och ett skratt som smälter isberg...

...en tjej som förlåter lätt och älskar sin mamma till månen och tillbaka ;-) fredag igen, hörni! Ha det fint,

Ann-Mari

Avståndet från tanke till handling är kort!

Om man börjar i en ända av huset, och sakta renoverar rum efter rum, kan man hamna i en cirkel av ständiga projekt. Det har vi lyckats med! Ibland känns det inspirerande, men ibland rätt motigt. Köket är ett problem, för det skulle behöva en total renovering, men det kräver mera finanser än vi har. Vi bestämde oss för en temporär ytremont.

När jag grubblade på väggfärgen, surrade rött omkring i min fantasi som ett lätt nektarberusat bi. Men jag schasade iväg det. Man kan inte ha ett rött kök!

Sedan läste jag på Tankar från trädgårdsmästarens blogg att årets färg är Tangerine Tango, och då visste jag att den färgen skulle det vara. Tyvärr gick den inte ihop med våra mahognybruna köksskåp, inte heller varianter i mera pumpa eller mera tomat. Då tog jag hem ett rött färgprov och ett i turkos. Vi valde rött. Passion. Det blev inte Tangerine, men det blev Tango.

Köket var tidigare lite i franskt lantkök stil - dvs innan det franska lantköket blev vitt, utan var soldränkta jordiga färger som vindruvsbladsgrönt, höbrunt, vitlök och terrakotta. De höbeiga kaklen måste målas, och det fanns inte många alternativ, så det blev svart.

Under arbetets gång skrattade vi flera gånger åt vad vi beslutat göra, och hur snabbt vi fattade beslutet. Jag sa åt mannen att problemet med honom är att han är så lättled och impulsiv: om jag kastar fram tanken att måla köket rött, sticker han och köper färg! Men vi är jättenöjda! Efter att ha fixat vardagsrummet och matsalen i vitt, grått och brunt, kände vi att vi ville ha färg! I det här köket lagar vi kryddstark mat, sallader med massor av oliver och kastar salt över axeln för att avvärja olycka.

Det blev en snabb make-over på ett veckoslut. På bilderna fattas ännu taklisterna, men de är på plats nu. Tangobilderna är Pedro Alvarez´, och lånade från internet.

Språk och makt

I mitt jobb har jag varit tvungen att lära mig ett sorts maktspråk som skiljer sig avsevärt från mitt eget personliga språk. Mottot är att förekomma istället för ett förekommas. I början kändes detta dominerande sätt att kommunicera på så främmande för mig att det gav mig sömnlösa nätter. Det känns fortfarande främmande för mig, men jag har beslutat att jag behöver min sömn mera än jag behöver just det här jobbet.

Ett manipulerande, nästan hotfullt språkbruk föder dock reaktioner, och reaktioner leder oftast till agerande. Så om man bara ser till resultatet fungerar vanligtvis ett tonsättande kraftfullt språk. Men om man strävar till ett långvarigt och framgångsrikt samarbete, byggt på ömsesidigt förtroende är jag tveksam till att det är den rätta vägen.

Oavsett: jag har nu den hårda vägen fått maktens språk inbankat i muskelminnet.

För över ett år sedan beställde äldsta dottern en mycket efterlängtad Ball-Jointed-Doll docka från Asien. Hon hade sparat pengar och gav upp en del av julklapparna för den. Naturligtvis skulle den betalas innan leverans. Dockorna görs för hand, så vi visste att man kunde räkna med ca 6 veckors leveranstid, men ännu i Mars hördes ingenting om dockan. Dottern skickade vänliga e-postmeddelanden, men fick inga svar. I mars fick vi ett grupp-meddelande om att en "tragic industrial accident" hade inträffat, och efter det fick dottern e-post av kontaktpersonen Emily, med förklaringar om brutna armar och försäljningssystem som kraschat. Dottern fortsatte en korrespondense som gick i tonen:

Rebecka:That's so sad, but I'm happy things are going better now.Hope Emily gets better! I hope that I won't sound unsensitive now but I must ask about the hands. Do they come with my doll or do I have to order them separately? Sorry again to ask.This small delay is not a worry for me. I'm just happy to get one of your incredible beautiful dolls. Also, could you please tell me when you send my doll? I want to know when to really start waiting for it!

