Att se ett träd

Jag har hyrt ut mitt medlemskap till gymet. Det finns helt enkelt inte tid till det nu när jag har skola två kvällar i veckan och dans på måndag. Jag kan inte sprida ut mig så brett, för jag märker att jag hela tiden drar in på sömntimmarna för att hinna med allt jag vill göra. Det är inte lätt för mig att prioritera. Jag är vanligtvis en sådan där envis kvinna som  bara gnor på...men när man somnar på kvällarna med ett stressmoln över det som blev ogjort under dagen är det hög tid att stanna upp och gruppera om.

Istället har jag börjat gå dit jag vanligtvis skulle köra. Förutom att det är nyttigt har jag gjort en stor upptäckt. Studierna har öppnat min ögon för omgivningen igen. Egentligen var upptäckten den att mina ögon varit halvslutna. Jag vet inte när jag slutade lägga märke till saker. När mina promenader var att jag dök in i mig själv och ömsom grubblade ömsom rensade tankar. Nu kan jag gå och bara vara i promenaden. Se mig omkring. Vara medveten.

Bland annat såg jag trädets öga. Jag har gått förbi det här trädet i åratal, men det har bara varit en del av växtligheten vid vägkanten. Ingenting jag noterat. Tala om att "inte se trädet för skogen"!

Till och med trädet himlar med sitt öga åt mig:

Jamän, hallåå - nuu ser du mig?

"Den äger frihet som förstår att rätt välja sina gränser"

Martin Kessel

Alla människor är värda lika mycket pengar"

Hela familjen har vridit sig i skratt med tårarna rinnande när vi läst högt för varandra ur underbara Mark Levengoods och Unni Lindells böcker om barns funderingar och förklaringar på det mesta i livet.

Eftersom det är Veckan mot rasism, och Röda Korset har stora kampanjer för att man skall omvärdera sina fördomar, tyckte jag detta var passande:

Walk a mile in my shoes

Ibland förundras jag över att det ibland är så svårt att sätta sig in i en annans situation. Även om tilltron till att det egna tankesättet är rätt borde man ju inte låsa sig i det? Det är helt ok att hålla fast vid sin åsikt, men vad förlorar man på att gå över på den andra sidan och titta på sig själv från den synvinkeln. Bara för sakens skull?

Jag sover för mycket, vilket gör att jag grubblar. Det är en ljus och klar morgon och det är dags att ta itu med dagen!

Äldsta dottern har gjort denna charmiga Kalle Anka sko i en "pimp a shoe" workshop i skolan.

"Before you judge a man, walk a mile in his shoes" är enligt osäkra källor ett gammalt indian ordspråk, då var det inte skor utan moccasiner.

Billy Connolly (har ni sett Journey to the end of the world-serien med honom? - vilket äventyr!) har en egen version av ordpråket:
"Before you judge a man, walk a mile in his shoes. After that who cares?... He's a mile away and you've got his shoes!"

En av de fyra konsterna

De fyra konsterna , även kallat "den lärdes fyra konster", var färdigheter som ansågs högst passande för en bildad person i det gamla Kina: stränginstrumentet (quqin), brädspelet (weigi), måleri och kalligrafi.

Jag anmälde mig och tjejerna till en kurs i kinesisk kalligrafi. Första kurskvällen var igår. Vår lärare, Mei-Mei är underbar...så vänlig och samlad.

Jag hyser inga förväntingar på att lära mig varken kinesiska eller kalligrafi under kursen, men bara att göra något vackert och kreativt i lugn miljö med mina tjejer är fint. Det enda vi övade under första kvällen var att göra en prick och ett streck. Jag och tjejerna skrattade gott åt våra penselstreck, som liknade allt från lårben till bananer...

(Bilden är lånad från världensresor.se)

Det som var fascinerande för mig var allt förarbete innan man tog till penseln. Mei-Mei berättade att kinesisk kalligrafi inte bara görs med handen, utan att hela kroppen är inblandad. Vi lärde oss sitta upprätt, men avslappnat. Inte framåtlutad, men ändå i en bekväm ställning utan att anstränga nacken. Och det svåraste av allt; att sitta med benen paralellt och inte i kors. Jag sitter alltid med benen i kors! Funderade på att tillverka en fotboja i form av en åtta för att förhindra den automatiska reflexen att korsa benen....

