Betjänt av betjänt

På torsdagarna har jag vanligtvis croquis teckning, men ibland ersätts den av vernissage på Visu-galleriet här i staden. En av konstnärerna som nu ställer ut, Marcus Lervik ställer ut en film gjord som en loop. Loop är ett begrepp jag lärt mig i konstskolan; det är ett stycke som hela tiden upprepar sig själv så att gränsen för början och slut suddas ut. Det är en intressant kontrast till vårt samhälle där så mycket är definierat av just början och slut. 

Videon visar en massa solrosfrön som börjar gro ackompanjerade av ett rytmiskt trummande (även det en loop). Med jämna mellanrum vibrerar rummet som videon visas i av ett dovt manligt hummande, och då är  filmen klippt med en snabbare sekvens, vilket gör att de små plantorna växter och rör sig snabbare. Jag uppfattade det som om hummandet påverkade de små fröna och tänkte på pappor och barn. Hur rörande de små spritter till och lever upp av den plötsliga uppmärksamheten.

Trender och mode går också i någon form av loop. Så gäller vår betjänt. Jag ville ha en för mannens kläder, eftersom han byter mellan arbets- och civilkläder varje dag, och efter idogt letande hittade jag en för många år sedan en stilig betjänt i stål och svart.

Nu såg jag på flera trendbloggar att betjänten är inne igen. Så nu dammar vi gubbstatusen av vår sovrumsherre och visar stolt upp honom.

För det mesta hänger sängöverkastet på betjänten.

Om man håller sig lugn och inväntar tidens gång blir de mesta inne på nytt. Fast om du har kvar ett pannband i neon eller en midjeväska med nitar är det nog enbart som kuriosa du skall spara dem. Råd från coachen - blir knappast modernt igen. 

Trevlig fredagskväll!

Ibland gör jag inte som planerat

Mina krukor gapar lika tomma nu som när jag plockade fram dem i våras. Ibland räcker inte tiden till. Eller inspirationen. Jag har beslutat att inte ta stress av det. Terrakottakrukor är dekorativa i sig själv.

 Jag har faktiskt tillbringat mera tid än vanligt i solen på terassen med en bok i handen. Jag brukar inte trivas länge stilla i solen, men i år har jag  känt ett behov av sol. Mannen tycker att jag är bra på att lyssna på andra. Gråtdocka, kallade han mig. Jag tycker att jag är bra på att lyssna på mig själv och min kropp. Så jag har plöjt igenom rätt många böcker slappande i vågrätt läge denna sommar.

När vi byggde terassen ifjol var jag mest glad över att den hade en trappa. Genom hela mitt liv har jag föredragit trappor framför solstolar. Jag tror att det beror på min smått stressiga duktiga lilla själ. Om jag sätter mig ner på trappan med en kopp kaffe känns det mera som en vilopaus, hur länge jag än sitter, än om jag skulle sjunka ner i en mjuk Baden-Baden.
Men i år har min själ också vilat. Jag har ofta lyckats tysta rösten som hela tiden uppmärksammar mig på arbeten som kunde göras. Jag har ansträngt mig för att lyssna på rösten som viskat om sida efter sida med fängslande ord...

We must be willing to let go of the life you have planned,

so as to have the life that was waiting for us. 

Joseph Campell

Icke-fotogenisk Fiskars sax?

Jag hittade en stuvbit i en skön grön färg i våras och tänkte sy två nya vårliga kuddfodral. Det blev av först nu, så det blev två nya somriga kuddfodral istället. Det blev tyg över och jag hade sett vackra tygrosor på internet som jag gav mig på att försöka göra. 

När tjejerna var små kunde man göra allt möjligt av tygbitar som blev över: Barbiekläder, gardiner till dockhus, täcken till hästar och så vidare. Sedan följde en tid när jag inte var så produktiv, och då slängde jag bort en massa tyg som bara blivit i lådor för att möjligen användas någon gång. Nu har jag igen blivit mera medveten om hur mycket slöseri det finns och tar till vara allt jag hittar användning för. Jag behöver nu bara hitta ett tunt vitt tyg till kompletterande rosor.

Jag klippte remsor av tyget och började vira. Först sydde jag emellanåt för att hålla formen, men det blev väldigt tungt att trycka nålen genom alla lager tyg, så jag övergick till varmlimpistolen istället. Alexandra blev nyfiken och började även hon vira rosor. 

