Galon bröllop

Igår, för nitton år sedan, fnittrade blivande mannen och jag oss fördärvade i ett kommersiellt litet vitt vigselkapell i Las Vegas och lovade varandra evig kärlek. På samma gång som det var så betydelsefullt för oss att gifta oss, var det också så spetsat av just den sortens vardagskomik vårt liv är kantat av.

Vi gifte oss under vår "bröllopsresa" i västra USA. Vi hade inga gäster, även om vi till denna dag är säkra på att i listan för vad allt man kunde beställa för sin vigsel, även fanns diverse antal bröllopsgäster.Vi kryssade inte i kastandet av ris heller - det hade känts lite bisarrt, även för oss. 

Baptistprästen som vigde oss trodde att mannen hette Ronald (vem tänker inte på Ronald McDonald när man hör det namnet?). Han bad således mannen upprepa efter sig: "I, Ronald, take thee Ann-Mari to be my lawful wedded wife..."

Mannen var lite gripen av stundens allvar, eller så bara extremt nervös, för trots att han är väl medveten om att han heter Roland (nu tänker vi på riddaren av runda bordet, eller hur? Lite annan bild än den gul-röda clownen...), sade han: "I, the Ronald, take thee Ann-Mari..."

Han har ju fått höra om det där I, the Ronald ett par gånger under åren, jaaa....

Senare bad vi någon random tourist ta bröllopsfoton av oss. Detta var för nästan tjugo år sedan, när man ännu, med en viss försiktighet, kunde ge sin kamera åt vilt främmande människor, gå ett tiotal meter ifrån dem och hoppas på att de inte springer iväg med all ens semesterbilder. Den perfekt placerade dödskallen mellan oss är ju en aning roande...tur att jag inte är så vidskeplig.

Nästa år är det alltså 20 år sedan vi gängade oss och jag skulle när som helst göra detta på nytt. Denna gång skulle jag dock ha en Elvis-imitatörpräst sjungande "Suspicious Mind" när han för mig till altaret, där mannen, som de flesta av oss känner som Roland, skulle vänta på mig. Och jag skulle absolut inte ha axelvaddar...

Real Life - semesterhistorier

I veckans Real Life-utmaning funderar Yohanna över semesterminnen och vad som kan finnas bakom den glättiga fasaden. Jag grubblade till och kom fram till att detta inte var ett lätt ämne för mig...dels är jag rätt ärlig med hur semestrarna har varit och använder sällan så väldigt mycket superlativer och dels är jag den sortens människa som inte gör mig så stora förväntningar. Jag blir hellre positivt överraskad - och det är ju rätt lätt om man börjar med ganska låga förväntningar - än besviken. Men alltid finns det något i bagaget...

En liten sak som ibland retar mig ännu. även om jag blir full i skratt när jag tänker på det, är en episod som hände när jag och min amerikanska väninna tågluffade två månader i Europa. Vi kom väldigt bra överens, fastän vi nyss lärt känna varandra, men efter en månad av budjetluffande, kalla duschar, sovplatser på båtdäck och bärande av en tung ryggsäck kom bådas våra nerver lite upp till ytan och vi blev osams. 

Det tråkiga var att vi blev det samma dag vi skulle besöka en av resans höjdpunkter: Akropolis. Vi stred inte, slutade bara prata och surade. Vi gick ifrån varandra, men måste ändå hålla den andra under uppsyn, för detta var långt innan mobiltelefonernas tid och hade vi gått helt separat hade vi nog aldrig hittat varandra igen. 

Efter att ha strövat runt där bland ruinerna hela dagen och hummat för sig själv, väl medveten om att det fanns massor av saker man skulle ha velat dela med den andre, började vi båda söka oss till busshållplatsen. Utan ett ord stod vi några meter från varandra. När bussen kom skulle jag kliva på, men av någon anledning smällde busschauffören fast dörrarna precis framför näsan på mig. Det fick min väninna att börja gapskratta, vilket gjorde att jag började gapskratta...sedan skrattade vi så att vi grät och så skrattade vi igen. Sedan vilade vi upp oss på ett litet grekiskt hotell ett par dagar och resten av resan var vi bästa vänner.

Imorgon skall jag visa ett resemål som verkligen var över förväntningarna, och ett som var under - ja, det är tydligen ändå möjligt...

Tack Yohanna för att du utmanar till att visa verkligheten. Hur roligt det än är att läsa bloggar, kan man nog lätt få lite prestationsångest av en del som verkar vara så vita, vackra och välstädade jämt.

Real Life: Semester 2012

Nu har jag bara några semesterdagar kvar. I veckans Real Life uppdrag funderar Yohanna på semestrar och ställer några frågor runt det.

VI BYGGER

Om man bortser från vädret, så har sommaren varit fin. Vi började med lite byggprojekt och gjorde ett däck och ett efterlängtat katthus. Däcket har vi inte i år haft mycket användning för, dels för att det mest regnat och dels för att vi varit på språng så mycket, men vi är ändå nöjda med det.

Jag tror att katterna också är nöjda, men de visar direkt ingen tacksamhet. Katter är ju ökända för sin stolthet och för att de ännu minns att de i antikens Egypten var ansedda som gudar...

VI RESER

Jag tog tjejerna med på en road trip till mina hemtrakter. Fastän det var en kort visit lyckades vi denna gång träffa mina föräldrar, båda mina systrar med män och alla deras barn och min bror (som bor i Norge) och hans fru och deras barn! Det var roligt och även bilresorna var roliga tillsammans med mina tjejer...

Sedan var det att packa upp och packa ner för MC-semestern. Det blev en härlig resa på tumanhand med mannen min. Oj vad vi såg och upplevde. Vad vi pratade och skrattade. Vad vi kramades...

