Ibland gör jag inte som planerat

Mina krukor gapar lika tomma nu som när jag plockade fram dem i våras. Ibland räcker inte tiden till. Eller inspirationen. Jag har beslutat att inte ta stress av det. Terrakottakrukor är dekorativa i sig själv.

 Jag har faktiskt tillbringat mera tid än vanligt i solen på terassen med en bok i handen. Jag brukar inte trivas länge stilla i solen, men i år har jag  känt ett behov av sol. Mannen tycker att jag är bra på att lyssna på andra. Gråtdocka, kallade han mig. Jag tycker att jag är bra på att lyssna på mig själv och min kropp. Så jag har plöjt igenom rätt många böcker slappande i vågrätt läge denna sommar.

När vi byggde terassen ifjol var jag mest glad över att den hade en trappa. Genom hela mitt liv har jag föredragit trappor framför solstolar. Jag tror att det beror på min smått stressiga duktiga lilla själ. Om jag sätter mig ner på trappan med en kopp kaffe känns det mera som en vilopaus, hur länge jag än sitter, än om jag skulle sjunka ner i en mjuk Baden-Baden.
Men i år har min själ också vilat. Jag har ofta lyckats tysta rösten som hela tiden uppmärksammar mig på arbeten som kunde göras. Jag har ansträngt mig för att lyssna på rösten som viskat om sida efter sida med fängslande ord...

We must be willing to let go of the life you have planned,

so as to have the life that was waiting for us. 

Joseph Campell

Friskt vågat - inget vunnet

Som ni märkte lekte jag lite med designen på bloggen...

Det slutade med att bloggen nog var "dynamisk" som det stod i mallen, men nog så svårhanterlig! Det tog mig  oändligt med tid att lista ut hur jag själv skulle logga in :-)

Jag var lite harmsen över min okunnighet, och besökte inte heller mina vänner med fungerande bloggar...nu är jag tillbaka och skall titta in hos er! Jag har försökt återställa ordningen här också.

Visdomsorden jag skrivit på svarta tavlan på terrassen passar in tycker jag. Fast man vågar göra något är det ju inte garanterat att man lyckas med det man föresätter sig, men vågar man inte behöver man inte heller hoppas på att något skall hända... 

Önskar er en skön måndag!

Att se ett träd

Jag har hyrt ut mitt medlemskap till gymet. Det finns helt enkelt inte tid till det nu när jag har skola två kvällar i veckan och dans på måndag. Jag kan inte sprida ut mig så brett, för jag märker att jag hela tiden drar in på sömntimmarna för att hinna med allt jag vill göra. Det är inte lätt för mig att prioritera. Jag är vanligtvis en sådan där envis kvinna som  bara gnor på...men när man somnar på kvällarna med ett stressmoln över det som blev ogjort under dagen är det hög tid att stanna upp och gruppera om.

Istället har jag börjat gå dit jag vanligtvis skulle köra. Förutom att det är nyttigt har jag gjort en stor upptäckt. Studierna har öppnat min ögon för omgivningen igen. Egentligen var upptäckten den att mina ögon varit halvslutna. Jag vet inte när jag slutade lägga märke till saker. När mina promenader var att jag dök in i mig själv och ömsom grubblade ömsom rensade tankar. Nu kan jag gå och bara vara i promenaden. Se mig omkring. Vara medveten.

Bland annat såg jag trädets öga. Jag har gått förbi det här trädet i åratal, men det har bara varit en del av växtligheten vid vägkanten. Ingenting jag noterat. Tala om att "inte se trädet för skogen"!

Till och med trädet himlar med sitt öga åt mig:

Jamän, hallåå - nuu ser du mig?

"Den äger frihet som förstår att rätt välja sina gränser"

Martin Kessel

Övning ger färdighet

Jag har ofta inspirerats av det andra gör. Jag har utvecklat idéer ur det jag sett andra göra. Och jag har också gjort samma hantverk som jag sett andra göra. Men när det gäller att rita och måla har jag alltid haft en sorts tvekan inför att kopiera.