Resultatet: en snygg liten hög med rosor som jag skall limma fast på en krans av ris på hösten när grenarna igen är sega. Och brännblåsor på fingertopparna.

Var det någon som tänkte: "Oj, vilken stor gammal sax hon använder"? Det gör jag nog inte, den är bara fotorekvisita. Visst ser det mycket bättre ut på bild med den gamla stålsaxen än min trogna Fiskars-sax?

Vad gör man inte för att ta tillvara på allt och för konsten ;-)

Ha en skön tisdag :-)

DIY Bykstuga, del 1

Det största projektet jag hade medan jag var "home alone" för ett par veckor sedan fick jag inte färdigt då, eftersom det var ett projekt jag delvis behövde yrkesfolk till. Vi har ett 70-tals hus, och inget hjälpkök, så förr hade vi tvättmaskinerna i badrummet. Det var iofs inte helt fel medan tjejerna var små, för när man bök och torktumlade där var det alltid mysigt varmt när man skulle byta på och bada dem. De behövde inte dra ihop sina magra små kroppar av kyla.

När vi tog bort oljepannan och installerade fjärrvärme flyttade vi ut tvättmaskinerna i pannrummet. Med åren blev det litet av ett varmförråd där jag sparade allt från julgardiner jag aldrig någonsin mera skulle använda och mattor som inte passade in någonstans i vårt hus. I våras när "allt" gick sönder hos oss, blev det fuktskada i pannrummet och till följd av det ytmögel på väggarna. Det såg bedrövligt ut.

Nu tömde jag allt från pannrummet (som vi härefter skall kalla bykstuga) och mögeltvättade väggarna. Alexandra och jag målade alla ytor vita på nytt och sedan pikade hon loss den hemska plastmattan som fanns där.

Detta måste gå till historien som vår i pengar billigaste renovering någonsin. Målfärg hade vi hemma, likaså den rostfria bänken. Vi skulle köpa vita skåp från IKEA, men så hade mannens morbror just bytt ut sina köksskåp, och eftersom mannen har hjälpt honom med en del elektriska installationer fick vi skåpen gratis. Mannen har en kompis som är specialgolvläggare och i dennes fiskebåt har mannen monterat all möjlig navigationsutrustning, så kompisen gjorde epox- eller akrylyta på golvet i bykstugan som gentjänst.

Gammaldags hederliga tjänster och gentjänster alltså!

Och så blev det en stor vit vägg...
Den måste jag ju bara måla något på! Att byka är trots allt "no monkey business"...

...fortsättnings följer...

Ann-Mari

Real Life - Pysselmissar

Så var det onsdag igen. Jag har inte varit uppkopplad denna vecka. Då menar jag inte att vi inte haft fungerande Internet, utan att jag har varit håglös. Härligt att ha haft Rebecka hemma, men så tomt igen när hon for tillbaka till Sverige...

Men nu rycker vi upp oss! Yohanna undrar om vi pysslar och om vi gör pysselmissar och ställer några frågor  om detta i veckans Real Life utmaning...

Första frågan är om jag tittar på inrednings/ pysselprogram?

Jag tittar på Äntligen hemma och Strömsö. Tyvärr måste jag erkänna att jag tycker att båda programmen var väldigt bra de första säsongerna, men nu till en del tappat fokusen. Ibland visas det helt huvudlösa projekt som kräver massor av material och pengar - och resultatet är bisarrt.
Och så retar jag mig på att kvinnorna i ÄH skall vara klädda i värsta fest-stassen med alla armband de hittar i byrålådan medan de "tapetserar" och "målar" (eller låtsas göra det). Varför kan inte kvinnorna vara klädda i praktiska arbetshalare eller arbetskläder om de vill verka som om de verkligen kan renovera? Det är verkligen ingen glamour i att spackla och slipa väggar och jag förstår inte vem som köper den illusionen...som säkert bidrar till en massa pysselmissar.

Andra frågan är om jag pysslar hemma?

Jovars. Jag tror att det är lättare att räkna upp vad jag inte prövat på. Som att knyppla spets till exempel. Eller smida i metall.

Sedan Rebecka flyttade hemifrån har jag börjat reda upp alla mina pysselsaker, som varit utspridda i alla husets skåp och lådor, och samlat dem i hennes gamla rum.

Från våra samtal i kafferummet, har jag kommit till att jag har flera verktyg än många av mina manliga kollegor. Jag tror att det var för att jag, suckande och småsvärande, försökte texta denna skylt med en av mannens lödkolvar, som jag fick en Dremmel i julklapp :-)

Och har jag gjort någon dundertabbe?

