Saker som får en att säga: Hmmmm?

Ända sedan jag flyttade till Österbotten för 17 år sedan har jag haft svårt att vänja mig vid att det alltid blåser. Sommar som vinter, för att inte prata om hösten! Även de vackraste soliga sommardagarna är blåsiga här och dagarna av stiltje är lätträknade och uppskattade.

När jag lyssnade på nyheterna i morse pratade de om att det i Finland pågår ca 200 vindkraftsprojekt just nu. En stor del av dessa rör Österbotten eftersom den "Österbottniska kusten är väl lämpad för vindkraftsutbyggnad".

Jag vet för lite för att ta ställning för eller emot vindkraft - det var inte det som fångade mitt intresse, utan snarare orsaken till att Österbotten passar så bra. Planläggningsingenjören sade att vi i Österbotten har så "goda vindförhållanden."

Det är ett extremt rart sätt för att uttrycka "vi har det helvetes blåsigt", tycker jag (och nu tror jag att jag svor första gången på bloggen...förlåt)

Riktigt så goda vindförhållanden att man kunde segla Flippern med en svart-vit randig t-skjorta har vi ändå inte...mannen  hade tankat fel bränsle (!!!!) i båten och vi blev bogserade och då lekte han Titanic...

Men precis som min header säger...allt är fråga om perspektiv: är man ägare till ett företag som producerar vindkraft är goda vindförhållanden naturligtvis en bra sak...

Leta gömmor och hitta pärlor

I fredags körde vi ner till Tammerfors för att överlåta vår båt åt killen som köpte den. Jag for med som sällskapsdam, utan märkvärdigare agenda. När vi kört en timme slog det mig hur mycket jag tycker om att köra söderut på våren. På en fyra timmars resa ändrar björkarnas grönska från att hos oss vara ett antagande av grönt till att söderut vara den skiraste men mest fullskaliga grönska. Det är som att snabbspola våren...

På hemvägen passade vi på att leta några geogömmor. Vi beslöt att enbart söka sådana som fanns direkt vid huvudvägen. Skulle vi börja göra avstickare vore det morgon innan vi kom hem. Jag läste kartan på iPhonen och meddelade mannen när han skulle sakta in. Vid Virrat dök gömman Matias kapellet upp på min tekniska hjälpreda. Det var ett par hundra meter in på en grusväg, så jag sa till chauffören att: den skippar vi. Jag föreställde mig ett gammalt murket litet kapell i skogen och kände inte för det äventyret. Just innan vi kom till vägskälet ändrade jag mig plötsligt och bad mannen svänga in. 

Och vad jag är glad att vi gjorde det! Efter att vi hittat cachén kände jag försiktigt på dörren till kapellet. När dörren öppnades fick jag en syn som gjorde att jag tappade andan. Istället för altartavla fanns där ett stort fönster med utsikt över de skira vita björkarna och den blåglittrande sjön. Det var andlöst vackert och högtidligt. Upplevelsen var faktiskt mera spirituell än regnet genom taket i Panthenon

Korset som syns vid "altartavlan" är en kamin. Jag kan bara föreställa mig hur mysigt det är här en mörk kväll...brasan och den andäktiga tystnaden. Detta skulle vi aldrig ha sett om inte för geocachingen!

En annan plats vi aldrig skulle ha stannat vid om det inte vore för denna smått lustiga hobby, är det natursköna Kivilampi stenbrottet på vägen mellan Ylöjärvi och Kuru. Här kunde man gärna tagit en kaffepaus, om man hade haft kaffe med sig...

Sedan kan man också se märkliga saker. Denna kub fanns vid vägkanten på det gamla fabriksområdet bredvid Särkänniemis nöjespark i Tammerfors. Jag hittade inte någon information om detta bisarra konstverk (som oönskat ledde tankarna till bilder från koncentrationslägren i Tyskland) men visste nog inte vad jag skulle googla heller... 

Kanske har någon med konstnärlig själ besökt Vigelandsparken i Oslo och sedan återvänt hem och gjort denna kub av kroppar...

Då börjar vi veckan! 

Vi säljer inte minnena!

