Om avsked

"What a terrible thing it is to botch a farewell. ... It's important in life to conclude things properly. Only then can you let go. Otherwise you are left with words you should have said but never did, and your heart is heavy with remorse."
- Life of Pi

På samma gång som jag andlöst ville fortsätta läsa den spännande historien, var det så många gånger jag måste stanna upp och tänka. Det fanns så mycket visdom.

Meningen ovanför är från slutet av boken. Efter 227 dagar i livbåten tillsammans med den indiska pojken Pi, försvinner den begaliska tigern in i skogen utan så mycket som en blick på pojken som räddade hans liv. Tigern som räddade pojkens vilja att leva.

Jag har alltid haft en outtalad oro över att ett avsked kan vara det sista. Som ung var detta starkare. Nu har det mattats av. Jag minns en morgon när jag gick i lågstadiet. Min kompis kom och hämtade mig och vi hoppade skyndsamt på våra cyklar för att åka till skolan. Jag hörde inte att min mamma svarade på mitt "hej då", men kunde inte säga åt min kompis att detta var viktigt för mig.
När vi kom till skolan var dock min bävan så stor att jag, med nödlögnen att jag glömt mitt handarbete hemma, måste återvända hem. Mamma blev lite förvånad, men jag fick mitt "hej då" och då var allt bra...
Denna avskedsångest gör ju i och för sig att jag aldrig hoppar i bilen och kör iväg i raseri efter ett gräl...

I de flesta avsked finns ändå ett postitivt inlägg. Löfte om återseende mjukar upp avskedets påtagliga abrupthet.