Emily:Thanks very much for you concern !!! ^ ^...Please do not worry.

Så pågick det en tid, och sedan blev automatiska svarsmeddelanden och därfter total tystnad. "Det är kört" sa mannen, "de var inte seriösa, vi ser aldrig av dockan eller pengarna". Jag såg min dotters ledsenhet och då grep mitt "arbetsjag" in. Jag bomarderade dem med e-post fyllda av kraftfulla hot och uppmaningar, typ:

this is Rebeckas mother writing.(undrar om jag verkligen tänkte att det låg någon pondus i det? hihi) I urgently need to know the status on our order. I am running out of patience with your explanations.blablabla..we googled xxx before making the order and mostly people thought you are trustable and the orders are handled with professionality. I have to say, that is not how I see it. I sincerly hope you have not abused a young girls desire to own a xxx-doll and the money she has saved up for bying it. I expect to have a shipment date and the tracking information within 7 working days from this letter. (från brev 1)

I still haven´t gotten any answer from you! We put our trust in you by sending you money in advance, and now we are not getting the doll ordered or even any kind of real information, just the run-around. If I don´t hear from you today, I demand that you refund the total amount we have paid so that we can go ahead and order the doll from a more reliable plant. We have been utterly patient and understanding for your situation, but at this point we are only so disappointed. (från brev 16)

Dottern följde med diskussioner på FB och andra forum, där unga tjejer världen över berättade om hur länge de väntat på sina dockor. Slutligen, i september, började det dyka upp kommentarer om kunder som hade fått sina dockor. Samtidigt dök det upp en ny kontaktperson på företaget som faktiskt började svara på e-mailen. Jag fick en "uppenbarelse" och tänkte att eftersom hot inte leder till något skall jag överösa dem med artigheter...Hör och häpna...då började jag få svar med kärleksfulla meningar som: "dear my friend", "How is Rebecka? I hope she will be healthy and happy", "of course, my dear", "my dear friend, we will do our best to help you" och slutligen ett meddelande "Your Don doll is on his way home"

Den vackra dockan kom hem i november, och några veckor efter det kom en peruk som fattades, hem. Påföljt av ett e-mail med orden "please let Rebecka know we love all children who have love in their heart" (aaww!)

Jaha, om ni har orkat läsa ända hit skall jag avslöja för er vad jag lärt mig. Det är tre saker.

1. var sann mot dig själv

2. man kommer längre med vänlighet än med en pistol

och sist men inte minst:

3. ibland vinner trägen, vem än han/hon nu är

Ordspråk: Hur mycket du än försöker kan du inte döpa en katt.

Vi har ett problem. Neej, katten med isbjörnstassarna är inte problemet! Problemet är hans namn.

Igår var Mannen och jag och skrev överlåtelsepappren för unga herrn och fick samtidigt lite (läs: ytterst lite) bakgrundsinfo om honom. En socialarbetare/assistent hade ringt flera gånger om en klients otaliga katter som for illa. Det var frågan om så många katter att Kotipesä (kattpensionatet/katthemmet) inte kunde ta emot dem. Efter påtryckningar gick de med på att ta 3 stycken unga hon-katter som sades vara rätt tama. "Isbjörnstassen" var en av dessa honor, och döptes till Usko (Tro), tills de insåg att han var en kille och då blev han Uuno (efter Uuno Turhapuro, finsk TV-rollkaraktär). Han var tamast av dem alla, och väldigt kelen, och kunde efter ett veterinärbesök, där han konstaterades frisk och kastrerades, sättas upp till adoption.

Honorna ville man inte gå in och nosbuffas med ännu, men personalen arbetar med att få dem tama också.

