Att läsa är att resa?

Måndag igen. Bara städat, påtat ute och chillat i Amerikagungan i helgen. Och suckat över det kalla vädret. Suckat djupt.

På söndagen promenerade jag och yngsta dottern in till biblioteket i stan (vi bor egentligen också i stan, men det känns som på landet eftersom vi har en ladugård precis i grannskapet). Läsesalen i biblioteket har ett stort utbud med tidningar och jag har ofta tänkt att man borde utnyttja detta mera. Så vi bläddrade i foto-, trädgårds- och sömnadstidningar i vad man kunde tänka sig vara lugn och ro. Bibliotek förknippas ju med tystnad. Den här söndagsförmiddagen var det dock action i läsesalen; en farbror uppträdde så störande att polisen kom och hämtade honom. Den "spänning" man "går miste om" när man inte är ute på stan på lördagskvällen, kan man ta igen i biblioteket på söndagsmorgonen :-)

Noggrannast läste jag Allt om resor. Tur att den inte kommer hem till oss! Man blir ju helt sjuk av resfeber. Alla dessa platser jag ännu vill se. Alla resor jag vill göra...och hur begränsad man är. 

När jag var ung reste jag mycket, och hade flera långa resor planerade. Så kom ödet emellan. Och sedan följde öden på varandra och sedan lyckan och då reste vi lite igen. Efter att jag fått tjejerna blev det några år när resorna jag företog var av en helt annan sort. Jag reste i familjelivet, i vardagslyckan och de ständiga förändringarna i vad som ändå var ett stilla liv.

Nu får jag en liten ångest precis under revbenen när jag tänker på platser jag kanske inte kommer att få se. Men samtidigt känner jag en stor glädje över att mannen känner på samma sätt. Att han hungrar efter samma äventyr.

Nu skall vi bara önska oss det vi vill och vara exakta med våra önskningar :-)

Rom: Konsten att sitta

När vi var i Rom besökte vi Spanska trappan. Det är ett märkligt ställe. Vad man gör där är egentligen bara att man utövar den ädla konsten att sitta.

Sitta och titta på människor som tittar på människor som sitter. 

Man borde le ständigt. Folkströmmen var enorm och bara genom att sitta en halv timme hamnade man säkert i tusen japaners fotoalbum.

Jag är ju en trappsittare, så för mig var ju detta att hitta "mitt folk" å att säga. Folk som sitter på trappor.

Det märkliga är fenomenet som uppstått. Att man planerar det in i sitt turistschema, åker buss eller tunnelbana till Spagna - för att sitta. Och fotografera sig sittande. För platsen i sig själv är inte särskilt unik. Vacker med alla blommor och monumental...

...men kanske inte så att det förklarar folkströmmen, som kändes som aldrig sinande.
Ibland gör folk saker bara för att andra gör det. När jag jobbade i informationen på ett kryssningsfartyg, gav vi ut oinlösta hytter efter avgång. Fullbokade avgångar bildades en lång kö framför disken. Många resenärer, speciellt pensionärer, blev nyfikna på vad man kunde få om man köade, och ställde sig i kön. Rädda för att gå miste om något.

Man skall dock inte utöva den ädla konsten att sitta var som helst i Rom. När vi kom ut från St. Peterskyrkan, trötta i benen och törstiga, gjorde vi som många andra hade gjort...satte oss ner på trappan (man gör som andra gör, som sagt). Vi hann bara sträcka ut benen och sucka djupt innan en vakt kom och signalerade till oss alla att stiga upp. På påvens trappa skall man inte slå ner sin bak!

Fontana della Barcaccia vid Piazza Spagna. Jag har gjort bilderna i svart/vitt för det känns som om allt folk som oavsiktligt kommit med på mina bilder blir mera inkognito då :-)

Det är fredag igen, gott folk! Mannen far till Lappland och fiska, vilket vanligtvis betyder att jag är effektivare än vanligt hemma. Men jag skall nog sitta i Amerika-gungan en stund också, och lyssna på musik, dricka ett glas vin och gosa med Nieci-katten.

Ha det fint!

Något gammalt och något blått

Igår kväll drog jag fram symaskinen för att fixa ett par saker. När maskinen var framme blev jag inspirerad att fixa nya dynor till Amerikagungan. Det är totalt återanvändning och jag är riktigt nöjd.

Jag använde gamla kuddar, som blivit sådär knöliga och obekväma. Jag sydde bort en del av tyget, så att de blev fyrkantiga. Till fodralen använde jag lakan som är ur svärmors brudkista (jag tog till vara de med brodyr, när hon skulle skicka dem till välgörenhet för många år sedan), virkad spets, som jag tog tillvara efter att mannens farmor hade dött, jeans lappar från ett par av mannens gamla jeans och rött tyg som blev över när jag sydde lapptäcken åt flickorna när de var små...

Vad roligt det är att vara impulsiv!

kram, Ann-Mari

Terass-säsongen inleddes...

...egentligen i all hast på påsken. Valborgsveckoslutet var isande kallt, men på terassen var det tolerabelt.
Egentligen är det vi kallar terass en veranda, det lärde jag mig på detta informativa inlägg på Trädgårdsmakaren Hillevissan blogg. (klicka här för att komma till denna underbara blogg)

Det är bara så svårt att korrigera en invand felsägning!

Med risk för att ni lägger märke till att fönstren inte är tvättade ännu, kan jag berätta att det är drömhuset som skymtar i bakgrunden...
Jag satt i Amerika-gungan och lät en solstråle värma mina fötter.

Mina fötter fick besök...foten visade sig tillhöra mannen
Även mannens fötter ville vara i solstrålen. Hunden lade sig i skuggan och väntade på att fötterna skulle ta den med ut och gå...

"Lycka är som en solstråle, vilket föregås av en skugga som försvinner på vägen, en motgång är ofta som regn på våren"

Kinesiskt ordspråk

"Amirikagungan"

I ett liv skulle jag vilja bo i den amerikanska södern; sitta i gungan på min gigantiska terass, dricka läskande iste i kvällsvärmen, lyssna på cikadornas sång och njuta av det lugna tempot...
I detta liv bor jag i Österbotten och har turen att ha en "dåoli" man som byggde en amerikansk terassgunga (porch swing) åt mig ifjol.

Dåoli är ett ord på "grundsprååtji", som lätt kan missförstås. Mannen jobbade som dräng hos sin kompis pappa en av sin ungdomssomrar. Efter en dags arbete sa pappan "nu e du en dåoli´an pojk". Mannen jobbade hårdare och hårdare och fick alltjämt samma kommentar. Det tog en del arbetsamma svettiga dagar innan han fick förklarat för sig att dåoli inte betyder dålig, utan duktig :-)

Jag älskar denna gunga, det är allt jag drömt om i sommarmöbelväg. Jag behöver inte Baden-Baden stolar eller liknande, för det är så sällan jag sitter/ligger så länge att det är lönt att ha dem...
Vår härliga Amerikanska skogskatt känner också att gungandet finns i hans rötter...