Jag skulle inte beskriva något jag gjort som dundertabbar, men små saker som inte gått precis enligt planerna kan jag nog komma på. Förra gången vi renoverade betsade jag golvlisterna på fel sida. Jag skäms över att säga det, men jag trodde att mannen hade köpt dekorativa golvlister, för jag visste inte att spåren skulle vara på baksidan för att förhindra att listen kupar sig. Varför jag skäms? För att jag är dotter till en snickare...

Väldigt få märkte det och många trodde som jag: att de var dekorativa lister...eller så sa de bara så för att få mig att känna mig bättre...

Fondväggen i vårt sovrum målade jag ljus (nästan vit) för att jag tänkte lasera på med mönster i en metallfärg i samma nyans som mönstret i tapeten. Effektfärgen blev inte som jag tänkte mig, det såg bara smutsigt ut. Jag borde ha målat väggen mörkare för att få fram effekten. För att fixa detta gjorde jag då en schablon av mönstret på tapeten och målade två "blickfångare", som skulle avleda uppmärksamheten från väggytan. Det kanske de gör, men jag är ju själv medveten om hur jag föreställde mig det innan, så jag ser det som en tabbe.

Följande är ingen egentlig tabbe, utan säker något som mångsysslare gör hela tiden: lämnar ett spår av halvfärdiga projekt bakom sig.

Denna skulle bli en tavla i tjejernas rum när de var små och delade rum. Ja och båda bodde hemma för den delen. Det fattas bara några korsstygn. Kanske jag skulle göra den klar nu och packa in den till julklapp åt den nyss konfirmerade yngsta dottern? Hon har ett rum i svart och lite gotiskt, så får hon denna kan det hända att hon tror att jag blivit totalt hispig...

Är det så enkelt att pyssla egentligen?

Jag tycker inte att det är svårt, men jag är också rätt orädd och är ingen perfektionist, så det underlättar. Som jag skrev i början tycker jag dock att många program idag får det att se enklare ut än vad det är. Som när Lulu (vars smak och färgval jag för övrigt tycker väldigt mycket om) står på tå på en pall och med armarna sträckta ovan huvudet så mycket det går smäller upp en extra bred tapetbård - som om det skulle lyckas att få den rak och fäst så? Du milde - det är att undervärdera yrkesfolkets kunskaper, enligt mig. 

Bland det svåraste jag gjort är att knyta Österbottniska fransar. Det var dock mycket roligare än att virka spetsmönster! Jag gjorde detta mest under arbetsveckan på sjön medan jag väntade Alexandra. FST var och filmade en dokumentär som hette "Vardag till sjöss" och medan jag blir intervjuad till den knyter jag fransar. Kaptenen tackade mig efter att TV programmet visades, för det gav en annan bild av verkligheten ombord än den folk fick för sig när de såg på "Rederiet" :-)

Minns att tumnageln hade en ständig grop av att spänna knutarna när jag gjorde detta. 

När jag "gick i land", dvs slutade jobba på sjön gjorde jag en skyddsängel till mina arbetskamrater på hyttavdelningen. Efter det fick jag förfrågningar på liknande änglar och det slutade med att vi gjorde änglar på löpande band en tid. Mannen sågade ut och jag målade. Detta är den enda gången jag förtjänat på mitt pysselintresse. Vi sålde massor via vänner och på julmarkander, men sen började alla butiker ta in fabriksmålade änglar och marknaden var mättad tyckte jag.

Just nu pysslar vi i bykstugan och sedan skall vi ta itu med datorrummet...

"När katten är borta..."

Nu skall jag visa vad jag gjorde när jag var ensam hemma. Våra sovrumsmöbler är från århundradet "svärdet och stenen", eller ca 20 år gamla. De har blivit den där gula träfärgen som jag avskyr. Men eftersom jag mest "blundar" i sovrummet, har det gått att blunda för, men nu kom det till en punkt när jag tänkte att jag prövar fixa dem - misslyckas det var det ändå hög tid att köpa nya...

Så här gjorde jag:

1. Tvättade av alla ytor

 2. Slipade bort den gamla lackytan. Jag var inte noga med att få bort alla skavanker, för jag eftersträvade inte ett perfekt resultat. Borstade av och torkade med fuktig trasa. Jag spacklade enbart ett par stora gropar, alla andra skråmor fick vara.