På resans slutraka stannade vi på Åland och träffade mannens båda döttrar och bekantade oss på nytt med lilla barnbarnet. Moffa är en skäggig typ, som man måste vänja sig vid när man träffar honom bara några gånger om året. Sjumånaders-tjejen är en härlig typ...och hon har de lenaste rundaste små babyfötter...

VI ÄTER OCH UMGÅS

Denna bild får representera mat och goda vänner. Jag gav upp om att få läderbyxorna på mig (och lika bra det, för det regnade mestadels när vi körde) och ägnade semestern åt god mat. God mat hemma, god mat på restauranger, god mat hos vänner...Det skall vara gott att leva! 

Efter att vi kom hem träffade vi många av våra goda vänner och det blev mycket prat och skratt. Så fast semester och sommardagarna tar slut har vi mycket i minnet att tänka tillbaka på när höst-stormarna ryter...

VI ORDNAR

Just nu har jag dragit ner på allt spring. Jag städar, röjer, byker och bakar. Yngsta dottern blir konfirmerad i söndag.  Ingen stress för det -  det är familjen och vänner som kommer på kaffe, men jag har inte städat sedan i början av juli, och även om tjejerna varit duktiga medan vi varit på språng, finns det under sofforna dammråttor så stora att man snart förväxlar dem med katterna...

Igår kväll gjorde äldsta dottern, hennes kompis och jag rosor av sockermassa för första gången. Det var knåpigt, kreativt och roligt. I morgon hämtar vi hem yngsta dottern från skriftskolelägret och så är hela familjen samlad igen.

Jag är nöjd med sommaren. Nu när vi är inne i augusti känns det lite vemodigt. Lite för att det var så få varma dagar, och få dagar när vi kunde njuta här hemma, men mest för att augusti betyder en stor förändring för vår familj i år. Min äldsta dotter skall börja i ett gymnasium i Nässjö i Sverige denna termin och det betyder att en ny fas börjar i våra liv. En separation. Och även om jag intalar mig att det är helt naturligt...barn skall flyga iväg och låta sina egna vingar bära...så vågar jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli att inte kunna krama henne godnatt om kvällarna. Inte få höra hennes filosofier, tankar och skratt vid matbordet. Inte ha henne krypa ner i sängen bredvid mig...Och jag kommer att sakna hennes komplimanger. Min dotter är helt fenomenal på att ge komplimanger!

Det bästa med sommaren har varit familjen, vännerna och upplevelserna...det sämsta har varit regnet och att vår hund Danja verkar bli lite tankspridd. Hon har börjat irra bort sig från egna gården och ser verkligen förvånad ut när man söker upp henne i grannskapet. Förvånad och glad...lite som Ratata i Lucky Luke...minns ni? Undrar om det har med cansern att göra...

Att skriva detta känns som att packa ihop sommaren :-), men det skall vi inte göra...det är mycket roligt på gång ännu. Att semestern är slut betyder inte att sommaren är slut...

kram på er!

Ann-Mari

Dag 6 och dag 7: Karlshamn - Norrköping

Vi anlände utvilade till Karlshamn. Hyttkojerna var sköna och det gungade väldigt lite på havet. Vi hade planerat en väldigt kort etapp för dagen, ca 60 km och målet var Karlskrona. Det blev ändå rätt många kilometrar för vi körde längs kusten och vek in på små vägar och såg vart de tog oss. Besökte pittoreska små byar och samhällen och beundrade den svenska idyllen. Det är så trivsamt med alla trädgårdar fulla med blomster, små vindkvarnar och lusthus och all snickarglädje och den svenska flaggan på husväggen. När vi saktade in tog jag fram mannens iPhone och kollade efter lämpliga geocacher, så vi loggade ett par längs vägen.

I Karlskrona tog vi en skärhårdsbåt ut i skärgården. Det var en bra idee, för förutom att solen sken ända tills vi kom tillbaka till fiskehamnen och skärgården var vacker och vi trivs på sjön, så var det en guidad tur och ci fick en intressant dos av stadens historia.
Eftersom det började regna, körde vi sedan till hotellet och bokade in oss i bastun. Som alla vet är finnar noga med dethär med bastukulturen och förstår sig ofta inte på utländska bastun där man inte kastar bad eller temperaturen är just över en varm sommardag. Vårt hotell hade " en äkta finsk bastu" så vi njöt av att kasta på ordentligt med bad och sedan slöa i jaccuzin.

Vi startade tidigt för att köra upp till Norrköping. Vissa sträckor körde vi på motorvägen, men det är inte så roligt och eftersom vi inte har bråttom - det är ju semester!- vek vi ofta av och körde genom små vackra kuststäder. Vädret är omväxlande. När vi stannade i vackra Västervik var det strålande solsken och massor av folk i fiskehamnen. Det doftade gott, på flera ställen var det trubadurer som sjöng och folk skrattade och njöt. Vi hade tänkt boka hotell här, men hade ändrat det till Norrköping. Nu retade vi oss lite över det, men tröstade oss med att om vädret hade varit uselt, hade det inte varit så pittoreskt här heller. Så fort vi satte oss upp på motorcykeln började det åska och regna...

Jag har lärt mig mycket på denna resa. En sak är att inte vara sådan kontrollfreak nästa gång när det gäller hotellbokningar. Med alla bokningsportaler som blinkar att det finns bara ett ledigt rum kvar osv, blir man lätt påverkad att tro att man inte får hotellrum när man anländer. Det får man, såvida inte det är något stort evenemang just i den staden. Nästa resa kommer vi inte att boka hotellen i förväg, bara kolla upp hotell, och sedan stanna när vi känner för det. En riktig "vinden i håret, vi tar dagen som den kommer" roadtrip alltså!

