Snedvriden bild

Mitt minne har aldrig varit bra och flera år av ångest på arbetsplatsen gjorde det inte bättre. Läste nu att multitasking också inverkar negativt på minnet. Det är liksom kört för mig då. Jag får fortsätta med att anteckna allt och skriva "att göra - listor"...

Jag försöker, men varierande framgång, vänja mig av från behovet att alltid använda all tid till att göra något. Ser jag på TV skall jag helst ha ett berg av byke att vika, på kafferasterna kan jag sticka, medan jag pratar i telefon kan jag städa undan grejer - ja, ni vet.

Eftersom jag själv nu är fokuserad på multitaskingen/ duktighetssyndromet  blir jag avsevärt mycket mera uppretad av Bafucins reklam än Kappahls 50 shades underklädesreklam som fått så mycket kritik över att vara sexistisk. Kvinnan, som sjunger om Bacufin, spelar inte bara på piano utan studsar även - av en anledning jag för mitt liv inte kan förstå - oavbrutet en fotboll på huvudet! Jag kan försvara min egen multitasking, där jag nyttjar "dödtid" till att vara "duktig", men damen här har nog ett hysteriskt behov av att vara aktiv. Eftersom hon tagit Bafucin kan man dessutom anta att hon är sjuk. "Multitasking deluxe kombinerat med Stålkvinnan som trotsar flunsan".
Och varför? Dumt nog finns det en massa människor kvinnor som inte vilar när de är sjuka. Jag hör dit. Mina sjukdagar på 10 år kan räknas på ena handens fingrar.

Reklam som får kvinnor att framstå som lyckliga när de lyckats få en gräsfläck från barnets byxor, smetat så mycket täckande kräm i ansiktet att de "ser yngre ut" eller studsar en fotboll på huvudet får mig att vilja blunda.

På en croquilektion skulle vi rita an modellen utan att titta på det vi ritade. Blicken skulle vara fokuserad på modellen och hjärnan skulle arbeta. 

När man inte ser klart, blir det lätt en snedvriden bild.

Att få tänka om

Ibland, tidigt på morgonnatten kommer Bo-Bo och sover på min mage. Om jag råkar ligga på rygg alltså. Nu har jag flera morgnar vaknat av att jag sover på sidan och Bo-Bo ligger utsträckt på mig. Balanserande mellan mina revben och min höft.

Det kan ju låta mysigt, men det är inte så smickrande. Jag föreställer mig trots allt att när jag ligger på sidan blir det inte så mycket yta för en katt att sova på. Tänker mig en bergskam liksom. Klippiga bergen eller nåt.

Det att Bo-Bo som är den kortaste, rundaste och klart klumpigaste av våra katter kan finna en skön sovställning där, utan att ha klorna förankrade i mig, får mig att tänka om. Ingen bergskam alltså, snarare en bred ås. Hmmm?

Inte jag, utan en av våra croquis modeller :-)

Konsten att kombinera

...eller att kombinera konst.

Med hjälp av dottern Alexandra målade jag en häst på en vägg för något år sedan. Nu går Alexandra ett mellanår på hantverkarlinje på en folkhögskola och producerar allt möjligt åt mig och åt sig själv.

Åt sig gjorde hon denna skärm, till vilken hon ännu skall fixa tyg på de enskilda panelerna. När hon och pappan hämtade hem skärmen blev den av en slump placerad i hallen precis framför hästen. Under dagen hajade vi alla i tur och ordning till över hur det såg ut som en enhet.

Hästen skulle passa perfekt i skärmen, problemet är att den är målad direkt på en tegelvägg, inte på en duk...

Det var länge sedan jag var här inne. När jag förlorade (eller glömde) rutinen med att blogga var det som om allt annat på listan över saker som jag inte gjort genast tog över den "lediga" tiden. Men den listan blir inte heller kortare - tvärtom. Alltså skall jag komma in i den här rutinen igen. Lära mig kombinera saker jag vill göra med saker jag bör göra. Igen börja skriva ner vad som händer och vad jag funderar på. Och besöka mina bloggvänner igen.Jag har saknat er!

Be careful what you wish for...

Det är säkert undersökt vilken tid på dygnet olika persongrupper lyssnar mest på radion, och trovärdigt är kanske att en massa män lyssnar på radion vid fyratiden på eftermiddagen när de kör hem från jobbet. En massa kvinnor med, liksom jag. Innan morsdagen bombarderades jag med så mycket reklam för att köpa guld och diamanter till mor/ fru att jag blev irriterad över den kommersiella betoningen på morsdagen: "ännu hinner du till xxx för att köpa en sista minuten present"

Vi har inte köpt presenter på morsdagen. När vi var barn (vi var fyra syskon) önskade mamma sig alltid bara "snälla barn". Ett kort vi knåpat ihop själv var uppskattat och en första liten bukett blåsippor var en bonus.

Jag har fortsatt med samma "tradition". Allt jag velat ha av mina döttrar är kortet de pysslat ihop själv, och så har jag skämtsamt lagt till: "och snälla barn"

Nu ångrar jag det! Jag borde inte ha önskat snälla barn. Jag borde ha önskat barn som tar för sig. Barn som hörs, barn med vassare armbågar - för snälla barn väntar och blir utan!

