Mina säkra kort

Vändagen. Alla hjärtans dag. 

När Rebecka flyttade till Sverige för att studera tänkte jag inte så mycket på vad det egentligen innebar. Mina tankar var inte i ord, utan mera i bilder. För ett tag sedan insåg jag att hon inte flyttat till Sverige för att studera och sedan flytta hem igen. Det visste jag ju redan, men det tog så här lång tid innan jag vågade inse det. 

Att det att jag kunde krama henne varje kväll nu har ersatts av telefonsamtal och textmeddelanden och att det är så det kommer att vara största delen av den kommande tiden. Hur kan man vara redo för det? Jag gråter när jag tänker på att det finns så mycket mera jag skulle ha velat göra med Rebecka. 

Ibland plågar jag mig själv med tankar om att jag varit en dålig mamma. Tar till mig av undersökningar som visar att flickor får fel sorts beröm, och alls inte lika mycket beröm som pojkar. Om hur det påverkar deras vuxna liv och deras tro på sig själv.

Sedan tänker jag på den här tjejen, min dotter, som fastän hon inte längre bor med mig, har så fullständig koll på vad jag tycker om. Nästan så att hon läser mina tankar. Som alltid ger genomtänkta och personliga gåvor. Som ger av sig själv. Den bästa lyssnerskan. Och jag vet att där jag inte gjort mitt bästa, kan hon själv kompensera. Kanske inte idag, men någon dag. 

Till julen fick jag en receptbok av henne. Nu har jag börjat föra in mina favorit recept där. Jag tänker slopa alla mappar med tidnings urklipp. I receptboken har jag mina "säkra kort", mina signaturbakverk. Resten googlar jag.

Yngsta dottern bakade amerikanska chokladmuffins. De var så goda att jag tror jag åt pappret med. Receptet hamnade i boken, även om det är Alexandras signaturbakverk, inte mitt.

Alla hjärtans dag. Som jag inte firat i år. För att jag ännu vänjer mig vid att någon fattas mig.

Mina tjejer är mina största hjärtan.

Glädje

Jag ser in i framtiden. Jag ser mig själv som en bohemisk konstnär, håret i ostyriga lockar och långa kjolar som sveper runt mina bara fötter när jag går i trädgården och låter mig uppfyllas av inspiration...grannen hälsar "god morgon" och de otaliga armbanden på min arm skramlar mjukt när jag lyfter handen rakt upp och lojt vinkar tillbaka...morgonsolen glittrar i fönstren till min ateljé...brådskan har ingen boning här...

Ok, tillbaka till verkligheten. Det blir kanske inte precis så, men hur än det blir så blir det bra. Jag sökte till en  vuxenutbildning i bildkonst och igår fick jag meddelade att jag blivit antagen! Jag ser så fram emot att bli inspirerad! Jag ser så fram emot att hitta den konstart som känns riktig för mig...

Det är deltidsstudier och utbildningen tar 2,5 år. Ett par kvällar i veckan och ett veckoslut i månaden. Och fast min tid inte räcker till ens nu, oroar jag mig inte. Tiden kan vara som ett magiskt gummiband, man bara tänjer lite mera och så går det ihop. Det gör det oavsett om man stressar över det eller inte, så jag är bara glad!

Denna Kokeshidockan målade jag åt min dotter Rebecka till lillajul. Träfiguren hade ett hål i kroppen så i det rullade jag en papperslapp på vilken jag skrivit "Du är allt jag önskar av en dotter och tusenfalt till". Hon fick det precis i en stund hon behövde höra det.

Nu skall vi packa oss i bilen och köra söderut. På vägen till min syster hämtar vi Rebecka från färjan och sedan är familjen fulltalig och vi får fira jul med min systers familj. Ser så fram emot detta.

Önskar er alla en härlig jultid! Varmaste kramar, 

Ann-Mari

Saknar julen

Jag känner mig "upphängd och nersläppt". Tjejerna skrattar sig fördärvade när jag använder sådana uttryck. Det är sånt jag hört min mamma och min mormor säga. Roligast tycker de att det är när jag säger att någon (oftast jag själv) "far som ett skitigt streck". De vill att jag skall förklara det, men hur kan jag det? Jag kan inte ens föreställa mig detta flängande smutsiga streck, utan att skratta...