Nu mot Åland....

Dag 5: Kuriska näset (Neringa)

Från Smiltyne i norra spetsen till Nida nära ryska gränsen. Om jag hade planerat denna resa utifrån vad jag vet idag, hade jag stannat en natt (eller flera) i solorten Palanga och definitivt övernattat i Nida på Kuriska näset utanför Klaipeda. Detta trots att vårt hotell med den rara hotellvärinnan i Klaipeda var uderbart. Vi hade för lite tid på det Kuriska näset. Insåg inte hur stort det var och hur mycket det fanns.

Vi började i norra delen med SeaMuseum. Roligt och delvis interaktivt sjömuseum. Även om jag inte förstod vad de litauenska och ryska barnen sa, lät de glada och entusiastiska...sedan körde vi neråt mod Nida. Vi stannade i Juodkrante och åt lunch på en gammal båt och trots att väderprognosen lovade regn och åska var det soligt största delen av dagen.

Nida är en idyll. Vackra välhållna utsmyckade hus, blomstrande trädgårdar och fina strandpromenader. Inramat av sanddynerna.
Allt för tidigt måste vi ta färjan tillbaka till Klaipeda för att köra till hamnen och ombord på bilfärjan till Karlshamn. Ingen lyxkryssare precis, men ändamålet med dessa båtar är främst att forsla långtradare och långtradarchaffissar...

I hytten pratade mannen och jag om hur vi upplevde de baltiska länderna. För flera år sedan fantiserade vi om att resa ner till Europa med husvagnen vi hade då. Vi mindes båda att vi beklagde det faktum att det var osäkert, näst intill farligt att köra ner genom Baltikum, men så mycket snabbare än att åka genom Sverige och Danmark. Nu kände ingen av oss någon rädsla, osäkerhet eller misstänksamhet. Inga ettriga gatuförsäljare antastade oss, inga hotfulla situationer uppstod fastän vi villade bort oss i mörka gränder och inget blev stulet.

Och jag är en mycket vanare och mera orädd mc-passagerare nu.
Vilken fin resa!

Dag 4: Riga - Jurmala - Siauliai - Palanga -Klaipeda

När vi startade från Riga på morgonen körde vi till Jurmala, som varit en välbesökt badort sedan 1800-talet. Vi kallade det et rekogniaeringsfärd och kunde konstatera att vi gärna skulle komma hit för ett par dagar någon gång. Väldigt vackert, speciellt i solskenet :)
Vi fortsatte och det gjorde också det sedvanliga regnet. Nu var det mera ett lätt sommardugg dock, och vi noterade det knappt. Jag hade önskat att vi stannade vid "the Hill of Crosses" i Siauliai, och lagom tills vi körde in på avtagsvägen dök solen upp. Och innan vi hann tillbaka till motorcykeln, efter att ha vandrat runt och sett på mera kors än vad man kan föreställa sig, började det regna igen...

Mellan Riga och Siauliai fanns en ströcka på ca 20 km av dålig väg, men i övrigt var det ny fin EU-asfalt överallt. Många företag flyttar sin produktion till de baltiska länderna och Polen, eftersom lönsamheten blir större då. På ett möte i båtbranchen hörde jag en företagare säga att "här jobbar de som finnarna jobbade efter kriget och ända till 2000-talet, innan välfärden gjorde att folk bara vill ha lön men inte vill arbeta."
Transportbolaget för frakt av ömtåligt gods: Storkexpressen, har också utlokaliserat sin verksamhet hit. Jag har aldrig sett så mycket storkar och storkbon. Det blev lite samma effekt som när man kör till Lappland...när man ser den första renen stannar man och fotograferar...till slut blir det nästan "bort från vägen era får(ren)skallar"! Storkarna var inte på vägen dock, utan höll sig vackert i diken och på åkrarna.

Mannen hade fått tipset om att stanna i Palanga nära Klaipeda. När vi närmade oss den lilla staden dök det upp folk med handskrivna skyltar vid vägkanten. "Lite svårt att ta upp liftare" skrattade mannen. När dessa folk med skyltar blev allt från mörkmuskiga män till gamla gummor började vi undra. "Måste pensionärena lifta här?" undrade jag.
Sedan började vi känna igen samma ord på skyltarna och på lappar på husen. Det var inte namnet på en ort de ville till, de hade rum att hyra ut. På vartannat hus, stort eller litet, fanns det en skylt om rum att hyra, och när vi kom till strandpromenaden förstod vi varför. Det var som karneval, solen sken och folk flanerade skrattande omkring arm i arm. Hela stället utstrålade semester. Vi googlade detta och märkte att Palanga är det största turistmålet i Litaunen med flest soldagar av alla kuststäder! Så lite man vet!

Vi hade bokat hotell i Klaipeda och körde dit. Det blev en absurd kontrast till Palanga. Gatorna var folktomma och de gamla förfallna husen förstärkte intrycket av en özvergiven stad.

Vårt hotell var mysigt dock och hotellvärdinnan rekommenderade en bra restaurang. Där fanns folk, god mat och levande musik, så kvällen blev ändå lyckad. Imorgon väntas åskväder...få se hur det blir. Då skall vi till sandbanken utanför Klaipeda, the Curonian Spit. Ser fram emot det och hoppas att väderprognosen inte stämmer....

Dag 3: Stadssemester i Riga

Ibland klär sig motorcyklister i vanliga kläder och går omkring på gatorna som vanliga människor...
Och vilken skön dag vi hade. Eftersom vi köpt paraplyn, uteblev regnet och vi strövade omkring under lagom varm sol, lunchade, shoppade och fotograferade. Vi loggade även ett par geocacher, för vid de flesta sevärdheter finns en geöcache. Att kolla geocaching.com sidan är ofta lika informativt som att kolla en turistinfo-sida.