Detta är uppenbart när man ser på en arbetsplats. De som jobbar i tysthet, följer regler och aldrig klagar uppskattas ofta inte förrän de får nog och sticker. Vi pratade om detta på jobbet och det faktum att de "högljudda" ofta har högre lön och bättre förmåner på arbetsplatser där lönerna inte följer ett kollektivavtal.

Det är också uppenbart i skolorna. Mina döttrar, som blev just så snälla som jag önskade, markerar när läraren ställer frågor. I väntan på att läraren skall be någon svara, skriker någon annan som inte markerat, ut svaret. På utvecklingssamtalen önskar läraren att döttrarna skall vara mera aktiva på lektionerna. Jag undrar vilken skrikmatch de är ute efter...likaså har lärare i lågstadiet erkänt att de använde barn som mina döttrar (som inte bråkade) som buffertar kring stökiga barn när sittordningen i klassrummet gjordes upp. De som inte opponerar sig kan man utnyttja.

Borde ha önskat mig diamanter alltså!

Fast egentligen har jag det. Två diamanter, mina döttrar. De behöver bara hållas upp i rätt sorts ljus och bli uppskattade för stjärnglans de har.

gammal sommarbild

Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...

                                                        

iPhone - catPhone

Glömde berätta en sak för er. Vårt hus är inte förhäxat! 

Mysteriet med den där påskmorgonen när mobiltelefon väckte mig genom att meddela att den ringer upp ett radioprogram är löst. 

(Radiokanalens telefonnummer hade jag för att min och dotterns kontakter av någon anledning synkroniserats)

En av katterna (inte slöfocken på bilden), utan Saimon, är orolig att jag skall försova mig och kommer vid 5-tiden på morgnarna och buffar mig i ansiktet och jamar högt. Detta upprepar han flera gånger - en mycket pålitlig snooze-knapp, alltså.

Han har tyvärr usel koll på veckodagarna, och drar samma väckningsprocedur även i gryningen på veckosluten. Jag vaknar inte alltid av hans jamande, ibland lyckas jag till och med infiltrera jamandet i mina drömmar...

Hur som haver, Saimon måste ha trampat på den röststyrda uppringningsknappen och samtidigt jamat och telefon tyckte att "Mjeeaaauuuuu" lät som "Radio Extrem". 

Vi kom på detta genom ett test. Dottern jamade högt i min telefon, och då meddelade den: "ringer upp Ann-Mari Stenvall"

Vilket bevisar att katter kan ringa upp med smarttelefoner. Med det bevisar också att smarttelefoner inte är så smarta - hur skulle min telefon kunna ringa upp mig?

Trevlig fredag till er!Varmare väder lovat till helgen!

Att se ett träd

Jag har hyrt ut mitt medlemskap till gymet. Det finns helt enkelt inte tid till det nu när jag har skola två kvällar i veckan och dans på måndag. Jag kan inte sprida ut mig så brett, för jag märker att jag hela tiden drar in på sömntimmarna för att hinna med allt jag vill göra. Det är inte lätt för mig att prioritera. Jag är vanligtvis en sådan där envis kvinna som  bara gnor på...men när man somnar på kvällarna med ett stressmoln över det som blev ogjort under dagen är det hög tid att stanna upp och gruppera om.

Istället har jag börjat gå dit jag vanligtvis skulle köra. Förutom att det är nyttigt har jag gjort en stor upptäckt. Studierna har öppnat min ögon för omgivningen igen. Egentligen var upptäckten den att mina ögon varit halvslutna. Jag vet inte när jag slutade lägga märke till saker. När mina promenader var att jag dök in i mig själv och ömsom grubblade ömsom rensade tankar. Nu kan jag gå och bara vara i promenaden. Se mig omkring. Vara medveten.

Bland annat såg jag trädets öga. Jag har gått förbi det här trädet i åratal, men det har bara varit en del av växtligheten vid vägkanten. Ingenting jag noterat. Tala om att "inte se trädet för skogen"!

Till och med trädet himlar med sitt öga åt mig:

Jamän, hallåå - nuu ser du mig?

"Den äger frihet som förstår att rätt välja sina gränser"

Martin Kessel

Konst är konstigt

I fredags började jag mina deltidsstudier i bildkonst. På informationstillfället frågade en annan studerande vad man blir efter att man är klar med studierna. Läraren sade att hon ofta får den frågan, och också frågan om när man kan kalla sig konstnär.

"Man kan kalla sig konstnär när man beslutar sig för det", sa hon. "Men formellt bör man ha studerat konst i fyra år för att vara konstnär"

Vi hade en liten övning och allt kändes bra. Jag var upprymd när jag for hem. Jag berättade glatt om mina positiva känslor och slutade med att berätta om insikten jag gjorde på hemvägen när tankarna virvlade fritt i huvudet på mig. Nämligen att jag formellt kan kalla mig konstnär. Jag har en Major Degree in fine art fashion design från FIDM i Kalifornien...

Konstnär, smakade på ordet och log.

På lördagen fortsatte vi med en heldag av konst. Och uppgiften vi fick försatte mig i ett tillstånd där jag varken hittade inspiration eller teknik. Efter sex timmar, när det var för sent att börja på nytt, var jag besviken på mig själv för att jag har så svårt att ge upp, utan vill fortsätta fastän jag vet att det är kört. 

