"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!

Steg och bröd

I fjol våras fick jag inte på mig min MC-läderdräkt. Det var i och för sig lika så väl, för under vår semesterresa på motorcykeln var det inte något lätt sommardugg som föll från skyn, utan verkliga busvädret och ösregn. Jag var tacksam över Goretexkläderna som höll vätan på utsidan och värmen på insidan.

Nu har jag raskt och hurtigt promenerat till skolan och hem på tisdagar och torsdagar och försökt hålla fingrarna borta från chipspåsarna - vilket är dömt att misslyckas. Lika svårt som det är att inte köpa hem dem på fredagen...

På lördagsmorgonen, när jag försökte intala yngsta dottern att komma med på en promenad fastän det blåste som sju vilda hundar, sa hon: "Prova nu mamma redan läderbyxorna, de går säkert på". Jag ville inte prova dem innan jag hade en känsla av att de gick på, men gjorde det i alla fall. Och de gick inte bara på - jag kan sitta i dem också!

Belöningen? Det fantastiska brödet från Anna Bergenströms kokbok. Vad jag har längtat efter att baka bröd. Fast detta kräver så lite bakandet, att man knappt kan säga baka bröd. Bara rör ihop, låt jäsa, stjälp upp, dela i bitar och in i ugnen. Brödet är segt som Ciabatta bröd inuti och knaprigt på utsidan. Perfekt!

Och medan degen jäser i en och en halv timme kan man gå på en promenad :-)

"Vad jag längtat efter det här brödet", sa dottern. Och så åt vi nybakat bröd med massor av smör på...







Och så var det trevlig fredag igen!

I vikingars fotspår

Med anledning av min svågers 50-årsdag åkte vi tillbaka i tiden och blev vikingar.

Festen hölls på Vikingacentrumet på Rosala. Det är absolut ett ställe värt att besöka. Jag ids inte skriva om man har vägarna förbi (fast nu skrev jag ju det), för Rosala är vanligtvis inte på vägen någonstans, det är en holme i världens vackraste skärgård! Mina morföräldrar bodde på Rosala och som barn och ungdom tillbringade jag mina somrar där. Mina föräldrar bor där nu. Jag kan vara en aning opartisk när jag påstår att det är världens vackraste skärgård...

Detta är hövdingahallen Rodeborg. Välkommen in!

Längs väggarna finns alkover med britsar i två våningar och i rummet långbord och en eldhärd.

Det är dunkelt, rustikt och mysigt. När vi gick genom byn för att komma hit från mina föräldrars hus kändes det lite som att vara en påskhäxa som tjuvstartat, men här inne kändes klädseln helt rätt.

Vid dörren fanns det ett trägolv som senare på kvällen fungerade som dansgolv, annars var golvet av stenar.

Medan det var ljust (och ingen druckit för mycket "mjöd") tävlade vi i yxkastning. Paul, som också väldigt inspirerande berättade om maten och sederna förr, visade tekniken bakom kastandet.

Jamän, ser man på...här har det slunkit in en påskhäxa! 

Oj, det är ju jag. Tror ni jag fick yxan att lämna kvar i målet? Om jag säger att det var det som var meningen, men alla inte lyckades....

Vi fick en sked och en smörkniv. Många hade förutsett detta och hade egna knivar med. Jag glömde, men fick låna mannens...

Vi åt från pärtor. Det fungerade bra. Jag äter inte så här lite, och åt inte då heller. Jag var bara osäker på om maten skulle hållas på pärtan, som jag tog försiktigt första gången...man kan alltid hämta till!

Den fina tårtan hade "födelsedagsbarnets/vikingahövdingens" dotter gjort. Hon är duktig på bakverk. Ni kan kolla hennes blogg här.

Vi norrifrån, som hade en 7 timmars bilfärd framför oss dagen efter festen, sov inte i festsalen utan lånade min mosters sommarstuga (det som var bastu när jag var liten). Vi gick rakt dit och sova, vilket betydde att vi nästa morgon fick klä på oss vikingakläderna för att gå till mina föräldrars hus. Att schava från stranden till huset i linneklänning fick mig att känna mig som Maja från Stormskäret, som kom iland till fasta landet. En aning...

Spökskrivare

Med risk för att utlösa multipel personlighetstörning, har jag nu bjudit in mig själv som gästskribent på min egen blogg. Nu skall jag alltså hålla reda på vem jag bloggaren och bloggläsaren är, och vem gästbloggaren är.
Får ni kommentarer av någon Ami Linn är det alltså jag som har glömt att logga ut spökskrivaren och logga in mig själv...