Med så tajt om bagageutrymme kan man inte shoppa mycket. Naturligtvis tycks det som om jag just då hittar allt möjligt jag skulle vilja köpa...allt från skor till kaffemuggar!
Murphy, Murphy...

För att skaka av oss seniorstatusen gick vi in till torget på kvällen. Satte oss på en uteservering och njöt av kvällen. Jag drack Swiss Mocca (Lumumba-aktig drink) och mannen lokalt öl, såsom han alltid brukar när vi reser. Ett latino-band spelade medryckande och vi tittade med avund och beundran på folk som verkligen kunde dansa. Som inte bara tog inövade steg utan lät musiken ta över och levde ut de känslor den framkallade.

Bortsett från regnet och rusken har detta varit en fin semester så här långt. Jag upplever att folk är trevliga på ett äkta sätt. Lågmälda men vänliga. Språket är inga problem, för de är väldigt duktiga på engelska.
Vägarna är i bra skick, med undantag av i Tallin och trafiken påminner om trafiken i Sverige, som vi alltid upplevt som smidig och artig. Folk ger väg och få kör onödiga och halsbrytande omkörningar.

Vad lätt det kändes att gå omkring i sommarklänning och sandaler. Imorgon åker tunga utstyrseln på igen :)

Dag 2: Tallin -Pernu - Riga

Solen sken och temperaturmätaren visade nästan sjutton grader när vi körde iland i Tallin klockan sju på morgonen. Vägarna i Tallin var ojämna och dåliga men blev bättre i samma takt som vädret blev sämre. Snart ösregnade det och mannen som informerade om temperaturändringarna sade att han nog räknat med att det skulle bli varmare när man kör söderut, inte tvärtom. När vi var nere i 14 grader och iskallt regn kröp in i nacken kändes det som om humorn var långt borta...

När vi kom till Pernu sken solen igen. Vi kände snabbt igen oss från sist vi var där även om det var flera år sedan. Vi mindes var vi ätit och ställen vi fotograferat. Jag kan inte ladda bilder när jag reser med iPaden, men ni får ta mitt ord på att Pernus gamla stadsdel nog är vackrast i världen.

Vi loggade en ny typ av geocache och hoppade sedan på hojen för etappen Pernu- Riga.
Alltså du milde Josef vilket väder! Det regnade som om himlens trädgårdsmästare hade tagit till stora brandslangen och det blåste så att träden låg vågräta längs ängskanterna. Nåja kanske inte träden, men buskarna i alla fall. Regnet suddade ut konturerna och allt blev en tjock grå massa. Jag är glad att vi har reflexvästar, även om min är töntig med Lions-emblem och Röda fjädern på...

I Ainazi stannade vi för att fotografera det rytande och skummande havet och träffade på ett annat par från Finland. Killen kunde vrida vatten ur sina motorcykelhandskar och sa att det är absolut första gången som det inte är hastighetsbegränsningen som hindrar honom att köra fort, utan rädslan. Ibland tog sidovindarna tag i MC:n så att den låg nästan vågrätt. Vi kunde inte annat än skratta dock och slog följe mot Riga.

Det började ljusna och jag sa att det var väntat. Eftersom vi är stadsmänniskor ljusnar det alltid när vi kommer till en stad. Uppehållet varade dock inte, utan under kvällen när vi strosade i gamla stan i Riga (som för övrigt är den vackraste gamla stad jag sett) sken ömsom solen och ömsöm öste det ner.

Mannen tycker att det är synd att jag på min första riktiga MC-resa skall drabbas av sådant busväder, men jag är tapper och klagar inte. Kan vara bra att ha ett sådant triumfkort på hand ;-)
Det första jag gjorde när jag kom till hotellrummet var att ta ett hett bad. Tackade min lyckliga stjärna för att jag bett om ett rum med badkar när jag bokade. Då tänkte jag mig kanske mys i karet med mannen, men nu occuperade jag det ensam och sjönk ner till öronen och lät det varma vattnet tränga in i märg och ben.

Skall inte avslöja vilken tid vi lade oss, säger bara att det var genant tidigt. Senioraktigt tidigt...mannen snarkade innan hans huvud nuddade kudden...

Dag 1: Karleby - Helsingfors

Jag är på mitt livs första motorcykelsemester. Jag var tvungen att införskaffa goretexbyxor för jag kom aldrig i läderbyxorna - och tur var kanske det för det är absolut inte läderklädselföre, snarare våtdräktsföre.

Vi startade på lördagsmorgonen ock körde söderut. Det var fint väder till en början, men det märkte jag av enbart periodvis, för jag var rätt upptagen med att fundera på om jag glömt att packa något eller ordna för tjejerna och djuren därhemma. Sedan blev jag jättetrött, för jag hade stigit upp klockan fem för att köra äldsta dottern och hennes kompis till tåget. Mannen sa att han hörde hur jag gäspade så att käkarna knakade och sa åt mig att sova en stund. "Aldrig i livet" sa jag, "jag kan ju falla av då". Mannen sa att örat aldrig sover och eftersom balanssinnet sitter i örat, vaknar man om man börjar luta. Alltså fallar man inte av motorcykeln. Hmmm? Tro de? Jag hade dock redan föreställt mig så många skräckscenarion att jag beslöt att absolut inte somna! På inga villkor somna. Det beslöt jag alla tjugo gånger jag ryckte till och vaknade!

