Små saker - stor glädje

Rebecka kommer hem idag för att tillbringa höstlovet hemma hos oss. Jag har längtat efter henne. 

Vi gjorde om hennes gamla rum till hobbyrum och från det att jag i söndags bäddade en madrass åt henne har Rebeckas katt Bobo sovit där. Han längtar också efter sin flicka...

När Rebecka, som 17-åring flyttade till Nässjö hade hon med sig flera tunga lådor och väskor. Dessa var fyllda med de saker hon inte "klarar sig utan", dvs hennes allra käraste böcker. Ca 200 stycken. De har hon nu haft runt om i sin lilla lägenhet. 

(Dessa bilder är lånade från nätet)

Så hittade jag en stor begagnad bokhylla till bra pris på det lokala köp- och säljtorget. Några e-mail senare hade jag köpt den. Kvarstod problemet att få hem den till Rebecka. Säljaren sa att den var väldigt tung. Rebecka ville ogärna fråga någon kompis föräldrar och jag grubblade. Vi skall själva dit över julen, men säljaren ville bli av med hyllan genast.

Efter mera grubblande mailade jag Rebeckas hyresvärd med mitt lilla problem. Och det skötte de om! Jennie och Rasmus for med paketbil och hämtade hyllan och bar sedan upp den tre trappor med Rebecka. Någon timme senare skickade en nöjd dotter mobilbilder på en bokhylla fylld med böcker. 

Vad glad jag blir över människor med stora hjärtan och vilja att hjälpa till!

En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...

Konst för katter

Jag har märkt en sak. Ju längre tid det går mellan att man skriver på bloggen, destu högre blir tröskeln att skriva. Dagarna går och man tar hellre en bok än sätter sig vid datorn. Ändå händer det mycket man vill skriva om. 

Äldsta dottern reste hem till Sverige efter att ha firat påsklovet hos oss. Jag är nu i den fasen att jag försöker intala mig att hem för henne är hennes lägenhet, inte vårt hus...det lyckas med varierande resultat. Det är tomt utan henne. 

Jag hade konstskola-veckoslut i den vackra salen med de höga fönstren och de skira vita gardinerna. Solen strålar in och värmer nacken medan vi målar. Vi målade med äggoljetempera, vilket var en helt ny erfarenhet för mig. Det var roligt och färgerna på pigmenten var varma och jordnära. Färgen torkar rätt snabbt dock, så man får vara ganska snabb när man målar om man vill ha samma nyans på flera ställen. Kände mig frestad att köpa färgpigment, men avstod. Meningen med konststudierna var ju inte att jag skulle bredda ut mitt "skapande" ännu mera, utan komma underfund med vilken teknik jag vill koncentrera mig på!

 

När jag kommer hem från konstskolan brukar familjen vilja se mina alster och berömma och uppmuntra. Jag är så tacksam för min familjs stöd! Denna gång var även katterna väldigt intresserade och studerade närgånget målningarna. Är man katt kan man dofta på konst för att bilda sig en uppfattning om det...eller så var det äggtemperan som fascinerade...

Galon bröllop

Igår, för nitton år sedan, fnittrade blivande mannen och jag oss fördärvade i ett kommersiellt litet vitt vigselkapell i Las Vegas och lovade varandra evig kärlek. På samma gång som det var så betydelsefullt för oss att gifta oss, var det också så spetsat av just den sortens vardagskomik vårt liv är kantat av.

Vi gifte oss under vår "bröllopsresa" i västra USA. Vi hade inga gäster, även om vi till denna dag är säkra på att i listan för vad allt man kunde beställa för sin vigsel, även fanns diverse antal bröllopsgäster.Vi kryssade inte i kastandet av ris heller - det hade känts lite bisarrt, även för oss. 

Baptistprästen som vigde oss trodde att mannen hette Ronald (vem tänker inte på Ronald McDonald när man hör det namnet?). Han bad således mannen upprepa efter sig: "I, Ronald, take thee Ann-Mari to be my lawful wedded wife..."

Mannen var lite gripen av stundens allvar, eller så bara extremt nervös, för trots att han är väl medveten om att han heter Roland (nu tänker vi på riddaren av runda bordet, eller hur? Lite annan bild än den gul-röda clownen...), sade han: "I, the Ronald, take thee Ann-Mari..."