De säger att han blivit kastrerad, men jag undrar vagt om det stämmer...tycker nog att bjällrorna sitter kvar! "Isbjörntassen" är snäll, näst intill på gränsen att vara godtrogen, men när jag försökte titta närmare på hans privata delar, smättade han till mig...Med mjuk tass, i och för sig, men jag beslöt ändå att låta honom vänja sig vid oss innan jag gör det på nytt.

Han reagerade inte mot Danja, vår hund, utan gick bara rätt fram och nosbuffade henne. Vår äldsta hane, Saimon (ragdollen) morrar åt ynglingen, men det håller på att gå över, och "Isbjörnstassen" bryr sig i vilket fall inte. Han bara går dit han anser sig vara på väg. Men vad skall han heta? Han är söt som en nallebjörn (Teddy) och tjejerna kallar honom Bobboooo...

Han sover med äldsta dottern, som när hon hörde om hans bakgrund utbrast: "I have a broken kitten..."

Nu får han kärlek

...med blotta förskräckelsen

Några av de kvinnor vars bloggar jag läser, har nyligen skrivit om intuition, föraningar och även ”övernaturligheter”. Jag är en känslomänniska och förlitar mig väldigt mycket på min intuition. I går vid lunchtid ringde min mobil och jag kände att det inte var ett bra samtal. När jag såg att det stod Rebecka Toppensnäcka på displayen var jag säker på samtalets karaktär och magen knöt sig. Rebecka fick ur sig att hon krockat, men att det inte var farligt, innan hennes röst bröts. Damen som körde bilen, som krockade med Rebeckas scooter, tog över samtalet och började med att lugnt övertyga mig om att inget allvarligt hade hänt men ambulansen och polisen var på väg.

Jag ringde Mannen, som hann till hälsocentralen innan mig. Ovana som vi - lyckligtvis - är för att rycka ut såhär, väntade vi på fel ställe. När vi slutligen kom till rummet där Rebecka låg, var damen ännu med henne. Hon hade åkt med i ambulansen med Rebecka, fastän hon var på väg till jobbet. Rebecka var så ledsen och orolig att damen inte ville lämna henne ensam. Innan hon åkte kramade hon om Rebecka och bad om förlåtelse för att hon kört på henne. Det första Rebecka hade gjort när damen hoppade ur bilen för att se hur det gick, var att be om förlåtelse. Min älskade lilla känsliga babe!

Det finns mycket som vi är tacksamma för. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är också tacksam för att damen som var inblandad i olyckan hade så stort hjärta och var så lugn. Jag har hört om vuxna här i stan som börjar skälla ut ungdomar som de krockat med.

Oavsett att man vet att allt är ok...Att det skall rutin-kontrolleras och röntgas bara för säkerhetskull...Oavsett att man på körsträckan till sjukhuset redan hunnit bearbeta det som hänt och intalat sig att vara lugn...Oavsett – brister hjärtat när man ser sitt barn med nackkrage i en sjukhussäng! Man är liksom tvungen att göra en vända till den dendär hemska platsen som ger en föraning om hur det skulle ha varit om det skulle ha gått värre. Om de hade haft mera fart. Om det varit en större bil...Fast man inget har på den platsen att göra!

När Rebecka for till röntgen körde jag hem för att hämta torra kläder åt henne. Jag noterade att trots att hjärnan hade gått i ett sorts viloläge, hade allt så skarpa konturer. Allt såg så farligt ut. Två små pojkar kom cyklande emot mig. De satt på pakethållarna och höll med fingertopparna i styret, medan de vinglande och skrattande cyklade bredd i bredd. En liten flicka, baktung av en stor röd ryggsäck, gick på gångvägen. Hennes rosa Hello Kitty paraply skymde tidvis hennes sikt och hon måste korrigera sina steg. Jag tänkte på alla vi föräldrar som känner oss trygga i vissheten att våra barn kommer hem alla dagar. Precis som det skall vara.

Oron, som blir för stor för att bära, skall inte vara ständig.