Jag är ändå glad. Vi är en fin liten grupp. Vår lärare är bra. Konstskolan är i ett vackert gammalt hus men underbara rum. Skavda, nermålade men levande rum. Mannen har köpt bra penslar åt mig och jag vet att man inte kan lyckas alla dagar. Så allt är ännu bra, men...vi väntar med det där ordet konstnär. Ok? 

Ju mer jag lär mig om konst, destu mindre förstår jag. Konst är konstigt. Egentligen är allt konst, det krävs bara att någon säger att det är konst, så är det så. Ett fågelhuvud i en kaffekopp är konst. Liksom en halvt byggd trädkoja i skogen. En svart ruta är också konst.

Hann ni tänka: "men du milde vad gjorde hon"?

Dethär konststycket är inte mitt, utan det stod vår kvicka lilla honkatt för. Åtta Lambi WC pappersrullar slitna i stycken på nolltid! När vi samlade ihop dem blev det vackert på något sätt. Konstfullt.

Den enda orsaken till att detta inte är konst, utan förstörelse, är att kattan inte försatt sig att vara konstnärlig. Hon hade bara en instinkt att döda. Eftersom vi (gudskelov) inte har möss, dödar hon toalettpapper...

På en konstfullt sätt.

Real Life - Års(livs)krönika

Nytt År. Nya utmaningar. Nya möjligheter. Så hur var det verkliga livet ifjol då? Veckans Real Life är en Årskrönika.

Vilka Real Life har jag varit med på under året? Vilka var roligast eller tråkigast?
Jag har varit med på 12 stycken, vilket jag, när jag såg Yohannas lista, insåg var enbart en bråkdel av alla utmaningar hon tänkt ut. När jag ser tillbaka märker jag att jag tyckt om såväl helt direkta "visa upp valda delar av ditt hem"-utmaningar som mera filosofiska ämnen. Tyckte mycket om "Pysselmissarna" och "Dela eller komplettera".

Jag har också tyckt mycket om att läsa om andra bloggares bidrag till ämnen. Jag har också läst sammanställningarna av de utmaningar jag inte själv var med i.
Jag skulle inte säga att något ämne var tråkigt. Enstaka utmaningar kände jag att inte berörde mig, men de flesta jag missade var pga av tidsbrist. Några utmaningar hade jag velat delta i men hittade inte tid till det. Ibland tänkte jag på utmaningen under bilresor hem från och till jobbet, och även om jag inte hann skriva ner mina tankar på bloggen känner jag ändå en viss tillfredsställelse över att bara ha grubblat på ämnet. För mig känns det som om jag som ung hela tiden tänkte och filosoferade, men att det trappats av med åldern. Så det är väldigt välkommet att någon (Yohanna) ger ett ämne att fundera på :-)

Har jag haft någon nytta av att vara med? Har det hänt något pga av att jag var med? Har jag lärt mig något?
Absolut! Det är en positiv sak att rannsaka och granska sig själv och sitt liv. Och att våga vara ärlig. För även om tanken bakom Real Life är just att visa upp den ostylade versionen, märkte jag ändå ibland att jag tänkte fixa lite innan jag fotograferade. Lura mig själv liksom.
Det var också ett bra uppvaknande. Inte enbart har jag fått bekräftat att alla inte har krispiga perfekta hem, utan jag har också fått tänka till om prioriteringar och sanningar. Mycket lärorikt! Tack Yohanna :-)

Nu är jag redo för nya utmaningar...

Saknar julen

Jag känner mig "upphängd och nersläppt". Tjejerna skrattar sig fördärvade när jag använder sådana uttryck. Det är sånt jag hört min mamma och min mormor säga. Roligast tycker de att det är när jag säger att någon (oftast jag själv) "far som ett skitigt streck". De vill att jag skall förklara det, men hur kan jag det? Jag kan inte ens föreställa mig detta flängande smutsiga streck, utan att skratta...

Varifrån kommer dessa idiomer (som jag antar att det är)?

Jag hade så mycket planer för december, och så smög sig månaden in medan jag ännu kämpade med November! 

Många i vår närhet är sjuka just nu och det skrämmer mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Mannen missköter (som vanligt) sin diabetes och jag oroar mig för de mest bisarra saker...som hur jag skall veta vilka verktyg som är hans egna och vilka som är jobbets om han inte skulle vakna en morgon...
Under båda mina graviditeter hade jag ett dygn av total dödsångest. Sådan där som griper tag om en så hårt att man tror att hjärta skall sprängas i bröstet och hur man än drar in andan, får man ingen luft. Detta är inte en sådan känsla. Mera en förlamande sådan. Det känns segt alltså.

Jag fullkomligt älskar julen! Men får ingen inspiration och ingen varm känsla när jag halvhjärtat pyntar hemma hos mig i år. Jag blir inspirerad av andras pynt, men på samma gång får jag ångest för att jag inte själv får tag i känslan.

Jag är en "kulissmännsika" - så jag ler och skrattar, och det är nog bara jag själv som vet att en känsla fattas. Nu vill jag bara att den människan som vet hur jag skall få tag i känslan dyker upp...tror att det är min saknade äldsta dotter. Det är så tomt utan henne...

1 GB senare...

Jag kan inte längre ladda upp bilder på min blogg, för jag har använt allt lagringsutrymme. Tydligen har det straffat sig att ladda upp stora bilder...

Nu måste jag köpa mera lagringsutrymme eller flytta bloggen. Jag är helt rådvill...vad skall jag göra?

