Ingen trist turist

Jag har aldrig träffat min svärfar, för han dog innan mannen och jag träffades. Jag har hört mycket om honom dock, han var visst en färgstark person.

Vi pratade om resor med min svärmor en gång, och egentligen om att resa med Roland, mannen min. Tjejerna sade att när man reser med pappa kan man vänta sig vad som helst, han behöver bara stiga ur bilen för att tanka, så har han en "ny bästa vän". Svärmor sa att svärfar var likadan, och att det var roligt att resa med honom för att han var så impulsiv och social.

I mannens kölvatten har jag också lärt mig att man inte alltid behöver avvakta och lära känna folk, utan när det gäller "semesterförälskelser" är det bara att köra på! Med förälskelser menar jag då folk man lär känna ytligt under en vistelse, men som man sedan bara tar avsked av och som blir en del av semesterminnet - inte direkta romanser...

Jag har också lärt mig att bjuda på mig själv lite grann. Att det är ok att kulisserna rämnar och man är bara just det "pöllhövå" (som de säger här i Österbotten), som man är.

En dag när vistelsen i den stekheta solen vid poolen i Agia Marina blev outhärdlig, traskade mannen och jag ner till byn och hyrde den mest sorgsna ursäkten för en scooter till ett par timmar. Med världens löjligaste hjälmar på huvudet och minimala hästkrafter under oss körde vi runt bara på måfå och såg mycket av det som finns bakom turiststråken.
Agia Marina på Kreta är kuperat. Väldigt kuperat! Mannen svängde in på gator och gränder och en gränd var en enorm uppförsbacke. "Det här går aldrig" hojtade jag, men mannen hade tillförsikt. Efter ett par meter började farten avta så jag hoppade av. Efter ytterligare ett par meter började motorn yla och farten avtog ännu mera - då hoppade även mannen av. Det slutade med att vi fick skuffa upp scootern för backen, vilket barnen i gränden fann ytterst roande.

Det var mödan värt dock. När vi fortsatte längs gatan, som blev till en stig kantad med banan- och bambuodlingar, körde vi förbi de mest fantastiska tillbommade lyxvillor. Kort därefter tog vägen slut på en soptipp.

Senare svängde vi in på en annan pittoresk gränd. Det visade sig vara en återvändsgränd med minimalt utrymme att svänga på. Det värsta var att vi med vår högljudda moppe måste svänga rakt utanför ett hus, där hela trappan och uppfarten var full av svartklädda allvarliga män, vars kroppsspråk yttryckte bisterhet. Det såg ut som värsta grekmaffian, hann vi tänka tills vi sekunden därefter såg kistlocket som var lutat mot väggen, och insåg att det var en likvaka. Den här gången var t.o.m min slagfärdige man ordlös. Vi försökte så tyst och snabbt som möjligt svänga vårt vrålåk och trots de löjliga hjälmarna som skrek turist, nicka värdigt och köra iväg.