Ät, se på film och älska

I natt åker Rebecka tillbaka "hem" till Sverige. Vi har haft en fin vecka med god mat och mys. På lördagskvällen var mannen på bastukväll till en kompis vars barn har genomgått en stor operation och vi tjejer hade myskväll med den mat Rebecka önskade sig. Stekt broiler och potato skins. När vi ätit oss proppmätta såg vi två märkliga, men ändå inte dåliga filmer. Den första var den tyska svartvita filmen Das Weisse Band - Eine deutsche Kindergeschichte, som vann bästa filmpriset i Cannes 2009 och var nominerad för Oscars. När filmen var slut visste vi inte riktigt vad som hade hänt, men vi tyckte ändå alla att den var bra. Så lång från Hollywood man kan komma. 

Sedan såg vi "Beasts of the Southern Wild" - en annan tung men magisk film om den lilla tjejen Hushpuppy, tuff kärlek och fattigdom och i bakgrunden orkanen Katrina. 

"When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces."

Igår var hela familjen och såg Thor: The dark World. Mannen "offrade" sig kvällen innan och spelade Alias med oss - sällskapsspel är inte först på hans lista över saker han gillar att göra - så jag "offrade" mig för detta. Jag såg den första Thor och tyckte den var ok, men även om jag tycker mycket om fantasy filmer har jag fördomar mot "rymdfilmer" (jag avskyr Star Wars!). Jag blev helt betagen av denna. Underbart vackert gjord, härlig humor och mycket känslor.

Tjejerna, som är pålästa när det gäller fornnordiska gudasagor, skrattade åt att de i filmen riktigt pratade om Odins hustru som Frigga, men att det i svenska översättningen stod Freja. Vanligtvis brukar ameriaknerna få det fel, och Helsingfors kan vara huvudstad i Sverige, men nu missade den svenske översättaren på s"sin egen historia"

En härlig vecka är till ända. Hoppas Rebecka fått tankat kärlek så hon klarar sig till jul...

Små tecken

I söndags när jag gick hem från biblioteket såg jag vårtecken. Solen höll på att gå ner och lämnade långa skuggor. Jag mindes hur skönt det var att stå mot lågstadieskolans solvarma trästaket (inte detta) och sparka i den smältande sega snön. Lukten av våta men varma yllevantar...

Gräs! Om även lite...

Snön smälter längs husens socklar och det rinner vatten ur stuprännorna. Ja, nu åtminstone - det skall visst bli kallt igen.

Snöskuggor.

Det är tomt, men går bättre än jag föreställt mig att vara utan barn. Vi sysselsätter oss. Igår var vi och såg Les Miserablés och grät i floder. Efter filmen var vi totalt utpumpade och satt bara i soffan bredvid varandra och suckade. Då beslöt vi att fara till grannarna på kaffe, annars hade vi nog suttit där och suckat ännu...

Does it really take two to tango?

Igår dansade vi tango. Eller försökte dansa tango.

Utöver det att tango är en svår dans, hade mannen och jag dessutom svårt att enas om våra roller. I dans är det alltid mannen som för, alltså bestämmer. Det är inte förhandlingsbart.

Ok, så jag lovar att inte föra. Men är det att föra om man ger...instruktioner...eller råd...liksom? Då är det ju mera att man stöttar mannen i hans stora roll som den som för, eller hur. Kanske?

Nej, det är inte så. Jag tror att det är svårt att dansa som ett par om båda har åsikter om vilka nästa steg skall vara. Då måste mannen ju tänka på och ta i beaktande kvinnans önskemål. Och dansen skall ju komma från hjärtat.

För mannen kommer dansen väldigt mycket från hjärtat. Mera känslor än teknik.Och det är ju fint...fast jag vill att vi skall lära oss lite mera grunder innan vi, förlåt han, börjar improvisera.

Låter som om vi har fullt krig på danslektionerna, eller hur? Faktiskt skrattar vi mest - fastän vi har åsikter. Jag påminde mannen om scenen från "Shall we dance"-filmen där Paulina (Jennifer Lopez - extrem dansgudinna btw) lär John Clarc (Richard Gere) grunderna i dans: 

"You are the frame. She is the picture in your frame. Everything that you do is to show her off"

Fastän jag påminde mannen tio gånger "You are the frame" ville han inte riktigt tro det. För i min stillsamme jovialiske man bor det en eldig matador. Och ibland vill denna Matador-diva ta ut svängarna riktigt ordentligt, och istället för finsk tango som passar i eftermiddags-dansprogrammen i TV, vill ha gå argentinskt med käpprak rygg, passionerade svängningar och en ros i munnen.  