Vi la vår Flipper-båt till salu. Det dryga dussinet timmar vi är lediga och det är båtföre, då är det också motorcykelföre, så det finns liksom inget förnuft i att ha både och.
Känslomässigt är det en helt annan sak. Även de få gånger vi sluppit ut på sjön är just så härliga att man fått hejda sig för att inte ställa sig i fören och bre ut armarna som Kate Winslet i Titanic...
På tu-man hand, med tjejerna, med familjen, med vänner - det spelar ingen roll med vem vi varit, alla gånger har varit minnesvärda och minnena får en att le.

I lördags kom en köpare, kollade båten, skakade hand på affären, betalade handpenning och for. Vi var lättade och ledsna. Det var dock ett tillfälle som kunde firas med lite bubbel. Vi hade en "guldflaska" i vinkylen...

 ...och våra kära vänner kom över med en personlig "Isabella" flaska. Vi döpte vår lilla drömbåt till Isabella eftersom mannen och jag träffades när vi båda jobbade på det lite större fartyget Viking Isabella.

Mannen behöver dock inte hänga kaptensmössan på kroken om han inte vill. Vi har fortfarande vår "förra" båt kvar...en 8 meters mahognybåt...den behöver bara lite (läs mycket) underhåll, som t.ex att se till att den flyter...men annars är den hur bra som helst! Speciellt nu när den står på en åker...

Om att ha en "happy place"

Helgaftonskväll och en Jussi Björling dokumentär som lämnade både mannen och mig tårögda.

Innan jag träffade min man kände jag ingen som lyssnade på Jussi, ingen som sjöng Jussis arior med sådan inlevelse att tårarna sprutade, ingen som älskade sången "Till havs"...Jag har småskrattat åt att mannen sitter och söker upp inspelningar med Jussi Björling på Youtube, medan jag lyssnar på Adele, Mary J Blige och när jag vill ha något som riktigt raspar själen Caroline af Ugglas som sjunger Joplins "Cry baby".... Nu förstår jag min man, nu förstår jag världen som hyllar Jussi som tenoren med den vackraste rösten...vilken känsla i den mannens röst! Eller rättare sagt vilket brett känslospektrum i den mannens röst! När Jussis dotter gråtande sa att hennes pappa hade en vacker själv, och det hördes i hans sång fick jag ta av mig hårhandduken och torka tårarna i den.

När min äldsta dotter, Rebecka, hibiscusblomman, mådde som sämst; när hon som 11-åring bröt ihop av mobbningen hon utsattes för ville psykologen sjukskriva henne. Han tyckte att hon behövde vila. Det tyckte inte min starka dotter. Hon skulle gå i skolan. Psykologen satte en massa tilltro till min vältaliga dotter. Han pratade med henne, inte ner till henne, och mitt hjärta gick sönder. Och mitt hjärta helades.

De pratade om redskap för att orka. Om att hitta en "happy place" att kunna gå till för att finna styka och ro. Psykologen frågade om min dotter kunde komma på någon situation eller något ställe där hon kände harmoni. Vi hade en träbåt då; Old Man, som gick hela 7 knop i medvind och med extrem hemlängtan, som mannen sa. Vackra sommardagar satt mannen på taket, styrde båten med foten och spelade på sitt munspel, medan vi låg på gammaldags randiga madrasser och solade och skrattade. Det minnet är en "happy place"

För mig finns samma bildminne, av samma båt som putt-puttar genom den glittrande vattenyan, samma saltvattenstänkta man, samma rofyllda känsla...men också Jussi! Eller egentligen min man som för allt vad lungorna bär vrålar "Till havs, till havs" med sådan inlevelse att han själv gråter. Skrattar och gråter.

Och jag vet att vad som än händer har jag och mina döttrar en "happy place" att gå till....

Trött på regnet

I lördags var vi till båthamnen med föresatsen att ta upp båten. När vi kom fram sa Mannen att han inte var riktigt mentalt redo för det ännu. Vi beslöt att låta båten ligga kvar - för det kommer säkert ännu fina dagar för båtfärd...

I måndags kom denna fina dag, men på måndagar jobbar vi...i går var det tillbaka till det normala: regn, regn, regn...men idag skiner solen igen, och det är vindstilla! Och vi jobbar.

