En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...