Då blir jag lite "out of the picture" så att säga...

Nästa måndag kämpar vi igen...

Home alone - alternate version

Jag är ensam hemma. Jag vet att man inte borde skriva så på Facebook om man är tonåring om man inte vill bli våldgästad av en hop ungdomar i party-mood, men jag är medelålders, detta är inte Facebook, och egentligen är jag inte riktigt ensam...jag har fyra tigrar med mig. Inget party alltså!

Mannen for på arbetsresa igår och tog med sig yngsta dottern. Alexandra har höstlov och så skall hon även ha några Prao-dagar med mannen. De skall bland annat göra kundbesök hos kocken Michael Björklund på Åland - prao som heter duga alltså!

Innan de for till Åland, hälsade de på hos mannens dotter Malin i Åbo. På Åland skall de hälsa på mannens andra dotter Marica och innan de kommer hem gör de en "avstickare" till Nässjö för att hälsa på äldsta dottern Rebecka. De kommer hem först i söndag. 

Jag-vet-inte-när-jag-sist-var-ensam-hemma-så-här-länge...det måste vara tjugotals år sedan! Förutom att vara ensam hemma - även om jag inte blev kvarglömd, har jag annat gemensamt med Home alone filmens huvudperson...jag har pysslat med både elektriska verktyg och klibbiga saker...

Extreme home makeover på gång?

Sömmar, stil och steg

Tiden går inte längre bara fort när man har roligt. Är det åldern eller har det allvarligt skett en förskiftning i jordens bana? Just pustade jag ut och tänkte: veckoslut - vad skönt! och nu är det redan söndagskväll...

Vad har vi då hunnit med? Rebecka var på ett litet Con-evenemang i staden och blev tvåa i en Cosplaytävling. Mannen har fiskat, jag och Alexandra har sytt. Jag ett lapptäcke och dottern hot-pants. Så har vi har varit på terasstalko hos grannen. Och så har vi umgåtts med vänner vi saknat. För att tiden inte räcker till. Och så har vi ätit. Till söndagsmiddagen hade jag begärt friterad kyckling! Aj du milde va gott!

Rebecka gjorde en sallad. Jag sa att det blev en Wilson-sallad, och då sa hon att inte att undra på att hon plötsligt började tänka på filmen Cast away!

Friterad kyckling med Nacho chips, och friterad kyckling i enbart frityrsmet...

Nu skall jag prova mina läderbyxor och sedan gå i bastun. Jag hoppas att det att jag gått åtminstone 10 000 steg i två veckor har gjort  någon skillnad, förutom att jag fått blåsor på tårna då alltså...

kram

Ann-Mari

May the odds be...

Inspirerad av filmen the Hunger Games gjorde jag ett smycke. Åt mig själv denna gång. Ville ha ett smycke som skulle förmedla styrka.

Vi har kastat oss ut i ovissheten förut. Och nu igen. Eftersom jag skannar Pinterest nu som då har jag stött på ett stort intresse för filmen the Hunger Games. Äldsta dottern visste en del om filmen, yngsta dottern lite mindre och mannen hade aldrig hört talas om den. Trots det beslöt vi att det skulle bli familjefilmen vi åkte för att se på lördagen. Jag älskar hur mannen ibland är så totalt fördomsfri, och hänger på med noll vetskap om vad som komma skall!

Jag älskar att gå på bio. Upplevelsen blir så mycket större då. Mest älskar jag att få sitta i mitten och ur ögonvrån betrakta hur min familj reagerar på filmen. Det gör resten av familjen också, och av naturliga skäl kan vi inte alla sitta i mitten...

Jag satt bredvid mannen. I filmens början tänkte jag "du milde, vad skall han tycka om det här?", man känner ju ett visst ansvar när man lockat med någon på något. Efter ett tag märkte jag hur spänningen grabbade tag om honom och jag kunde andas ut. När man varit inpå huden på en annan människa i över 20 års tid avslöjar andningen och kroppsspråket (...ok!...och handsvetten, vi håller alltid varandra i hand på bio) lika mycket om den andres reaktion som högt uttalade ord. Och jag visste att filmen gick hem. Precis som jag visste att båda döttrarna skulle ha mycket känslor och reaktioner på den.

Nu måste jag läsa trilogin...

Att kasta sig ut i ovissheten

Ibland ser jag en trailer för en film, och tänker att den filmen vill jag se i något skede. Det blir ingen film jag gör upp planer för att gå och se, utan mera som att "om våra vägar korsas skall jag ge den några timmar av mitt liv"...