En av mina lärare i konstskolan uppmanade oss att kopiera. Allt möjligt! Så lär man sig en massa tekniker. Och visst är det ju sant. De som tar pianolektioner sitter och klinkar på mästares verk (vem har inte spelat Fur Elise?) och då kallas det att öva, inte kopiera. 

Jag har nu kommit över min motvillighet att kopiera och börjat öva! Jag började med att försöka gestalta de underbra färgerna i en av Leonid Afremovs regntavlor. Leonid målar i olja (tror jag) och använder ofta kniv, jag målade i akryl. Akryl är en så tacksam färg för en nybörjare. Och förmånlig.

Leonid har en hel drös med tavlor jag älskar. Borde köpa större kanvasdukar och kanske försöka mig på olja...öva mera alltså.

Övning är den bästa av alla instruktörer

P. Syrus (85 f. Kr - 43 f. Kr)

Twas the night before Christmas...

Twas the night before Christmas 

when all through the house

Stojade glada släktingar

Ingen tog paus

The children were NOT nestled

snug in their beds

en kusinskara var samlad

som sällan tillsammans blir sedd...

The moon on the breast 

of the new-fallen snow

i ångan från badet

och lyktornas ljus-show

(nu i takt med Rudolf...)

Men en mörk julaftonskväll

Tomtemor hon sa:

Vill du inte bada säg,

uti tunnan nu med mig?

Allt sen den dan var vi rena

för vi satt så länge där

I snön kylde vi barm och bena

och baken den blev riktigt skär

 (och så lite Tipp-Tapp, och sedan Nu är det jul igen...)

Snälla folket låtit maten rara, ma-aa-ten ra-a-ra

Stå på bordet åt en tomteskara, tom-te-ska-a-ra...

För det var inte sant, för de var inte sant

dom åt själva upp den!

(och så Rydbergs Tomten...)

Midvinternattens köld var hård

inne värmer ljusen och skratten

ingen sover på systers gård

det var den verkliga uppesittarnatten 

Månen vandrar sin tysta ban

snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

och enbart katten var naken

(skojade lite: denna kattfröken och hennes bror var inte med, dem träffade vi hos min lillasyster på dagen. De är en allergifamilj, men har nu skaffat två don Sfinxer. Jag hade sett fram emot att hålla en sådan katt, och blev positivt överraskad. Men...nog blev en del av mitt hjärta ändå hos min storasyster kattungekull. Hon har Maine Coon katter, såsom min Otto, och en av ugnarna är en silvertabby hona...en sådan som jag länge suktat efter...suck!)

Dan före julafton lyckades min syster samla ihop snudd på hela min familj till en myskväll. Mina föräldrar, mina båda systrar med män, min bror med fru, alla syskonbarn, några tillkommande och även lillasysters bonusbarnbarn. De enda som fattades var mannens äldsta döttrar.

Vi åt, pratade, skrattade och badade i vildmarkstunna. Vilket perfekt sätt att tillbringa dagen före julafton! O

Mina döttrar fick ta igen en massa förlorad syster-tid...

The best of times!

Önskningar som slår in...

...vare sig man vill det eller inte...

1985. Jag och min amerikanska väninna hade just anlänt till Rom. Aningslöst satt vi turvis på kanten till Trevi-fontänen och kastade våra mynt över axeln, som man bör för att förstärka sin önskan om att få återvända till staden, dit alla vägar leder. Efter några dagar av mardrömsaktiga upplevelser, åkte vi därifrån och svor på att aldrig återvända. Vi skämtade om vi borde fara till fontänen och leta upp våra mynt och sätta dem tillbaka i fickan...

2012. Mycket vatten har flutit under broarna. Jag har förändrats och mognat - och så har även Rom. När jag nu, efter ett par dagar i Rom med min fina familj,  åter satte mig på kanten av den berömda fontänen och kastade ett mynt över axeln, var jag säker på att jag ville att min önskan går i uppfyllelse. 