Varifrån kommer dessa idiomer (som jag antar att det är)?

Jag hade så mycket planer för december, och så smög sig månaden in medan jag ännu kämpade med November! 

Många i vår närhet är sjuka just nu och det skrämmer mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Mannen missköter (som vanligt) sin diabetes och jag oroar mig för de mest bisarra saker...som hur jag skall veta vilka verktyg som är hans egna och vilka som är jobbets om han inte skulle vakna en morgon...
Under båda mina graviditeter hade jag ett dygn av total dödsångest. Sådan där som griper tag om en så hårt att man tror att hjärta skall sprängas i bröstet och hur man än drar in andan, får man ingen luft. Detta är inte en sådan känsla. Mera en förlamande sådan. Det känns segt alltså.

Jag fullkomligt älskar julen! Men får ingen inspiration och ingen varm känsla när jag halvhjärtat pyntar hemma hos mig i år. Jag blir inspirerad av andras pynt, men på samma gång får jag ångest för att jag inte själv får tag i känslan.

Jag är en "kulissmännsika" - så jag ler och skrattar, och det är nog bara jag själv som vet att en känsla fattas. Nu vill jag bara att den människan som vet hur jag skall få tag i känslan dyker upp...tror att det är min saknade äldsta dotter. Det är så tomt utan henne...

DIY Bykstuga, del 1

Det största projektet jag hade medan jag var "home alone" för ett par veckor sedan fick jag inte färdigt då, eftersom det var ett projekt jag delvis behövde yrkesfolk till. Vi har ett 70-tals hus, och inget hjälpkök, så förr hade vi tvättmaskinerna i badrummet. Det var iofs inte helt fel medan tjejerna var små, för när man bök och torktumlade där var det alltid mysigt varmt när man skulle byta på och bada dem. De behövde inte dra ihop sina magra små kroppar av kyla.

När vi tog bort oljepannan och installerade fjärrvärme flyttade vi ut tvättmaskinerna i pannrummet. Med åren blev det litet av ett varmförråd där jag sparade allt från julgardiner jag aldrig någonsin mera skulle använda och mattor som inte passade in någonstans i vårt hus. I våras när "allt" gick sönder hos oss, blev det fuktskada i pannrummet och till följd av det ytmögel på väggarna. Det såg bedrövligt ut.

Nu tömde jag allt från pannrummet (som vi härefter skall kalla bykstuga) och mögeltvättade väggarna. Alexandra och jag målade alla ytor vita på nytt och sedan pikade hon loss den hemska plastmattan som fanns där.

Detta måste gå till historien som vår i pengar billigaste renovering någonsin. Målfärg hade vi hemma, likaså den rostfria bänken. Vi skulle köpa vita skåp från IKEA, men så hade mannens morbror just bytt ut sina köksskåp, och eftersom mannen har hjälpt honom med en del elektriska installationer fick vi skåpen gratis. Mannen har en kompis som är specialgolvläggare och i dennes fiskebåt har mannen monterat all möjlig navigationsutrustning, så kompisen gjorde epox- eller akrylyta på golvet i bykstugan som gentjänst.

Gammaldags hederliga tjänster och gentjänster alltså!

Och så blev det en stor vit vägg...
Den måste jag ju bara måla något på! Att byka är trots allt "no monkey business"...

...fortsättnings följer...

Ann-Mari

Pasta och manikyr

Ett rätt allmänt nutida problem är att man har så mycket grejer men så lite tid.

Jag gav mannen en pastamaskin i julklapp för ett par år sedan. Vi använde den i början, sedan blev den undansatt i ett skåp. Alltid nu som då sa vi: "åh, vi borde göra pasta", men det blev liksom aldrig tid till det. Sedan bad mannens bror att få låna den för att testa om det vore något de borde införskaffa och när vi fick den tillbaka blev den framme. Igår gjorde dottern pasta för första gången i sitt liv.

 Hon höftade pastadegen från några olika recept, och efter att hon lagt till lite extra mjöl efter första provmanglingen, blev degen helt perfekt.