Han har ju fått höra om det där I, the Ronald ett par gånger under åren, jaaa....

Senare bad vi någon random tourist ta bröllopsfoton av oss. Detta var för nästan tjugo år sedan, när man ännu, med en viss försiktighet, kunde ge sin kamera åt vilt främmande människor, gå ett tiotal meter ifrån dem och hoppas på att de inte springer iväg med all ens semesterbilder. Den perfekt placerade dödskallen mellan oss är ju en aning roande...tur att jag inte är så vidskeplig.

Nästa år är det alltså 20 år sedan vi gängade oss och jag skulle när som helst göra detta på nytt. Denna gång skulle jag dock ha en Elvis-imitatörpräst sjungande "Suspicious Mind" när han för mig till altaret, där mannen, som de flesta av oss känner som Roland, skulle vänta på mig. Och jag skulle absolut inte ha axelvaddar...

Glädje

Jag ser in i framtiden. Jag ser mig själv som en bohemisk konstnär, håret i ostyriga lockar och långa kjolar som sveper runt mina bara fötter när jag går i trädgården och låter mig uppfyllas av inspiration...grannen hälsar "god morgon" och de otaliga armbanden på min arm skramlar mjukt när jag lyfter handen rakt upp och lojt vinkar tillbaka...morgonsolen glittrar i fönstren till min ateljé...brådskan har ingen boning här...

Ok, tillbaka till verkligheten. Det blir kanske inte precis så, men hur än det blir så blir det bra. Jag sökte till en  vuxenutbildning i bildkonst och igår fick jag meddelade att jag blivit antagen! Jag ser så fram emot att bli inspirerad! Jag ser så fram emot att hitta den konstart som känns riktig för mig...

Det är deltidsstudier och utbildningen tar 2,5 år. Ett par kvällar i veckan och ett veckoslut i månaden. Och fast min tid inte räcker till ens nu, oroar jag mig inte. Tiden kan vara som ett magiskt gummiband, man bara tänjer lite mera och så går det ihop. Det gör det oavsett om man stressar över det eller inte, så jag är bara glad!

Denna Kokeshidockan målade jag åt min dotter Rebecka till lillajul. Träfiguren hade ett hål i kroppen så i det rullade jag en papperslapp på vilken jag skrivit "Du är allt jag önskar av en dotter och tusenfalt till". Hon fick det precis i en stund hon behövde höra det.

Nu skall vi packa oss i bilen och köra söderut. På vägen till min syster hämtar vi Rebecka från färjan och sedan är familjen fulltalig och vi får fira jul med min systers familj. Ser så fram emot detta.

Önskar er alla en härlig jultid! Varmaste kramar, 

Ann-Mari

Ungdomens källa

På onsdagen fyllde jag 48 men min kropp och själ kändes långt äldre. 

På fredagen var jag på ledkorrigering enligt Kalevalametoden (ledkorrigeringen bygger på gamla folkhälsoförbättringstraditioner som lärts från generation till generation i Österbotten och också finns beskrivet i det finska nationaleposet Kalevala). Felställningar i vrister, knän, höfter och korsryggen korrigerades genom att ledgångarna öppnades med lätta tänjningar. Jag märkte skillnaden med en gång. När jag satte mig i bilen för att köra hem undrade jag varför det kändes så märkligt, sedan insåg jag att det att stiga ut och in ur bilen inte orsakade någon smärta i höfterna alls. Jag provade flera gånger för att det riktigt skulle sjunka in. Sedan grät jag av lättnad. För första gången på länge kändes det som om min kropp inte motarbetade mig. 

På lördagen åkte jag och Alexandra till Åbo för en tjejhelg tillsammans med mina systrar, systerdöttrar och en styvdotter. Vi skrattade så mycket att jag ännu har ont i magmusklerna.