Önskar er alla en fin Valborg! Jag tror jag skall köpa mig en ballong, för säkerhets skull...för som Nalle Puh säger:

"Ingen kan vara nere med en ballong"

Ängel

Änglar förknippas med jul, inte påsk, men tycker ändå jag kan visa äldsta dotterns ängel nu. Denna gjorde hon också i konstskolan under skulpturveckan, och gav den till sin syster. Katterna finner den så lockande dock att jag hängde den över matbordet tills vidare...

Jag älskar hur tjejen får in så mycket känsla i det hon gör. Och också in de saker som är viktiga för henne; estetik, symboler och ord, ord, ord...
Ängeln har blivit instängd i en vacker bur men försökt fly, därav såren på kroppen...och blodet. Nu har han resignerat, sjunkit ihop...och endera accepterat sitt öde och tagit sin tillflykt till bokens värld, eller så samlar han krafter. Vilket som, ser jag det inte som han totalt har gett upp. 


Att acceptera är inte alltid att ge upp.

Love what you do - do what you love

Det var en usel dag på jobbet i förrgår. På arbetet vill jag ha tydlig arbetsfördelning, för jag vet att det blir minst strul och folk tar mest ansvar för sitt arbete då. Chefen har inte samma åsikt, utan kommandon strös hur som helst. Det betyder ju att ingen har koll på hela bilden, och när något går fel vill ingen ta på sig ansvaret för det. Då blir det bokstavligen så att när "skiten träffar fläkten, flyger den omkring precis hur som helst". Och i förrgår flög skiten!

Jag var så upprörd och arg så jag grät när jag kom hem. Yngsta dottern Alexandra var den enda som var hemma och hon kom och kramade mig. Senare sa jag åt henne: "se till att du skaffar en sådan utbildning att du kan jobba med det du vill, och att du kan byta jobb om det behövs!"

"Oroa dig inte", svarade hon, "det skall jag". Och med den underbara tillförsikten unga människor ofta har, berättade hon om hur viktigt det är att göra något man tycker om, och som är roligt. Det finns också många vuxna som tar detta som en självklarhet. Jag kan inte säga att jag avundas dem, för jag har också en möjlighet att välja. Den är bara begravd under bråten av lån, försiktighet, obeslutsamhet och krav. Men jag beundrar dem.

Igår vid middagen blev det prat om arbeten. Då sade Alexandra att hon skulle vilja bli en sån som klär ut sig som sjöjungfru och simmar med fiskar i ett stort akvarium. VAD?? Finns det ett sådant jobb?

- Jag som tyckte vi hade en förnuftig diskussion dagen innan!

När hon sedan fortsatte med att säga att det då inte skulle få finnas fiskar, för dem är hon rädd för, frustade jag av skratt. Hon konstaterade att detta alltså inte kunde bli hennes yrkesval, men om hon hade ett hotell (låter genast mycket bättre, eller hur?) skulle hon i receptionen ha ett stort akvarium med fiskar och en sjöjungfru. När jag såg visionen var den vacker - orealistisk (hurudana arbetsvillkor skulle en sådan person ha?), men vacker.

Hon kommer att hälla kallt vatten över mig för det här inlägget! När man valt att skriva om sitt familjeliv på nätet, får man ofta höra av sina tonårsdöttar: "du skriver inte om det här på bloggen sen!". Jag tar nu risken, för innuti denna vackra, coola och smått gotiska tjej, finns fortfarande den lilla busungen med glitter i ögonen och ett skratt som smälter isberg...

...en tjej som förlåter lätt och älskar sin mamma till månen och tillbaka ;-) fredag igen, hörni! Ha det fint,

Ann-Mari

Bänkskuddardag

Jag vaknade tidigt och läste några bloggar medan jag åt min frukost. Jag blev förfärad och ledsen när jag på Malenami´s blogg läste om årets bänkskuddardag (penkkis) i det som nu är min hemort. Äldsta dottern går i den skolan, men jag förstod aldrig att fråga hur dagen var. Undrar vilken sten jag gömt mig bakom, som så totalt missat i vilken riktning festligheterna runt abiturienternas sista skoldag, har barkat! Jag gick genast och väckte dottern och frågade henne om ingen tog tag i det att det hängde lappar med personliga kränkningar runt i skolan? Nej, tydligen inte. En lärare hade uttryckt sin besvikelse över att så många lappar var så negativa! Men ändå fick de hänga kvar...

