Snedvriden bild

Mitt minne har aldrig varit bra och flera år av ångest på arbetsplatsen gjorde det inte bättre. Läste nu att multitasking också inverkar negativt på minnet. Det är liksom kört för mig då. Jag får fortsätta med att anteckna allt och skriva "att göra - listor"...

Jag försöker, men varierande framgång, vänja mig av från behovet att alltid använda all tid till att göra något. Ser jag på TV skall jag helst ha ett berg av byke att vika, på kafferasterna kan jag sticka, medan jag pratar i telefon kan jag städa undan grejer - ja, ni vet.

Eftersom jag själv nu är fokuserad på multitaskingen/ duktighetssyndromet  blir jag avsevärt mycket mera uppretad av Bafucins reklam än Kappahls 50 shades underklädesreklam som fått så mycket kritik över att vara sexistisk. Kvinnan, som sjunger om Bacufin, spelar inte bara på piano utan studsar även - av en anledning jag för mitt liv inte kan förstå - oavbrutet en fotboll på huvudet! Jag kan försvara min egen multitasking, där jag nyttjar "dödtid" till att vara "duktig", men damen här har nog ett hysteriskt behov av att vara aktiv. Eftersom hon tagit Bafucin kan man dessutom anta att hon är sjuk. "Multitasking deluxe kombinerat med Stålkvinnan som trotsar flunsan".
Och varför? Dumt nog finns det en massa människor kvinnor som inte vilar när de är sjuka. Jag hör dit. Mina sjukdagar på 10 år kan räknas på ena handens fingrar.

Reklam som får kvinnor att framstå som lyckliga när de lyckats få en gräsfläck från barnets byxor, smetat så mycket täckande kräm i ansiktet att de "ser yngre ut" eller studsar en fotboll på huvudet får mig att vilja blunda.

På en croquilektion skulle vi rita an modellen utan att titta på det vi ritade. Blicken skulle vara fokuserad på modellen och hjärnan skulle arbeta. 

När man inte ser klart, blir det lätt en snedvriden bild.

Att få tänka om

Ibland, tidigt på morgonnatten kommer Bo-Bo och sover på min mage. Om jag råkar ligga på rygg alltså. Nu har jag flera morgnar vaknat av att jag sover på sidan och Bo-Bo ligger utsträckt på mig. Balanserande mellan mina revben och min höft.

Det kan ju låta mysigt, men det är inte så smickrande. Jag föreställer mig trots allt att när jag ligger på sidan blir det inte så mycket yta för en katt att sova på. Tänker mig en bergskam liksom. Klippiga bergen eller nåt.

Det att Bo-Bo som är den kortaste, rundaste och klart klumpigaste av våra katter kan finna en skön sovställning där, utan att ha klorna förankrade i mig, får mig att tänka om. Ingen bergskam alltså, snarare en bred ås. Hmmm?

Inte jag, utan en av våra croquis modeller :-)

Betjänt av betjänt

På torsdagarna har jag vanligtvis croquis teckning, men ibland ersätts den av vernissage på Visu-galleriet här i staden. En av konstnärerna som nu ställer ut, Marcus Lervik ställer ut en film gjord som en loop. Loop är ett begrepp jag lärt mig i konstskolan; det är ett stycke som hela tiden upprepar sig själv så att gränsen för början och slut suddas ut. Det är en intressant kontrast till vårt samhälle där så mycket är definierat av just början och slut. 

Videon visar en massa solrosfrön som börjar gro ackompanjerade av ett rytmiskt trummande (även det en loop). Med jämna mellanrum vibrerar rummet som videon visas i av ett dovt manligt hummande, och då är  filmen klippt med en snabbare sekvens, vilket gör att de små plantorna växter och rör sig snabbare. Jag uppfattade det som om hummandet påverkade de små fröna och tänkte på pappor och barn. Hur rörande de små spritter till och lever upp av den plötsliga uppmärksamheten.

Trender och mode går också i någon form av loop. Så gäller vår betjänt. Jag ville ha en för mannens kläder, eftersom han byter mellan arbets- och civilkläder varje dag, och efter idogt letande hittade jag en för många år sedan en stilig betjänt i stål och svart.

Nu såg jag på flera trendbloggar att betjänten är inne igen. Så nu dammar vi gubbstatusen av vår sovrumsherre och visar stolt upp honom.

För det mesta hänger sängöverkastet på betjänten.

