Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...

                                                        

Real Life - Smycken

I veckans

ställer Yohanna några frågor om smycken. Den "äkta varan". Förra veckan handlade Real Life om krims-krams,men då han jag inte med. Det hade varit mera för mig, för jag har övergått till krims-krams och gör största delen av mina smycken själv...

Använder du äkta smycken?

Förlovnings och vigselringen. Alltid.

Hur är relationen äkta vs krims-krams hos dig?

Jag har perioder när jag tycker om en viss sorts smycken och perioder när jag tycker om andra. När jag var ung hade jag alltid stora örhängen, nu har jag örhängen enbart ett par gånger i året, men destu mera arm- och halsband. mest krims-krams.

Något ärvt eller något som betyder något speciellt?

Jag har ärvt min mormors förlovningsring. För att jag var singel när hon delade ut dem. En manlig kusin som också var singel fick morfars. Mannen har gett guldringar åt mig när flickorna föddes och så har jag en guldring som jag fick av farfar till studenten. De har känslomässigt värde för mig.

Jag har massor av Kalevala smycken i brons som jag har fått, mestadels av mannen, men också ett "gammalt" Kalevala arvegods av mina föräldrar. Tyvärr är dessa smycken lite ur tiden nu, men perfekta på t.ex vikingafester. Jag skall passligt på ett 50-års kalas som har vikingatema om två veckor.

Har du något favoritsmycke?

Mitt favoritsmycke (som jag inte hittade när jag skulle fota det - men det är inte tappat, för jag såg det när jag gick igenom Kalevala smyckena till vikingafesten) är en filigran Kalevala guldring jag fått av min man. Jag måste erkänna att jag fick en guldklocka, men eftersom jag inte går med klockor, for vi och böt ut klockan till ringen jag ville ha...

Och då kommer vi in på en pinsam, men för oss rolig sak, när det gäller smycken och gåvor. I början av vårt förhållande köpte mannen ett guldkors åt mig. "För att jag alltid önskat mig ett", sa han. "Gulp!", tänkte jag...men ville inte såra mannen, så fast jag aldrig har önskat mig ett kors, sa jag ingenting. Det är inte bara ett kors, det är ett kors med Jesus på. För mig är tanken på att gå med en korsfäst figur runt halsen helt främmande, nästan morbid. Men ändå gjorde jag det. I många år. Av kärlek.

Sedan insåg jag att mannen och jag har rätt olika smak, och om jag någonsin skulle få smycken och väskor (mannen tycker om att ge gåvor) jag tycker om, måste jag börja uttrycka det. Typ: "Oj, vilket fint smycke" när vi går förbi ett skyltfönster och sådär...

Jag erkände slutligen att jag aldrig tyckt om korset. Att det inte var jag som önskat mig ett sådant. Jag tror att han blandade ihop mig med någon f.d flickvän ;-). Vi skrattar åt det. 

Alexandra hade korset på sin konfirmation och tyckte om det. Och fick beröm för det. 

Pasta och manikyr

Ett rätt allmänt nutida problem är att man har så mycket grejer men så lite tid.

Jag gav mannen en pastamaskin i julklapp för ett par år sedan. Vi använde den i början, sedan blev den undansatt i ett skåp. Alltid nu som då sa vi: "åh, vi borde göra pasta", men det blev liksom aldrig tid till det. Sedan bad mannens bror att få låna den för att testa om det vore något de borde införskaffa och när vi fick den tillbaka blev den framme. Igår gjorde dottern pasta för första gången i sitt liv.

 Hon höftade pastadegen från några olika recept, och efter att hon lagt till lite extra mjöl efter första provmanglingen, blev degen helt perfekt.

Sedan gjorde hon en sås enligt den välbeprövade "man tager vad man haver" metoden. En halv burk Creme bonjour med vitlökssmak, lite grädde, stekt bacon och salt och peppar. Det blev så gott att jag kunde ha slickat lasyren av tallriken! Händigheten har denna 15-åring dels av mig, men känslan i köket har hon nog fått av far sin.