Man säger att skratt förlänger livet, men jag känner att detta veckosluts skratt föryngrade mig just nu. Mina systrar träffas oftare än jag träffar dem och eftersom jag umgås väldigt mycket med finska vänner, märkte jag att jargongen som alltid präglat vår relation först flöt mycket smidigare mellan mina systrar än med mig. Men det räckte inte länge innan jag också fann rytmen, och tillsammans med ungdomarna pratade, skrattade och sjöng vi så mycket på matrestaurangen att de bad oss dämpa oss lite. Hur svårt är det inte att dämpa glädje?

Tyvärr kunde inte alla kvinnor i vår familj vara med. En systerdotter, en systerstyvdotter, en styvdotter och en dotter saknades. 

Jag gjorde en liten miss dock. Efter ledkorrigeringen tejpar man för att förhindra att lederna åker tillbaka i den position de varit länge. Jag fick välja på svart, grått, pink, hudfärgat eller turkost tejp. Hudfärgat hade ju varit det smarta valet, men jag kände mig sprallig och valde turkos. Först hemma på kvällen insåg jag att jag skulle ha klänning på mig på tjejkvällen nästa dag...jag hade inte ett enda par strumpor som kunde dölja den robotaktiga tejpningen! 

Det löste sig. Jag hittade 300D tights i Åbo, och gömde och glömde mina färggranna ben...

DIY Bykstuga, del 1

Det största projektet jag hade medan jag var "home alone" för ett par veckor sedan fick jag inte färdigt då, eftersom det var ett projekt jag delvis behövde yrkesfolk till. Vi har ett 70-tals hus, och inget hjälpkök, så förr hade vi tvättmaskinerna i badrummet. Det var iofs inte helt fel medan tjejerna var små, för när man bök och torktumlade där var det alltid mysigt varmt när man skulle byta på och bada dem. De behövde inte dra ihop sina magra små kroppar av kyla.

När vi tog bort oljepannan och installerade fjärrvärme flyttade vi ut tvättmaskinerna i pannrummet. Med åren blev det litet av ett varmförråd där jag sparade allt från julgardiner jag aldrig någonsin mera skulle använda och mattor som inte passade in någonstans i vårt hus. I våras när "allt" gick sönder hos oss, blev det fuktskada i pannrummet och till följd av det ytmögel på väggarna. Det såg bedrövligt ut.

Nu tömde jag allt från pannrummet (som vi härefter skall kalla bykstuga) och mögeltvättade väggarna. Alexandra och jag målade alla ytor vita på nytt och sedan pikade hon loss den hemska plastmattan som fanns där.

Detta måste gå till historien som vår i pengar billigaste renovering någonsin. Målfärg hade vi hemma, likaså den rostfria bänken. Vi skulle köpa vita skåp från IKEA, men så hade mannens morbror just bytt ut sina köksskåp, och eftersom mannen har hjälpt honom med en del elektriska installationer fick vi skåpen gratis. Mannen har en kompis som är specialgolvläggare och i dennes fiskebåt har mannen monterat all möjlig navigationsutrustning, så kompisen gjorde epox- eller akrylyta på golvet i bykstugan som gentjänst.

Gammaldags hederliga tjänster och gentjänster alltså!

Och så blev det en stor vit vägg...
Den måste jag ju bara måla något på! Att byka är trots allt "no monkey business"...

...fortsättnings följer...

Ann-Mari

Danja - om att skiljas från en vän

Detta blir ett långt och ledsamt inlägg. Men jag känner att jag vill skriva ner mina tankar som de är nu...och detta är ju lite som en dagbok för mig.
Efter tre nätter med dålig sömn är känslorna väldigt djupa, nästan tunga. Allt känns segt och melankoliskt.
På måndagsnatten vaknade jag av att Danja gnydde mer än vanligt i sömnen. Det var ett hjärtskärande gnyende och jag höll om henne. Hon flämtade och darrade och jag grät. Jag grät i timtal, för just då insåg jag att man inte kan hålla fast vid något som varit.

Natten efter att vi begravde Danja var min sömn märklig. Det var som om jag aldrig somnade djupt, utan bara rörde mig precis vid ytan. Jag gled ur denna lätta sömn ofta, men inte med den där förvirrade känslan av "vad har hänt? har jag drömt?" utan jag var ständigt medveten om att Danja var borta. Det var som om jag undermedvetet inte ville falla i så djup sömn att jag, när jag vaknade kunde vara sömndrucken och tro att det var en vanlig morgon. Att telefon väckte och Danja drog en djup suck och kom upp och lade sig bredvid min dyna. Suckade igen och somnade. Jag tror jag ville vara medveten och inte bli besviken...

