Om gråt och katter...och böcker

Jag är en person som gråtit mycket. Gråtit för att ha varit ledsen. För att jag är så känslig. Allt för känslig, tyckte en chef som trodde att jag använde tårar som vapen när han skoningslöst skällde ut oss för det ena eller det andra vi inte hade ansvar för.

Jag har försökt lära mig att bry mig mindre, skaffa mig hårdare hud och mera skinn på näsan. Att inte reagera så starkt på allt som är fel, utan bara accepetera det. Det lyckas ibland, och ibland inte. Jag är ändå förvånad över att det alls lyckas. Att jag kan behärska min känslighet. Förstås finns det ett pris, man blir mera okänslig..

Det jag inte kan behärska är tårarna som kommer när jag är glad. Tårar av empati, tårar vid känslomässiga episoder i filmer, youtubeklipp, reklamer och böcker. Dessa tårar har jag alltid haft, men nu mer än någonsin. Kankse är det de tårar jag håller tillbaka, men som vårflöden hittar andra vägar att komma ut.

För några veckor sedan läste jag klart "En man som heter Ove". Min Maine Coon, som tycker att dehär morgnarna när bara jag är vaken, är hans och min tid, lyfte en enorm tass och drog ner mitt huvud för att tvätta mitt hår och bet mig lekfullt i hårbottnet. Jag skrattade och gav honom den uppmärksamhet han var ute efter. Men sedan sa jag att jag ville läsa.
"En man som heter  Ove fick mig att skratta, le och ibland fnysa till av glädje. Men från sidan 336 framåt började mina ögon tåras i något som några boksidor senare blev ett så högljutt snyftande att katten lyfte på huvudet och stirrade oroligt på mig. Jag skrattade genom gråten. Det är den bästa sortens tårar, att få gråta fast man är lycklig. När jag hade läst klart boken borrade jag in ansiktet i pälsen på katten och kände glädjen över att att Fredrik Backman skrivit en bok om de som har stora hjärtan men inte kan eller vill visa det.

Gör som katten, njut av veckoslutet!

Ann-Mari

När man hinner tänka det värsta...

I morse steg jag upp med tungt hjärta. Jag gick modfällt och kontrollerade dörrarna ifall Alexandras lilla honkatt, som varit på rymmen i tre nätter, skulle synas till. Inte skuggan av en katt...
Medan jag stekte min omelett tänkte jag att jag nog idag måste prata med dottern och säga att det nog är bäst att sluta hoppas. En innekatt har inte samma förutsättningar att klara sig ute i naturen som en "bondkatt" har...
Funderade också på om denna höst skulle bli lika sorgtyngd som den förra när vi måste avliva vår hund.

Jag svängde mig om för att ge skinka åt Maine Coon:en när jag såg en rörelse utanför terassdörren. Jag rusade ut, och där var hon. Hon rusade in och raka vägen till matbacken!
Jag grät av lättnad när jag kunde väcka dottern, som gråtit sig till sömns, och säga att hennes katt hade kommit hem.

När jag satte mig i bilen såg jag på lapparna jag hade printat ut dagen innan för att lägga ut. Jag och Murphy har en nära relation, även i små saker. När jag printade dem tänkte jag: "om någonsin så dyker upp, så är det genast efter att jag stiftat upp alla lapparna, så att jag får gå och samla ihop dem igen"

Jag smålog också åt att den lilla vidskeplighet jag har i mig sa: "slå på alla trummor, tjejen", sätt upp det på Facebook, ring katthemmet och kattfångaren...även om det får dig att verka smått hysterisk. De flesta har trots allt "hört om katter som varit borta i flera veckor och kommit hem". Men gör du allt detta kan hon dyka upp och få dig att känna dig lite fånig.
Jag kände mig inte fånig. Det var svårt att inte veta vad som hänt Niece, och ännu svårare att se min dotter ängslas.
Nu känner jag mig glad