När man är mentalt urlakad och spänningarna släpper kommer den bisarra humorn. Rebecka sa att när hon skulle undersökas kom hon ihåg att hon hade Alexandras trosor!! Men tänkte sedan lättad att som tur var så var trosorna snygga. Hon kom ihåg vad jag berättat om min mormor. ”Ja-a, sa jag, det är nog bäst att man alltid har snygga trosor, för säkerhets skull”.” Joo”, svarade Rebecka, ”men när skall man ha de där andra då?” Dedär som resåren är lite sönder på, de som blivit lite missfärgade av tvättar...?

Medan vi väntade på de sista provsvaren och att läkaren skulle skriva ut Rebecka, fingrade jag på nack-kragen, the Stifneck. Jag märkte att det fanns 4 olika lägen för nacklängd; tall, regular, short och slutligen no-neck. Nack-kragen var inställd på no-neck, vilket är lustigt för Rebecka har, precis lika lång ”stryparnas dröm”- hals som jag har. Sedan skrattade vi åt följande imaginära scenario:

Ambulanspersonalen kommer till olycksplatsen och frågar mannen som ligger på gatan:

-”How are you feeling, sir?”

-“I´m ok, but my neck is really sore”

-“Ok, let´s have a look, sir…Oh, I´m sorry sir, but you have no neck!”

(bilden är från nätet)

Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Rebecka fick sig en ordentlig törn, men inget i höften är brutet. Hennes skyddsängel var på sin vakt.

Att man sedan ändå skall vakna 02:38 följande natt och börja grubbla hör till.

”Never go faster than your guardian angel can fly”

Jag var så glad att jag grät...

...när jag kom ut från ortopeden i morse!

Jag har en likadan förändring på ryggraden som ishockespelare ofta har...

-men det är inte därför jag är glad

Förändringen är så gammal att det inte går att göra något åt den...

- men det är inte heller därför jag är glad

Jag är glad för att ortopeden/fysioterapeuten Kimmo sade att han ändå kan få min rygg i så pass bra skick att smärtan borde försvinna och jag kan fortsätta dansa, gå på gym, sitta och stiga upp ur sängen.

Jag är glad för att den delen av min rygg som är krånglig, har ett så vackert namn som sacrum (korsryggen). Jag bukar inte prata krämpor, men om min sacrum kunde jag nog hålla låda :-)

Jag är också glad för att det kändes helt bekvämt och tryggt att bli behandlad av Kimmo...trots att jag gjorde bort mig två gånger!

Eftersom förändringen på ryggen är gammal, har kroppen under åren kompenserat genom att dra ihop muskler, göra facettlås och benpålagringar på kotorna osv. Kimmo bände och drog i mina ben och bad mig sedan lägga mig på sidan på kanten av behandlingsbordet. Det fanns ingen risk för att jag skulle falla i golvet, för Kimmo höll mig i famnen (det också kändes helt naturligt). Mitt i pratet om sittande arbete och ergonomi, ställer han plötsligt frågan:

-Har du någonsin blivit manipulerad?

Detta är märkligt: ibland är jag en sådan Bimbo att det tar mig en evighet att förstå ett skämt. Och då behöver man ju bara ta till sig poängen i en mening! Hjärnan mal och tuggar på vad poängen är, men det kan vara sååå segt.

I detta ögonblick, en bråkdel av en sekund, när min hjärna bearbetade Kimmos fråga, rusade åtminstone 13 blixtsnabba tankar genom mitt huvud på samma gång. De flesta av dem sådana att jag inte kan återge dem :-). Har jag blivit manipulerad? Javisst! Till och med till sex. Jag brast ut i nervöst skratt.

-Vad menar du?

-Har någon gjort ryggmanipulation på dig?

Aah, vi pratade fortfarande om ryggen...nå, det är ju i och för sig rätt logiskt, det var ju det vår träff gick ut på! Ännu mera skratt.

Sedan höll han mig i sin famn på ett antal olika sätt, jag andades in och ut, och min rygg knakade och brakade, så att jag trodde att inget längre satt ihop. Så steg jag upp, och kände mig "fixad".