Dottern sa att det fanns en massa positiva och rara lappar och plakat också. En eloge till de unga vuxna som valde en positiv linje!

Jag hade gråten i halsen med tanke på vad dessa ungdomar utsätts för, och men dotterns långa historia av mobbning och utfrysning var jag rädd att fråga, men jag måste: "Fanns det några lappar direkt riktade till dig?" Det nekande svaret fick mitt hjärta att sjunka av lättnad. Vilket inte betyder att det inte gråter för de andras skull...

På Institutet för de inhemska språkens hemsida beskrivs penkkisen såhär:

Det är en dag då glädjen och spralligheten flödar. Abiturienterna klär ut sig på olika fantasifulla sätt, åker omkring på stan i lastbilar prydda med mer eller mindre fyndiga deviser och kastar godis till alla nyfikna som samlats för att titta på.

Det är så jag minns den tiden. När övergick rättigheten från att vara sprallig och fira att man "slutar nöta skolbänken" till att obehindrat göra personliga påhopp? Och vad säger detta om de av abiturienterna som gör såhär? De är trots allt i 18-års åldern, alltså myndiga. Myndiga personer med rätt att rösta, köpa och köra bil, gifta sig, skaffa eget pass, köpa svaga alkoholdrycker och t.om spela på penningspelautomater(?)...

Jag älskar positiva budskap, även om de ibland blir snudd på kliché-aktigt! Man kan inte få för mycket "happy, happy, joy joy" i livet. Jag har två låtar för alla ungdomar som idag är ledsna och känner sig utsatta. Lite country&western med sköna Tailor Swift. Budskapet: Det blir bättre!

You, with your words like knives and swords and weapons that you use against me

You have knocked me off my feet again got me feeling like I'm nothing

You, with your voice like nails on a chalkboard, calling me out when I'm wounded

You, pickin' on the weaker man

Well, you can take me down with just one single blow

But you don't know what you don't know

Someday I'll be living in a big old city

And all you're ever gonna be is mean

Someday I'll be big enough so you can't hit me

And all you're ever gonna be is mean

Why you gotta be so mean?

Och så en sprakande egoboost med Katie Perry med budskapet: Du är mer än värdefull, du är självlysande!

You just gotta ignite the light

And let it shine

Just own the night

Like the fourth of July

'Cause baby you're a firework

Come on show 'em what your worth

Make 'em go "oh, oh, oh!"

As you shoot across the sky-y-y

Önskar att om man inte kan vara snäll mot alla, kunde man åtminstone låta bli att vara elak!

Kram på er!

GDS projekt

När tjejerna var små hade jag märkligt nog mera tid för handarbete än nu. Mitt hantverkande har alltså aldrig egentligen begränsats av tjejerna, utan snarare av hur jag själv fördelar min tid. Då sydde jag flera lapptäcken med ganska invecklade mönster. Nu vill jag ha flera lapptäcken till terassen till sommaren, men gärna rätt simpla.

Själva idéen med lapptäcken är ju ursprungligen att ta tillvara tyg som blir över från annan sömnad och att återanvända gamla kläder. Att ta vara på allt. Nu är jag rätt duktig på att föra till insamlingar och skänka bort, så nu när jag behövde bomulls-skjortor fick jag åka till Röda Korsets loppmarknad (dit jag själv för kläder) för att köpa skjortor för ett par euro. Välgörenhet i liten skala.

Största problemet var att komma överens om mönstret lapparna skulle bilda.

Slutligen kompromissade vi och så är det bara att börja sy...