Sen regnade det. Och blev kallt. Och jag blev stel i knäna. Men jag vande mig vid lutande i kurvorna. Och att man behöver extremt kort sträcka för att köra om när man sitter på en motorcykel. Och att min man är en duktig chaufför och vi alltså inte skaffade intercom i hjälmarna för att jag skall kunna ge körinstruktioner åt honom...

Sen kom vi till Borgå och solen sken och det var 26 grader varmt. Vi gick i gamla stan och hela atmosfären var som en mjuk filt som doftade sommar och semester. Jag har inte lärt mig hur man laddar upp bilder med iPad:en så ni får bara ta mitt ord på att gamla Borgå är den vackraste stadsdelen som finns.

Borgå var inte dagsetappens resmål dock, vi skulle vidare till Helsingfors och färjan till Tallin. Vi sov på båten. I lakan som påminde om tiden när vi båda jobbade på sjön. Somnade uttröttade till de välbekanta ljuden. Motorernas vibrationer, dansbarens rytmiska dunkande och de säregna ljuden av barn som roar sig med att springa i de långa hyttkorridorerna.

Väckning klockan sex.

Semester

Jag började min semester med att packa tjejerna i bilen (bildligt talat alltså, nog packar de sig själva) och körde söderut. Mannen började sin semester en vecka senare än jag, och när jag tog fram kalendern för att kolla sommaren som skulle vara ganska lugn, insåg jag att mitt första semesterveckoslut var den enda möjligheten för mig att hälsa på min familj. 

Det visade sig vara perfekt! På tre dagar hann jag träffa mina föräldrar, båda mina systrar och min bror och alla i deras familjer! Och samtidigt njuta av att vara på den vackraste platsen på jorden...

min mammas och pappas näckros/ karpdamm

Sedan vi kom hem i tisdags har det regnat. Med små uppehåll, men ändå regnat. Fast jag önskar att semestervädret skulle vara soligt och vackert, har regnet inte stört mig dessa dagar, eftersom jag har haft rätt bråttom. Äldsta dottern skall till Kuopio på Animecon i helgen och jag sydde en dräkt åt henne. Katterna var naturligtvis med. Slet sönder mönstren för att det prasslade så roligt i mönsterpappret, lade sig på tyget jag brett ut och var allmänt till hjälp.

 Slutligen blev åtminstone lillprinsen uttröttad och slocknade...

Nu står packning och proviantering på att-göra listan. Jag och mannen skall på en road-trip med motorcykeln. Vi åker imorgon bitti. Rutten blir Helsingfors - Tallin - Riga - Klaipeda - Karlshamn - Öland - Norrköping -Åland - hem. Eftersom vi är borta ca 10 dagar måste jag se till att tjejerna har vad de behöver, att katterna och hunden har vad de behöver och sist men inte minst konststycket att packa för en och en halv vecka i en motorcykel-sidoväska. Gilla utmaningar?

Önskar er en fin fredag!

PS såg att orden med och sedan blev länkade till en iPad sida. Detta har inte jag gjort och hinner inte lista ut hur man får bort det. Strunta i det är ni snälla...

Real Life: Sommarlov

Onsdag. Dags att begrunda det verkliga livet med Yohanna igen, och denna gång sommarlov. Frågorna hon vill att vi skall orera om är: Vad är sommarlov och hur känner du inför det? Har du prestationsångest?

Ibland känns det som om sommarlovet är den tid när man skall tanka upp med så mycket roligt och ändå så mycket vila att man orkar med resten av årets rutiner och vardag. För mig har det skett en skiftning de senaste åren. Nu har jag äntligen insett att semester betyder lov från arbetet. Att jag inte behöver vara tillgänglig 24/7, och det är jag inte heller. Detta var inte helt automatsikt för mig, och det krävde faktiskt träning. Läste ett råd om att vara i nuet. Att bokstavligen tänka var man är; "jaha, så ligger jag här i den varma poolen i det här mysiga badhotellet...och där simmar mina tjejer...och mannen masserar ryggen under vattenstrålen...mmm", så att man inte ger sig en chans att börja grubbla på annat. Men för att inte sommarlovet skall få för stora proportioner, behöver man nog njuta av nuet innan lovet också, istället för att drömma bort den tiden i väntan på "det stora".

En annan förändring är att vi nu också semestrar utan barnen, och att jag slipper det dåliga samvetet jag hade när de var mindre och ensamma hemma hela dagarna när skolan slutat men semestrarna inte börjat. 

Jag ser fram emot ledigheten, men det är inte ständigt i fokus. Så fort vårsolen börjar skina börjar folk fråga varandra när de har semester och vad de skall göra, och jag tycker att detta redan bygger upp sådana förväntningar på lovet. Jag tycker illa om att bli besviken, därför gör jag mig inte så stora förväntningar.Jag räknar inte dagar, knappt veckor, till semestern. 

Om vi skall resa på lovet stressar jag innan, sedan kan jag ta det rätt lugnt. Nu cirkulerar alla listor jag skall göra i huvudet på mig, och det är nästan så att jag börjar skriva en lista på alla listor jag skall skriva. 

När barnen var mindre skulle de alltid skriva en uppsats om sitt sommarlov när höstterminen började. Smartast är att tajma sommarlovets höjdpunkt till just innan skolan börjar, då kommer ungarna bra ihåg det :)

 Sist vill Yohanna att vi skall berätta om våra planer och om vi har några strategier. Strategier hade jag nog mest när barnen var mindre. Jag är inte världens bästa mamma, men det jag vet att jag är bra på är att sysselsätta. Aktivitetspåsar på bilresor, lekar på gårdsfester, små utflykter och sånt. Och så är jag bra på att planera, ta reda på saker och ta i beaktande allas önskemål och intressen.