Jag tycker att Googles försäljningsstrategi är lite märklig. Jag kan tydligen köpa 25 GB till för 2,49$ i månaden. Med min logik är det ungefär som om jag skulle köpa ett garnnystan för, säg 50 cent i månaden. När garnnystanet är slut är det slut, liksom lagringsutrymmet, men stickar du snabbt betalar du kanske bara 50 cent, blir stickningen på hälft kan garnet kosta dig tjugotals euro...Och har du stickat snabbt, och fått nystanet förmånligt, är du ju sedan utan garn igen...

Jag läste även ett tips om att "gästblogga" hos sig själv, men innan jag läst färdigt hur man skulle gå tillväga var min hjärna ett virrvarr av instruktioner och det enda jag kände mig säker på var att jag skulle misslyckas totalt med den manövern.

Fördelen med att börja en ny blogg skulle vara att jag kunde organisera mig bättre. När jag började blogga visste jag så lite och jag har t.ex en härva av etiketter jag skulle vilja begränsa till några få. 

Då kunde detta också vara ett naturligt slut på den här bloggen och så kunde jag göra en bok åt mig av den, som jag sett andra bloggare göra...

Men jag vet inte...

Your hot and your cold...

Nej, detta inlägg skall inte handla om klimakteriet, jag hade en släng av det i somras men sedan vann tydligen min mentala ålder över min fysiska, för övergångsåldern gick i regression.

Jag får mer och mer artrosvärk, nu har det spridit sig till fingrarna. Jag svär när jag tänker på det - jag skall ju göra så mycket hantverk ännu, och skrev nyss om hur viktiga händerna är för mig i ett Real Life inlägg.
Eftersom jag undviker att ta mediciner googlade jag alternativ vård och huskonster. Här blev jag igen påmind om att min mentala och min fysiska ålder är i obalans. Det stod att artros oftast drabbar kvinnor i 45- 50 års åldern. Varför får jag det då?, var min spontana tanke. Sedan måste jag med gnisslande tänder påpeka för divan inom mig att jag om väldigt snart blir 48...Flera frågor, frun?

Vinterbad har jag ju hållit på med ett par år och det är ju bra för så mycket. Det kan ta bort värk och lindra ledbesvär och så hålls man allmänt friskare. Det pågår även diskussioner om det kan lindra artros - det är inte bekräftat, men sämre blir det väl i alla fall inte...
Vinterbadet förbättrar avsevärt min blodcirkulation  Jag fryser sällan numera och så har jag varma händer och fötter. Du milde vad jag utsatte mannen för tidigare! Han kunde ligga och ha det varmt och skönt under täcket och så kom jag och började gnida mina iskalla fötter mot hans. Det finns ingenting som är kallare än kalla fötter! Jag inser det nu när yngsta dottern  gnider sina kalla fötter mot mig när vi sitter fotskavs i soffan...brrr

Nu har jag börjat chilla i infraröd bastu ett par gånger i veckan efter att min danslärare rekommenderade det. Infraröd bastu har samma positiva verkningar som vaksimmande: man skall hållas frisk och det kan ta bort all möjlig värk och rena kroppen från gifter.Efter en månad borde man se resultat.

Det finns även "bonusverkningar" av dessa hot & cold behandlingar. Infraröd bastu skall vara bra mot celluliter, hudbesvär och dessutom bränna kalorier. Vinterbad är bra mot torr hud och bränner också kalorier. Så blir jag inte av med värken, blir jag kanske åtminstone av med den kliande vinterhuden på smalbenen, appelsinhuden och bränner utan ansträngning alla chipskalorier!

Det är fredag. Ikväll skall vi till våra vänner och äta, så förutom inre värme av glögg och god mat får jag också en dos av vänskapsvärme. Imorgon åker vi till Lappfjärd på kyrkokonsert med Florakören, Brahedjäknarna och Akademiska orkestern. Mannens dotter Malin sjunger första sopran i Florakören och det kommer att värma hjärtat att få höra det. Mycket mys alltså...

Håll er varma och njut av fredagskvällen, vänner

Ann-Mari

Katter, ungar och kattungar

I morse låg min Maine Coon Otto och jamade och kråmade sig i köket när jag gjorde min omelett. Jag böjde mig ner och lutade min panna mot hans och frågade "får du tillräckligt kärlek, mammas pojke?"

Får du tillräckligt kärlek, katten? Vad är det för en fråga? Jag konstaterade ju redan att jag inte skall bo ensam, nu undrar jag starkt om jag borde bo utan barn...Alexandra är i södra Finland på Kulturkarnevalen, så det är bara maken, jag och katterna hemma, i vad som verkar vara vårt ständigt minskande hushåll...och jag filosoferar med katterna!

Fastän Otto är den största av våra katter är han den snällaste och mesigaste. Han är 9,5 kg ren välvilja.

Han går undan när ungkatterna far fram. Men om deras lekfyllda slagsmål blir högljudda eller om de irriterar Saimon - patriarken, rusar Otto - i sin tysta smygande stil - till för att kolla läget. Tydligen är hans skugglika uppdykande tillräckligt pondusaktigt, för han behöver inte gå emellan slagsmålen. 