3. Ett bra tips är att tejpa fast bortskruvade skruvar någonstans på möblerna...här talar erfarenhetens röst

...för om det ser ut såhär i era mäns garage också (detta är den mest städiga hyllan - jag kan ju inte hänga ut honom helt här på bloggen), kan det vara en utmaning att hitta dem senare om du lägger dem där...

4. Grundmålade med en häftgrundfärg. Jag besparade mig omaket att måla inuti möblerna, det är bara jag som ser insidan på dem.

Har ni inte katt, kan ni nu hoppa direkt till punkt 6.

 

5. Har ni katter kan det vara skäl att kontrollera att ingen av dem slinker in i garaget och är instängd där medan grundfärgen torkar...

Det var både tur och otur att kattan, efter att ha varit uppe på den nymålade skänken, sprang omkring i garaget. Tur därför att hon då nötte av största delen av färgen, och det jag behövde putsa av hennes tassar senare inte gjorde henne helt rabiat. Otur därför att jag måste gnugga bort alla märken, för garagegolvet är ganska nylagt och jag tror inte mannen skulle uppskattat tassavtrycken.

6. Jag ville inte att möblerna bara skulle vara "målade möbler", åtminstone inte i en intetsägande grå färg, så jag googlade gråa möbler och hittade ett kök där de hade slipat bort den målade kanten på lådorna (skulle jag hitta det på nytt eller minnas var sidan var skulle jag länka dit). 

Har ni fått en Dremel i julklapp men inte hunnit använda den ännu kan ni pröva på följande:

7. Jag slipade enbart bort kanten på 80-tals dekoren, inte kanterna, och tyckte att det räckte. Som ni ser är fötterna inte fixade. Fötterna är så fruktansvärt fula att jag inte hittade på någon makeover åt dem. Mannen sa att han har fötter i rostfritt, vi skall testa dem.

 Ja, så här ser vårt sovrum ut. Ljuset på nattygsbordet är foto-rekvisita. Vi kan ha oskyddade ljus enbart på matbordet när vi äter, för katterna fascineras av lågor och verkar inte inse riktigt hur långa deras morrhår är.

Måste ännu få bort den rysliga persiennen. Jag borde skaffa gardiner, men gardiner ger mig ångest. Inte det att ha gardiner, men att skaffa dem. Min lillasyster syr och byter gardiner en gång i veckan, men jag kan inte besluta mig för hurudana gardin passar någonstans. Just nu har vi faktiskt bara gardiner i Alexandras rum.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att sovrummet är mannens domäner. Här ligger han och ser sina TV-program om mumier de gräver upp i Egypten och hur världens största byggen blir till eller så spelar han på Playstation.
Då kan ni säkert lista ut på vilken sida han sover?
Vi borde ha fixat en sänggavel genast när vi gjorde oss av med den stora träsängen mannen hade byggt!

Syprojektet var sex kuddar i ljusturkost tyg - allt kan ju inte vara grått!

I en annan värld kunde man ha placerat fina prydnader på skänken och kanske täckt in TV-kablarna, men det måste ju synas att jag är gift med en elektriker...ni vet: "skomakarens barn..."

Alla tillbehör till spelen måste finnas nära till hands. För ratten har mannen byggt en ställning. För att kunna köra drar han ut min låda med trosor och lägger den på golvet för att skjuta in rattställningen där...mannens domäner som sagt!

Ikväll skall vi köra till grannstaden och se om vi får biljetter till premiären av Skyfall och på hemvägen skall vi plocka upp en efterlängtad Sverige-emigrant. Rebecka kommer hem på höstlov. Jag har inte sett henne på flera månader...hjärtat mitt.

ha en fin fredagskväll,

Ann-Mari

Ibland är det enkla det svåra

Mannen och dottern kom helskinnade hem igår. Skönt att ha dem hemma. Skönt att trängas i soffan, istället för att ha den helt för sig själv. 

Det minsta projektet jag pysslade med medan de var på resa var att måla två nya tavlor till vardagsrummet. Kände att "Horses & Cowboys"-perioden nu kunde vara över. De tavlorna blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig.

Som tur är får man taveldukar väldigt förmånligt, så man kan kosta på sig att måla nya och byta ut dem ofta. Om man har inspiration till det alltså. Och tid.