Om man letar efter sin katt, är det bara att börja med ett projekt, och vips har du en nyfiken hjälpreda! Gör-det-själv blir till Gör-det-med-katt

Ann-Mari

"Upp som en sol, ner som en pannkaka"

...är ett ordspråk min mamma ofta använder. Det beskriver förundransvärt bra hur jag kände mig, först efter akvarellkursen (Yes!) och sedan efter att ha deltagit i en Croqui-ritar kväll förra veckan(OMG!)

När musikern Anne Grete Preus sa "Att skapa utan att sprida det vidare är lika meningslöst som att tala utan att någon hur" syftade hon nog inte på all sorts skapande...men jag visar ändå.

Croqui-lektionen måste ha varit en super-extra avancerad fördjupad kurs. Modellen slängde av sig badrocken och så intog hon en posé, efter 15 sekunder flyttade hon sig till en annan del av rummet och intog en ny posé och efter 15 sekunder flyttade hon...ja ni fattar...jag hann knappt rita en navel på den tiden!




Efter detta stressfyllda uppdrag kom en ny utmaning. Modellen stod med fötterna på ställe, men rörde i slow-motion överkroppen. Vi skulle rita av denna rörelse i en och samma bild...ja, det gick ju såå bra såå...



Hade det inte varit en lektion främst riktad till de unga konststuderande på skolan, vilket betydde att vi satt på golvet, hade jag nog tagit mina pennor och gått. Men när en medelålders tant väl satt sig ner i skräddarställning, stiger hon inte upp i första taget!

När modellen till sist lade sig ner, och vi fick några minuter på oss att skissa, var jag så jäktad att jag varken hade grepp om proportioner eller skuggning...



Men "skam den som ger sig", som min mamma också brukar säga...jag skall försöka hinna på en lektion nästa vecka också!

glad fredag!
kram, Ann-Mari

Ordspråk: Hur mycket du än försöker kan du inte döpa en katt.

Vi har ett problem. Neej, katten med isbjörnstassarna är inte problemet! Problemet är hans namn.

Igår var Mannen och jag och skrev överlåtelsepappren för unga herrn och fick samtidigt lite (läs: ytterst lite) bakgrundsinfo om honom. En socialarbetare/assistent hade ringt flera gånger om en klients otaliga katter som for illa. Det var frågan om så många katter att Kotipesä (kattpensionatet/katthemmet) inte kunde ta emot dem. Efter påtryckningar gick de med på att ta 3 stycken unga hon-katter som sades vara rätt tama. "Isbjörnstassen" var en av dessa honor, och döptes till Usko (Tro), tills de insåg att han var en kille och då blev han Uuno (efter Uuno Turhapuro, finsk TV-rollkaraktär). Han var tamast av dem alla, och väldigt kelen, och kunde efter ett veterinärbesök, där han konstaterades frisk och kastrerades, sättas upp till adoption.

Honorna ville man inte gå in och nosbuffas med ännu, men personalen arbetar med att få dem tama också.

De säger att han blivit kastrerad, men jag undrar vagt om det stämmer...tycker nog att bjällrorna sitter kvar! "Isbjörntassen" är snäll, näst intill på gränsen att vara godtrogen, men när jag försökte titta närmare på hans privata delar, smättade han till mig...Med mjuk tass, i och för sig, men jag beslöt ändå att låta honom vänja sig vid oss innan jag gör det på nytt.

Han reagerade inte mot Danja, vår hund, utan gick bara rätt fram och nosbuffade henne. Vår äldsta hane, Saimon (ragdollen) morrar åt ynglingen, men det håller på att gå över, och "Isbjörnstassen" bryr sig i vilket fall inte. Han bara går dit han anser sig vara på väg. Men vad skall han heta? Han är söt som en nallebjörn (Teddy) och tjejerna kallar honom Bobboooo...

Han sover med äldsta dottern, som när hon hörde om hans bakgrund utbrast: "I have a broken kitten..."