Eftersom mina tjejer alltid varit mycket vakna på bilresor, har dessa ibland gått på tjejernas villkor. Minns att vi lyssnade på Muminsånger non-stop från Nordcap till Karleby en gång. Och i alla "Ma-mama-ma-ma-ma-ma-ma-mama, pa-papa-pa..." skulle alla sjunga med. Det att våra tjejer är så nära i ålder och kommer otroligt bra överens har gjort det ganska lätt för oss att planera loven och göra dem roliga för alla.

Ibland tror man att det är nödvändigt att åka bort för att ha kul på lovet. Som förälder tror man att barnen behöver stimuleras något otroligt mycket. Av den erfarenhet jag har vet jag att det inte är så. Ibland kan det bästa vara en spelkväll hemma, det som man så sällan ger sig tid till.
Jag borde fråga tjejerna för att veta med säkerhet, men jag tror att den sommaren jag och grannfrun hade några utelek-kvällar med barnen, blev det den sommarens höjdpunkt...jag tror att de bästa loven för barnen är när de vuxna kan bjuda på sig själv och vara barnsliga....
...och att de får simma och äta glass!

Ta säden dit du kommer?

För många år sedan, 1985 för att vara exakt, tågluffade jag och min amerikanska väninna i Europa i två månader. Efter att lojt och behagligt rört oss i norden och mellan-europa kom vi till Italien. Italien blev resans enda antiklimax - och en stor sådan. Vi myntade förkortningen FI, och det stod verkligen inte för Fine Italians.

Under våra dagar i Italien blev vi lurade, rånade, förnedrade och utsatta för försök till våldtäkt. Jag minns att vi på tåget från Italien till den franska Rivieran grubblade över hur dessa snuskiga män med en häpnadsväckande naturlig fallenhet för så många obscena gester och med ena handen ständigt justerande skrevet, kunde ha skapat så mycket vackert...vacker konst, suverän musik, imponerande byggnader och statyer som tar andan ur en.

Vi skämtade om att åka tillbaka till Rom, för att plocka upp slantarna vi tidigare, lyckligt ovetande om hur vår vistelse skulle arta sig, kastade i fontänen vid Trevi. Men det skulle ju ha inneburit att återvända dit och det ville vi inte, så slanten fick vara. Så svor vi, nästan i spott och blod, på att aldrig åka tillbaka...

Vi var unga och ignoranta. Vi ansåg att man kunde kräva av folk att de skulle vara rättskaffens och följa våra egna samhällsnormer. I vårt jämlikhetstänkande vägrade vi godta att en fras som "vi kan ta er upp till berget, man har en fantastisk vy över Rom därifrån" egentligen skulle översättes till "Vi tar er upp till berget, ni erbjuder fantastiskt sex som tack". Vi flydde nerför berget till fots, dök in i stickiga buskage så fort en bil körde förbi och kom slutligen trötta, rädda, smutsiga och sönderskrapade till ungdomshärbärget en timme efter att det stängdes. Vi slapp inte in, trots att vi hade en italiensk militärpolis som översatte vår situation åt ägaren. Vi beslöt att begära vår packning, och sätta oss på ett natt-tåg bort - vart som helst- men de vägrade ge oss våra ryggsäckar förrän morgonen. Vi tillbringade natten åkande av och an på metron, ösande galla över Fucking Italians. De sista timmarna innan gryningen var jag tvungen att vara tyst, för mina kontaktlinser höll på att torka fast i ögonen, och jag såg ingen annan råd än att sätta dem i munnen!

Vi kom till Nizza, med andan i halsen och uppjagade hjärtan. Där slappnade vi av och kunde börja andas i samma lugna tempo som genomsyrade staden och stranden. Vi mötte danska och svenska killar, och for med dem till den svenske killens stuga i Sospel. Vi njöt av att kunna umgås med det motsatta könet, utan att automatiskt vara som två bitar som måste passas ihop. Att kunna prata djupsinningt och skämta hämningslöst. Att kunna kasta huvudet bakåt av bubblande skratt, utan att behöva tänka på att det att man blottar halsen är en gest som kan tolkas som att man är attraherad. Vi njöt av att känna förtroende igen.

Nu har mycket vatten flutit under broarna, och jag har en man som drömmer om allt sevärt i Italien och två döttrar som älskar kultur, symbolik och historia. Vi beslöt redan förra våren att vi skall ta med tjejerna på ännu en semesterresa innan de är vuxna. Äldsta dottern sade att hon inte ville på någon strandsemester, hon ville uppleva mera. Rom var ett dröm-resemål, Istanbul ett annat. Vi har nu bokat en resa till Rom i April!

Ni som läst min blogg länge minns kanske att jag upplevt vissa turkar alltför närgångna. Samtidigt vet jag att jag skulle njuta av en stad som Istanbul, så om allt går bra i Rom, kanske jag ändrar åsikt om att resa till Turkiet också...

Mannen "tröstade" mig med att jag knappast får samma uppmärksamhet av de syditalienska männen nu, när jag är äldre, gift och har två halvvuxna döttrar med mig, som jag fick när jag var en blond 21-åring.

Jag har googlat Rom och läst så mycket om stan de senaste dagarna att jag brinner av resfeber! Vi skall gå i Dan Browns fotspår genom änglarna och demonernas Rom. Vi skall gå runt i Vatikanen tills fötterna ropar på hjälp. Vi skall sitta på små ute-(eller inne) serveringar med rödrutiga dukar och äta pasta, pizza och glass. Och vi skall banne mig njuta!

Vi har återupplivat minnen...

Mannen min har väldigt lätt för att knyta kontakter. Det är en av orsakerna till varför det är roligt att resa med honom. På resan till Grekland i våras var våra vänner A och O med, och O har också väldigt lätt för att prata med främlingar, så det var liksom dubbelt så kul!