Jag har länge fascinerats av de abstrakta moderna tavlorna som man ofta ser i möbelkataloger och i möbelaffärer. Ofta väldigt enkla, med enbart två olika färgfält.  Jag har aldrig förut målat något som inte föreställt något, men det ser ju inte så svårt ut.

Att måla avskalat ser nog lättare ut än vad det är, åtminstone för mig. Svårigheten låg främst i att få det att se färdigt ut. Och när jag tvivlade på det, började jag bearbeta och lägga till allt jag mindes att jag sett på tavlor och sedan var det svårt att veta när jag skulle sluta.
Det absolut roligaste var att bre på färg med målarkniv. Att våga förlora kontrollen över resultatet. Att inte låsa sig, utan komma ihåg att blir det pannkaka av alltihop är det bara att måla över (nu kanske det blev pannkaka ändå, men den här pannkakan kan jag leva med).

Vi har ett ganska speciellt "kyrkfönster" i vardagsrummet (vi bor i huset som mannens föräldrar har byggt). Kyrkfönstret kunde vara aning utmanande för en person med strikta inredningsåsikter, men för oss är det ett precis passande avbrott i  det konventionella. Nu beslöt jag att ta upp en av färgerna i fönstret, och det blev turkost.
Orden betyder egentligen ingenting. Det var bara sådana här "inne-ord", som skramlade till i huvudet när jag kom på att jag kunde lägga till ord och sedan funderade över vad jag skulle texta.

Först senare slog det mig att jag kanske måste förklara orden, och då skulle det ju låta fint om de hade en djupare mening. Jag tog ett par steg tillbaka, stödde hakan i handen och sa "hmmm??"...sedan märkte jag att tanken bakom förstås var "vår stig är en resa"...

Jag tycker om associationerna till medelhavet jag får av turkosa nyanser. Problemet är bara att jag fick den här inspirationen för sent på året...nu borde jag ha höstfärger, snudd på julfärger...

 Önskar er alla en fin början på veckan!

Alone in no-man land

Ack hur mycket sanning det ligger i påståendet att man verkligen lär sig uppskatta vad man har, när man förlorat det. Nu har jag ju inte förlorat mannen, han är bara på resa! När han är hemma brukar jag ibland bråka med honom för att han tillbringar så mycket tid i sängen och ofta är så trött medan jag gör största delen av hemarbetet (ja, jag brukar nog kanske uttala trött så det låter som lat, men...) 

Men när han inte är trött är han enormt duktig. När man är en person med mycket visioner är det bra med en händig man. Och en man som har en massa verktyg. Problemet är bara att jag inte vet var de alla är, och eftersom jag vill att mina projekt skall vara lite av en överraskning, vill jag inte ringa och fråga...

Som tur är har jag begåvats med en bra portion idérikedom och en måttlig portion perfektionism - alltså fungerar "man tager vad man haver" bra hos mig.

När jag målat lådorna till sovrumsmöblerna en gång, lyste grundfärgen igenom och det såg lite sådär tjusigt shabby-chict ut. Man kunde ha lämnat det så men i vårt sovrum passar det nog inte. Vårt shabbiga är inte chict.
Däremot har vi varit så pass trendiga att vårt sovrum (syns i Real Life utmaningen om mysställen) varit grått redan i fyra år. Långt innan grått blev den nya boomen inom inredning. Detta bara för att vi snubblade över en tapet vi inte kunde lämna kvar i affären.
Att hitta den perfekta gråa nyansen var inte nu heller svårt. Tyvärr klassas målfärg som brandfarligt och kan inte skickas från amirika dock. Jag hade velat att färgen hade haft ett namn, som Kettlebell...eller Charcoal eller Raven Black, båda ord som jag älskar, men den gråa färgen jag hittade i Kodin Terra hade bara ett nummer...borde kanske kontakta Teknos och informera dem om att man inte bara skall sälja en produkt - man skall sälja en upplevelse :-)

Efter att ha målat, sytt och zumbat hade jag en liten tapasdejt med Skavlan och några av hans vänner.

Home alone - day two

Var snäll och glöm det där jag har sagt att jag  kommer att bli en Crazy Cat Lady som bor ensam med ett tjogtal katter. Aint gonna happen! Redan ekvationen en människa versus fyra katter är ohållbar. Det måste helt enkelt finnas flera människor för katterna att springa i fötterna på! Och fler människor att "hjälpa"...

Det tär på mitt självförtroende att de här hängmagade herrarna tror att jag inte kan breda ut ett tyg och klippa till delar utan deras hjälp. Jag har ju faktiskt gått i skola för det här! 