Om man håller sig lugn och inväntar tidens gång blir de mesta inne på nytt. Fast om du har kvar ett pannband i neon eller en midjeväska med nitar är det nog enbart som kuriosa du skall spara dem. Råd från coachen - blir knappast modernt igen. 

Trevlig fredagskväll!

Konsten att kombinera

...eller att kombinera konst.

Med hjälp av dottern Alexandra målade jag en häst på en vägg för något år sedan. Nu går Alexandra ett mellanår på hantverkarlinje på en folkhögskola och producerar allt möjligt åt mig och åt sig själv.

Åt sig gjorde hon denna skärm, till vilken hon ännu skall fixa tyg på de enskilda panelerna. När hon och pappan hämtade hem skärmen blev den av en slump placerad i hallen precis framför hästen. Under dagen hajade vi alla i tur och ordning till över hur det såg ut som en enhet.

Hästen skulle passa perfekt i skärmen, problemet är att den är målad direkt på en tegelvägg, inte på en duk...

Det var länge sedan jag var här inne. När jag förlorade (eller glömde) rutinen med att blogga var det som om allt annat på listan över saker som jag inte gjort genast tog över den "lediga" tiden. Men den listan blir inte heller kortare - tvärtom. Alltså skall jag komma in i den här rutinen igen. Lära mig kombinera saker jag vill göra med saker jag bör göra. Igen börja skriva ner vad som händer och vad jag funderar på. Och besöka mina bloggvänner igen.Jag har saknat er!

Antropo...vad?

Man borde inte ge sina husdjur mänskliga karaktärsdrag. Men ibland, när de beter sig riktigt finurligt,  är det nog så svårt att låta bli.

När jag kommer hem från mina konstskola veckoslut möter både mannen och dottern upp i hallen och beundrar och berömmer mina alster. Det känns bra. Som om jag var på första klass och mina omsorgsfullt präntade bokstäver verkligen hade betydelse för mänskligheten.

I helgen fick vi pröva på koppargrafik. Jag hann rista 3 kopparplåtar och trycka några kopior av varje. Detta var något helt nytt för mig, och jag trodde att jag inte skulle få en känsla för det, eftersom det (åtminstone som nybörjare) är så många skeden man inte har kontroll över. Jag hade fel. Det var jätteroligt. Så roligt att jag struntade i mat och kaffepauser...kunde inte slita mig.

När jag kom hem och bredde ut trycken på matbordet hoppade Bobo upp på bordet och la sig mitt i högen. Och det är nu jag ger honom mänskliga drag och utser honom till förnämlig konstkritiker fast sanningen är den att han inte bryr sig ett dugg om vad han ligger på. Alla som känner till katter vet att de gärna lägger sig boken eller tidningen du läser, tyget du skall klippa till, mattan du virkar och så vidare...

 "Mamma, vilka sköna bilder du gjort!"

"Jag tycker om henne, hon liknar dig"

"Du har skickligt fått fram kontraster och använt olika tekniker här, mamsen"

"Men damen i badet och är också förtjusande"

"Näeh, jag väljer nog den här"

 Jag - som har smålett åt djurägare, bland andra min mamma, som ger sina fyrfotade vänner sin röst - kommer  nuförtiden på mig själv med att prata såväl med som för mina katter...joller, joller...vad säger du? Säger du: Mamma, jag är hungrig", va, e de vad du sa..."Mamma, ge mat åt mig, jag svälter", säger du...joller, joller...

Så ser jag att min yngsta dotter står och småler åt mig. Skakar på huvudet och småler.

Antropomorfism, heter det för övrigt. När man tillskriver djuren mänskliga egenskaper. Nu har jag skrivit det och kan glömma det.

Konst för katter

Jag har märkt en sak. Ju längre tid det går mellan att man skriver på bloggen, destu högre blir tröskeln att skriva. Dagarna går och man tar hellre en bok än sätter sig vid datorn. Ändå händer det mycket man vill skriva om. 

Äldsta dottern reste hem till Sverige efter att ha firat påsklovet hos oss. Jag är nu i den fasen att jag försöker intala mig att hem för henne är hennes lägenhet, inte vårt hus...det lyckas med varierande resultat. Det är tomt utan henne. 

Jag hade konstskola-veckoslut i den vackra salen med de höga fönstren och de skira vita gardinerna. Solen strålar in och värmer nacken medan vi målar. Vi målade med äggoljetempera, vilket var en helt ny erfarenhet för mig. Det var roligt och färgerna på pigmenten var varma och jordnära. Färgen torkar rätt snabbt dock, så man får vara ganska snabb när man målar om man vill ha samma nyans på flera ställen. Kände mig frestad att köpa färgpigment, men avstod. Meningen med konststudierna var ju inte att jag skulle bredda ut mitt "skapande" ännu mera, utan komma underfund med vilken teknik jag vill koncentrera mig på!