Ungkatterna är mera sällskapliga och nyfikna och tar därför större plats i vårt hem. Och så gör de mera bus, vilket också uppmärksammas. Och det sägs ju att förmaningar är bättre än ingen uppmärksamhet alls - fast gällde det barn? Jag verkar blanda ihop dessa. Men jag har nog koll på namnen på katterna och barnen, även om jag någon gång förut, av misstag, kallade Alexandra för Danja...

I går kväll, efter att jag buffat på och nattat alla katter, kom Bobo (katthemskatten vi "räddade") och la sig på min mage och ville ha mera uppmärksamhet. Medan jag kelade och småpratade med honom hörde jag mannen ropa till bredvid mig:

"-Mjaaauu!"

Han påkallade också uppmärksamhet. Ibland känns det som om jag inte räcker till :-)

Så jag skall stuva undan drömmarna om en kattunge i en liten ask och glömma bort vart jag gömde den! Jag hade tidigare kollat hemlösa katternas hemsida och en liten kattkille på en bild vädjade "välj mig"...

Jag gick igenom skåpet med djurmat och sorterade bort all hundmat som lämnade kvar efter vår Danja. Sedan sa jag åt mannen att vi absolut måste föra maten till katt- och hundhemmet. Genast! 

Jag måste nog fila på min förmåga att lura mannen. Han såg förbryllat på mig en stund. Sedan log han genomskådande:

"Det är nog bäst att jag för maten dit ensam" Hmpf!!

Längst in i skåpet hittade jag också en förpackning med kattungemat.

När jag skulle kolla om kattmaten var datumstämplad märkte jag vad den enligt förpackningen innehåller: bitar med Lamm/Kattunge!! 

Och då enbart 4% lamm i biten....

Kannibalkatterna och jag önskar er en fin fredagskväll :)

Ann-Mari

Ibland är det enkla det svåra

Mannen och dottern kom helskinnade hem igår. Skönt att ha dem hemma. Skönt att trängas i soffan, istället för att ha den helt för sig själv. 

Det minsta projektet jag pysslade med medan de var på resa var att måla två nya tavlor till vardagsrummet. Kände att "Horses & Cowboys"-perioden nu kunde vara över. De tavlorna blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig.

Som tur är får man taveldukar väldigt förmånligt, så man kan kosta på sig att måla nya och byta ut dem ofta. Om man har inspiration till det alltså. Och tid.

Jag har länge fascinerats av de abstrakta moderna tavlorna som man ofta ser i möbelkataloger och i möbelaffärer. Ofta väldigt enkla, med enbart två olika färgfält.  Jag har aldrig förut målat något som inte föreställt något, men det ser ju inte så svårt ut.

Att måla avskalat ser nog lättare ut än vad det är, åtminstone för mig. Svårigheten låg främst i att få det att se färdigt ut. Och när jag tvivlade på det, började jag bearbeta och lägga till allt jag mindes att jag sett på tavlor och sedan var det svårt att veta när jag skulle sluta.
Det absolut roligaste var att bre på färg med målarkniv. Att våga förlora kontrollen över resultatet. Att inte låsa sig, utan komma ihåg att blir det pannkaka av alltihop är det bara att måla över (nu kanske det blev pannkaka ändå, men den här pannkakan kan jag leva med).

Vi har ett ganska speciellt "kyrkfönster" i vardagsrummet (vi bor i huset som mannens föräldrar har byggt). Kyrkfönstret kunde vara aning utmanande för en person med strikta inredningsåsikter, men för oss är det ett precis passande avbrott i  det konventionella. Nu beslöt jag att ta upp en av färgerna i fönstret, och det blev turkost.
Orden betyder egentligen ingenting. Det var bara sådana här "inne-ord", som skramlade till i huvudet när jag kom på att jag kunde lägga till ord och sedan funderade över vad jag skulle texta.

Först senare slog det mig att jag kanske måste förklara orden, och då skulle det ju låta fint om de hade en djupare mening. Jag tog ett par steg tillbaka, stödde hakan i handen och sa "hmmm??"...sedan märkte jag att tanken bakom förstås var "vår stig är en resa"...

Jag tycker om associationerna till medelhavet jag får av turkosa nyanser. Problemet är bara att jag fick den här inspirationen för sent på året...nu borde jag ha höstfärger, snudd på julfärger...

 Önskar er alla en fin början på veckan!

Saker som får en att säga: Hmmmm?

Ända sedan jag flyttade till Österbotten för 17 år sedan har jag haft svårt att vänja mig vid att det alltid blåser. Sommar som vinter, för att inte prata om hösten! Även de vackraste soliga sommardagarna är blåsiga här och dagarna av stiltje är lätträknade och uppskattade.

När jag lyssnade på nyheterna i morse pratade de om att det i Finland pågår ca 200 vindkraftsprojekt just nu. En stor del av dessa rör Österbotten eftersom den "Österbottniska kusten är väl lämpad för vindkraftsutbyggnad".

Jag vet för lite för att ta ställning för eller emot vindkraft - det var inte det som fångade mitt intresse, utan snarare orsaken till att Österbotten passar så bra. Planläggningsingenjören sade att vi i Österbotten har så "goda vindförhållanden."

Det är ett extremt rart sätt för att uttrycka "vi har det helvetes blåsigt", tycker jag (och nu tror jag att jag svor första gången på bloggen...förlåt)

Riktigt så goda vindförhållanden att man kunde segla Flippern med en svart-vit randig t-skjorta har vi ändå inte...mannen  hade tankat fel bränsle (!!!!) i båten och vi blev bogserade och då lekte han Titanic...