Märkte någon att hennes naglar ändrade utseende under pastaprocessen? Medan degen vilade limmade Alexandra på lösnaglar. Medan den färdiga pastan vilade målade hon proffsigt naglarna i svart och silver, så när vi åt var hon inte bara självlärd pastachef utan också manikyrist ;-)

Idag har vi varit på köpmansmässa i Jakobstad och nu skall jag slänga mig i soffan en stund. Veckosluten går allt för fort!

kram,
Ann-Mari

Saker som gör en glad

I fredags kväll var det handels- och kulturnatt i Karleby. Butikerna höll öppet till 24:00 och det bjöds på levande musik lite varstans i centrum. Jag var med två väninnor på stan och vi hade en fin kväll, även om det inte blev så mycket shoppande. Denna oemotståndliga lilla stickade klänning kunde jag dock inte motstå! Jag har två små tjejer; ett bonusbarnbarn och ett bonus-systerbarn som jag kan välja mellan att bli mottagare till denna lilla kreation...

Älskar Pandor, men jag älskar i stort sett alla djur, så det var nog inte bara det som fick mitt hjärta att vekna.  Den lilla dräkten tilltalade mig och efter en stund kom jag på varför...

Den påminde om en liten tunika jag sydde till Rebecka till hennes första jul. På magen broderade jag tre pingviner med tomteluvor och den var bedårande (nu efteråt förundras jag över att jag hade tid att sitta och sy korsstygn på en tunika som bars ett par gånger av Rebecka och sedan ett par gånger av hennes syster, men...)

Mannens dotter Malin kom på blixtbesök till oss från lördag till söndag, så då hade vi två systrar i huset igen. Söndagseftermiddagen låg vi alla i vår säng och tittade på gamla videofilmer från när tjejerna var små. Det blir väl så att när barnen inte längre är närvarande i ens vardag, kommer alla minnena från när de var små fram.
Märkligt att trots att jag ofta känner olust inför den långa mörka vintern, har ändå har de långa mörka vinterkvällarna, när vi skall gå igenom och redigera hela innehållet i kappsäcken vi har med videofilmer, aldrig ännu infunnit sig...kanske i år...

Kulinariska gåvor

När Rebecka kom hem från Metz skickade hennes värdfamilj gåvor med anknytning till trakten som en hälsning till oss. Mamman i huset hade gjort sylt, som är jättegod, fast jag inte vet vad som inte finns in den, och inte heller ofta äter sylt. Rabarber, äppel och kanel har vi listat ut...

Att skaffa sig en favoritchoklad man får köpa i Frankrike - hur smart är det? Dessa cacao-pudrade drageér är himmelskt goda. De är gjorda av Braquier i Verdun, som tillverkat godis sedan 1783. Verdun är grannstaden till Metz, och en plats känd från krigshistorien. Rebecka sa att det ännu syntes svarta murar från bombningar under andra världskriget.

Vi fick även en flaska med vad jag antar är likör. Namnet är Mirabelle, vilket är en plommonsort typisk för nordöstra Frankrike. Vi skall smaka på denna vid ett speciellt tillfälle...

Fredag, förkylning och förhoppningar om ett soligt veckoslut!

"Blommor är vilsamma att betrakta"

"De har varken känslor eller konflikter" (Sigmund Freud)

Mannen vet namnet på två vilda blommor; maskrosor och lupiner. Egentligen är hans inställning att allt som inte är lupiner är övriga blommor. Jag vet några fler.

Vi är alltså ingen botaniker-familj. Vi tycker om naturen, men ser den mera som en helhet, allt runtomkring oss, istället för specifika växtarter.
Därför är det rätt speciellt att i vårt hem finns det nu två stycken herbarier! Äldsta dottern gjorde sitt för två år sedan och denna sommar var det yngsta dotterns tur att samla växter. Femtio var målet, och hon kom väldigt nära! En del har hon mig att tacka för och en del min bloggvän i Snäckskalsdalen...


Alexandra fick betyget berömligt för sitt herbarium, och extra bonus för konstnärligt utförande. Och fastän det här med herbarium låter lite uråldrigt är det lärorikt. Efter insamlandet hade ungdomarna en tent om växterna och när jag förhörde henne kunde Alexandra alla 50 växter. Själv fick jag smygkika på svaren...