Alexandra sov på min andra sida, där Danja vanligtvis sov, och fastän tyngden och värmen kunde ha fått mig att tro att det var Danja, var jag ständigt medveten om att det inte var så. Hon är borta. Jag lade armen om Alexandra ovanpå täcket och min kropp kände igen den gesten. Så låg jag med armen om Danja också. Bara löst över henne. För jag ville inte känna cancersvulsterna på magen.

Inatt var jag utmattad av gråt och saknad, men jag fick inte sova. Saimon, vår första katt, som Danja adopterade och diade när han kom, höll mig vaken. Med jämna mellanrum kom han upp bredvid mitt ansikte och jamade - snarare skrek. Han glömmer i och för sig ofta att Ragdollar skall ha ett lågt kurrande ljud, och väcker mig högt jamande vid femtiden på morgnarna, men nu höll han på natten igenom. Mannen vaknade också av det. Jag tror han saknade Danja, kanske han trodde att jag glömt att släppa in henne från kvällens kissrunda...

Man säger att en det var fint. Jag sa att det var fint. Men det var inte bara fint. Fint var hur veterinären och hans assistenter tog hand om Danja. Fint var att de lågmält förklarade för oss vad som skulle hända och hämtade papper åt oss när vi snörvlade.

Fint var också att de lämnade oss ensamma medan Danja somnade och sedan också efter att hon fått den sista injektionen.  Men annars var det inte fint! Det var hemskt. När sömmedlet började verka höll mannen, med tårarna rinnande, i hennes kropp medan Alexandra och jag höll i hennes huvud. Storgråtande och hulkande satt vi på golvet och pajade och pussade på henne. Vi strök henne över pannan och jag märkte med värkande hjärta hur hennes andetag blev långsamma och ytliga. Samtidigt tänkte jag att hon ännu var vid medvetande och ville inte att det sista hon skulle uppleva var vår högljudda gråt, så jag försökte samla mig och prata med henne. Med mjuk röst berätta att hon var en fin hund.

Jag trodde att hon dog då. Jag hörde vad de sagt om två sprutor, och jag visste att de först får somna och sedan får de den sista injektionen, men allt var så omvälvande att jag inte fick tankarna rätt i huvudet. När veterinären kom in igen och mannen lyfte upp henne på bordet var hon så livlös att jag trodde att det var över. Jag kände att jag måste få tag i en klar tanke. Jag samlade mig, drog upp Alexandra från golvet och så tog vi avsked av Danja. Efter en stund kom veterinären och lyssnade på hennes hjärta och nickade att det var över.

Vi hade tid 18:30 på kvällen. När jag kom hem från jobbet kramade jag Danja en stund, men sedan reagerade jag som jag ofta gör när något blir för svårt för mig...jag sysselsätter mig. Mannen igen drar sig undan och bedövar sig med TV. Efter att jag meningslöst plockat lite saker och puffat några dynor insåg jag vad jag gjorde och gick för att leta upp Danja. Alexandra hade bäddat ner Danja bredvid sig och låg och kramade henne. Tårarna rann och Danja slickade bort dem. Jag la mig på andra sidan om Danja och höll om dem båda. Sedan kom mannen och la sig på andra sidan om Alexandra och höll om oss alla. Så låg vi tills det var dags att åka...

Danja var hos oss i nio år. Hon kunde ha varit en vallande hund, men vi har inga får, så hos oss fick hon vara sällskapshund. Hon tog på sig ett arbete dock. Hon tog emot tjejerna när de kom hem från skolan. Både mannen och jag arbetade och ingen av tjejerna trivdes på eftis, där det var stökigt och högljutt, så de valde att komma hem, även om de var ensamma. Fast de var ju inte ensamma, för Danja fanns där, glad och välkomnande. Hon såg till att huset aldrig var tomt och tyst och det betydde hela världen för mina tjejer...