Sedan gjorde hon en sås enligt den välbeprövade "man tager vad man haver" metoden. En halv burk Creme bonjour med vitlökssmak, lite grädde, stekt bacon och salt och peppar. Det blev så gott att jag kunde ha slickat lasyren av tallriken! Händigheten har denna 15-åring dels av mig, men känslan i köket har hon nog fått av far sin.

Märkte någon att hennes naglar ändrade utseende under pastaprocessen? Medan degen vilade limmade Alexandra på lösnaglar. Medan den färdiga pastan vilade målade hon proffsigt naglarna i svart och silver, så när vi åt var hon inte bara självlärd pastachef utan också manikyrist ;-)

Idag har vi varit på köpmansmässa i Jakobstad och nu skall jag slänga mig i soffan en stund. Veckosluten går allt för fort!

kram,
Ann-Mari

Halkar efter...

Att visa Halloweenbilder nu är lite som att börja julpynta i januari, men ibland kör bussen med tid bara förbi och lämnar en stående på hållplatsen med till hälften packad väska och en kappsäck full med stress...

Jag och mannen tillbringade Halloween med våra vänner i en kåta vid en liten insjö i Öja. I sju timmar satt vi och petade pinnar i brasan, grillade korv och pratade om livet. 

Röklukten stannade i håret genom flera bastuturer och hårtvättningar, men så stannade också den lugna varma känslan i bröstet.

Tjejerna och deras vänner hade fest med Cluedo-tema hemma hos oss. Rebecka var butlern och fixade ledtrådar till mysteriet.

Som tur var fick de så bråttom med allt annat att jag fick hjälpa till med dukningen och känna mig delaktig ;-)

Alexandra bakade cupcakes och dekorerade dem inspirerad av Halloween...

"När katten är borta..."

Nu skall jag visa vad jag gjorde när jag var ensam hemma. Våra sovrumsmöbler är från århundradet "svärdet och stenen", eller ca 20 år gamla. De har blivit den där gula träfärgen som jag avskyr. Men eftersom jag mest "blundar" i sovrummet, har det gått att blunda för, men nu kom det till en punkt när jag tänkte att jag prövar fixa dem - misslyckas det var det ändå hög tid att köpa nya...

Så här gjorde jag:

1. Tvättade av alla ytor

 2. Slipade bort den gamla lackytan. Jag var inte noga med att få bort alla skavanker, för jag eftersträvade inte ett perfekt resultat. Borstade av och torkade med fuktig trasa. Jag spacklade enbart ett par stora gropar, alla andra skråmor fick vara.

3. Ett bra tips är att tejpa fast bortskruvade skruvar någonstans på möblerna...här talar erfarenhetens röst

...för om det ser ut såhär i era mäns garage också (detta är den mest städiga hyllan - jag kan ju inte hänga ut honom helt här på bloggen), kan det vara en utmaning att hitta dem senare om du lägger dem där...

4. Grundmålade med en häftgrundfärg. Jag besparade mig omaket att måla inuti möblerna, det är bara jag som ser insidan på dem.

Har ni inte katt, kan ni nu hoppa direkt till punkt 6.

 

5. Har ni katter kan det vara skäl att kontrollera att ingen av dem slinker in i garaget och är instängd där medan grundfärgen torkar...

Det var både tur och otur att kattan, efter att ha varit uppe på den nymålade skänken, sprang omkring i garaget. Tur därför att hon då nötte av största delen av färgen, och det jag behövde putsa av hennes tassar senare inte gjorde henne helt rabiat. Otur därför att jag måste gnugga bort alla märken, för garagegolvet är ganska nylagt och jag tror inte mannen skulle uppskattat tassavtrycken.

6. Jag ville inte att möblerna bara skulle vara "målade möbler", åtminstone inte i en intetsägande grå färg, så jag googlade gråa möbler och hittade ett kök där de hade slipat bort den målade kanten på lådorna (skulle jag hitta det på nytt eller minnas var sidan var skulle jag länka dit). 

Har ni fått en Dremel i julklapp men inte hunnit använda den ännu kan ni pröva på följande:

7. Jag slipade enbart bort kanten på 80-tals dekoren, inte kanterna, och tyckte att det räckte. Som ni ser är fötterna inte fixade. Fötterna är så fruktansvärt fula att jag inte hittade på någon makeover åt dem. Mannen sa att han har fötter i rostfritt, vi skall testa dem.

