Galon bröllop

Igår, för nitton år sedan, fnittrade blivande mannen och jag oss fördärvade i ett kommersiellt litet vitt vigselkapell i Las Vegas och lovade varandra evig kärlek. På samma gång som det var så betydelsefullt för oss att gifta oss, var det också så spetsat av just den sortens vardagskomik vårt liv är kantat av.

Vi gifte oss under vår "bröllopsresa" i västra USA. Vi hade inga gäster, även om vi till denna dag är säkra på att i listan för vad allt man kunde beställa för sin vigsel, även fanns diverse antal bröllopsgäster.Vi kryssade inte i kastandet av ris heller - det hade känts lite bisarrt, även för oss. 

Baptistprästen som vigde oss trodde att mannen hette Ronald (vem tänker inte på Ronald McDonald när man hör det namnet?). Han bad således mannen upprepa efter sig: "I, Ronald, take thee Ann-Mari to be my lawful wedded wife..."

Mannen var lite gripen av stundens allvar, eller så bara extremt nervös, för trots att han är väl medveten om att han heter Roland (nu tänker vi på riddaren av runda bordet, eller hur? Lite annan bild än den gul-röda clownen...), sade han: "I, the Ronald, take thee Ann-Mari..."

Han har ju fått höra om det där I, the Ronald ett par gånger under åren, jaaa....

Senare bad vi någon random tourist ta bröllopsfoton av oss. Detta var för nästan tjugo år sedan, när man ännu, med en viss försiktighet, kunde ge sin kamera åt vilt främmande människor, gå ett tiotal meter ifrån dem och hoppas på att de inte springer iväg med all ens semesterbilder. Den perfekt placerade dödskallen mellan oss är ju en aning roande...tur att jag inte är så vidskeplig.

Nästa år är det alltså 20 år sedan vi gängade oss och jag skulle när som helst göra detta på nytt. Denna gång skulle jag dock ha en Elvis-imitatörpräst sjungande "Suspicious Mind" när han för mig till altaret, där mannen, som de flesta av oss känner som Roland, skulle vänta på mig. Och jag skulle absolut inte ha axelvaddar...