Mamma, du är man nu

En granne till oss brukar i valda stunder (efter att ha fått stå vid grillen, magen mätt på god mat, bra musik i bakgrunden och ett gott vin) utbrista "It´s good to be a man!". 

Ibland tror jag faktiskt han säger "It´s good to be the man", vilket ju har en helt annan innebörd. Men jag känner rätt många män som är av den kalibern också. De som utan att konkret göra gesten, i tanken slår knytnäven i bröstet och proklamerar att de är mannen.

Hur som helst. I måndags lärde jag mig en ny sak. En sak som tog mig med förvåning. Det är inte alltid lätt att vara en man (fast hemma hos oss är det nog det, eftersom alla tjejer är väldigt händiga och duktiga. Lite för duktiga - åtminstone jag, som lider av det där vettlösa duktig-flicka-syndromet)

Mannen är på resa och jag övertalade yngsta dottern att komma med till danskursen istället för honom. Till min förvåning gick hon med på det. Jag lovade vara man, eftersom jag har lite mera danstimmar bakom mig. 

Och nu måste jag ödmjukt tillstå att det var svårt. Svårt, svårt! (hoppas mannen inte läser detta)

När mannen för brukar jag ge honom noter för att han inte ger mig tecken på nästa rörelse i tid. Och att tecknen kanske är fel (det är ingen vetenskap, men meningen är ju att damen skall ledas i rätt rörelsemönster, inte dras...). Ibland är det nog så att jag förutser nästa rörelse, och blir det fel kan jag ju även då skylla på mannen. Efter tjugo år tillsammans borde han ju nog göra precis som jag anar att han skall göra...

Det var alltså inte lätt för mig att vara man. Jag gav sena tecken, jag gav obestämda tecken, och jag började ge tecken för att sedan ångra mig och dra tillbaka handen. Det blev ett infernaliskt viftande och ett hejdlöst skrattande. En gång frustade tjejen till så att jag fick en salivdusch i ansiktet!

Efter en komisk första timme sa tjejen till mig: "Mamma, du är man nu! Om du beslutar dig för en sak skall du göra det. Tveka inte!"

Saimon Ragdollen är en man med känsla för det vackra och i kontakt med sin feminina sida. Han lade sig mitt bland de pastellfärgade pom-pomsen och njöt. De andra katterna närmade sig och jag tror de sa att det inte var direkt manligt att ligga där, för han vände sina blåa ögon, blåa som himlen bakom de snötäckta trädtopparna på klara vintermornar, och fräste till "bitch please!"

Om du beslutar dig för att göra en sak - gör det. Tveka inte!

Does it really take two to tango?

Igår dansade vi tango. Eller försökte dansa tango.

Utöver det att tango är en svår dans, hade mannen och jag dessutom svårt att enas om våra roller. I dans är det alltid mannen som för, alltså bestämmer. Det är inte förhandlingsbart.

Ok, så jag lovar att inte föra. Men är det att föra om man ger...instruktioner...eller råd...liksom? Då är det ju mera att man stöttar mannen i hans stora roll som den som för, eller hur. Kanske?

Nej, det är inte så. Jag tror att det är svårt att dansa som ett par om båda har åsikter om vilka nästa steg skall vara. Då måste mannen ju tänka på och ta i beaktande kvinnans önskemål. Och dansen skall ju komma från hjärtat.

För mannen kommer dansen väldigt mycket från hjärtat. Mera känslor än teknik.Och det är ju fint...fast jag vill att vi skall lära oss lite mera grunder innan vi, förlåt han, börjar improvisera.

Låter som om vi har fullt krig på danslektionerna, eller hur? Faktiskt skrattar vi mest - fastän vi har åsikter. Jag påminde mannen om scenen från "Shall we dance"-filmen där Paulina (Jennifer Lopez - extrem dansgudinna btw) lär John Clarc (Richard Gere) grunderna i dans: 

"You are the frame. She is the picture in your frame. Everything that you do is to show her off"

Fastän jag påminde mannen tio gånger "You are the frame" ville han inte riktigt tro det. För i min stillsamme jovialiske man bor det en eldig matador. Och ibland vill denna Matador-diva ta ut svängarna riktigt ordentligt, och istället för finsk tango som passar i eftermiddags-dansprogrammen i TV, vill ha gå argentinskt med käpprak rygg, passionerade svängningar och en ros i munnen.  

Då blir jag lite "out of the picture" så att säga...

Nästa måndag kämpar vi igen...

Salsa...pausa...salsa...pausa

Vi skall börja dansa igen! Igår var vi på en nybörjarkurs i kubansk Salsa. Det var väldigt roligt och lärorikt. Man hade möjlighet att dansa i fyra timmar, men vi hade beslutat att två räcker för oss. Man skall ju upp ur sängen följande dag också!

Vi for på kursen på det villkoret att vi inte behövde byta partner. Det låter kanske egoistiskt och asocialt, men egentligen är det inte det. Vi vill helt enkelt bara lära oss dansa med varandra.

Danslärarna säger att man lär sig mera av att byta partner, men jag tror att de säger det för att det alltid är mera kvinnor än män på danskurserna. Med tur får man alltså dansa ca 5 minuter av en timmes kurs med sin egen partner. Resten av tiden får man dansa för sig själv eller med de övriga männen.  Bland de övriga männen finns det visst sådana som verkligen kan dansa, och ännu viktigare kan föra, men största delen är nybörjare som har fullt upp med att stirra på egna fötter och räkna tyst för att hålla takten. Och min egen gubbe jag kan tillrättavisa när han gör felsteg (jo, jag är ju själv en riktig Ginger på dansgolvet) och kommendera till att föra tydligt, så jag vet åt vilket håll han vill snurra mig, men det kan jag ju inte med främmande män...