Kuriosa:

Det första herbariet gjordes redan år 1544 av den italienska läkaren och botanikern Luca Ghini. Nordens äldsta herbarium är troligen från början av 1600-talet. Herba betyder ört på latin.

Trevlig fredag!

On the road again

Mannen och jag shoppade loss...
och det kändes helt rätt...och så var det kul!

Nu packar vi bilen och far söderut igen. I morgon skall vi på kusinträff i vackra hemtrakten, Åbolands skärgård. På måndagen skickar vi iväg tjejerna på sitt lilla äventyr och då styr mannen och jag kosan till Åland för att titta på lilla magen...

Mannen skall bli morfar vid jul detta år. Vad gör det mig till?

-Jo, avsevärt mycket yngre än den morfar jag kommer att bo med ;-)

Vi packar som sagt...det betyder konstant övervakning och närvaro...

Vi hörs igen om en vecka, kära ni! Njut av sommarvädret

Soliga kramar,

Ann-Mari

Trogen sin idol

Av min systers kommentar på mitt förra inlägg kom jag att tänka på dethär med idoler. Nuförtiden känne jag stor beundran och nästan andlös respekt för en massa människor, men tycker inte att jag kan säga att jag dyrkar någon. Inte på det sätt man dyrkade idoler när man var ung. Jag vet att det finns människor som är trogna sin stora idol genom årtionden dock. Sådan är min väninna N i Minneapolis. Hon blev förälskad i Prince när han -79 toppade singel-listorna med "I wanna be your lover" och nu, ett trettiotal år senare, när hon fyllde 50, önskade hon sig mest av allt att Prince skulle hoppa upp ur en tårta på hennes vardagsrums golv.

Hon är lika trogen i sin vänskap. Det är över 20 år sedan vi träffades, men när vi pratar i telefon slås jag alltid av värmen och mjukheten i hennes röst. Om man kan säga att en röst är varmt lila, så är hennes det. Vi träffades när bådas våra liv var väldigt kaotiska, och vår vänskapshistoria är kantad av sorg och besvikelser. Men vår vänskap är flätad av det stöd vi kunde ge varandra, alla djupa samtal men främst av allt skrattet. Det är märkligt att i en tid av misär och oro kan det finnas så mycket livsglädje.

"Distance doesn´t divide true friends"

I smycket jag gjorde åt henne finns naturligtvis en bild av idolen. Här fotat med smyckesskrinet hon skickade till min födelsedag. Vi skall träffas i Paris, en dag... Kvalitetskontrollen utfördes av en annan prins...

Glad onsdag!

Stenens hemlighet

Hur mycket uppskattar jag inte genomtänkta personliga gåvor! I lördags lagade vi mat tillsammans med våra vänner. Det var lite "Halv åtta hos mig"- stuk, fast vi var alla värdar och alla välkomna gäster! Mannen och jag fick en gåva som hade många anknytningar till vårt liv just nu. En gömma av ljus-stenar.

Först gratulerade vännerna mig till min Skärgårdsskeppar examen. När man navigerar i skärgården (speciellt i detta Österbottniska "stenhelvete", som mannen säger), bör man undvika just stenar.
Ljus-stenarna var också en gömma. Dehär vännerna är de som har lockat oss med i geocachingen (skattjakt med GPS). De har en sund - kanske för att den är lik vår ;-) - syn på geocachingen. De föredrar att leta efter gömmor där det i närheten, förutom något sevärt, finns en kota eller lägereld så att man kan grilla korv! Ofta är geo-cache gömmorna under stenar eller stenhögar.

Under stenhögen hittade jag vår första spårbara Geocoin. Vi skall lägga ut den idag, 11.1.2011 och har lagt som mål att den skall komma till Las Vegas, USA eftersom mannen och jag gifte oss där. Om Geocoinen är i Las Vegas 3.4.2014, vår 20-års bröllopsdag, har vi lovat att själv fara och hämta hem den...undrar om vi bör börja spara redan :-)


Det skall bli spännande att följa med Geocoinens resa till platser vi bara drömmer om.

Sedan är det ju sten-anknytningen till vårt efternamn.