Med brustet hjärta från Nässjö till Gränna

...när vi lämnade av Rebecka vid skolan för att köra till Stockholm och nattfärjan till Finland kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Mitt modershjärta slets i bitar och jag hulkade och grät.  Mannen bad mig sluta, för min uppgivenhet smittade av sig på honom och han fick svårt att se köra...Men det gjorde så ont i hjärtat att jag inte kunde sluta...

Vi stannade i Gränna för att äta. Lite liksom en baby slutar gråta om man skramlar med något framför den, fick en vacker portion plankstek mig att sluta snyfta. Oxfilé, bacon, mozzarellasticks, pomme duchesse och bearnaise sås...på planka! Precis som förr på Sverigebåtarna...

Vi satt på en hamnkrog. Solen värmde och vattnet var som marinblå sammet och båtarna var vita. Ibland skall båtar inte ha någon annan färg än vitt. Liksom sjöbodar skall vara röda. 

När vi körde vidare mot Stockholm somnade jag. Senare skickade Rebecka ett textmeddelande som fick mig att känna lättnad. Hon skrev att hon sitter ensam i sin lilla lägenhet, äter pizza och ser på film och det känns konstigt, men ändå så naturligt. Där satte hon ord på virrvarret av tankar i mitt huvud. Det känns konstigt, men också naturligt.

Nu skall jag försöka låta bli att googla hur mycket det skulle kosta att åka till Nässjö nästa veckoslut!

Nära staden Siauliai

Jag har alltid facinerats av fenomen. Och av platser som är spirituella fast de kanske inte var ämnade till att vara det. Jag är inte direkt en religös person, men är fängslad av sinnenas mångfald och mystik och på samma gång som jag söker svar i allt är jag också trollbunden av det oförklarliga. I pråliga kyrkor fulla av stöld- och mutgods, tystnad och regler känner jag sällan gudomlighet. Översinnligheten överraskar mig ofta på helt andra platser.

På vägen från Riga till Klaipeda ville jag stanna vid "Hills of Crosses", en plats för sorg, hopp och tro. Jag skulle vilja skriva massor om detta, eftersom tyst, fredfullt och envist motstånd ger mig hönshud av lycka, men det finns mycket att läsa på internät så jag begränsar mig till att skriva mina tankar.

Litauens historia är fylld av grymheter. Det första korset torde ha rests någon gång efter 1830, och sedan dess har det blivit en vallfärdsplats främst för katoliker, som lämnar ett kors här. Det är omöjligt att veta hur många kors det finns på denna kulle, men det är flera hundratusen.

Vägen till själva kullen kantas av kors, krucifix, rosenkransar och avbildningar.

Det finns inga skyltar om tystnad, fotograferings- eller andra förbud. Du får helt enkelt bara vara.

Det fanns (naturligtvis) en presentbutik vid parkeringen där du kunde köpa ett kors att lämna här, men mångfaldet av andra kors gjorde att det ändå kändes som en genuin plats. Det fanns allt från vackert snidade och gjutna kors till kors gjorda av pennor, aluminiumfolie eller kinderägg.

Jag tyckte om virrvarret, det lugna kaoset. Ingen äger platsen, därför får du sätta ditt kors precis dit du vill. Större kors är fulla av mindre. Det är precis som det skall vara. Ingen kan reservera en plats utan korsen, och därmed även människorna, förenas i hoppet, kanske bönen. Jag tänker på hur naturligt det är för människan att finna styrka tillsammans. Att det att man lämnar ett kors med en bön, ett tack eller en tanke på ett ställe där andra gjort det gör att den egna vädjan både förstärks men också försvinner i mängden.

Vi lämnade inget kors. Det var inte tanken med vårt besök. Jag hade gjort det om det hade känts rätt. När vi mellanlandade i Paris på väg till USA1997 besökte vi Notre Dame (tjejerna var små och Rebecka som var 2½ år undrade var Esmeralda var).... Jag fick bud om att min farfar hade dött och då tände jag ett ljus för honom i Notre Dame. Annars gör jag sällan det: tänder ljus i kyrkor. Och kastar inte slantar i alla brunnar och fontäner eller bär stenar till stenhögar. De senaste åren har jag inte ens alltid känt ett behov att fotografera allt. Bara se det. Hills of Crosses fotograferade jag för att jag ville visa det åt er, mina läsare och åt döttrarna.

