Välkommen!: Flugfiske

I helgen var mannen till Övre Kalix på fisketur med några kompisar. Tjejerna och jag tillbringade helgen hemma med gråt, skratt, godsaker och dans. Vi grät egentligen inte för att mannen var borta, men på sätt och vis ändå. För när mannen är borta kan vi se på dedär riktigt snyftiga hjärtskärande filmerna som både berör och berör illa. De som mannen inte klarar av. Han kan, utan att blinka, se den råaste krigsfilm där huvud kapas av, men absolut inget psykologiskt drama. Speciellt inte där barn eller kvinnor far illa. Om vi börjar se en sådan film, t.ex. Handen som gungar vaggan, säger han ”Jahapp” och smiter iväg till sovrummet för att se på Snooker eller fiskeprogram.

Ormbunken snurrar upp sig

På fredagskvällen bänkade vi tjejer oss i soffan med choklad, pop-corn och salta nötter och såg filmen The Help, som är baserad på boken Niceville, som jag läste för en tid sen. Tjejerna har inte läst boken, men har läst vad jag skrev om den tidigare på bloggen. ”Jag har en känsla av att denhär kommer att få mig att gråta”, sa Rebecka när filmen började. Och vi grät. Och skrattade så vi grät. Jag älskar att umgås på detta sätt med mina tjejer. De är nu unga kvinnor med självironi, humor och kvickhet. De är emotionella, ärliga och belästa. Och vi retas och kramas.

Och så skrattar tjejerna sig till magknip när jag dansar medan jag kockar. Och smygfilmar mig med sina mobiler. Och jag gör en mental notering om att aldrig på bloggen avslöja om de gjort bort sig, för då kan jag själv hamna fuldansande på YouTube...

Terassplantering - trots köld och regn!

Lördag morgon var det skolavslutning. Även om det egentligen bara är niornas föräldrar som är bjudna, följde jag med Alexandra till hennes eftersom hon är med i en musikverkstad och hon och tre av hennes kompisar uppträdde med två sånger.

Under den första sången var jag - helt ärligt - bara nervös för hur det skulle gå. Eftersom jag inte kan ta en ren ton, är det märkligt för mig att mina döttrar kan sjunga, så jag beredde mig på det värsta och var redo att sjunka ner i stolen...lite skämtsamt, men nog lite sanning också. Ibland går det liksom inte upp för mig att de kan brås på sin far också...(förutom de där negativa små egenheterna – de kan man alltid säga att måste komma från mannens sida, ”för i vår släkt är ingen sådan”....).

Förutom lite nervositet i början gick första sången fantastiskt bra. Då slappnade jag av. Senare uppträdde en niondeklassist med sången Rolling in the deep och sjöng den med härlig inlevelse, oh naturligtvis egen tolkning, för ingen kan sjunga som Adele. När sången ”lossnar” i slutet började musikläraren klappa/stampa på det där säregna sättet som ger mig rysningar, och då fick jag gåshud på armarna och rördes till tårar. När dottern och hennes kompisar sjöng sin andra sång kunde jag slappna av och lyssna och njuta. Nu reste sig håret lite i nacken på mig och tårarna strömmade till. Av stolthet, inte bara för sången utan också för att hon har modet att sjunga solo inför hela högstadiet.

Pionen har knoppar

Avslutningen kröntes av ett överraskningsuppträdande av Thorsten Borg som klarade sig så fint i finska Idols i år. Han har varit elev på skolan och sjöng två egna sånger. Dags att snyfta lite igen då.

Vi åt lunch på stan och när vi kom hem bänkade vi oss igen i sofforna. Vi steg bara upp för att laga lite kvällsmat och kvällen slutade med att jag och yngsta dottern somnade fotskavs i soffan. På söndagen började vi med lite sömnadsprojekt. Under tiden gick reprisen av Kvällen är din på TV. Jag och Rebecka satt i soffan och sprättade knappar när Cancerfondens reklam 1 av 3 kom. I slutet när tjejen, som förlorat håret av cancerbehandlingen, vigs, vänder sig hon mot sina tärnor som båda rakat av sig håret. Rebecka och jag såg på varandra och brast ut i tårar. Sedan hann vi med ännu en gruppsnyftning när Martin Stenmarck tog upp cancersköterskan på scen och alla hennes släktingar, vänner och fd patienter hyllade henne.