Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...