 

När jag kommer hem från konstskolan brukar familjen vilja se mina alster och berömma och uppmuntra. Jag är så tacksam för min familjs stöd! Denna gång var även katterna väldigt intresserade och studerade närgånget målningarna. Är man katt kan man dofta på konst för att bilda sig en uppfattning om det...eller så var det äggtemperan som fascinerade...

Den vackra salen

Konstskolan detta veckoslut var så givande. Vår lärare, en konstgrafiker och målare, var superb på att lära ut, beskriva tekniker, ge råd och framför allt trovärdig uppmuntran. Detta är den vackra salen vi arbetar i. Idag sken solen in genom de långa gardinerna och gav ett magiskt sken åt allt och alla. Jag stortrivdes och ville inte ens pausa för lunch. Inte ens att det var en strålande dag för uteliv och jag var inne, berörde mig nämnvärt...

Bilderna på bordet är inte veckoslutets uppgift, utan skisser i kol jag gjorde när jag hade lite tid över. Inspirerad av filmen The Piano. Inspirerad.

Att se ett träd

Jag har hyrt ut mitt medlemskap till gymet. Det finns helt enkelt inte tid till det nu när jag har skola två kvällar i veckan och dans på måndag. Jag kan inte sprida ut mig så brett, för jag märker att jag hela tiden drar in på sömntimmarna för att hinna med allt jag vill göra. Det är inte lätt för mig att prioritera. Jag är vanligtvis en sådan där envis kvinna som  bara gnor på...men när man somnar på kvällarna med ett stressmoln över det som blev ogjort under dagen är det hög tid att stanna upp och gruppera om.

Istället har jag börjat gå dit jag vanligtvis skulle köra. Förutom att det är nyttigt har jag gjort en stor upptäckt. Studierna har öppnat min ögon för omgivningen igen. Egentligen var upptäckten den att mina ögon varit halvslutna. Jag vet inte när jag slutade lägga märke till saker. När mina promenader var att jag dök in i mig själv och ömsom grubblade ömsom rensade tankar. Nu kan jag gå och bara vara i promenaden. Se mig omkring. Vara medveten.

Bland annat såg jag trädets öga. Jag har gått förbi det här trädet i åratal, men det har bara varit en del av växtligheten vid vägkanten. Ingenting jag noterat. Tala om att "inte se trädet för skogen"!

Till och med trädet himlar med sitt öga åt mig:

Jamän, hallåå - nuu ser du mig?

"Den äger frihet som förstår att rätt välja sina gränser"

Martin Kessel

Övning ger färdighet

Jag har ofta inspirerats av det andra gör. Jag har utvecklat idéer ur det jag sett andra göra. Och jag har också gjort samma hantverk som jag sett andra göra. Men när det gäller att rita och måla har jag alltid haft en sorts tvekan inför att kopiera.

En av mina lärare i konstskolan uppmanade oss att kopiera. Allt möjligt! Så lär man sig en massa tekniker. Och visst är det ju sant. De som tar pianolektioner sitter och klinkar på mästares verk (vem har inte spelat Fur Elise?) och då kallas det att öva, inte kopiera. 

Jag har nu kommit över min motvillighet att kopiera och börjat öva! Jag började med att försöka gestalta de underbra färgerna i en av Leonid Afremovs regntavlor. Leonid målar i olja (tror jag) och använder ofta kniv, jag målade i akryl. Akryl är en så tacksam färg för en nybörjare. Och förmånlig.

Leonid har en hel drös med tavlor jag älskar. Borde köpa större kanvasdukar och kanske försöka mig på olja...öva mera alltså.

Övning är den bästa av alla instruktörer

P. Syrus (85 f. Kr - 43 f. Kr)

Konst är konstigt

I fredags började jag mina deltidsstudier i bildkonst. På informationstillfället frågade en annan studerande vad man blir efter att man är klar med studierna. Läraren sade att hon ofta får den frågan, och också frågan om när man kan kalla sig konstnär.

"Man kan kalla sig konstnär när man beslutar sig för det", sa hon. "Men formellt bör man ha studerat konst i fyra år för att vara konstnär"

Vi hade en liten övning och allt kändes bra. Jag var upprymd när jag for hem. Jag berättade glatt om mina positiva känslor och slutade med att berätta om insikten jag gjorde på hemvägen när tankarna virvlade fritt i huvudet på mig. Nämligen att jag formellt kan kalla mig konstnär. Jag har en Major Degree in fine art fashion design från FIDM i Kalifornien...