Nu får han kärlek

Drömma om eller planera för morgondagen

Jag borde fatta beslut. Jag borde göra upp en plan och följa den.

I Mindfulness metoden finns det ett begrepp som heter Beginners Mind. Det betyder förenklat en accepterande inställning, fri från förutfattade meningar och en naturlig nyfikenhet. Alltså det som små barn har.

Jag ser visdomsorden "Dröm om morgondagen, Minns gårdagen, Lev idag" tydligt. Men det som inte står skrivet är att drömmarna är fyllda av oros-tankar, att minnena speglas av misstag gjorda och att de dagliga rutinerna ibland kräver så mycket att man helt enkelt inte hinner njuta av ögonblicket.

Jag undrar hur mycket mental träning det skulle krävas för att i tankarna kunna flyta fritt mellan det som varit och det man önskar att skall bli, utan att köra fast i grubblerier. Så att ens planer för morgondagen i stort sätt skulle gå hand-i-hand med ens drömmar om morgondagen.

Om någon vet om en blixtsnabb brevkurs i detta, så upplys mig gärna :-)

Jag har alltid uppfattat mig själv som självständig och stark, men just nu önskar jag faktiskt att någon annan skulle fatta beslut åt mig.

"If we are honest with ourselves,

most of us will have to admit that we live out our lives in an ocean of fear."

Jon Kabat-Zinn

Jag blev plötsligt påmind om hur mycket jag saknar..

...att läsa barnböcker.

Jag saknar att gå bland bilderböckerna på biblioteket och bara njuta av den varma positiva känslan böckerna med björnar, gungor, ankor och metspön på pärmen förmedlar. Att läsa högt med en varm liten dotter på var sida om mig. Boken vinklad så att alla ser.

Jag blev påmind om detta när jag i morse på radion hörde ett citat från en bok jag älskade att läsa högt ur när tjejerna var små. Texterna är rara, men har djup och mening, precis som Astrid Lindgrens texter, och bilderna är detaljrika och vackra. Boken heter "Vad som än händer" och är skriven av den väldigt begåvade och produktiva författaren Debi Gliori.

Jag hörde bokens slutord citerade på finska och reflekterade över hur vackert det var översatt. Boken är också väldigt bra översatt på svenska. Slutorden är just sådana att när man läst klart, drar man en djup suck av välbehag, sväljer lite och blinkar bort glansen i ögonen...

Liten sa:

”Men vad händer när vi är döda och borta, kommer du att älska mig då, lever kärleken vidare?”
Stor höll Liten intill sig medan de såg ut i kvällsmörkret, på månen och de klart lysande stjärnorna.

"Titta på stjärnorna, Liten, se så de lyser och glittrar. Det var längesedan somliga av dem dog. Men de lyser fortfarande på kvällshimlen, för du förstår, Liten, likt stjärnljus dör kärleken aldrig”

(Small said “but what about when you’re dead and gone, would you love me then, does love go on?” Large held Small snug as they looked out at the night, at the moon in the dark and the stars shining bright. “Small look at the stars – how they shine and glow, but some of those stars died a long time ago. Still they shine in the evening skies. Love, like starlight, never dies”)

Med detta önskar jag er en fin fredag! Krama om stjärnorna i ert liv :-)

...med blotta förskräckelsen

Några av de kvinnor vars bloggar jag läser, har nyligen skrivit om intuition, föraningar och även ”övernaturligheter”. Jag är en känslomänniska och förlitar mig väldigt mycket på min intuition. I går vid lunchtid ringde min mobil och jag kände att det inte var ett bra samtal. När jag såg att det stod Rebecka Toppensnäcka på displayen var jag säker på samtalets karaktär och magen knöt sig. Rebecka fick ur sig att hon krockat, men att det inte var farligt, innan hennes röst bröts. Damen som körde bilen, som krockade med Rebeckas scooter, tog över samtalet och började med att lugnt övertyga mig om att inget allvarligt hade hänt men ambulansen och polisen var på väg.

