Om en dryg vecka flyttar min äldsta dotter Rebecka till sin nya studieort. Jag vaknar på nätterna och grubblar på vad jag glömt att lära eller berätta för henne. Inser att i detta skede, när hon själv är spänd inför att flytta hemifrån, är det inte rätt tillfälle att varna för "fula gubbar" och "främlingar" längre :-).
Jag kan bara hoppas att hon inte råkar på någon som ser hennes snällhet och oskuldsfullhet som något man kan utnyttja.
Jag var inte bara oskuldsfull, jag var rent ut naiv (tänkte använda "blåögd", men förutom att det är ett lite märkligt stereotypiskt uttryck, är jag inte ens blåögd, så jag avstår och använder naiv) när jag var ung. När jag som 19-åring, från en liten byhåla, reste till USA och blev erbjuden "coke" på gatan, trodde jag helt seriöst att det var läskedrycken de pratade om.
Tiderna, och framför allt informationsflödet, har ändrats sedan dess, men helt säkert kommer Rebecka också att uppleva saker varken vi eller "den andra föräldern"; internet, kan förbereda henne för.
Igårkväll började det underbara barnet packa. Hon är 17 år, och började med att packa det viktigaste, det hon inte kan leva utan: sina böcker. När jag kom in i hennes rum och såg staplarna med böcker hon plockat fram, måste jag hjärtlöst påminna henne om att vi reser med personbil, och att hon behöver annat än böcker också. "När du sållat bort hälften, och tycker att du har de du inte klarar dig utan, måste du sålla bort ytterligare hälften". Det var rörande att se henne trycka böckerna hon måste avstå från till bröstet och sucka.
Jag hjälpte henne med att gå igenom lite pappershögar. En massa skrivhäften, ritblock och pennor måste hon också ha...
Om vi, när vi skall packa allt i bilen, hamnar i en situation där allt inte ryms med och hon måste tänka om, är det säkert kläder hon avstår från. Smink och smycken har hon minimalt av och äger inte ens en hårfön eller en locktång.
Hon är en tjej man inte kan säga "only pack the bear necessities" till, men inte på grund av skor, kläder och accessoarer utan för att utöver böckerna skulle nog hennes katt Bobbo-björnen vara med i väskan också. Om det bara gick.
Som tur är har vi, i vår stora godhet, erbjudit att ta hand om honom...uppoffra oss (här gör jag den där överdrivna dramadrottningsgesten och för baksidan av handen till pannan, för sanningen är ju den att vi alla är så förtjusta i den lilla busen)
Ohh, det är stort när barnen ska lämna hemmet! Jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder jag hoppas så att mina barn väljer att bo kvar lite längre än så... Samtidigt vill jag ju att de ska vara mogna att välja den väg de vill gå i livet utan att oroa sig för att flytta hemifrån...
SvaraRaderadet känns det där, att släppa iväg dem!! Man hoppas att inget ska hända..men, det kan hända varsom helst, även hemma...i närheten av oss...kan det vara faror..vi kan inte vakta, bara hoppas att barnen har så mkt förnuft, Och det har dom, mkt mer än vi tror, att inget ska bli fel...Tror att vårat grundtjat, sitter etsat i huvudet på dem..Akta akta akta...men jag tror, att ungdomarna idag, är mer upplysta och smartare än vi var?? Eller i allafall vad jag var..Kram till dig.//Karina
SvaraRaderade kommer säkert att gå riktigt bra å sverige ligger ju inte så värst långt borta! kramar till er alla!
SvaraRaderasusanne
Vad spännande ändå att flytta hemifrån. Jag tänker mig ett ord som skräckblandad förtjusning. Kan tänka att det känns vemodigt också. Och läskigt. Men det går säkert bra. Jag kan tänka mig att du lärt henne vad du kan och resten kommer hon att lista ut själv ;) Som jag ser i en kommentar ovan, så var vi nog mer naiva än vad många är idag.
SvaraRaderaEtt stort för både henne och er.... Blir det väldans långt bort?
SvaraRaderaNär jag flytta hemifrån så tänkte jag så mycket på hur det skulle bli att vara ensam och fixa allt själv. Någon dag senare kom jag på.... Undrar om dom saknar mig där hemma? Min familj var aldrig sån att man prata om det högt.
Det är viktigt att du berättar för henne. Har ni bra kontakt med varandra så kommer hon tillbaks och frågar sin "visa" mamma om råd. :-)