Även förberedelsen av redskapen hade sina egna rutiner. Allt hade sin plats och bläckpinnen och penseln lades på ett speciellt sätt. Det kan tyckas lite onödigt omständigt, men jag välkomnade denna rutin. Att verkligen förbereda sig för en uppgift.

I mitt arbete får jag ständigt avbryta det jag håller på med för att göra något annat. Det lär en att vara flexibel, men ingenting blir gjort med lugn och total koncentration. Att göra allt såsom de i Kina gjort de senaste 4000 åren ingav tröst. Att vara del av ett större sammanhang. Att göra något där varje rörelse, varje penseldrag är uttänkt och prövat. Konst-terapi för stressade mammor...

"Att lära sig är att upptäcka att något är möjligt". Fritz Perls

Det händer inte mej...

På min CV skulle jag ha skrivit att jag är organiserad, pålitlig, strukturerad och ansvarstagande.

Det har jag säkert också en gång varit. Och hemma är jag självutnämnd till den som håller i alla röda trådar. Nu känner jag mig som en glömsk slarvmaja som gör saker man enbart ser i komedier om vimsiga, storögda och charmigt slarviga unga tjejer (eller så Mister Bean).

Sommartid är vi mycket på sjön. Det känns ibland olustigt att inse vilken knipa jag skulle vara i om något skulle hända mannen under båtfärderna. Därför anmälde jag mig till en Skärgårdsskepparkurs. Jag vet att det skulle låta mera glamoröst om jag skrev att mannen och jag har planer på att segla jorden runt eller så, men det vore inte dagens sanning.

Som en duktig och ivrig förstaklassare hade jag packat min väska. Jag hade missförstått platsen var kursen skulle hållas, så fast jag var väl förberedd fick jag plötsligt bråttom. Som ur film med förutsägbar handling, grabbade jag dock fel väska när jag rusade iväg.

Så när jag kom fram hade jag en väska med högstadie-skolböcker och en hel drös med teckningar och utkast still story-lines. I och för sig väldigt intressant, men inte nödvändigtvis av pedagogiskt värde för en kurs i sjömanskap och navigation.
Nåväl, jag behövde inte räkna ut bäringar eller använda transportör eller passare första lektionen så jag klarade mig fint och kvävde skrattet som bubblade inom mig!
Lite genant var det att komma utrustad med attacheväska och sedan måsta gräva fram ett pyttelitet gammalt anteckningblock ur handväskan för att göra anteckningar i...
Men man "ser van ut bara", som man säger här i Österbotten, och tar modell av katten:

även om du missberäknar hoppet och faller på golvet skall du skynda dig att få det att se ut som om det var meningen!

Merry go round

Lyckliga människor får andra människor att känna sig lyckliga. Och när man känner sig lycklig, har man mycket större förutsättningar för att vara lycklig, oavsett hur livet ser ut just då. Lycka är en kedjereaktion.

Jag tog ett litet steg i rätt riktning idag.
Det gör mig lycklig. Och tillfreds.

Lycka kan komma av att göra meningsfulla projekt, konst eller hantverk. Då fokuserar man inte på projektet att bli lycklig, utan på den kreativa utmaningen. Lyckan kommer som en bi-effekt.

Ombytta roller

Walk a mile in my shoes...
Jag tror inte att man behöver försöka leva sig in i en annans situation för att förstå den. En empatisk person är medveten om andras känslor, inte bara genom att höra orden utan också genom att läsa kroppens språk. Om man kan spegla andras beteende, kan man också förstå det.

Empati, medkänsla och inlevelse. Av dessa är kanske empati det jag värdesätter mest. Det är inte enbart att man känner igen känslor och noterar dem, man värderar dem rationellt och agerar. I empati ingår både känslor och intellekt.

Det märkliga är att männsikor som saknar förmåga att känna empati ofta ser empati och medkänsla som en svaghet.





Vi besökte Camera Obscura (mörkt rum) i Edinburgh. Vi hade roligt med att spexa i rummet som gav illusion av att personerna var väldigt olika i storlek...

Lucida drömmar

Människan kan inte upptäcka nya oceaner förrän hon har fått modet att förlora kusten ur sikte.

Det står inte skrivet i sten att jag skall arbeta med det jag gör.
Ändå har jag fixerats i tanken på att det är så. Det är som att roll man spelar, men inte i en film, utan i en tvålopera som visas dag efter dag.
När man tror att man inte har valmöjlighet har man tappat bort en del av sig själv.