Jag ringde Mannen, som hann till hälsocentralen innan mig. Ovana som vi - lyckligtvis - är för att rycka ut såhär, väntade vi på fel ställe. När vi slutligen kom till rummet där Rebecka låg, var damen ännu med henne. Hon hade åkt med i ambulansen med Rebecka, fastän hon var på väg till jobbet. Rebecka var så ledsen och orolig att damen inte ville lämna henne ensam. Innan hon åkte kramade hon om Rebecka och bad om förlåtelse för att hon kört på henne. Det första Rebecka hade gjort när damen hoppade ur bilen för att se hur det gick, var att be om förlåtelse. Min älskade lilla känsliga babe!

Det finns mycket som vi är tacksamma för. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är också tacksam för att damen som var inblandad i olyckan hade så stort hjärta och var så lugn. Jag har hört om vuxna här i stan som börjar skälla ut ungdomar som de krockat med.

Oavsett att man vet att allt är ok...Att det skall rutin-kontrolleras och röntgas bara för säkerhetskull...Oavsett att man på körsträckan till sjukhuset redan hunnit bearbeta det som hänt och intalat sig att vara lugn...Oavsett – brister hjärtat när man ser sitt barn med nackkrage i en sjukhussäng! Man är liksom tvungen att göra en vända till den dendär hemska platsen som ger en föraning om hur det skulle ha varit om det skulle ha gått värre. Om de hade haft mera fart. Om det varit en större bil...Fast man inget har på den platsen att göra!

När Rebecka for till röntgen körde jag hem för att hämta torra kläder åt henne. Jag noterade att trots att hjärnan hade gått i ett sorts viloläge, hade allt så skarpa konturer. Allt såg så farligt ut. Två små pojkar kom cyklande emot mig. De satt på pakethållarna och höll med fingertopparna i styret, medan de vinglande och skrattande cyklade bredd i bredd. En liten flicka, baktung av en stor röd ryggsäck, gick på gångvägen. Hennes rosa Hello Kitty paraply skymde tidvis hennes sikt och hon måste korrigera sina steg. Jag tänkte på alla vi föräldrar som känner oss trygga i vissheten att våra barn kommer hem alla dagar. Precis som det skall vara.

Oron, som blir för stor för att bära, skall inte vara ständig.

När man är mentalt urlakad och spänningarna släpper kommer den bisarra humorn. Rebecka sa att när hon skulle undersökas kom hon ihåg att hon hade Alexandras trosor!! Men tänkte sedan lättad att som tur var så var trosorna snygga. Hon kom ihåg vad jag berättat om min mormor. ”Ja-a, sa jag, det är nog bäst att man alltid har snygga trosor, för säkerhets skull”.” Joo”, svarade Rebecka, ”men när skall man ha de där andra då?” Dedär som resåren är lite sönder på, de som blivit lite missfärgade av tvättar...?

Medan vi väntade på de sista provsvaren och att läkaren skulle skriva ut Rebecka, fingrade jag på nack-kragen, the Stifneck. Jag märkte att det fanns 4 olika lägen för nacklängd; tall, regular, short och slutligen no-neck. Nack-kragen var inställd på no-neck, vilket är lustigt för Rebecka har, precis lika lång ”stryparnas dröm”- hals som jag har. Sedan skrattade vi åt följande imaginära scenario:

Ambulanspersonalen kommer till olycksplatsen och frågar mannen som ligger på gatan:

-”How are you feeling, sir?”

-“I´m ok, but my neck is really sore”

-“Ok, let´s have a look, sir…Oh, I´m sorry sir, but you have no neck!”

(bilden är från nätet)

Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Rebecka fick sig en ordentlig törn, men inget i höften är brutet. Hennes skyddsängel var på sin vakt.

Att man sedan ändå skall vakna 02:38 följande natt och börja grubbla hör till.

”Never go faster than your guardian angel can fly”

"Blommor är vilsamma att betrakta"

"De har varken känslor eller konflikter" (Sigmund Freud)

Mannen vet namnet på två vilda blommor; maskrosor och lupiner. Egentligen är hans inställning att allt som inte är lupiner är övriga blommor. Jag vet några fler.