När de två charmerande herrarna tyckt att de sträckt sig tillräcklig långt i sin hjälpsamhet dök unga fröken upp. Hon roade sig med att gräva tunnlar i tyget och fick alltihop att rasa i golvet ett par gånger innan hon bäddade en sovplats åt sig. Vet ni hur många gånger en man kan lyfta ner en katt på golvet och den hoppar upp tillbaka? Rätt många...rätt många!

Undrar om åsnor verkligen är mera envisa än katter? Eller om man bara beslöt sig för att de fåfänga katterna får nog med publicitet ändå, och därför myntade uttrycket "envis som en åsna"?

En långt mera pinsam orsak till att jag inte skall bo ensam är ett jag nu redan, enbart inne på andra dagen, pratar för mig själv. Visst, man kan ju uttrycka sin klantighet högt i ord någon gång när man syr sig i fingret, till exempel...men att högt redogöra för alla sina förehavanden är en helt annan sak. Om jag skall gå ut i garaget för att måla, vet jag nog om att jag skall göra det utan att behöva påpeka..."nej, om jag skulle ta och gå ut i garaget och måla nu, så kommer jag in och äter sen..."

Om ni alla nu kommenterar att ni också pratar för er själva, kommer jag att kunna andas ut och inte oroa mig för om nästa steg är att jag blir osams med mig själv och ljudligt börjar argumentera med mig själv om huruvida jag skall äta eller måla först...

Den här bilderna fick ni bara för att jag älskar markeringspennan som har en tråd man kan dra i för att vässa den...älskar fiffiga saker och lösningar!

Sedan målade jag lite till innan jag la mig. Bara för att det är en så tillfredsställande känsla att krypa ner i sängen när man känner sig initiativrik och kreativ...och enormt trött.

Oskuldsfullhetens tid

Om en dryg vecka flyttar min äldsta dotter Rebecka till sin nya studieort. Jag vaknar på nätterna och grubblar på vad jag glömt att lära eller berätta för henne. Inser att i detta skede, när hon själv är spänd inför att flytta hemifrån, är det inte rätt tillfälle att varna för "fula gubbar" och "främlingar" längre :-). 

Jag kan bara hoppas att hon inte råkar på någon som ser hennes snällhet och oskuldsfullhet som något man kan utnyttja.

Jag var inte bara oskuldsfull, jag var rent ut naiv (tänkte använda "blåögd", men förutom att det är ett lite märkligt stereotypiskt uttryck, är jag inte ens blåögd, så jag avstår och använder naiv) när jag var ung. När jag som 19-åring, från en liten byhåla, reste till USA och blev erbjuden "coke" på gatan, trodde jag helt seriöst att det var läskedrycken de pratade om. 

Tiderna, och framför allt informationsflödet, har ändrats sedan dess, men helt säkert kommer Rebecka också att uppleva saker varken vi eller "den andra föräldern"; internet, kan förbereda henne för.

Igårkväll började det underbara barnet packa. Hon är 17 år, och började med att packa det viktigaste, det hon inte kan leva utan: sina böcker. När jag kom in i hennes rum och såg staplarna med böcker hon plockat fram, måste jag hjärtlöst påminna henne om att vi reser med personbil, och att hon behöver annat än böcker också. "När du sållat bort hälften, och tycker att du har de du inte klarar dig utan, måste du sålla bort ytterligare hälften". Det var rörande att se henne trycka böckerna hon måste avstå från till bröstet och sucka. 

Jag hjälpte henne med att gå igenom lite pappershögar. En massa skrivhäften, ritblock och pennor måste hon också ha...

Om vi, när vi skall packa allt i bilen, hamnar i en situation där allt inte ryms med och hon måste tänka om, är det säkert kläder hon avstår från. Smink och smycken har hon minimalt av och äger inte ens en hårfön eller en locktång.

Hon är en tjej man inte kan säga "only pack the bear necessities" till, men inte på grund av skor, kläder och accessoarer utan för att utöver böckerna skulle nog hennes katt Bobbo-björnen vara med i väskan också. Om det bara gick.

Som tur är har vi, i vår stora godhet, erbjudit att ta hand om honom...uppoffra oss (här gör jag den där överdrivna dramadrottningsgesten och för baksidan av handen till pannan, för sanningen är ju den att vi alla är så förtjusta i den lilla busen)