Fungerar detta kommer jag att "gästblogga" tills efter nyår och klurar sedan ut hur jag fortsätter. Har fått tips om att man kan köpa mera lagringsutrymme årsvis, men på sidan jag får upp står det tydligt att de inte har något årserbjudande, utan att det är en månatlig avgift. Får forska i det när jag får tid...

Men, nu...ta-ta-da-daaa...

"Gästbloggaren" lägger upp bilder (!) av helgens muffinsbak...

(känner mig lite skurkaktig)

Jag lånade en fin cupcake bok från biblioteket, och hittade ett recept med apelsinmarmelad. Tänkte att det var ett perfekt sätt att använda upp marmeladen vi har in kylen, och ingen äter...De var ok, men ingen succé. Allt, allt för söta på ett sliskigt sätt.

Ha en fin onsdag!

Halkar efter...

Att visa Halloweenbilder nu är lite som att börja julpynta i januari, men ibland kör bussen med tid bara förbi och lämnar en stående på hållplatsen med till hälften packad väska och en kappsäck full med stress...

Jag och mannen tillbringade Halloween med våra vänner i en kåta vid en liten insjö i Öja. I sju timmar satt vi och petade pinnar i brasan, grillade korv och pratade om livet. 

Röklukten stannade i håret genom flera bastuturer och hårtvättningar, men så stannade också den lugna varma känslan i bröstet.

Tjejerna och deras vänner hade fest med Cluedo-tema hemma hos oss. Rebecka var butlern och fixade ledtrådar till mysteriet.

Som tur var fick de så bråttom med allt annat att jag fick hjälpa till med dukningen och känna mig delaktig ;-)

Alexandra bakade cupcakes och dekorerade dem inspirerad av Halloween...

När livet ger dig jäst...

Ibland måste man fylla hemmet med doften av nybakat. Speciellt nu, när man får tända tusen ljus och det känns som en liten fest varje kväll man sjunker ner i soffan. Med doften av nybakat bröd tung i luften.

Mannen har gett mig vinkar om att han längtar efter limporna jag ofta bakade förr.Ibland köper han hem jäst och Brazil saft och påpekar sedan i förbifarten att han gjort det. Med mannen kan jag inte spela dum och låtsas att inte förstå hans antydningar, för han om någon vet hur snabb jag är att dra slutsatser. Bakdag på söndag alltså.

Alexandra ville ha cupcakes, så jag gjorde en plåt sådana med. Jag hann inte ta bild av dem färdiga med frosting, så snabbt åt hon upp dem...

Jag har föresatt mig på att komma in i motorcykeldräkten av läder nästa vår. Eftersom det att jag promenerade, dansade zumba och lyfte vikter enbart fick mina armar och ben att bli muskulösare och större - inte mindre, har jag nu slutligen resignerat...det är tydligen bara diet som fungerar.

Ni vet hur smöret smälter på ännu varma limpor? Hur gott det är? Och hur svårt det är att motstå...men jag åt åtminstone inte en enda cupcake!

Det har tagit mig 5 veckor att gå ner fyra kilo. I helgen gick jag upp ett och ett halvt kilo tillbaka. Det finns ingen rättvisa! 

Mina vänner lagar så god mat...på fredagen åt jag ägghalvor med räkor, broilersallad, potatoskins med tacokött och tiramisu till efterrätt. På lördagen åt jag kantarellsoppa med rökt renkött, mozzarella sallad, klyftpotatis, enorm grillad biff och till efterrätt hemgjord glass med vit choklad och havtorn.

Och så rödvin, irish coffe, några färggranna drinkar och lite, lite chips...och limpa med massor av smör...

Det ironiska är att jag egentligen är nöjd med mig själv som jag ser ut nu, åtminstone med kläder på. Kanske för första gången i mitt liv. 

Så kanske det vore smartare att sälja dräkten jag nu har och köpa en större...

Bakterapi och konfirmationskaffe

När man återvänder till jobbet efter semestern kan den minsta lilla roliga händelse skingra ångesten och vemodet (brådska är för övrigt också ett effektivt botemedel). Vi har en väldigt trevlig finskspråkig postbärare här. Han hälsar dock ofta på mig med diverse inlärda svenska hälsningsfraser som till exempel "God morgon frun!". I morse kom han, trots ösregnet, glatt in med posten och utbrast "Sommaren är kort...". Jag fann mig direkt och svarade "det mesta regnar bort..." och så brast vi båda ut i skratt.
Det behövs så lite...

