Vändagen. Alla hjärtans dag.
När Rebecka flyttade till Sverige för att studera tänkte jag inte så mycket på vad det egentligen innebar. Mina tankar var inte i ord, utan mera i bilder. För ett tag sedan insåg jag att hon inte flyttat till Sverige för att studera och sedan flytta hem igen. Det visste jag ju redan, men det tog så här lång tid innan jag vågade inse det.
Att det att jag kunde krama henne varje kväll nu har ersatts av telefonsamtal och textmeddelanden och att det är så det kommer att vara största delen av den kommande tiden. Hur kan man vara redo för det? Jag gråter när jag tänker på att det finns så mycket mera jag skulle ha velat göra med Rebecka.
Ibland plågar jag mig själv med tankar om att jag varit en dålig mamma. Tar till mig av undersökningar som visar att flickor får fel sorts beröm, och alls inte lika mycket beröm som pojkar. Om hur det påverkar deras vuxna liv och deras tro på sig själv.
Sedan tänker jag på den här tjejen, min dotter, som fastän hon inte längre bor med mig, har så fullständig koll på vad jag tycker om. Nästan så att hon läser mina tankar. Som alltid ger genomtänkta och personliga gåvor. Som ger av sig själv. Den bästa lyssnerskan. Och jag vet att där jag inte gjort mitt bästa, kan hon själv kompensera. Kanske inte idag, men någon dag.
Till julen fick jag en receptbok av henne. Nu har jag börjat föra in mina favorit recept där. Jag tänker slopa alla mappar med tidnings urklipp. I receptboken har jag mina "säkra kort", mina signaturbakverk. Resten googlar jag.
Yngsta dottern bakade amerikanska chokladmuffins. De var så goda att jag tror jag åt pappret med. Receptet hamnade i boken, även om det är Alexandras signaturbakverk, inte mitt.
Alla hjärtans dag. Som jag inte firat i år. För att jag ännu vänjer mig vid att någon fattas mig.
Mina tjejer är mina största hjärtan.