Detta inlägg om semesterupplevelser som överträffar förväntningarna blev så långt att jag får ta det som inte levde upp till förväntningarna en annan gång...

Saker som vajar och saker som värmer

Jag vill bli av med saker som bara tar utrymme hemma hos oss, så jag förde kläder, skor och gardiner till Röda korsets lopptorg. Jag ämnade komma hem tomhänt, men hittade en vacker sliten trasmatta som passade precis på verandan...och så sålde de alla herrskjortor för en euro styck, så jag kom hem med famnen full av bomullsskjortor i blåa, röda och gråa nyanser...jag har en svaghet för lapptäcken!

Ni kanske minns att vi förra gången jag sydde ett lapptäcke hade vissa svårigheter att komma överens om hur lapparna skulle ligga. Ja, katterna och jag då. Denna gång beslöt jag att göra det lätt för mig. Jag la upp lapparna i några högar enligt färgton och sedan sydde jag slumpmässigt ihop dem fyra och fyra. Sen sydde jag ihop kvadraterna i varandra och försökte undvika att två samma tyger hamnade bredvid varandra. Försökte undvika var nyckelordet i den meningen, ja!

För jättelänge sedan, när tjejerna var så små att de fick plats i en aningen större hink, köpte jag hem en stor lerkruka för att plantera om en överstor krukväxt i. Tjejerna tycket att det var kul att sitta i krukan och jag såg genast att jag hade ett "Anne Geddes" tillfälle, alltså fotograferade jag dem. I något skede printade jag ut just dessa fotografier på tyg, men sedan har de bara legat i sylådan eftersom jag inte visste vad jag skulle göra med dem. Nu  beslöt jag att sluta fundera och bara använda dem.

Tjejerna tyckte att det var lustigt. De frågade om jag sedan när jag blir gammal sitter i min gungstol och tummar på täcket och försöker minnas vem bilderna föreställer. Av någon anledning verkar alla i min familj tro att jag skall bli dement när jag blir stor. Detta motiverar de med mitt dåliga minne...

Jaha, vad är det här för ett spöke då? Tänkte ni så? Om ni gjorde det förstår jag så väl. 

Jag har använt gamla bomullslakan till baksidor på lapptäcken och dynor, och det blir alltid lite tyg över. Bara för att gamla lakanstyger är så fantastiskt bra kvalitet har jag sparat dessa bitar. Nu rev jag dem i trasor och tänkte virka en matta av dem. Så mindes jag att jag har en hund...det går liksom bra att ha en hund, och det går bra att ha vita mattor, men hund och vit matta medför onekligen en massa extra hemarbete och tvätt!

En kreativ bloggare jag följer har någon gång gjort en krans med hängande tygremsor till trädgården, men jag minns inte vem..det goda minnet var det ja! Jag tänkte att jag kunde göra en liknande. Jag hade bara en rätt så stor rund ring...så kransen blev så stor att vi skämtade om att man kunde ha den med på beachen och byta om till baddräkt i den. Eller om man ville bli trollkonstnär, kunde den vara den där grejen de skakar på när något skall försvinna eller förvandlas. Eller så hänger man den bara i pilträdet.

Det ser ut som något en bloggare skulle ha gjort, sa äldsta dottern...Jamen just det! När jag satt i gungan igårkväll, insvept i mjuktvättade herrskjortor, lekte kvällsolen och den milda brisen i remsorna och det såg fantastiskt vackert ut. Sommaren behöver saker som vajar i vinden.
Så tack du bloggare som inspirerade mig...

Bloggvärlden är så berikande!

Skratt, spex och sentimentalitet

I helgen var mannen till Övre Kalix på fisketur med några kompisar. Tjejerna och jag tillbringade helgen hemma med gråt, skratt, godsaker och dans. Vi grät egentligen inte för att mannen var borta, men på sätt och vis ändå. För när mannen är borta kan vi se på dedär riktigt snyftiga hjärtskärande filmerna som både berör och berör illa. De som mannen inte klarar av. Han kan, utan att blinka, se den råaste krigsfilm där huvud kapas av,  men absolut inget psykologiskt drama. Speciellt inte där barn eller kvinnor far illa. Om vi börjar se en sådan film, t.ex. Handen som gungar vaggan, säger han ”Jahapp” och smiter iväg till sovrummet för att se på Snooker eller fiskeprogram.