Och vad pysslade jag de sista semesterdagarna? I motvikt till allt rännande och resande under semestern blev jag nu huslig. Jag gick i förkläde från morgon till kväll, läste recept och bakade. Jag städade och skrev listor för äldsta dotterns kommande flytt. Jag borstade ut tovor ur hundens och katternas pälsar och planterade krysantemer. Jag var på föräldrakväll till skriftskolelägret var yngsta dottern tillbringade veckan, och njöt av den varma och glada stämningen där. Jag varvade ner.

Det är synd att jag själv inte är så mycket för sött, för då hade jag provbakat och smakat kakor hela veckan. Nu måste jag förlita mig på att kombinationerna jag valde blev lyckade. Lita på tjejerna som driver alla dessa härliga bakbloggar...och lita på de smakbitar mannen och tjejerna fick prova på...

Jag bakade en chokladkaka med ganache- och aplesin/cream cheesefyllning med chokladfrosting.

Morotsmuffins med Nutellafrosting och Farmor Ankas äppelpaj (amerikansk äppelpaj) med vaniljkräm och vispgrädde.

 En vit sockerkaka med jordgubbssylt/ jordgubbsmoussefyllning. Den är täckt med skumgodissmakande sockermassa. Att få sockermassan kavlad och utbredd var ett spänningsmoment eftersom jag aldrig gjort något sådant förut. Yngsta dottern, Alexandra hjälpte till med det och även med att dekorera kakorna, så det gick bättre än förväntat.

Och en liten chokladkaka med lemoncurdfyllning. Som ytterligare smak i denna bredde jag ett tunt lager Mirabellasylt som vår franska utbytestjej hämtade åt oss från Lorraine. 

Jag har aldrig bakat glutenfritt och vågade inte mig på något invecklat, men gjorde en enkel limepaj (det får visst inte kallas Key Limepie, om inte limefrukterna komer från Key West, Florida) på glutenfria havrekex. Jag smaksatte kexröran med vaniljsocker och kanel innan jag förgräddade den. Fyllningen är limesaft, äggulor och kondenserad mjölk (äntligen får man tag på det i Finland). Detta är bakverk i min smak...

Eftersom jag var så extremt huslig och pysslig gjorde jag pom-pom´s av silkespapper i ljusa pastellfärger att hänga ovanför serveringsbordet. Äldsta dottern, Rebecka hjälpte till med dukningen och serveringen under kalaset.

Och här är festföremålet. Min yngsta dotter som blev konfirmerad i söndags.

1:sta Maj

Trodde inte jag hade tid att laga mjöd i år...men för det man verkligen vill göra (eller verkligen vill ha) hittar man oftast några lediga minuter...

Igår drack vi mjöd, och åt ett av mina favoritbakverk: struvor! Jag är inte mycket för söta bakverk, men struvor kan jag knapra i mig rätt många på raken...

Bulla upp

När vi var till affären blev vi sugna på fastlagsbullar, men beslöt att inte köpa bageriets dyra bullar, utan baka själv. Det var en förnuftig idé. Förutom det faktum att om vi hade köpt bullarna hade vi ätit precis en var. Svårt att ställa till med bak och bara baka fyra bullar, eller hur? Det blev alltså att äta en hel del bullar...

Jag försöker nu vara åtminstone ett pyttesteg före, och hämtade kappsäcken från förrådet redan igår. Sedan tog jag itu med något annat och glömde den vid dörren. Eftersom vår hund är sjuk har jag börjat iaktta henne mera än vanlig. Nu märkte jag att flera gånger när jag gick förbi henne låg hon ihopkurad på skorna i tamburen. Jag frågade om hon ville ut, men hon bara suckade djupt. Så där som bara hundar kan.

Då märkte jag orsaken: kappsäcken! Danja får sådan separationsångest när jag packar, att jag försöker dölja det för henne in i det sista. Tar fram kappsäcken först sent, sent kvällen innan jag skall åka. Märkligt nog märker hon redan på mitt sätt att sortera kläder om det är vanligt byke eller om jag förhandspackar.

Vilken tabbe! Jag ställde undan kappsäcken och hoppas hon glömmer den tills i torsdag. Redan det att mannen är borta gör henne lite nedstämd, och hon står i fönstret på kvällarna och tittar efter honom.

Inge kul med ångest.

Gott gotti-gott gott!

Yngsta dottern fyllde 15 i veckan. Vi hann inte baka då, men igår rörde jag ihop en "kaka-i-skål". Jag hade av en slump sett en sådan här kaka på internet, men nu när jag skulle söka receptet hittade jag det inte, så tyvärr kan jag inte ge kredit till den det hör för denna smakbomb. Eftersom det inte var invecklat mindes jag i stora drag ingredienserna.