Filmen Changeling, som kom ut redan 2008 var en sån film för mig. Förra veckoslutet, när mannen var på fiskeresa skulle tjejerna och jag ha filmkväll och fredagsmys. Changeling ingick i utbudet, och jag sa att den har jag velat se. Tjejerna frågade vad den handlade om. Jag hade en vag känsla av att den skulle handla om kidnappningen av ett barn...av någon anledning trodde jag att det hade med politik att göra. Rebecka-dottern, som är som ett uppslagsverk med trivial data, sa att "changeling" betyder bortbyte och syftar på att troll och älvor böt ut människobarn mot sin egen avkomma. Hmmm? Den kunde alltså vara drama, action thriller eller science-fiction. Vi beslöt att ta reda på vilket.

Kortfattat handlar filmen om en ensamstående mamma, vars pojke förvinner. Efter månader av sökande hittar polisen en pojke, som de säger är den förlorade sonen, ett påstående denna pojke backar upp. Mamman, tolkad avAngelina Jolie som gör en fenomenal rollprestation, säger att pojken inte är hennes son. Hon protesterar i vetskapen att denna främmande pojkes uppdykande betyder att letandet efter hennes riktiga son avslutas.

Filmen är fruktansvärd! Halvägs in i filmen fick jag ångest över att jag lät mina tjejer se något så grymt - på samma gång kunde ingen av oss sluta se. Filmen är baserad på sanna historier från 1920-talet. Mamman blir tvångsintagen på psykiatrisk avdelning på lösa grunder; för att hon är "obekväm" och trotsar polisväsendet. Åskådliggörandet av hur maktlös en kvinna var, och de omänskliga behandlingsmetoderna, satte sig som en klump i bröstet på oss alla.

Clint Eastwood har regisserat filmen. Den är just så rå, kantig och ändå mänsklig, som jag uppfattar honom som person. Episoden när det uppdagas vad som hänt med sonen är så skrämmande uppbyggd att det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta. Det som hände är också verklighetsbaserat.

Filmen är också vacker. Färgerna är nertonade, miljön känns autentisk och karaktärerna är trovärdiga.

Jag är väldigt känslig och det krävs inte mycket för att en film, eller en bok skall få mina ögon att tåras. De sista tio minuterna av denna film storgrät jag. Alexandra grät också. Rebecka, som tog till sig intryck på så många plan och identifierade sig med så många personer, var förstummad. När filmen var slut, beslöt vi att vi måste få den ur huvudet, och satte på Disneys Tarzan-DVD. Den är sorglig i början och som en fördröjd reaktion på den andra filmen, började Rebecka gråta hejdlöst då. Det fick oss alla skratta.

Skrattet som förlöser sorgen som inte kan bearbetas.

(bilder från nätet)

"Så som i det inre, så och i det yttre"

Jag såg filmen Burlesque med mina döttrar.

Vissa saker sätter igång tankespår...

När barnen är små blir man rörd över så omedelbara saker...deras skratt, deras upptåg...bara av hur söta de är i sommarklänningar...

Mina tjejer är nu tonåringar. Nu blir jag rörd av att lära mig hur de tolkar saker. Få en insikt om vad de reagerar starkt på och vad som får deras tankar att flyga. Speciellt rörd blir jag av deras reaktioner på konstnärliga nyanser i filmer, böcker och konst. Att de ser det som är vackert. Även när det vackra är fult eller sorgligt.

Deras fantasi är mångfacetterad som en tornado av fjärilar, korpar och blod. Det underjordiska och det överjordiska.

De frågar mig om råd när de skapar.

Mammors råd kommer märkligt nog ofta fram som kritik eller ointresse. I all välmening öppnar jag munnen...men istället för frågor om hur de själva tänkt sig det och vad de vill förmedla, finner jag mig plötsligt sägande "du vet nog bäst själv"...

Egentligen därför att jag känner mig så jordnära och låst jämfört med dem. Min fantasi finns, men den är som ett hårt surrat repnystan. För att komma åt mångfaldet måste det nystas upp. Och då blir det oreda...

Det jag mest av allt vill är att mina döttrar skall fortsätta flyga...att deras skapande fortsättningsvis skall komma ur deras underbara innersta...att de inte behöver förneka det vilda inom dem. Kvinnokraften.

Rubriken är från Smaragdtavlan. Bilden är tagen av äldsta dottern. Modellen är yngsta dottern. Jag har lekt med bilden i ett bild-behandlingsprogram.