När vi satt i frukostbordet på vårt Bed&Breakfast i Edinburgh och berömde hur fint allt var arrangerat, avslöjade mannen och jag för döttrarna att vår gemensamma dröm alltid har varit att ha ett sådant ställe. Döttrarna ställde sig frågande till varför det bara var en dröm och undrade vad vi hade gjort för att förverkliga den. Vårt försvar blev banalt. Vi tilläts inte använda familj och barnen som skäl.

"Hej, vi e me på allt! Det går att ordna! När ni e gamla skall ni inte sitta där och känna att ni inte levde ut era drömmar på grund av oss!"

Ingen kan väl veta i förhand vilka drömmar som bör levas ut? Beroende på hur man ser det är det är en risk eller en utmaning. Jag tror att jag blandar ihop alla råd jag fått i livet och nu annammar dem vid fel tillfälle. När jag hoppade Bungyhoppet fick jag rådet "Hoppa när du är redo". Det passade då - men om jag väntar tills jag känner mig helt redo att ändra på min arbetsvardag, kommer jag nog att ha gått i pension innan dess...

En del har tusen skäl till varför de inte kan göra vad de vill göra, när allt de behöver är ett enda skäl till varför de kan. Mary Frances Berry

Mitt grubblande för mig såväl djupt som högt...



Bilderna är från Julmat lammit (the Cruel Ponds) på Runebergsstigen i Saarijärvi, Finland.

Vissa dagar är man osynlig

Min bil är märklig. Ofta när jag kör upp från parkeringshuset från mitt gym, registrerar inte sensorerna min bil. Jag kör upp till de automatiska parkeringshus dörrarna, men ingenting händer. Då får jag backa ner igen och pröva på nytt. Detta är aningen genant om det kommer upp en annan bil bakom mig. Man får leka sydeuropé och med stora gester rycka på axlarna, föra ut med armarna och skaka på huvudet av misstro...hur kunde detta hända?

Undrar vad min bil är byggd av för material...

Nu har samma sak hänt mig själv ett par gånger med automatiska dörrar i varuhus. En gång blev jag faktiskt blivit nästan klämd innan dörrarna insåg att en kund faktiskt var på väg in. Med en lätt knuff i sidan på mig, öppnade de sig sedan och låtsades om ingenting.



Har jag blivit anti-materia?
Kände mig osynlig.
Att en sådan dag dessutom bli förbisedd på jobbet var allt som krävdes för att jag, väl hemkommen, kröp ner under täcket och samlade familjen runt mig för kramar. Min existens och betydelse behövde bekräftas :-)

Ibland kan man vara till stöd, men ibland är man den som behöver nära sig på andras styrka. Det är inte att visa svaghet - tvärtom!

Om avsked

"What a terrible thing it is to botch a farewell. ... It's important in life to conclude things properly. Only then can you let go. Otherwise you are left with words you should have said but never did, and your heart is heavy with remorse."
- Life of Pi

På samma gång som jag andlöst ville fortsätta läsa den spännande historien, var det så många gånger jag måste stanna upp och tänka. Det fanns så mycket visdom.

Meningen ovanför är från slutet av boken. Efter 227 dagar i livbåten tillsammans med den indiska pojken Pi, försvinner den begaliska tigern in i skogen utan så mycket som en blick på pojken som räddade hans liv. Tigern som räddade pojkens vilja att leva.

Jag har alltid haft en outtalad oro över att ett avsked kan vara det sista. Som ung var detta starkare. Nu har det mattats av. Jag minns en morgon när jag gick i lågstadiet. Min kompis kom och hämtade mig och vi hoppade skyndsamt på våra cyklar för att åka till skolan. Jag hörde inte att min mamma svarade på mitt "hej då", men kunde inte säga åt min kompis att detta var viktigt för mig.
När vi kom till skolan var dock min bävan så stor att jag, med nödlögnen att jag glömt mitt handarbete hemma, måste återvända hem. Mamma blev lite förvånad, men jag fick mitt "hej då" och då var allt bra...
Denna avskedsångest gör ju i och för sig att jag aldrig hoppar i bilen och kör iväg i raseri efter ett gräl...

I de flesta avsked finns ändå ett postitivt inlägg. Löfte om återseende mjukar upp avskedets påtagliga abrupthet.