Real Life - Smycken

I veckans

ställer Yohanna några frågor om smycken. Den "äkta varan". Förra veckan handlade Real Life om krims-krams,men då han jag inte med. Det hade varit mera för mig, för jag har övergått till krims-krams och gör största delen av mina smycken själv...

Använder du äkta smycken?

Förlovnings och vigselringen. Alltid.

Hur är relationen äkta vs krims-krams hos dig?

Jag har perioder när jag tycker om en viss sorts smycken och perioder när jag tycker om andra. När jag var ung hade jag alltid stora örhängen, nu har jag örhängen enbart ett par gånger i året, men destu mera arm- och halsband. mest krims-krams.

Något ärvt eller något som betyder något speciellt?

Jag har ärvt min mormors förlovningsring. För att jag var singel när hon delade ut dem. En manlig kusin som också var singel fick morfars. Mannen har gett guldringar åt mig när flickorna föddes och så har jag en guldring som jag fick av farfar till studenten. De har känslomässigt värde för mig.

Jag har massor av Kalevala smycken i brons som jag har fått, mestadels av mannen, men också ett "gammalt" Kalevala arvegods av mina föräldrar. Tyvärr är dessa smycken lite ur tiden nu, men perfekta på t.ex vikingafester. Jag skall passligt på ett 50-års kalas som har vikingatema om två veckor.

Har du något favoritsmycke?

Mitt favoritsmycke (som jag inte hittade när jag skulle fota det - men det är inte tappat, för jag såg det när jag gick igenom Kalevala smyckena till vikingafesten) är en filigran Kalevala guldring jag fått av min man. Jag måste erkänna att jag fick en guldklocka, men eftersom jag inte går med klockor, for vi och böt ut klockan till ringen jag ville ha...

Och då kommer vi in på en pinsam, men för oss rolig sak, när det gäller smycken och gåvor. I början av vårt förhållande köpte mannen ett guldkors åt mig. "För att jag alltid önskat mig ett", sa han. "Gulp!", tänkte jag...men ville inte såra mannen, så fast jag aldrig har önskat mig ett kors, sa jag ingenting. Det är inte bara ett kors, det är ett kors med Jesus på. För mig är tanken på att gå med en korsfäst figur runt halsen helt främmande, nästan morbid. Men ändå gjorde jag det. I många år. Av kärlek.

Sedan insåg jag att mannen och jag har rätt olika smak, och om jag någonsin skulle få smycken och väskor (mannen tycker om att ge gåvor) jag tycker om, måste jag börja uttrycka det. Typ: "Oj, vilket fint smycke" när vi går förbi ett skyltfönster och sådär...

Jag erkände slutligen att jag aldrig tyckt om korset. Att det inte var jag som önskat mig ett sådant. Jag tror att han blandade ihop mig med någon f.d flickvän ;-). Vi skrattar åt det. 

Alexandra hade korset på sin konfirmation och tyckte om det. Och fick beröm för det.