Vi anlände till vårt hotell mitt i natten. Efter att man checkat in stod en kille och visade vart i hotellkomplexet man skulle gå. Han hade fullt upp, eftersom många turister behövde vägledning. Mannen har också väldigt lätt för att orientera sig och kunde, medan vi väntade på våra vänner, ge råd åt medresenärer åt vilket håll de skulle gå.

Det visade sig att killen som skötte vägledningen var hotelldirektören och han frågade skämtsamt av Mannen om han ville börja jobba för honom. Mannen sa att allt är förhandlingsbart och efter den pratstunden började vi kalla hotelldirektören för The Boss eller el Jefe. Mannen skulle få en bra position som assistent till assistenten, snäppet högre än "the pool guy" :-).

När vi såg hotelldirektören tilltalade vi honom alltid med "Kalimera Boss!" eller "Kalispera Boss!" och trots att han hade väldigt bråttom, vi fick under veckan flera roliga pratstunder med honom.

Sista kvällen ville han sitta ner och dricka kaffe med oss och vi tackade för en perfekt hotellvistelse och berömde hans personal. The Boss sa att eftersom vi hade All Inclusive, måste han tro på oss, för vi smickrade inte för att få gratis drinkar!

När vi tillsammans med alla andra turister stod och väntade på flygbussen, kom The Boss utrusande med två flaskor av hotellets rödvin och gav åt oss. Detta väckte rätt stor förundran bland de övriga resenärerna, och vi kände oss glada. Det goda du ger ut, kommer tillbaka till dig.

Min och Mannens flaska har stått och väntat på sin tvilling. På hemresan beslöt vi att vi skulle ha en "grekisk kväll" på hösten, när vi skulle dricka rödvinet, äta god mat och titta på semesterbilder. Den kvällen var i fredags. Vad roligt vi hade. Och vilken god mat vi åt! Vi hade förberett oss på att vinet kanske inte skulle vara av bästa kvalitet, kanske rent av surt, men det var väldigt gott!

Vänner är det viktigaste, men även flyktiga bekantskaper är guldkorn i vardagen och blir fina minnen.

"Bulle i magen" - du milde vilken rubrik!

Semestern är slut. Och eftersom jag inte på våra resor hade möjlighet att blogga, skall jag titta tillbaka på semestern under en kort tid - för att hålla kvar känslan liksom...

En av våra resor tog oss till Åland. Det mest fantastiska vi gjorde där var att lyssna på babyns hjärtljud...
Men det fanns även andra pärlor. Detta charmiga blomsterkänga- arrangemang har jag sett på bild på en blogg...vilken fin känsla att få se det i verkligheten. (Krönikören kan meddela Olof att vi 40 -50 åringar som bloggar faktiskt finns, åtminstone på Åland...)
Och bocken som figurerat i inläggen på Pettas blogg flera gånger - han är precis så charmig som jag föreställde mig. Men charmigast var nog Karin och Uffe.
Vi blev bjudna på kaffe och de allra godaste, mest välsmakande kanelbullar jag ätit på 20 år och en dag! Tack kära ni!
Efter kaffepausen på Pettas Ekologiska Hembageri & Hantverkscafé i Geta, beslöt mannen och jag att bli Geo-turister för en stund. GPS:en på våra mobiltelefoner visade att det skulle finnas Geo-gömmor i Geta bergen.

Vi hittade ett "black & white" träd, ett utsiktstorn, "flygande stenar", blåmålade fönsterluckor...
...men inte en enda gömma. Endera har vi förlorat vår blick för denna ädla sport, eller så har ålänningarna ingen logik i hur de placerar sina gömmor...tror mest på det senare alternativet, förstås! Jag gav upp!

Men utsikten var fantastisk! Och den goda smaken av bullarna kompenserade misslyckandets bittra smak...

Vi åkte söderut...

...och bakåt i tiden...vi landade på berget Olympos (eller Olympen - därom tvista de lärda), Gudarnas boning, där Ödesgudinnorna (mina systerdöttrar) tog emot oss. Vi åt grekisk mat, sjöng pratade, tävlade i såväl olympiska grenar som i frågesport, spelade teater och skrattade.

Alla hade klätt sig tidsenligt, och det var härligt att se alla vitklädda och färg-granna karaktärer springa runt på bergen letande efter ledtrådar i skattjakten...
Jag hade valt att gestalta Selene -mångudinnan. Hon som var så förälskad i sin dödlige, men ack så stilige fåraherde, med vilken hon hade 50 döttrar, att hon ville att han skulle få evighetens sömn och på så sätt hållas ung och aldrig lämna henne. Mannen kunde inte vara någon annan än Dionysos, vinets och "det goda livets" gud!
Rebeckas val var också klockrent; Calliope - den episka poesins musa. Den äldsta och klokaste av muserna
Alexandra hade personlighetsklyvning, men just innan festligheternas början antog hon skepnaden av Eros; personifierningen av kärleken. Det var ett bra val för en tjej med stort hjärta.

Vi återvände till våra vardagliga liv, mannen på jobb och jag vid symaskinen. Nu packar tjejerna och jag för nästa resa till södra Finland, medan mannen packar för en motorcykeltur norrut...

Ingen trist turist

Jag har aldrig träffat min svärfar, för han dog innan mannen och jag träffades. Jag har hört mycket om honom dock, han var visst en färgstark person.

Vi pratade om resor med min svärmor en gång, och egentligen om att resa med Roland, mannen min. Tjejerna sade att när man reser med pappa kan man vänta sig vad som helst, han behöver bara stiga ur bilen för att tanka, så har han en "ny bästa vän". Svärmor sa att svärfar var likadan, och att det var roligt att resa med honom för att han var så impulsiv och social.