Men precis som min header säger...allt är fråga om perspektiv: är man ägare till ett företag som producerar vindkraft är goda vindförhållanden naturligtvis en bra sak...

Jamän, hur skall jag vara nu då?

Om jag studerade beteendevetenskap, och var speciellt intresserad av gruppdynamik och arbetsmiljöer, så hade min arbetsplats varit ett drömställe att göra praktiken på. Jag hade fått skriva anteckningar och iakttagelser så att pennan glödde!

Vad som hänt de senaste dagarna har fått mig att fundera på hur olika människor grundinställning till andra människor är. Om man tänker på rent praktiskt agerande, inte känslomässigt, så utgår jag från att folk gör rätt , med ett undantag - i trafiken. Där utgår jag från att folk gör fel och litar inte på någon. Det kan man inte, när man bor i stad, där det finns ett uttryck som "vanha vihreä" (gammal grön) om trafikljusen. Jag har dragit slutsatsen att gammal grön är just när det slår om från orange till rött ljus. Då kan man enligt många bilister ännu köra genom en trafikkorsning - för man kör på "gammal grön"...

Men annars - annars så utgår jag från att folk gör som de skall. Det gör däremot inte den personen som är i högre position än jag, och i och med att personen som sagt har högre position än jag har, är jag också ibland tvungen att gemensamt med denne agera utgående från att folk inte sköter det de skall sköta.Då hamnar jag i lojalitets konflikt...inte mellan personerna utan med mig själv. I ena vågskålen ligger min tro på mänskligheten (jo, jag vet - lite dramatiskt!) och i den andra min lönesäck. Ja - aa, och även om lönesäcken inte är överdrivet tung, väger den nog mera här...

Varför jag grubblar på detta nu är att jag två gånger under de senaste dagarna (och ofta tidigare) har fått sådana baksparkar att jag också borde ha som utgångspunkt att folk gör fel.
Om jag t.ex skickar en exportväxel för att signeras till en person som gjort detta förut, utgår jag att den personen vet vad den skall göra. När personen sedan faxar en signerad kopia, tänker jag: att "omtänksamt, nu vet vi att det är på gång" och skrivet ett e-post för att tacka och samtidigt konstatera att den riktiga kopian är på väg i posten, eller hur?. Inget svar får inga alarmklockor att ringa hos mig, för den här kunden svarar sällan på e-post, utan ringer. Efter att ha gått igenom posten en veckas tid, men det väntade brevet lyser med sin frånvaro, skickar jag ett nytt e-post. Nästa dag ringer jag och får beskedet: "jag förstår inte vad du menar?".
Så efter att ha gjort detta flera gånger tidigare har nu personen glömt proceduren...och dessutom tydligen, trots sin gedigna erfarenhet av finansvärlden, tänkt att banken godtar en suddig faxkopia som dokument och betalar ut en stor summa pengar mot det...

I min arbetsmiljö är det då jag som gjort fel. Jag borde allvarligt överväga att genom hypnos eller någon annan svartkonst lära mig att alltid misstro först. Och sedan valla och leda mina affärskontakter som förskolebarn.

Ibland önskar jag att jag vore en person som bara kunde ruska av allt mig och inte ta in så mycket -  inte grubbla så mycket, men på samma gång är jag så glad att jag är just sådan, för det är ju sån jag är.

Ibland får man bara svänga sig helt avig för att hänga med...

Men, nu ruskar jag av mig det...för det är fredag hörni, och jag skall åka till en liten tjej som snart fyller ett år och prata "gaga - gogo" språk med henne. Och dricka något glas rödvin med hennes mamma.

kramar

Danja - om att skiljas från en vän

Detta blir ett långt och ledsamt inlägg. Men jag känner att jag vill skriva ner mina tankar som de är nu...och detta är ju lite som en dagbok för mig.
Efter tre nätter med dålig sömn är känslorna väldigt djupa, nästan tunga. Allt känns segt och melankoliskt.
På måndagsnatten vaknade jag av att Danja gnydde mer än vanligt i sömnen. Det var ett hjärtskärande gnyende och jag höll om henne. Hon flämtade och darrade och jag grät. Jag grät i timtal, för just då insåg jag att man inte kan hålla fast vid något som varit.

Natten efter att vi begravde Danja var min sömn märklig. Det var som om jag aldrig somnade djupt, utan bara rörde mig precis vid ytan. Jag gled ur denna lätta sömn ofta, men inte med den där förvirrade känslan av "vad har hänt? har jag drömt?" utan jag var ständigt medveten om att Danja var borta. Det var som om jag undermedvetet inte ville falla i så djup sömn att jag, när jag vaknade kunde vara sömndrucken och tro att det var en vanlig morgon. Att telefon väckte och Danja drog en djup suck och kom upp och lade sig bredvid min dyna. Suckade igen och somnade. Jag tror jag ville vara medveten och inte bli besviken...

Alexandra sov på min andra sida, där Danja vanligtvis sov, och fastän tyngden och värmen kunde ha fått mig att tro att det var Danja, var jag ständigt medveten om att det inte var så. Hon är borta. Jag lade armen om Alexandra ovanpå täcket och min kropp kände igen den gesten. Så låg jag med armen om Danja också. Bara löst över henne. För jag ville inte känna cancersvulsterna på magen.

