Inte klar med sommaren

Jag är en optimist. Tills i morse trodde jag att det ännu kommer en sensommar. Att vi får värme. Men när jag gick ut till bilen i sandaler och kortärmad blus tyckte jag nog att det var lite kyligt om tårna och håren på armarna stod rätt ut. Mätaren i bilen sa att temperaturen ute var 4 grader. Plus. Det är ofta 4 grader plus på vintern också. Då kallar vi det blidföre.
Jag tror att jag får sluta gå i öppna sandaler nu. För när jag körde till jobbet såg jag hösten. Dimman låg tjock på åkrarna och vällde ut över vägen och solen var orange och låg och förblindade bilförare som körde mot nordost.
Det är just ur den sortens dimma jag föreställer mig att skogens konung plötsligt kliver ut. Och jag kisar och försöker fokusera på skuggorna i dikesrenen istället för det vackra silverglittret i gräset, för jag vill inte vara med om en älgkrock. Men jag ser hösten. Jag ser spindelväven och naturens skiftning från grönt till gult. Luften är klar och krispig och för att tro att det ännu blir sensommar räcker det inte med att vara optimist, man behöver leva i förnekelse. Och det skall inte jag göra, jag skall fokusera framåt.
Så nu blir det att plocka fram strumpor och skor.

Vårt hem har nu varit utan Rebecka i två veckor och igår kväll funderade jag över när det kommer att kännas naturligt att inte ringa henne varje dag. När kommer jag att känna tillförsikt om att hon är ok även om jag inte hör hennes röst och alla nyanser i den dagligen? Kommer det att vara en naturlig övergång när den smärtfyllda saknaden övergår i en mera stilla tomhet?
För även om vi har en nära relation, ser jag inte oss ha kontakt dagligen resten av livet. Jag är igen telefonpratare. Isåfall behöver jag ha något att göra som går att kombinera med att prata i telefon. Tyvärr tycker jag att tiden jag kör bil kan simultanutnyttjas till att prata i telefon, fast jag vet att man inte borde. Pratar jag hemma går jag runt och plockar byke, matar katterna, vattnar blommorna och sånt. Och när jag inte kommer på något mera att göra med en hand säger jag "nåja, men vi hörs igen snart då"...

Ännu fattas hon mig så det skär i bröstet...

Trött på regnet

I lördags var vi till båthamnen med föresatsen att ta upp båten. När vi kom fram sa Mannen att han inte var riktigt mentalt redo för det ännu. Vi beslöt att låta båten ligga kvar - för det kommer säkert ännu fina dagar för båtfärd...

I måndags kom denna fina dag, men på måndagar jobbar vi...i går var det tillbaka till det normala: regn, regn, regn...men idag skiner solen igen, och det är vindstilla! Och vi jobbar.

Jag tänkte att jag borde skicka ett uppdaterat arbetsschema till Vädrets Makter så att sådana här misstag inte upprepas. Solskenet på veckosluten tack!

Nej, ingen av båtarna på bilden är vår. Det är inte ens vår båthamn. Till den här var jag i arbetets tecken. Klockan tio på förmiddagen. När vädret var som en brud, som finnarna säger...eller det säger de ju inte; de säger naturligtvis "ilma oli kuin morsian"...

Morrn morrn

Jag hade en duell med snooze-knappen på mobilen i morse. Jag är uppe.

Jag förlorade.

När jag körde till jobbet såg jag till min förskräckelse att en i grannskapet hade kastat ut julbelysning i en buske!

Hur länge har jag sovit?

Lär dig andas, lär dig fokusera

Yngsta dottern hade sånglektion och behövde skjutsas. Sånglektionen varar enbart en halvtimme, så jag grabbade kameran, hunden och kopplet för att tillbringa väntetiden med en rogivande skogspromenad.

Lär dig andas. När man rusar på i kapp med dagen, kan man glömma att andas ordentligt. Ja, till och med upptäcka att man tidvis håller andan! Ta djupa andetag, töm sinnet och fokusera.
Min hund är rädd i skogen. Hon är en vallhund, inte en jakthund. Hon trasslar runt mina ben, stannar upp så att jag håller på att snava över henne, och vid minsta ljud spritter hon till och rusar iväg mitt i mina andningsövningar.
Vi lämnar skogen och tar in på en traktorväg runt en åker istället.

Lär dig fokusera. Jag stannade upp för att upptäcka vad som fanns omkring mig. Höstfärgerna fångar mitt intresse. För att leva i nuet, måste du kunna fokusera.Jag fokuserar mig och kameralinsen på rönnbärens orangeröda färg i kontrast mot det himmelsblå. Då tar batteriet slut i kameran. Jag är inte längre fokuserad.

Min hund är ingen spårhund, hon är en vallhund, men när jag säger "är det dags att hämta flickan?" kör hon nosen i marken och drar iväg mot sångstudion.
Jag får andas och fokusera en annan dag...