I mannens kölvatten har jag också lärt mig att man inte alltid behöver avvakta och lära känna folk, utan när det gäller "semesterförälskelser" är det bara att köra på! Med förälskelser menar jag då folk man lär känna ytligt under en vistelse, men som man sedan bara tar avsked av och som blir en del av semesterminnet - inte direkta romanser...

Jag har också lärt mig att bjuda på mig själv lite grann. Att det är ok att kulisserna rämnar och man är bara just det "pöllhövå" (som de säger här i Österbotten), som man är.

En dag när vistelsen i den stekheta solen vid poolen i Agia Marina blev outhärdlig, traskade mannen och jag ner till byn och hyrde den mest sorgsna ursäkten för en scooter till ett par timmar. Med världens löjligaste hjälmar på huvudet och minimala hästkrafter under oss körde vi runt bara på måfå och såg mycket av det som finns bakom turiststråken.
Agia Marina på Kreta är kuperat. Väldigt kuperat! Mannen svängde in på gator och gränder och en gränd var en enorm uppförsbacke. "Det här går aldrig" hojtade jag, men mannen hade tillförsikt. Efter ett par meter började farten avta så jag hoppade av. Efter ytterligare ett par meter började motorn yla och farten avtog ännu mera - då hoppade även mannen av. Det slutade med att vi fick skuffa upp scootern för backen, vilket barnen i gränden fann ytterst roande.

Det var mödan värt dock. När vi fortsatte längs gatan, som blev till en stig kantad med banan- och bambuodlingar, körde vi förbi de mest fantastiska tillbommade lyxvillor. Kort därefter tog vägen slut på en soptipp.

Senare svängde vi in på en annan pittoresk gränd. Det visade sig vara en återvändsgränd med minimalt utrymme att svänga på. Det värsta var att vi med vår högljudda moppe måste svänga rakt utanför ett hus, där hela trappan och uppfarten var full av svartklädda allvarliga män, vars kroppsspråk yttryckte bisterhet. Det såg ut som värsta grekmaffian, hann vi tänka tills vi sekunden därefter såg kistlocket som var lutat mot väggen, och insåg att det var en likvaka. Den här gången var t.o.m min slagfärdige man ordlös. Vi försökte så tyst och snabbt som möjligt svänga vårt vrålåk och trots de löjliga hjälmarna som skrek turist, nicka värdigt och köra iväg.

Kulinarisk kullerbytta

På vår semester i Agia Marina på Kreta hade vi All Inclusive hotell. Det var en ny erfarenhet för mig. Det var både härligt och förfärligt.

Posititvt med All Inclusive:

Du får äta så mycket god Grekisk mat du vill, när du vill

Negativt med All Inclusive:

Du får äta så mycket god Grekisk mat du vill, när du vill

Jag åt till och med dessert, vilket jag vanligtvis sällan suktar efter. Som snacks var det oliver, oliver, oliver, tzatsiki, saganaki och bröd, bröd , bröd. Jag tror jag stillade mitt lystmäte på oliver.

Turligt nog väger de enbart bagaget, vilket innebar att jag inte behövde betala tilläggsavgift på flyget för de extra kilon jag bar på mig hem.

Eller kanske det anses som smuggling när man bär det i magen...

Jahapp, så var det att ta itu med vardagen igen...

Halvhjärtat tillbaka

Jag var på semester och kopplade av totalt. Så till den grad att när jag igår återvände till arbetet hade jag glömt bort mitt lösenord till datorn. När jag satte mig vid arbetsbordet var det helt tomt i skallen. Jag försökte lura hjärnan genom att gå ut i produktionshallen och sedan komma tillbaka till kontoret och bara helt automatiskt skriva in mig...det gick hjärnan inte på.

Jag gick till kafferummet, och återvände såsom hade jag bara varit på kaffepaus, inte på en veckas semester...satte fingrarna på tangentbordet och hoppades att de skulle minnas...fortfarande komplett hjärnsläpp.

Efter en halvtimme kom en arbetskamrat och frågade hur min semester varit och om jag hade klarat av att koppla bort arbetet.

-Jo absolut! Så totalt kopplade jag bort arbetet att jag inte minns mitt lösenord längre, svarade jag.

Arbetskamratens svar var rappt:

-Det finns ett annat ord för det; demens!

Så mycket minns jag ändå att jag längtar tillbaka...

kram,

Ann-Mari

A tip for a tourist

Läste någonstans om nya begrepp gällande semester. Om man semestrar i Sverige lär det kallas Svemester, och om man firar de lediga dagarna hemma kallas det Hemester.
Om man inte vill njuta av semestern i hemknutarna, men resten av familjen inte känner för utfärder kan man göra som vår bekantas katt; Tommy.
Tommys grannar fick jobb i en annan stad och flyttningen gick av stapeln en av dessa varma veckor i juli månad. Medan grannarna bar pianon, trampbilar och korgstolar till flyttlasset, smet Tommy in i flyttbilen och när kvällen kom kunde han lägga till en stad långt borta till listan av besökta platser. Turligt nog skulle grannen hämta ännu ett flyttlass, och Tommy fick skjuts hem nästa dag...

Vår väl bevakade innekatt har inte möjlighet att vidga sina vyer på detta sätt. Men lite kan katt ju alltid stöka till...

När vi kom hem från en båtutfärd hade han veckat ihop bordduken till dyna och låg lojt mitt på bordet och snarkade. När jag tog fram kameran sneglade han på mig...

...vände ryggen till och suckade; "oh, att du ids, jag har hemester!"