Konstnär, smakade på ordet och log.

På lördagen fortsatte vi med en heldag av konst. Och uppgiften vi fick försatte mig i ett tillstånd där jag varken hittade inspiration eller teknik. Efter sex timmar, när det var för sent att börja på nytt, var jag besviken på mig själv för att jag har så svårt att ge upp, utan vill fortsätta fastän jag vet att det är kört. 

Jag är ändå glad. Vi är en fin liten grupp. Vår lärare är bra. Konstskolan är i ett vackert gammalt hus men underbara rum. Skavda, nermålade men levande rum. Mannen har köpt bra penslar åt mig och jag vet att man inte kan lyckas alla dagar. Så allt är ännu bra, men...vi väntar med det där ordet konstnär. Ok? 

Ju mer jag lär mig om konst, destu mindre förstår jag. Konst är konstigt. Egentligen är allt konst, det krävs bara att någon säger att det är konst, så är det så. Ett fågelhuvud i en kaffekopp är konst. Liksom en halvt byggd trädkoja i skogen. En svart ruta är också konst.

Hann ni tänka: "men du milde vad gjorde hon"?

Dethär konststycket är inte mitt, utan det stod vår kvicka lilla honkatt för. Åtta Lambi WC pappersrullar slitna i stycken på nolltid! När vi samlade ihop dem blev det vackert på något sätt. Konstfullt.

Den enda orsaken till att detta inte är konst, utan förstörelse, är att kattan inte försatt sig att vara konstnärlig. Hon hade bara en instinkt att döda. Eftersom vi (gudskelov) inte har möss, dödar hon toalettpapper...

På en konstfullt sätt.

Ibland är det enkla det svåra

Mannen och dottern kom helskinnade hem igår. Skönt att ha dem hemma. Skönt att trängas i soffan, istället för att ha den helt för sig själv. 

Det minsta projektet jag pysslade med medan de var på resa var att måla två nya tavlor till vardagsrummet. Kände att "Horses & Cowboys"-perioden nu kunde vara över. De tavlorna blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig.

Som tur är får man taveldukar väldigt förmånligt, så man kan kosta på sig att måla nya och byta ut dem ofta. Om man har inspiration till det alltså. Och tid.

Jag har länge fascinerats av de abstrakta moderna tavlorna som man ofta ser i möbelkataloger och i möbelaffärer. Ofta väldigt enkla, med enbart två olika färgfält.  Jag har aldrig förut målat något som inte föreställt något, men det ser ju inte så svårt ut.

Att måla avskalat ser nog lättare ut än vad det är, åtminstone för mig. Svårigheten låg främst i att få det att se färdigt ut. Och när jag tvivlade på det, började jag bearbeta och lägga till allt jag mindes att jag sett på tavlor och sedan var det svårt att veta när jag skulle sluta.
Det absolut roligaste var att bre på färg med målarkniv. Att våga förlora kontrollen över resultatet. Att inte låsa sig, utan komma ihåg att blir det pannkaka av alltihop är det bara att måla över (nu kanske det blev pannkaka ändå, men den här pannkakan kan jag leva med).

Vi har ett ganska speciellt "kyrkfönster" i vardagsrummet (vi bor i huset som mannens föräldrar har byggt). Kyrkfönstret kunde vara aning utmanande för en person med strikta inredningsåsikter, men för oss är det ett precis passande avbrott i  det konventionella. Nu beslöt jag att ta upp en av färgerna i fönstret, och det blev turkost.
Orden betyder egentligen ingenting. Det var bara sådana här "inne-ord", som skramlade till i huvudet när jag kom på att jag kunde lägga till ord och sedan funderade över vad jag skulle texta.

Först senare slog det mig att jag kanske måste förklara orden, och då skulle det ju låta fint om de hade en djupare mening. Jag tog ett par steg tillbaka, stödde hakan i handen och sa "hmmm??"...sedan märkte jag att tanken bakom förstås var "vår stig är en resa"...

Jag tycker om associationerna till medelhavet jag får av turkosa nyanser. Problemet är bara att jag fick den här inspirationen för sent på året...nu borde jag ha höstfärger, snudd på julfärger...

 Önskar er alla en fin början på veckan!

Rom: klimax och antiklimax

Vatikanenmuseét. Undrar hur många år man skulle få tillbringa där för att hinna se allt?? Alla detaljer, inte bara i konstverken, utan runt dem, i interiören...