Inatt var jag utmattad av gråt och saknad, men jag fick inte sova. Saimon, vår första katt, som Danja adopterade och diade när han kom, höll mig vaken. Med jämna mellanrum kom han upp bredvid mitt ansikte och jamade - snarare skrek. Han glömmer i och för sig ofta att Ragdollar skall ha ett lågt kurrande ljud, och väcker mig högt jamande vid femtiden på morgnarna, men nu höll han på natten igenom. Mannen vaknade också av det. Jag tror han saknade Danja, kanske han trodde att jag glömt att släppa in henne från kvällens kissrunda...

Man säger att en det var fint. Jag sa att det var fint. Men det var inte bara fint. Fint var hur veterinären och hans assistenter tog hand om Danja. Fint var att de lågmält förklarade för oss vad som skulle hända och hämtade papper åt oss när vi snörvlade.

Fint var också att de lämnade oss ensamma medan Danja somnade och sedan också efter att hon fått den sista injektionen.  Men annars var det inte fint! Det var hemskt. När sömmedlet började verka höll mannen, med tårarna rinnande, i hennes kropp medan Alexandra och jag höll i hennes huvud. Storgråtande och hulkande satt vi på golvet och pajade och pussade på henne. Vi strök henne över pannan och jag märkte med värkande hjärta hur hennes andetag blev långsamma och ytliga. Samtidigt tänkte jag att hon ännu var vid medvetande och ville inte att det sista hon skulle uppleva var vår högljudda gråt, så jag försökte samla mig och prata med henne. Med mjuk röst berätta att hon var en fin hund.

Jag trodde att hon dog då. Jag hörde vad de sagt om två sprutor, och jag visste att de först får somna och sedan får de den sista injektionen, men allt var så omvälvande att jag inte fick tankarna rätt i huvudet. När veterinären kom in igen och mannen lyfte upp henne på bordet var hon så livlös att jag trodde att det var över. Jag kände att jag måste få tag i en klar tanke. Jag samlade mig, drog upp Alexandra från golvet och så tog vi avsked av Danja. Efter en stund kom veterinären och lyssnade på hennes hjärta och nickade att det var över.

Vi hade tid 18:30 på kvällen. När jag kom hem från jobbet kramade jag Danja en stund, men sedan reagerade jag som jag ofta gör när något blir för svårt för mig...jag sysselsätter mig. Mannen igen drar sig undan och bedövar sig med TV. Efter att jag meningslöst plockat lite saker och puffat några dynor insåg jag vad jag gjorde och gick för att leta upp Danja. Alexandra hade bäddat ner Danja bredvid sig och låg och kramade henne. Tårarna rann och Danja slickade bort dem. Jag la mig på andra sidan om Danja och höll om dem båda. Sedan kom mannen och la sig på andra sidan om Alexandra och höll om oss alla. Så låg vi tills det var dags att åka...

Danja var hos oss i nio år. Hon kunde ha varit en vallande hund, men vi har inga får, så hos oss fick hon vara sällskapshund. Hon tog på sig ett arbete dock. Hon tog emot tjejerna när de kom hem från skolan. Både mannen och jag arbetade och ingen av tjejerna trivdes på eftis, där det var stökigt och högljutt, så de valde att komma hem, även om de var ensamma. Fast de var ju inte ensamma, för Danja fanns där, glad och välkomnande. Hon såg till att huset aldrig var tomt och tyst och det betydde hela världen för mina tjejer...

Nu skall jag avslöja mig

När jag var ung och bodde i USA brukade min svägerska och jag åka till beachen för att "chilla" på våra lediga dagar. I termosen vi hade med oss fanns det inte kaffe, utan whisky: Johnny Walker Red. Vi låg i skuggan, drack whisky och pratade om livets stora och små frågor och skrattade så vi fick ont i magen.
Min andra väninna brukade utmana män att dricka snapsar i kapp med mig på barer. Jag tror att jag vann mest på det att hon högt proklamerade att jag var från Finland (vi finnar är ju ökända för att kunna dricka sprit) än på hur mycket jag egentligen klarade av. Mera en psykisk vinnartaktik alltså.
Jag blev inte alkoholist.

När jag jobbade på färjan feströkte jag ända tills jag träffade min man. Det spelade egentligen ingen roll om man rökte själv eller inte, för när man satt i trånga hyttkorridorer med sina arbetskamrater på kvällarna och pratade och skrattade, rökte alla andra. Så var man inte aktiv rökare var man passiv rökare.
Jag blev inte nikotinberoende.

Jag har varit i Las Vegas två gånger och den totala penningsumman jag har spelat bort är 2 dollar. När jag går förbi spelautomaterna i ingången till matbutiken finns det inget som ter sig så främmande för mig som att jag skulle ställa mig och försöka få tre citroner i rad.

Det är alltså inte lätt för mig att bli beroende. Förutom av en sak. Jag är beroende av ord. Jag måste nu ställa mig upp och säga: "Hej, jag heter Ann-Mari och jag är en ordmissbrukare". Inte så att jag ofta använder ord fel, utan att ord får ett grepp om mig.
Jag läser alltid innan jag somnar. Att somna utan att ha något att läsa är väldigt svårt för mig. Jag plöjer genom böcker eller bloggar på Ipaden. Det här beroende är helt ok för mig dock. Jag varvar ner och skjuter undan alla andra tankar innan drömmarna tar över.