Jag tänkte att jag borde skicka ett uppdaterat arbetsschema till Vädrets Makter så att sådana här misstag inte upprepas. Solskenet på veckosluten tack!

Nej, ingen av båtarna på bilden är vår. Det är inte ens vår båthamn. Till den här var jag i arbetets tecken. Klockan tio på förmiddagen. När vädret var som en brud, som finnarna säger...eller det säger de ju inte; de säger naturligtvis "ilma oli kuin morsian"...

Att fylla sina sinnen med lugn...

Vi har väntat på ett tillfälle att få föra ut våra vänner, som introducerade Geocachingen för oss, i skärgården. Det finns Geogömmor på många holmar och öar, men det krävs ju att man har tillgång till båt för att ta sig dit (såvida man inte är en extremt bra simmare). Detta tillfälle kom på söndagen, efter festen...

Den första ön vi tog iland på hade ingen gömma, men det var ett så vackert ställe att mannen ville visa ön för oss. Båten förtöjdes i en skyddad vik, och så gick vi upp och tittade på den gamla fyrbåken och de vackra släta klipporna.



Sedan for vi till fyrön Tankar. Där finns två gömmor och efter att ha hittat dem anade vi en liten hungerskänsla och den var tillräckligt för att locka oss att sätta korvarna på grillen och ta en matpaus.

Den tredje ön vi tog iland på var ett nytt äventyr för oss alla. På Remmargrundet finns en relativt ny gömma. GPS:en visade oss till Sweins stuga, som är en övernattningstuga för allmänheten. Svårt att säga när någon senast övernattat där, men bara tanken på att göra det fick mig att rysa. Spindlar hade tagit stugan och omgivningen i besittning, så det var mannen som fick sträcka in handen i skrymslen och vrår för att hitta gömman...

Efter att ha kollat när mörknet infaller ( man vill inte gärna köra i denna steniga skärgård efter mörkrets inbrott), beslöt vi att köra hem via Larsmo och Gertruds slussen. Slussen är enbart 3 meter bred och har giljotinportar, så det är lite av en extrem upplevelse för en som inte rört sig så mycket på sjön...

Inte mindre upplevelse är Skataströmmen och Boholmskanalen, en ställvis 8 meter bred kanal där träd böjer sig över vattnet som en portal. Våra gäster kallade den för "the Mangrove forest".

Underbar sensommardag på havet! När vi kom hem var bastun varm. Jag tror jag somnade redan på väg till sovrummet...

Legolas lärling

Sent omsider inledde vi båtsäsongen. Första båtturen betyder alltid lite skruvande på motorn, så "småkattsmamman", som slitit sig från sin unge, fick ta över rodret en stund.

Jag satte solglasögonen på, vände ansiktet mot solen och saltvattenstänket och njöt. Rensade mina tankar och lät lugnet och samtidigt det vildsinta i havet fylla mitt inre.
Naturligtvis hade denna njutning en bitter eftersmak...jag har varit väldigt försiktig i solen hela vackra sommaren, men solen som glittrade på vattnet gjorde återigen sitt...jag brände mig i ansiktet så att jag igår såg ut som ett fotonegativ på en av Björnbusarna...att man aldrig lär sig. Suck!
Gårdagen tillbringade jag inomhus med att tömma kameran och redigera lite bilder. På eftermiddagen satte jag hatten på och så for vi för att skjuta lite pil.

Vi hade roligt, men med rätt usla resultat. Efter en stunds prickskytte ville Alexandra skjuta uppåt som de gör i filmer. Vi gick till kanten av skjutbanan och mannen och dottern höjde bågarna. Det ser onekligen fint ut när bågarna är höjda och pilarna susar högt genom luften. Om inte annars, inser man då verkligen vilket effektivt (och dödligt - därav våra säkerhetsåtgärder) vapen pilbågen var. Enbart Alexandra träffade tavlan med ett höjdskott.

Hon var för övrigt också den enda som träffade mitten av tavlan.

"Jag har lärt mig av den bästa", sa hon

"Menar du av Legolas?" (Sagan om ringen trilogin är en stor favorit hos oss), frågade jag

"Nej", svarade dottern, "av pappa"

Major sucking up!