Kimmo sa att vi nog får ordning på ryggen, trots att förändringen har börjat för länge sedan. Igen detta tidsbegrepp! Jag frågade vad han menar när han säger "en lång tid".

-Tjaa, svårt att säga, men..hur gammal är du?

-45

Han hade sett min journal.

- Du är född -64, då kan du inte vara 45...??

- Oops! Jag e visst 46! (förläget skratt)

- Du är nog 47...

- ??...Nehe! För jag är född i december!

Vi skrattade åt det faktum att jag på arbetet bollar med summor med flera nollor än cirklarna i de Olympiska Ringarna, men inte kan räkna ut hur gammal jag är. Förtroendegivande!

Som ni märker har jag redan utnämnt Kimmo till dagens hjälte och det är bara lunch! Hans status uppgraderades till riddare vid nästa kommentar:

- Det är nog helt ok med 45, kunde vara mindre också, för förutom ryggen är du i jättebra skick och din kropp är yngre än 47!

Ja var så glad att jag grät.

Ingen trist turist

Jag har aldrig träffat min svärfar, för han dog innan mannen och jag träffades. Jag har hört mycket om honom dock, han var visst en färgstark person.

Vi pratade om resor med min svärmor en gång, och egentligen om att resa med Roland, mannen min. Tjejerna sade att när man reser med pappa kan man vänta sig vad som helst, han behöver bara stiga ur bilen för att tanka, så har han en "ny bästa vän". Svärmor sa att svärfar var likadan, och att det var roligt att resa med honom för att han var så impulsiv och social.

I mannens kölvatten har jag också lärt mig att man inte alltid behöver avvakta och lära känna folk, utan när det gäller "semesterförälskelser" är det bara att köra på! Med förälskelser menar jag då folk man lär känna ytligt under en vistelse, men som man sedan bara tar avsked av och som blir en del av semesterminnet - inte direkta romanser...

Jag har också lärt mig att bjuda på mig själv lite grann. Att det är ok att kulisserna rämnar och man är bara just det "pöllhövå" (som de säger här i Österbotten), som man är.

En dag när vistelsen i den stekheta solen vid poolen i Agia Marina blev outhärdlig, traskade mannen och jag ner till byn och hyrde den mest sorgsna ursäkten för en scooter till ett par timmar. Med världens löjligaste hjälmar på huvudet och minimala hästkrafter under oss körde vi runt bara på måfå och såg mycket av det som finns bakom turiststråken.
Agia Marina på Kreta är kuperat. Väldigt kuperat! Mannen svängde in på gator och gränder och en gränd var en enorm uppförsbacke. "Det här går aldrig" hojtade jag, men mannen hade tillförsikt. Efter ett par meter började farten avta så jag hoppade av. Efter ytterligare ett par meter började motorn yla och farten avtog ännu mera - då hoppade även mannen av. Det slutade med att vi fick skuffa upp scootern för backen, vilket barnen i gränden fann ytterst roande.

Det var mödan värt dock. När vi fortsatte längs gatan, som blev till en stig kantad med banan- och bambuodlingar, körde vi förbi de mest fantastiska tillbommade lyxvillor. Kort därefter tog vägen slut på en soptipp.

Senare svängde vi in på en annan pittoresk gränd. Det visade sig vara en återvändsgränd med minimalt utrymme att svänga på. Det värsta var att vi med vår högljudda moppe måste svänga rakt utanför ett hus, där hela trappan och uppfarten var full av svartklädda allvarliga män, vars kroppsspråk yttryckte bisterhet. Det såg ut som värsta grekmaffian, hann vi tänka tills vi sekunden därefter såg kistlocket som var lutat mot väggen, och insåg att det var en likvaka. Den här gången var t.o.m min slagfärdige man ordlös. Vi försökte så tyst och snabbt som möjligt svänga vårt vrålåk och trots de löjliga hjälmarna som skrek turist, nicka värdigt och köra iväg.