Dansgala i Kristallhallen

I lördags for mannen och jag till grannstaden Jakobstad på dansgala. Tre orkestrar; Exodus från trakten och Fernandos och Zekes från Sverige såg till att det spelades dansmusik utan uppehåll. Ishallens golv var täckt med vattenfaner och på det var det strött ut potatismjöl och malen kaffe, precis som sig bör. Vi var där klockan åtta när det började och orkade dansa till klockan tolv. Då frågade mannen, som inte har Zumbat - och alltså inte har likadan "toppkondition" som frugan hans, om vi kanske kunde tänka att vi dansat tillräckligt. Jag tror att hans ben ropade om nåd så högt att de överröstade musiken...

Vi hade jätteroligt!

På dansgalan var allt från tonåringar till pensionärer, vilket jag tror är mera typiskt för svenskspråkiga trakter. Det påminde mig om "skäri"danserna i Rosala, Hitis och Högsåra min syster, jag och våra kusiner var på när vi var unga. Detta var i slutet av 70-talet och vi for ibland hem mitt i dansen för att se på tv-serien The Quest, som kom på lördagskvällarna. Jag antar att förälskelsen i Kurt Russell som halvindian var starkare än intresset för möjliga verkliga killar. Efter programmets slut for vi dock, antagligen med drömska blickar, tillbaka på dans.

En vägg i vårt tonårsrum var "tapetserad" med sådanahär bilder av vår blonde idol...mmmm

Vackra junikvällar tillsammans

Igår kväll cyklade jag och mannen till båthamnen där vår Isabella-Flipper ligger. Vi körde runt i skärgården och bara njöt av den vackra kvällen. Sedan for vi till ett par bekantas sommarstuga. Deras sommarstuga var på en så vacker plats och de hade gjort så fint med bryggor, däck och altaner att jag blev alldeles hänförd. Fastän jag är helt säker på att hus, båt och motorpeede räcker för den korta sommar vi har, började jag drömma om en sommarstuga...
På måndagskvällen for jag med mannen och hans kompisar på "måndagskörningen", vilket är gemensamma körningar arrangerade av en lokal MC-klubb. Denhär måndagskörningens träff var vid Fänrik Ståls Center i Oravais, vilket kunde ha varit intressant om jag inte varit så stelbent efter 130 km på bönpallen! Jag behöver nog inte skämmas för mitt vaga intresse av Finlands historia och kultur, för de flesta andra som kom till träffen var nog också mera intresserade av de 270 motorcyklar som parkerats på gräsplanen än av Adlercreutz och Lotta Svärd...
När vi kom hem efter den 250 km långa körningen trodde jag knäna skulle vika sig under mig och på samma gång jag sa det kom både jag och mannen att tänka på scenen ur den härliga filmen Wild Hogs, där Dudley faller ihop när han stiger av sin Harely efter en lång körtur. Vad vi skrattade!

Dagen igår

Somnade tidigt igår kväll - nöjd över dagen! Mannen far till Åland idag, så igår började vi dagen med lite shoppande, bl. a husvärmingspresent åt våra vänner där. Efter shoppandet släppte mannen av mig på gymet och jag satt och filosoferade i infraröda bastun en halvtimme innan jag for på step. Efter det hämtade mannen och morbror P mig och så for vi till Palma för att bada i vak. Vi var i fem gånger, varvat med bastu. Jag gjorde fem simtag vilket är rekord för mig. Den enorma stickande och värmande känslan efteråt gjorde det värt tortyren ;-).
Väl hemma åt vi mannens supergoda Wok och efter det var vi på bio. Såg nu - äntligen - Luftslottet som sprängde. Den va rrrysligt bra. Alla tre filmer är nästan lika bra som böckerna, vilket är rätt sällsynt tycker jag. (Om man bortser fån Sagan om ringen-trilogin, där filmerna är betydligt bättre än böckerna!)
I infraröda bastun tänkte jag just på det att jag egentligen inte märker någon direkt effekt av den. Jag blir inte trött alls som efter vanlig bastu, och därför lämpar sig det bra som uppvärmning före konditionspass. Detta googlade jag. Filosoferade över just det att jag med åren blivit så mycket mera realist. Fast jag antar att infraröd bastu är bra, eftersom det är så populärt med infrarött just nu, måste jag läsa om dens effekt och egenskaper för att verkligen tro på det, just eftersom jag inte känner någon effekt.

 

Dag-Otto hjälper till att packa genom att pressa sakerna så att så mycket mer ryms i kappsäcken!

Pirates of the Carribbean

Har igen (en gång) sett Pirates of the Carribbean- trilogin med familjen...det är fredagsmys som varar hela veckoslutet...härligt! Dessa filmer bara fortsätter att facinera...och alltid finner man en ny orsak till att förälska sig i captain Jack Sparrow ;-). Johnny Depp är en mångfacetterad talangfull skådespelare med en otrolig närvaro - även i de minsta detaljerna.