Ormbunken snurrar upp sig

På fredagskvällen bänkade vi tjejer oss i soffan med choklad, pop-corn och salta nötter och såg filmen The Help, som är baserad på boken Niceville, som jag läste för en tid sen.  Tjejerna har inte läst boken, men har läst vad jag skrev om den tidigare på bloggen. ”Jag har en känsla av att denhär kommer att få mig att gråta”, sa Rebecka när filmen började.  Och vi grät. Och skrattade så vi grät. Jag älskar att umgås på detta sätt med mina tjejer. De är nu unga kvinnor med självironi, humor och kvickhet. De är emotionella, ärliga och belästa. Och vi retas och kramas. 

Och så skrattar tjejerna sig till magknip när jag dansar medan jag kockar. Och smygfilmar mig med sina mobiler. Och jag gör en mental notering om att aldrig på bloggen avslöja om de gjort bort sig, för då kan jag själv hamna fuldansande på YouTube...

Terassplantering - trots köld och regn!

Lördag morgon var det skolavslutning. Även om det egentligen bara är niornas föräldrar som är bjudna, följde jag med Alexandra till hennes eftersom hon är med i en musikverkstad och hon och tre av hennes kompisar uppträdde med två sånger.

Under den första sången var jag - helt ärligt - bara nervös för hur det skulle gå. Eftersom jag inte kan ta en ren ton, är det märkligt för mig att mina döttrar kan sjunga, så jag beredde mig på det värsta och var redo att sjunka ner i stolen...lite skämtsamt, men nog lite sanning också. Ibland går det liksom inte upp för mig att de kan brås på sin far också...(förutom de där negativa små egenheterna – de kan man alltid säga att måste komma från mannens sida, ”för i vår släkt är ingen sådan”....). 

Förutom lite nervositet i början gick första sången fantastiskt bra. Då slappnade jag av. Senare uppträdde en niondeklassist med sången Rolling in the deep och sjöng den med härlig inlevelse, oh naturligtvis egen tolkning, för ingen kan sjunga som Adele. När sången ”lossnar” i slutet började musikläraren klappa/stampa på det där säregna sättet som ger mig rysningar, och då fick jag gåshud på armarna och rördes till tårar. När dottern och hennes kompisar sjöng sin andra sång kunde jag slappna av och lyssna och njuta. Nu reste sig håret lite i nacken på mig och tårarna strömmade till. Av stolthet, inte bara för sången utan också för att hon har modet att sjunga solo inför hela högstadiet.

Pionen har knoppar

Avslutningen kröntes av ett överraskningsuppträdande av Thorsten Borg som klarade sig så fint i finska Idols i år. Han har varit elev på skolan och sjöng två egna sånger. Dags att snyfta lite igen då.

Vi åt lunch på stan och när vi kom hem bänkade vi oss igen i sofforna.  Vi steg bara upp för att laga lite kvällsmat och kvällen slutade med att jag och yngsta dottern somnade fotskavs i soffan.  På söndagen började vi med lite sömnadsprojekt. Under tiden gick reprisen av Kvällen är din på TV. Jag och Rebecka satt i soffan och sprättade knappar när Cancerfondens reklam 1 av 3 kom. I slutet när tjejen, som förlorat håret av cancerbehandlingen, vigs, vänder sig hon mot sina tärnor som båda rakat av sig håret. Rebecka och jag såg på varandra och brast ut i tårar. Sedan hann vi med ännu en gruppsnyftning när Martin Stenmarck tog upp cancersköterskan på scen och alla hennes släktingar, vänner och fd patienter hyllade henne.

Katterna suckar åt regnet och slöar

Vi har haft det perfekta tjej-veckoslutet alltså...trots, eller tack vare det urusla vädret!

Vi kvinnor bara vet!