Vi är alltså ingen botaniker-familj. Vi tycker om naturen, men ser den mera som en helhet, allt runtomkring oss, istället för specifika växtarter.
Därför är det rätt speciellt att i vårt hem finns det nu två stycken herbarier! Äldsta dottern gjorde sitt för två år sedan och denna sommar var det yngsta dotterns tur att samla växter. Femtio var målet, och hon kom väldigt nära! En del har hon mig att tacka för och en del min bloggvän i Snäckskalsdalen...


Alexandra fick betyget berömligt för sitt herbarium, och extra bonus för konstnärligt utförande. Och fastän det här med herbarium låter lite uråldrigt är det lärorikt. Efter insamlandet hade ungdomarna en tent om växterna och när jag förhörde henne kunde Alexandra alla 50 växter. Själv fick jag smygkika på svaren...



Kuriosa:

Det första herbariet gjordes redan år 1544 av den italienska läkaren och botanikern Luca Ghini. Nordens äldsta herbarium är troligen från början av 1600-talet. Herba betyder ört på latin.

Trevlig fredag!

"ty deras själar befinner sig i morgondagens land"

Jag var på en mycket tänkvärd föreläsning om föräldraskap som hölls av mentala tränaren och företags/ idrottscoachen Christoph Treier ikväll. Grannfruarna och jag kände igen oss i mycket, blev roade, aningen oroade och mycket tacksamma. Christoph redde bland annat ut begreppen självkänsla och självförtroende, vilka är otydliga för många. Jag har svårt att summera föreläsning, det skulle bli så många saker. Men det är många tankar som virvlar runt i huvudet, inte bara gällande föräldraskapet, just nu...

Föreläsningen presenterades av Fokhälsans representant med dikten Dina barn tillhör dig inte av Khalil Gibran. Jag har läst den innan jag fick barn, nu fick många av orden en annan tyngd. Speciellt de sista orden.

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.

Godnatt kära ni!

Ann-Mari

Mod

"Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur", sa Nasse. Men Dennis(e) har inte läst Nalle Puh, så hon vet ingenting om detta. Hon trotsar alla sorters faror. Hon är antingen dumdristig eller mycket klok.

Att hon kryper ner, lägger sig till ro och tryggt sover bland kammar och borstar i pälsvårdslådan kan ju i och för sig betyda att hon vet att, till skillnad från sina bröders päls, är hennes korthårig och lättskött...

...eller så tycker hon om att ta risker. "Hit med lite farligheter!" (Ronja Rövardotter). Kattungen får mig faktiskt ibland att tänka på extremt våghalsiga adrenalin-junkies...

Jag är inte heller feg. Jag har bara inte tid att vara så modig.

Mod är att aldrig låta sina handlingar påverkas av fruktan.

A. Koestler

Pärtor och piimävelli

I lördags var vi på Traditionsdagar till Karleby hembygdsmuseum. Det vi var mest intresserade av var att se när de gjorde pärtor och pärttak...

Vi njöt av doften av färskt virke...och passade på att förära oss några pärtor. Det luktar "projekt" långa vägar om dem...när de torkat tänkte jag måla på dem...

Vi passade också på att titta in i museibyggnaderna, eftersom alla var öppna för allmänheten. Att smaka på surmjölksvälling (piimävelli) avstod vi dock från...

Förr gjorde flinka fästmän vackra flagabräden och linhuvuden till föremålet för deras förälskelse. Varken jag eller döttrarna vet i detalj hur dessa användes, men vi uppskattar alla ett fint hantverk, och hade inte sagt nej till en sådan vacker gåva.

Fast om tjejerna ämnar vänta på en friare som kan förära dem en sådan gåva, kan det nog hända att de "blir sittande på glasberget"...

Så till slut en eloge till arbetet...som hemma hos oss åtminstone inte tar slut, så här är det glatt och skönt!

Ann-Mari