Take my pain

Jag är en ganska privat person. Jag drar mig för att uppsöka läkare -speciellt gynekolog, och känner mig alltid fumlig och obekväm när jag klär av mig där. Igår uppsökte jag, inspirerad av en text på en annan blogg, en massör för att se om jag kunde få hjälp med värken i ryggslutet och höfterna. Jag har regelbundet fått massage av nacken och axlarna, men aldrig av adduktorerna och mellersta sätesmusklerna - alltså rumpan. Tanken kändes främmande. Inte ens att jag hade ett par snygga helt oanvända trosor att dra på mig underlättade nämnvärt.

Min mormor hade alltid reserverat snygga underkläder och hela strumpbyxor ifall hon skulle hamna på sjukhus. Det komiska är ju att ambulanspersonalen, vad jag vet, inte kör en hem fram för att man skall kunna byta till de propra sjukhusunderkläderna, innan de kör till akuten...

Men när man är i händerna - bokstavligen - på en professionell yrkesmänniska utplånas all blyghet och man finner sig diskuterande sin rumpa på samma sätt man skulle diskutera en sjuk tumme. Efter nästan två timmars massage ( han gick igenom hela ryggen och armarna också), for jag hem och la mig under en filt på soffan och njöt av hur blodet pulserade och värmde mina kinder...och somnade.

I morse skuttade jag ur sängen!

Nåja, en medelålders kvinna skuttar väl ur sängen enbart om en mus kilar upp längs hennes ben, men ni förstår symboliken? -"Såg du hur jag gick?" ropade jag glatt åt mannen, som yrvaken var precis lika euforisk som jag över min nyvunna rörlighet...eller kunde ha varit det i alla fall :-)

Här passar min Jump-bild, som jag hade i headern när jag började blogga, tycker jag!

Som en ytterligare bonus ringde denne massör idag och frågade om min rygg och hur det kändes efter massagen! Sådant blir jag glad av.

Ikväll skall jag delta i Cityrun genom att med 3000 andra hurtiga gå en 7 km sträcka genom stan. De riktigt hurtiga springer sträckan, och de extremt hurtiga springer 14 km...men jag är bara lagom hurtig, men mycket glad!

glad fredag!

Ann-Mari

Slutet gott, allting GOTT!

De senaste två veckorna har jag ätit de flesta måltiderna på olika restauranger i huvudstaden och i hemstaden. Jag har ätit italienskt, indiskt, lyxigt skandinaviskt, spanskt, billigt mexikanskt, slow food, fast food...och jag har njutit! Tänk om man skulle få vara en matkritiker och äta på underbara restauranger hela tiden! Jag lovar att jag inte enda gång skulle säga att "smakerna gifter sig i munnen", som så många av gästerna i Halv åtta hos mig väljer att göra... Den allra bästa måltiden var dock på fredagskvällen när familjen var samlad igen och vi åt mannens goda broilerfilé och Ceasarsallad (och då var ändå många av de andra måltiderna helt fantastiska!). Jag hade -brådskande!, skrivit ner receptet på ceasarsalladen från ett TV-program och lämnade familjen för att laga den medan jag for på gym. När jag kom hem var det färdigt dukat och doftade härligt. Stämningen var uppsluppen och varm. Tjejerna avslöjade dock att det inte riktigt varit så avslappnad stämning under tillagningen av salladen. Varken mannen eller döttrarna kunde tolka min slarviga stil, och mannen lär ha tagit till grova ord som "hon sku nog få lära sig skriva, eller så får hon göra salladen själv!". Va? Parmesan hade jag förkortat till något jag inte ens själv kunde utläsa som något annat än Parmon, men lite fantasi måste man väl ha? Nåväl, salladen var läcker och när jag kom hem älskade de alla mig igen!

Inspirerade av Halv åtta hos mig, hade döttrarna gjort chokladmousse till efterrätt. Jag är inte mycket för söta efterrätter men denhär var himmelsk! Kanske för att det var fredagsmys...
Önskar er en fin måndag!