Vad vi åt? Innerfilébiffar, precis lagom röda och så möra att det smälte i munnen. Grönsaksgratäng med Old Amsterdam-ost, sallad och bröd. Till det drack vi ett gott vin med mustig källarsmak. Till efterätt åt vi mannens tolkning av brulé pudding och också brödost med vaniljglass, kolasås och kanel! Tur att man har en alldeles speciell mage för dessert! Efterrättsvinet var den sista flaskan Tokai jag hämtade från Budapest i våras.

Mindful Eating - relax and enjoy food!

Tack för inspirationen...

Jag har funderat över bloggandet, eller egentligen vad som gör att jag läser andras bloggar. Det kan vara ett tidsfördriv, en längtan efter att se vackra saker, ett behov att bli road och underhållen, kanske t.o.m lite av nyfikenhet.

Mest av allt är det för att bli inspirerad! Bli engagerad och komma till insikt. Och det blir jag ständigt. Jag har alltid älskat citat och aforismer, men har märkt att på era bloggar finns det lika mycket tillgänglig vardagsvisdom som i verk av länge sedan döda filosofer. Det är berikande.

Och så alla idéer. Från efterrätter till planteringsbord...





Jag hade förmånen att assistera i min syster Susannes blombutik för några jular sedan. Jag hjälpte till med att dekorera tändsticksaskar, som kunderna fick som gåva under jultiden. Jag och tjejerna har sedan dess alla år gjort dekorativa tändstickaskar, som alla som besöker oss eller vi besöker före jul, får. Det är en så liten sak, men uppskattad.

Likaså är våra årliga bytes-vin-flaskor (ni vet, man önskar God Jul med en flaska vin och får en annan i byte) nu alltid prydda med lite "man-tager-vad-man-haver".

Jag är tacksam för inspirationen (och värmelim-pistolen)!

"Om dina handlingar inspirerar andra att drömma mera, lära sig mera, göra mera och bli mera, då är du en ledare".

John Quincy Adams

Ord

I måndags fick jag ett paket från Pockethexan själv. Paketet innehöll två pocketböcker och kunde inte ha kommit mera lägligt! Jag hade inte läst en enda bok under hela julen, hade ingen ny bok hemma och kunde inte köra till biblioteket eftersom min bil inte var i kör-shick. Jag streckläste den första pocketboken och är nu Pockethexa :-). Jag är så glad över detta, det kändes som om julglädjen bara fortsatte.

Även om jag inte läste böcker under julen läste jag ord. För ord fick jag av mina döttrar. Till morgongåva fick jag bokstavsklossar från Blossom. Ordet family känns helt rätt, jag kunde ta det till mig och det fanns ingenting som var främmande eller tveksamt.



Den stora gåvan som låg under granen till julaftonskvällen innehöll en tavla inhandlad i samma affär. Tjejerna har tänkt på mig när de såg de orden. Jag sneglar på dem och känner kraften. Känner tjejernas tillit och uppmuntran. Jag läser orden som ett mantra...

Till vilket pris...

Idag har jag gjort något jag aldrig tidigare gjort och något jag sällan gör. Jag har besiktat min bil, men den gick inte igenom eftersom handbromsen inte fungerar. Det har den inte gjort på flera år, men jag har lärt mig omvägarna kring detta...
Eftersom de testade handbromsen, blev den på, vilket betyder att jag borde ha kört raka vägen hem och ringt till morbror P, som skulle ha kommit och hamrat loss den (mannen är på arbetsresa, vilket är orsaken till att jag måste besikta bilen).

Men...jag hade sett så fina ljuslyktor på Pentik innan jul. Då nämndes jag inte köpa dem till mig själv, men när Kära svärmor gav julklappspengar beslöt jag genast att kolla om de fanns kvar. Bilen slirade sidlänges till stan, eftersom jag gasade och bilen bromsade, och jag tänkte "det här är ju inte klokt!". Den tanken försvann när jag kom till Pentik för; inte bara fanns de kvar - de var dessutom till halva priset! Vilken lycka!

Jag går sällan på reor, speciellt inte julrea, eftesom jag har lite svårt med trängsel. Men nu är jag glad över att det blev så, för jag fick tre kotte-ljusstakar och alla ljusen på köpet, så att säga...