 Ja, så här ser vårt sovrum ut. Ljuset på nattygsbordet är foto-rekvisita. Vi kan ha oskyddade ljus enbart på matbordet när vi äter, för katterna fascineras av lågor och verkar inte inse riktigt hur långa deras morrhår är.

Måste ännu få bort den rysliga persiennen. Jag borde skaffa gardiner, men gardiner ger mig ångest. Inte det att ha gardiner, men att skaffa dem. Min lillasyster syr och byter gardiner en gång i veckan, men jag kan inte besluta mig för hurudana gardin passar någonstans. Just nu har vi faktiskt bara gardiner i Alexandras rum.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att sovrummet är mannens domäner. Här ligger han och ser sina TV-program om mumier de gräver upp i Egypten och hur världens största byggen blir till eller så spelar han på Playstation.
Då kan ni säkert lista ut på vilken sida han sover?
Vi borde ha fixat en sänggavel genast när vi gjorde oss av med den stora träsängen mannen hade byggt!

Syprojektet var sex kuddar i ljusturkost tyg - allt kan ju inte vara grått!

I en annan värld kunde man ha placerat fina prydnader på skänken och kanske täckt in TV-kablarna, men det måste ju synas att jag är gift med en elektriker...ni vet: "skomakarens barn..."

Alla tillbehör till spelen måste finnas nära till hands. För ratten har mannen byggt en ställning. För att kunna köra drar han ut min låda med trosor och lägger den på golvet för att skjuta in rattställningen där...mannens domäner som sagt!

Ikväll skall vi köra till grannstaden och se om vi får biljetter till premiären av Skyfall och på hemvägen skall vi plocka upp en efterlängtad Sverige-emigrant. Rebecka kommer hem på höstlov. Jag har inte sett henne på flera månader...hjärtat mitt.

ha en fin fredagskväll,

Ann-Mari

Mig lurar du inte...alltid

"...sugar and spice and all things nice.
That´s what little girls are made of"

Och visst är dom de. Mina kramgoa, vänliga och hänsynsfulla tjejer. Mina tjejer med hjärtat väl synligt på ärmen och famnen full av empati.
Men de är också gjorda av så mycket mer. Så mycket djup, insikt, vetskap, initiativ och påhittighet. Humor och också bus. Och absolut inte att glömma: problemlösningsförmåga!

Igår kväll satt Alexandra och gjorde matteläxan i vardagsrummet, medan vi såg på Criminal Minds (dagens ungar har enormt stor simultankapacitet!). Hon märkte att hon behövde en linjal, och frågade:
"Har vi en linjal?"
När man översätter det i mamma-translatorn blir det:
 "Mamma, kan du hämta en linjal åt mig?"
Jag låtsades inte förstå frågans verkliga innebörd och svarade:
"Jo, i hyllan i Rebeckas rum". 
Dottern blev inte nedslagen av att hon misslyckats med sitt sluga trick, utan bad mig sonikt hämta den, för hon orkade inte. Detta följt av ett litet fniss och den berömda "valp-blicken"
"Du får nog hämta den själv", sa pappan, som försvarar sin kvinna mot all form av ondska

Jag såg hur dottern fick en snilleblixt och i nästa stund mätte hon det hon skulle mäta i häftet med iPhonen. Hon fick idéen att kolla om det fanns en sådan app - och det gjorde det naturligtvis! Vad finns det inte app´ar för?

I den här situationen är man liksom vapenlös. Man vet inte om man skall berömma barnet för att det är kvicktänkt eller banna det för lättja...

gammal bild, ung tjej - men med väl inövade "puppy-eyes"

Glad fredag!