Men sedan finns det ett annan sorts ordberoende. När jag fick iPaden blev jag helt beroende av Worldfeud. Det första jag gjorde på morgonen var att kolla om någon av mina motspelare hade skrivit ett ord, och det sista jag gjorde på kvällen var att lägga upp nya ord. Jag hade så många spel på gång att det alltid fanns en utmaning att ta.
Sedan började en motspelare, en man, fråga personliga saker av mig på chatten och jag slog igen locket på iPaden av obehag. Det var som att öppna sophinken och finna en död mus där. Samma obehagliga överraskning. Jag blev helt överrumplad av det att någon kunde använda spelet som en kontaktmöjlighet. Så jag tog lite avstånd. Vilket var bra. Man måste ju dammsuga ibland också. Nu spelar jag Worldfeud sporadiskt.

Min kära svägerska har nu fått en iPad, och när vi var och hälsade på, berättade hon att hon blivit helt betagen av den finska versionen av spelet "Worldpuzzle". När jag kom hem laddade jag ner den svenska versionen; "Ordpuzzel". Det är en vecka sedan. Jag släpper bara av iPaden för att gå på jobb och på toaletten. Jag svarar "goddag-yxskaft" på frågor min familj ställer och det jag hinner göra är i stort sådant man hinner med under de få sekunderna mellan ronderna.

Därför har jag inte hälsat på inne hos mina kära bloggarvänner. Även om jag också älskar era ord. När jag sluter ögonen på natten (inte kvällen - jag har kommit på att jag klarar mig med 4 timmar och 23 minuters sömn) ser jag bokstäver i rutor och bildar ord av dem i tankarna...

Hjälp...

Rynkor går i arv

I dag skall jag bjuda på mig själv en aning. Det är ju mest mina tankar och skapelser ni ser här, men nu får ni se lite av tänkaren. 

Jag är oftast den som fotograferar, sällan den som är fotograferad. Bland bilderna från Alexandras konfirmation fanns det några bilder på mig och jag betraktade kritiskt hur skrynklig jag blivit. När hände det?

Tänkte att det är resultatet av att inte ha använt dyra krämer, och jag såg vilket hål det skulle slå i min ekonomi om jag måste börja köpa dyra serum och oljor för att reducera linjer och förbättra elasticiteten...

Bland de andra bilderna hittade jag dock orsaken: det är tjejerna som nyper och drar i mitt skinn som orsakar skrynklorna! Nu är det alltså bara att vänta att den andra dottern också flyttar ut, så blir det igen slätt och fint här!

Fast skrattrynkorna får gärna vara kvar!

"Rynkor går i arv. Föräldrar får dem av sina barn" 

Helen Hayes

Oskuldsfullhetens tid

Om en dryg vecka flyttar min äldsta dotter Rebecka till sin nya studieort. Jag vaknar på nätterna och grubblar på vad jag glömt att lära eller berätta för henne. Inser att i detta skede, när hon själv är spänd inför att flytta hemifrån, är det inte rätt tillfälle att varna för "fula gubbar" och "främlingar" längre :-). 

Jag kan bara hoppas att hon inte råkar på någon som ser hennes snällhet och oskuldsfullhet som något man kan utnyttja.

Jag var inte bara oskuldsfull, jag var rent ut naiv (tänkte använda "blåögd", men förutom att det är ett lite märkligt stereotypiskt uttryck, är jag inte ens blåögd, så jag avstår och använder naiv) när jag var ung. När jag som 19-åring, från en liten byhåla, reste till USA och blev erbjuden "coke" på gatan, trodde jag helt seriöst att det var läskedrycken de pratade om. 

Tiderna, och framför allt informationsflödet, har ändrats sedan dess, men helt säkert kommer Rebecka också att uppleva saker varken vi eller "den andra föräldern"; internet, kan förbereda henne för.

Igårkväll började det underbara barnet packa. Hon är 17 år, och började med att packa det viktigaste, det hon inte kan leva utan: sina böcker. När jag kom in i hennes rum och såg staplarna med böcker hon plockat fram, måste jag hjärtlöst påminna henne om att vi reser med personbil, och att hon behöver annat än böcker också. "När du sållat bort hälften, och tycker att du har de du inte klarar dig utan, måste du sålla bort ytterligare hälften". Det var rörande att se henne trycka böckerna hon måste avstå från till bröstet och sucka. 

Jag hjälpte henne med att gå igenom lite pappershögar. En massa skrivhäften, ritblock och pennor måste hon också ha...

Om vi, när vi skall packa allt i bilen, hamnar i en situation där allt inte ryms med och hon måste tänka om, är det säkert kläder hon avstår från. Smink och smycken har hon minimalt av och äger inte ens en hårfön eller en locktång.

Hon är en tjej man inte kan säga "only pack the bear necessities" till, men inte på grund av skor, kläder och accessoarer utan för att utöver böckerna skulle nog hennes katt Bobbo-björnen vara med i väskan också. Om det bara gick.

Som tur är har vi, i vår stora godhet, erbjudit att ta hand om honom...uppoffra oss (här gör jag den där överdrivna dramadrottningsgesten och för baksidan av handen till pannan, för sanningen är ju den att vi alla är så förtjusta i den lilla busen)