Lagren byggde jag och dottern upp av smulad chokladkaka, choklad mousse smaksatt med di Saronno och grädde. Tjejerna tyckte inte om di Saronno-alkoholsmaken, så jag gjorde ett lager av vanlig chokladmousse överst och di Saronno-moussen underst så kunde tjejerna ta för sig "ytskiktet"

Detta blev jäkligt gott! Yngsta dottern äter inte sylt, så vi har alltid chokladkakor på hennes födelsedag. Hennes favorit är en syndigt god kaka min svärmor gör, som hon döpte till "fammos fantastiska chokladkaka". Jag har aldrig begärt receptet på den, för den skall vara just det: fammos fantastiska chokladkaka, inte min.

Kakan-skål skulle nog se snyggare ut i en glas-skål med raka kanter, så att skikten blev mera synliga. Och så skulle man kunna lägga chokladkross i moussen för att få lite knaster i fluffigheten.

Glad lördag! Ann-Mari

Det osar katt...

Jag minns aldrig vilken pepparkaksdeg jag har beslutat att är bäst. I år beslöt jag att jag tyckt mest om Eksta´s recept och gjorde därför den. Degen är jättegod (och pepparkakorna också). Jag tycker de är bäst när man gör dem riktigt tunna, och det fungerar med den här degen, som är smidig och håller bra ihop.

Eftersom vi har fyra katter som rör sig i hemmet enligt principen "ju högre destu bättre", är jag ofantligt glad över bakbordet i fanér mannen gjorde åt mig för många år sedan. Det är undanstoppat och alltid rent från katt-tassar. Kunde inte vara utan det!

Vi bakar förstås "pepparkatter"...

Och motar nyfikna katter...

Det har varit stor debatt om Lucia i år. Jag har aldrig varit Lucia, inte ens i Luciaföljet, eftersom jag sjunger som en kråka...men det finns hopp! I Huvudstadsbladet fanns en artikel om beundransvärda 101-åriga Margaretha som äntligen i år fick vara Lucia och ljusdrottning. Det värmer mitt hjärta (och då syftar jag inte på möjligheten att själv någon gång få vara Lucia, utan på Margarethas positiva livsyns och energi).

Stjärnglans till er alla!

Ann-Mari

Alla goda ting är tre...

Lördagen ägnade vi oss åt att göra små saker för gott ändamål. Jag bakade mjuka pepparkakor till försäljning på en marknad. Pengarna skall gå till yngsta dotterns klassresa.

Sedan skickade vi iväg vår andra "resare" på geocachingen. Den första är en geo-slant, som vi har satt för mål att den skall "landa" i en geogömma i Las Vegas i mars 2014. Gör den det åker vi dit och hämtar den och firar på samma gång att det är 20 år sedan Mannen och jag gifte oss i det lilla Silver Bell kapellet i staden.

Denna nya "resare" döpte jag till "The Troll of Christmas Spirit". Med den följer en liten text om mannen som gjorde det första Trollet till sin dotter, för att han inte hade råd att köpa julklappar. Det handlar om att ge vad man kan, sprida glädje och ge från hjärtat. Denna "resare" har bara som mål att gå från hand till hand och sprida glädje...

Vår tredje goda gärning är den finaste lilla nallebjörns-katten. Våra katter skall vara med i en väggkalender där pengarna går till den lokala djurskyddsföreningen. Jag googlade dem för att se om kalendern redan var klar. Det var den inte, men på deras hemsida läste jag att de hade 4 stycken hemlösa 12-veckors kattungar. Jag blandade ihop djurskyddsföreningen med det fristående katt- och hundpensionatet, som också tar emot katter och hundar som ägare inte kan ha. Dessa adopteras sedan bort.

Det var alltså hit vi, av en slump (totalt utan baktankar), svängde in på vägen hem från marknaden. Vi gick in i rummet med hemlösa katter och genast kom Uuno emot oss. Han hade världens charm, den killen!

Vi pratade lite och åkte iväg. På hemvägen intalade vi oss att vi inte kunde ta en halvår gammal katt. Väl hemma skulle vi börja laga middag till våra vänner, men vi kunde inte glömma Uuno. Så efter en timmes noga övervägande hämtade vi honom.

Bara för att det snart är advent, och man blir påmind om att göra goda gärningar.

Och för att mina framtidsutsikter trots allt är att bli en "crazy cat-lady"...