Jag borde söka till FBI och bli utredare. För även i det lilla kaos av tvätthögar, odiskad disk och dammtussar, som vi kallar vårt hem märker jag genast en avvikelse. En dag när jag kom hem från arbetet såg jag denna dammtuss på verandan. Jag såg direkt att det var ludd från dammfiltret från en torktumlare och av det drog jag slutsatsen att mannen överraskat mig och köpt ny tvättmaskin och torktumlare istället för den som gick sönder när vi hade vår otursvecka. 

Jag öppnade dörren till bykstugan (som var pannrum innan vi fick fjärrvärme), och där stod de och log!

Och jag log. För även om tillgång till sådana här maskiner är unnat enbart oss i välfärdsstaterna och massor av människor byker förhand, är det svårt att anpassa sig till ett omständigt tvättande, när man vant sig vid att tvättandet är rätt bekymmersfritt. 

Och dessa moderna maskiner har så lustiga ljud. De liksom spinner som katter när man trycker på knapparna. Ungefär som de skulle vara glada att man kom...

När jag gick in i huset, kom mannen emot och sa att han har en överraskning åt mig. Jag vet! sa jag och tackade honom, och han kunde inte förstå hur jag hade kunnat lista ut det av en dammtuss.

Undrar hur jag skall formulera min ansökan så att jag får jobba med underbare "Doctor Spencer Reid"?

Mödan värt

Med idog (nåja, idog och idog - det är kanske en liten överdrift, men jag är skytte och har tendens att överdriva) styrketräning är min rygg avsevärt mycket bättre än i höstas. Hur mycket bättre, testade jag igår. Resultatet är att jag klarar tvätt och pälsvård på 2 katter och 1 hund. Jej!

Jag tvättar djuren i duschkabinen. Eftersom jag är västerlänning och inte van vid huksittande, måste jag vara framåtböjd medan jag tvättar djuren. Och du milde Josef vad det kan göra ont när man rätar ut sig igen...

Även om jag saknar att gå på utställning med katterna, är det skönt att inte behöva tvätta dem så ofta.

Det har regnat så mycket att maskarna drunknar och det bara fortsätter. Ikväll skall jag vara med i City Run
jippot i stan. Att gå 7 km i ösregn låter ju lockande, eller hur?

Det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder, som mannen brukar säga.

Glad fredag!

I flera dimensioner

Min äldsta dotter har en gymnasieperiod på Nordiska konstskolan just nu. Hon stortrivs, och det förstår jag. Det är lite "Fame"-stuk över hela skolan. Och tänk att få hålla på med konst hela dagarna!

Rebecka, min Hibiskusblomma, är otroligt skicklig på dimensioner. Det jag ser i hennes skulpturer är en enorm känsla för helheten, för det dolda och för djupet. Det återspeglar också hur hon är som människa. Hon har alltid liksom levt i flera dimensioner. Det är just där på gränsen till det som inte är verklighet för andra, som den absolut vackraste konsten finns. Det är där orden blir så kristallklara och bräckliga. Och där konstverken har budskap.

Under veckan de hade skulptur gjorde hon flera alster. Denna fick jag. Jag fascineras av att det inte bara är en blå man som med slutna ögon sitter på en sten och spelar på fiol, utan att det är en individ, som är helt uppslukad av och innesluten i skönheten i tonerna hans stråke framkallar.

När man har två tjejer som gått i bildkonstskola sedan de var sex år, blir det en hel massa "konstverk" i skåpen. Jag är lite kluven med detta. Mycket av det är så vackert att det borde vara framme, men jag är tyvärr inte mycket för prylar och dekorationsföremål. Önskar jag kom på ett sätt att kombinera detta.

Ett konstverk jag ofta har framme är hunden Rebecka gjorde på en keramik-kurs 2006, när hon var 10 år. Kursdragarens egen hund stod modell, och jag är hänförd över att dottern kunde återskapa den rörliga modellens karaktär, utseende och proportioner så tredimensionellt. Dessutom är färgen härlig.

Men hon är inte bara "bohemisk konstnär" som "flummar" hela dagarna i konst-salar tillsammans med andra ungdomar med stora visioner...hon kan göra våfflor också! På våffeldagan åt vi frasiga våfflor med grädde och jordgubbar.