Smart tjej. Det gick hem

Idag regnar det och vi far till bostadsmässan...

Ordlös Onsdag: När jag är ledig...

flera bidrag på temat När jag är ledig hittar ni här (klicka)

Till havs

Årets första båtutfärd gick av stapeln igår och i arbetets tecken. Vi hade franska gäster och tog dem med på en liten tur i det soliga men blåsiga vädret. Enbart ett tiotal båtar var sjösatta, resten stod på land under presenningar.

Under de små isflaken som flyter omkring kan lura större hemligheter. Detta är väl känt sedan Titanics kollision...


Vi körde så långt vi tyckte att det var säkert. I horisonten skymtar is-gränsen. Det är nog ändå bara fråga om dagar innan den ger med sig i den här blåsten.

Om mannen hade varit med skulle han ha vrålat "Till havs...till havs...till havs idag" med sådan intensitet att han själv skulle blivit rörd till tårar. Det är sådan han är. Och det är därför vardagen sällan är tråkig med honom.

Ordlös Onsdag: Längtan

Ordlösa tolkningar på ämnet längtan finner ni här

“The winds of grace are always blowing; all we need to do is raise our sails.”

Igår utmanade jag min hjärna med att räkna ut positioner och bäringar på skepparkursen. Det är roligt när man får en aha-upplevelse och märker att man faktiskt kan lista ut något, men förargligt när man kör fast och inte kommer fram till samma svar som faciten i boken! Läraren pratade om kartor och navigeringsutrustning och jag kom att tänka på en av mannens kärleksförklaringar. Han väckte mig en morgon med att säga:

"jag är borttappad utan dig, du är min kompass, min kartplotter, min navigator..." Det hade möjligtvist låtit mera romantiskt om han sagt "du är min ledstjärna", men mannen är en prylgalning, därav associationen till jordnära hjälmedel och inte stjärnorna...

“No pessimist ever discovered the secret of the stars or sailed to an uncharted land or opened a new heaven to the human spirit.”
Helen Keller

Ordlös onsdag: FYND - Lavarosor

"Fynda" mera här

Vemodet är som en finsk tango

Vi har avslutat båtsäsongen. Båten är uppdragen på trailer och hemkörd. Vi gjorde detta en av dessa oändligt vackra höstdagar. Det kändes vemodigt. Inte nattsvart vemodigt, utan snarare bitterljuvt. I vemodet finns såväl minnen som längtan. Vemodet finns för att man njutit och verkligen levt i stunden. Längtan, i detta fall till nästa sommar, gör vemodet hanterligt.

Vemodet är som en finsk tango...ett uttryck för en saknad. En lätt dramatisk gestaltning för en stilla, kanske outtalad längtan. En oro.

Den som söker, han letar...

Det vackra höstvädret fick oss att tanka M/S Isabella och bege oss ut i skärgården. Vi hade en rutt planerad baserat på var det fanns Geocaching gömmor i skärgården. Vår första anhalt var

på Renskärsgrundet, som varit ett fäste för strömmingsfiske sedan 1550-talet.

På Renskärsgrundet finns ett bönehus. Man uppmanas ta en sten från stranden med sig upp till ett stenröse nära bönehuset. Det skall medföra god tur, och det behöver man ju alltid!

Vi sökte högt...

...och lågt...

...och hade tur, för vi fann geo-gömman!

Efter det lyckosamma sökandet glömde jag att vara ödmjuk, slog huvudet i dörrkarmen och bet mig i tungan. Kan man kalla det sportskada?

Sedan navigerade vi till fyrön Tankar, där vi sökte och fann två gömmor. Vi hade lovat tjejerna att fara ut och äta efter båtfärden, men nog skulle det ha varit gott att ha korv med och grilla på öppen eld i hamnen på Tankar...

Magarnas kurrande överröstade nästan motorns brummande, men vi stannade ändå vid Repskär. Det är en ö nära en väldigt speciell plats för oss. Det var himmelskt vackert där.

Alla bilder idag är tagna av äldsta dottern, som har fotografering som ämne i Bildkonstskolan denna höst...