Om jag, med samma metoder som vi uppfostrat våra barn: hota, utpressa och muta ("om du inte kommer med och dansa får du börja komma ut och gå med mig", "jag kommer och åker motorcykel med dig, så det minsta man kunde begära är att du kommer och dansar med mig", och "om du kommer och dansa med mig lovar jag att... - ja nästan vad som helst!) får mannen med på danskurs, vill jag nog ha honom för mig själv . De andra damerna får alltså - med de metoder som fungerar för dem - släpa dit sina egna män.

Och har de ingen man, vill jag påminna att privilegiet med att ha en nog kommer med en massa uppoffringar och slitgöra också. Som att ständigt plocka upp hans smutsiga strumpor från sovrumsgolvet och att klippa gräsmattan medan han är ute och kör motorcykel med kompisarna. Och att köpa soffa med det enda kriteriet att den är bekväm. Så jag ser det som så att den som gör skitjobbet får också ta ut belöningen...

Men vi har börjat dansa igen! Och jag är glad!

Bakett Johanne...

...tog vardagen vid igen.

Vädret blev bättre än vi trodde
Maten blev, om möjligt, godare än vi tänkte

Fredagen och lördagen firade vi på olika platser, med olika vänner. Det som knöt samman helgen är Irish Coffee och regnbågar. Det finns ett sammanhang...

Irländskt kaffe är en perfekt drink, och den överraskade vårt värd-par oss med på fredagskvällen, just innan kvällskylan började smyga sig in på altanen.

(På Kreta fick vi smeknamnet "My Irish Coffe family" av en av servitriserna eftersom vi alltid bad henne om en Irish Coffee efter middagen)

På lördagen fick vi se en regnbåge födas, växa sig till en komplett båge och sedan föröka sig till en sekundär båge. Enligt irländsk folktro har Leprechaunerna, pysslingarna sin guldskatt gömd vid slutet av regnbågen.

Förutom det irländska inslaget bjöd helgen på ett härligt potpurri av gamla traditioner blandade med nya upplevelser. Vi åt, sjöng, skrattade, snapsade och lärde oss dansa salsa...åtminstone grundstegen!

Nu blir det att sällskapa med symaskinen igen...

Dansgala i Kristallhallen

I lördags for mannen och jag till grannstaden Jakobstad på dansgala. Tre orkestrar; Exodus från trakten och Fernandos och Zekes från Sverige såg till att det spelades dansmusik utan uppehåll. Ishallens golv var täckt med vattenfaner och på det var det strött ut potatismjöl och malen kaffe, precis som sig bör. Vi var där klockan åtta när det började och orkade dansa till klockan tolv. Då frågade mannen, som inte har Zumbat - och alltså inte har likadan "toppkondition" som frugan hans, om vi kanske kunde tänka att vi dansat tillräckligt. Jag tror att hans ben ropade om nåd så högt att de överröstade musiken...

Vi hade jätteroligt!

På dansgalan var allt från tonåringar till pensionärer, vilket jag tror är mera typiskt för svenskspråkiga trakter. Det påminde mig om "skäri"danserna i Rosala, Hitis och Högsåra min syster, jag och våra kusiner var på när vi var unga. Detta var i slutet av 70-talet och vi for ibland hem mitt i dansen för att se på tv-serien The Quest, som kom på lördagskvällarna. Jag antar att förälskelsen i Kurt Russell som halvindian var starkare än intresset för möjliga verkliga killar. Efter programmets slut for vi dock, antagligen med drömska blickar, tillbaka på dans.

En vägg i vårt tonårsrum var "tapetserad" med sådanahär bilder av vår blonde idol...mmmm

Ordlös Onsdag: LEKFULLT

Mera lekfulla bilder hittas här

I afton dans...

(Bilden är lånad, "Spanish heat" av Trish Biddle )

Igår kväll var det salsa på dansklubben. Två timmar av denna temperamentsfulla dans motsvarar med lätthet ett två timmars aerobicpass. I slutet hade mannen och jag så trötta vadmuskler att vi knappt orkade lyfta fötterna och kompenserade - till den andres förtjusning - detta med att vicka destu mera på höfterna! Vad vi skrattade!

La Cucaracha! Olé
Att dansa med fötterna är en sak, men att dansa med hjärtat är en annan.

Tango

Mina benmuskler påminner mig idag om att jag dansade fyra timmar tango igår på Dansklubben. Mannen och jag har jätteroligt när vi emellanåt börjar småkivas på dansgolvet för att sedan brista ut i skratt. En av mannens stående repliker är "Du skall inte fundera själv, bara följa mig", men den bästa är nog "Även om jag gör fel, skall du följa mig, för det är jag som bestämmer".
Det är i och för sig sant. I dans vilar allt ansvar och alla beslut på mannen. Kvinnan skall bara låta sig föras. Problemet uppstår, (och detta är tydligen väldigt vanligt) när kvinnan nog låter mannen föra, men samtidigt yrkar på att han skall föra rätt! (Tyst måste man ju inte vara, bara följsam). Vad som är härligt är att kvinnan egentligen inte kan göra fel - för om hon tar fel steg, är det mannen som har misslyckats med förandet...Härligt det här med dans!

"Att dansa är en underbar träning för flickor, det är det första sättet du lär dig att gissa vad en man kommer att göra innan han gör det"
Christopher Morley

Bild: målning av Pedro Alvarez: Tango Nocturno