Inte klar med sommaren

Jag är en optimist. Tills i morse trodde jag att det ännu kommer en sensommar. Att vi får värme. Men när jag gick ut till bilen i sandaler och kortärmad blus tyckte jag nog att det var lite kyligt om tårna och håren på armarna stod rätt ut. Mätaren i bilen sa att temperaturen ute var 4 grader. Plus. Det är ofta 4 grader plus på vintern också. Då kallar vi det blidföre.
Jag tror att jag får sluta gå i öppna sandaler nu. För när jag körde till jobbet såg jag hösten. Dimman låg tjock på åkrarna och vällde ut över vägen och solen var orange och låg och förblindade bilförare som körde mot nordost.
Det är just ur den sortens dimma jag föreställer mig att skogens konung plötsligt kliver ut. Och jag kisar och försöker fokusera på skuggorna i dikesrenen istället för det vackra silverglittret i gräset, för jag vill inte vara med om en älgkrock. Men jag ser hösten. Jag ser spindelväven och naturens skiftning från grönt till gult. Luften är klar och krispig och för att tro att det ännu blir sensommar räcker det inte med att vara optimist, man behöver leva i förnekelse. Och det skall inte jag göra, jag skall fokusera framåt.
Så nu blir det att plocka fram strumpor och skor.

Vårt hem har nu varit utan Rebecka i två veckor och igår kväll funderade jag över när det kommer att kännas naturligt att inte ringa henne varje dag. När kommer jag att känna tillförsikt om att hon är ok även om jag inte hör hennes röst och alla nyanser i den dagligen? Kommer det att vara en naturlig övergång när den smärtfyllda saknaden övergår i en mera stilla tomhet?
För även om vi har en nära relation, ser jag inte oss ha kontakt dagligen resten av livet. Jag är igen telefonpratare. Isåfall behöver jag ha något att göra som går att kombinera med att prata i telefon. Tyvärr tycker jag att tiden jag kör bil kan simultanutnyttjas till att prata i telefon, fast jag vet att man inte borde. Pratar jag hemma går jag runt och plockar byke, matar katterna, vattnar blommorna och sånt. Och när jag inte kommer på något mera att göra med en hand säger jag "nåja, men vi hörs igen snart då"...

Ännu fattas hon mig så det skär i bröstet...

Med brustet hjärta från Nässjö till Gränna

...när vi lämnade av Rebecka vid skolan för att köra till Stockholm och nattfärjan till Finland kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Mitt modershjärta slets i bitar och jag hulkade och grät.  Mannen bad mig sluta, för min uppgivenhet smittade av sig på honom och han fick svårt att se köra...Men det gjorde så ont i hjärtat att jag inte kunde sluta...

Vi stannade i Gränna för att äta. Lite liksom en baby slutar gråta om man skramlar med något framför den, fick en vacker portion plankstek mig att sluta snyfta. Oxfilé, bacon, mozzarellasticks, pomme duchesse och bearnaise sås...på planka! Precis som förr på Sverigebåtarna...

Vi satt på en hamnkrog. Solen värmde och vattnet var som marinblå sammet och båtarna var vita. Ibland skall båtar inte ha någon annan färg än vitt. Liksom sjöbodar skall vara röda. 

När vi körde vidare mot Stockholm somnade jag. Senare skickade Rebecka ett textmeddelande som fick mig att känna lättnad. Hon skrev att hon sitter ensam i sin lilla lägenhet, äter pizza och ser på film och det känns konstigt, men ändå så naturligt. Där satte hon ord på virrvarret av tankar i mitt huvud. Det känns konstigt, men också naturligt.

Nu skall jag försöka låta bli att googla hur mycket det skulle kosta att åka till Nässjö nästa veckoslut!

Redo eller inte...

...nu kör vi.
Bilen är fullpackad. Vi skall köra vår äldsta dotter till Nässjö i Sverige där hon skall börja studera...
Hur kommer det sig att det känns så plötsligt och oförberett att ens barn flyttar hemifrån, trots att man förberett sig på det sedan de föddes?

Jag har skrivit ett långt brev åt henne som jag skall ge när vi åker hem igen och lämnar henne att påbörja en ny fas i sitt liv. Och gjort ett "mamma vet"-häfte med tips, knep och råd. Mera redo än såhär kan jag inte göra henne.

Det är spännande nu....

Oskuldsfullhetens tid

Om en dryg vecka flyttar min äldsta dotter Rebecka till sin nya studieort. Jag vaknar på nätterna och grubblar på vad jag glömt att lära eller berätta för henne. Inser att i detta skede, när hon själv är spänd inför att flytta hemifrån, är det inte rätt tillfälle att varna för "fula gubbar" och "främlingar" längre :-). 