Klädmodet står stilla i Vatikanen...liksom grundstenen för det manliga modet, Schweizergardets motto är: Tapper och Trogen (Acriter et fideliter). 

                               Motto: Tapper och trogen (Acriter et fideliter)

Som vanligt fängslades jag mest av kvinnorna i konsten. Tjejerna och jag uttryckte vår förtjusning över det sunda kvinnokropps-idealet, som syntes tydligt i såväl statyer som  tavlor. Runda kvinnliga former, små putmagar (pömppis:ar, som vi kallar det) och fylliga lår.

Vissa konstverk tilltalar mig mer än andra. Om det funnits en bänk framför denna kvinna, hade jag satt mig ner och försökt lista ut vad hennes uttryck och kroppsspråk säger...

Vatikanen är en enorm, liten stat. Enorm med tanke på allt som ryms på det lilla området.

Detaljer i ett marmorgolv.

Pigg turist.

Detaljer i ett tak.

Vy över en av parkerna. Fönstret erbjöd välbehövlig frisk luft.

Tyvärr måste jag säga att Sixtinska kapellet var en anti-klimax. Efter att ha gått runt i museet i 4 timmar och skyltarna innan alla rum/avdelningar gav möjligheten att skippa det och gå raka vägen till Sixtinska kapellet eller gå igenom det och sen vidare till nästa rum, som erbjöd samma valmöjlighet, hade förväntningarna byggts upp något.


I Sixtinska kapellet, påvarnas egna kapell, var det för mycket folk, för mycket prat, skratt och stampande. De otaliga vakterna gjorde det inte bättre när de gick runt och halv-hjärtat men högljutt ropade: "no photos" och "silence please". Det hade nästan en motsatt effekt. Kamerablixtarna bländade och sorlet bara steg. Läste att fotograferingsförbudet gäller tills 2019. Tills dess har det japanska företag som restaurerat freskerna ensam-rätt på alla fotografier. Antar att det var därför som vakterna var så nonchalanta med att förhindra fotografering.
Tanken på arbetet Michelangelo lade ner är ändå hisnande...liksom freskerna är fantastiska om man studerar dem i en konstbok...

Paus i Vatikancafét (det finns en orsak till de finurliga minerna, skall kanske avslöja den efter att Alexandra blivit konfirmerad...)

Nästa dag hade vi tur med vädret. Det började regna när vi var på väg till Panthenon - alla gudars boning. Det fullkomligen öste det ner. Perfekt tajmning - för enligt turisthadboken skall man gå in i Panthenon just när det regnar. Då strilar regnet ner genom öppningen i taket och rakt ner på det vackra marmorgolvet. Det låter ju kanske inte så märkvärdigt och vanligtvis har orden "regna in" en negativ ton...något man till varje pris vill undvika...
...men när man står där och tittar upp försvinner nojset, trängseln, lukten av blöta ytterkläder och för mycket parfym och man upplever en stillhet och en kontakt med något större. Resans absoluta klimax för sinnet.

Här finns känslan i tavlan av Adams skapelse, den som inte infann sig i Sixtinska kapellet. Vi fotograferade, men som äldsta dottern sa: den här känslan kan ingen fånga upp på bild. Gudomlig!

Händerna är dock knäppta bara för att försäkra väskan , inte av hänförelse, fast det ser ut så!

Och så den typiska turistfällan. Vi var medvetna om att undvika sådana här utklädda romare, men min man sa att vi bör upprätthålla våra traditioner och "utsätta oss för" åtminstone en turistfälla! Denna fotografering kostade oss 10  euro, men vi fick många skratt för den summan...

Ängel

Änglar förknippas med jul, inte påsk, men tycker ändå jag kan visa äldsta dotterns ängel nu. Denna gjorde hon också i konstskolan under skulpturveckan, och gav den till sin syster. Katterna finner den så lockande dock att jag hängde den över matbordet tills vidare...

Jag älskar hur tjejen får in så mycket känsla i det hon gör. Och också in de saker som är viktiga för henne; estetik, symboler och ord, ord, ord...
Ängeln har blivit instängd i en vacker bur men försökt fly, därav såren på kroppen...och blodet. Nu har han resignerat, sjunkit ihop...och endera accepterat sitt öde och tagit sin tillflykt till bokens värld, eller så samlar han krafter. Vilket som, ser jag det inte som han totalt har gett upp. 


Att acceptera är inte alltid att ge upp.