Jag kan bara hoppas att hon inte råkar på någon som ser hennes snällhet och oskuldsfullhet som något man kan utnyttja.

Jag var inte bara oskuldsfull, jag var rent ut naiv (tänkte använda "blåögd", men förutom att det är ett lite märkligt stereotypiskt uttryck, är jag inte ens blåögd, så jag avstår och använder naiv) när jag var ung. När jag som 19-åring, från en liten byhåla, reste till USA och blev erbjuden "coke" på gatan, trodde jag helt seriöst att det var läskedrycken de pratade om. 

Tiderna, och framför allt informationsflödet, har ändrats sedan dess, men helt säkert kommer Rebecka också att uppleva saker varken vi eller "den andra föräldern"; internet, kan förbereda henne för.

Igårkväll började det underbara barnet packa. Hon är 17 år, och började med att packa det viktigaste, det hon inte kan leva utan: sina böcker. När jag kom in i hennes rum och såg staplarna med böcker hon plockat fram, måste jag hjärtlöst påminna henne om att vi reser med personbil, och att hon behöver annat än böcker också. "När du sållat bort hälften, och tycker att du har de du inte klarar dig utan, måste du sålla bort ytterligare hälften". Det var rörande att se henne trycka böckerna hon måste avstå från till bröstet och sucka. 

Jag hjälpte henne med att gå igenom lite pappershögar. En massa skrivhäften, ritblock och pennor måste hon också ha...

Om vi, när vi skall packa allt i bilen, hamnar i en situation där allt inte ryms med och hon måste tänka om, är det säkert kläder hon avstår från. Smink och smycken har hon minimalt av och äger inte ens en hårfön eller en locktång.

Hon är en tjej man inte kan säga "only pack the bear necessities" till, men inte på grund av skor, kläder och accessoarer utan för att utöver böckerna skulle nog hennes katt Bobbo-björnen vara med i väskan också. Om det bara gick.

Som tur är har vi, i vår stora godhet, erbjudit att ta hand om honom...uppoffra oss (här gör jag den där överdrivna dramadrottningsgesten och för baksidan av handen till pannan, för sanningen är ju den att vi alla är så förtjusta i den lilla busen)

I flera dimensioner

Min äldsta dotter har en gymnasieperiod på Nordiska konstskolan just nu. Hon stortrivs, och det förstår jag. Det är lite "Fame"-stuk över hela skolan. Och tänk att få hålla på med konst hela dagarna!

Rebecka, min Hibiskusblomma, är otroligt skicklig på dimensioner. Det jag ser i hennes skulpturer är en enorm känsla för helheten, för det dolda och för djupet. Det återspeglar också hur hon är som människa. Hon har alltid liksom levt i flera dimensioner. Det är just där på gränsen till det som inte är verklighet för andra, som den absolut vackraste konsten finns. Det är där orden blir så kristallklara och bräckliga. Och där konstverken har budskap.

Under veckan de hade skulptur gjorde hon flera alster. Denna fick jag. Jag fascineras av att det inte bara är en blå man som med slutna ögon sitter på en sten och spelar på fiol, utan att det är en individ, som är helt uppslukad av och innesluten i skönheten i tonerna hans stråke framkallar.

När man har två tjejer som gått i bildkonstskola sedan de var sex år, blir det en hel massa "konstverk" i skåpen. Jag är lite kluven med detta. Mycket av det är så vackert att det borde vara framme, men jag är tyvärr inte mycket för prylar och dekorationsföremål. Önskar jag kom på ett sätt att kombinera detta.

Ett konstverk jag ofta har framme är hunden Rebecka gjorde på en keramik-kurs 2006, när hon var 10 år. Kursdragarens egen hund stod modell, och jag är hänförd över att dottern kunde återskapa den rörliga modellens karaktär, utseende och proportioner så tredimensionellt. Dessutom är färgen härlig.

Men hon är inte bara "bohemisk konstnär" som "flummar" hela dagarna i konst-salar tillsammans med andra ungdomar med stora visioner...hon kan göra våfflor också! På våffeldagan åt vi frasiga våfflor med grädde och jordgubbar.