Saker som är viktiga att minnas

Idag var min väninna och jag på kaffe till vår förra arbetskamrat som nu är hemmapappa. Förra gången vi var dit bad han flera gånger om ursäkt för röran. Eftersom både min väninna och jag är väldigt organiserade och ordningssamma på arbetet antog han att vi också har perfekta hem. Därför meddelade vi nu skämtsamt att det var dags för ett "officiellt hembesök igen för att kontrollera läget"

Jag har också ursäktat röran hemma hos oss om vi fått överraskningsbesök. Jag har också "blixtstädat" (allt in i sovrummet och dörren fast) om vi fått besök med kort varsel. Fast det är ju trots allt inte det som är viktigt. Ingen av dem har kommit för att kontrollera nivån på vår prydlighet. Den absolut bästa komplimangen jag har fått på vårt hem är av en väninna som sa att det är en så varm och harmonisk stämning hos oss, och hon menade inte nyanserna på tapeterna.

På samma sätt är det när vi hälsar på hos hemmapappan. Visst ser man att vardagsrummet är fullt av leksaker, att 1-åringens tomma gröt-tallrik står på bordet, att det finns klädhögar - men det är bara en del av bakgrunden. För i främsta rummet är hemmapappan. Han kokar kaffe, har en brasa i köksspisen, är genuint intresserad och glad, pratar mjukt med sin charmiga 1-åring och jag känner hur mycket jag saknar honom på arbetet.

Och jag tänker på hur mycket sanning det ligger i påståendet att det perfekta ibland är det godas fiende. Om man lägger ner för mycket energi på att vara perfekt, eller uppfattas som perfekt, kan man glömma bort att bara luta sig tillbaka och njuta av och uppskatta allt det goda som finns precis framför en.

Error. Du glömde kryssa i vilken typ av förälder du är!

Jag läste Språkrådets lista över nya ord och snubblade på ordet Flipperföräldrar. Benämningen curlingföräldrar minns jag, men när jag googlade flipperföräldrar (de som vågar låta barnen klara sig själv) och hamnade på olika forum, insåg jag hur lyckligt ovetande jag har varit om nutidens klassificering av föräldraskapet.

Jag hittade begreppet Nära föräldrar (eller AP - Attachment Parenting)? I motsats till Avståndsföräldrar då eller? Jag har svårt att se föräldrarna som sitter på barnrådgivningen och förespråkar sin avståndstagande fostringsmetod: "vi har beslutat att ha så lite nära kontakt med barnen som möjligt. Vi tillgodoser deras fysiska behov men undviker att göra dem klängiga och behövande... Njutningsföräldrar? Jaa, här kan jag bara fråga: i motsats till vadå?

Gulp! Man borde tydligen kunna katalogisera sitt föräldraskap. Önskar det räckte med att bara vara förälder... Och när jag läst färdigt på forum och bloggar kom jag bara fram till just det: jag är en förälder. Kort och gott. Punkt slut.

Fast om jag krånglar till det och gör en matematisk formel blir den nog att se ut såhär:

a) ifjol släppte vi iväg våra tonårsdöttrar (14 & 15) att tågluffa i Norden = Flipperförälder

b) vi har alltid haft tjejerna nära, jag ammade när de var hungriga, och lämnade dem aldrig att skrika i sovrummet för att de skulle lära sig somna ensamma = AP/Nära förälder

c) jag gör det mesta av hemarbetet och skjutsar ungarna till aktiviteter om jag bara har möjlighet = Curlingförälder

d) jag njuter av att vara förälder = Njutningsförälder? (om jag förstod det rätt är detta en benämning som man ger sig om man är hemma med barnen och så...det var vi faktiskt också, men av rent praktiska skäl. Vi jobbade båda på sjön, och arbetspassen var en vecka. Så mycket Flipperföräldrar var vi inte att vi skulle ha lämnat tjejerna att klara sig hemma ensamma en vecka innan skolåldern :-)

e) sen kan jag lägga till Styvförälder, eller bonusförälder som har en positivare klang, och inte genast får en att associera till stackars Snövit

a+b+c+d+e=FACNS, som också kan utläsas som Fakn´najs (fucking nice)

Bing! Bing! Bing! Jag ger mig själv godkänt! (detta kunde givetvis och gärna förstärkas av tjejernas bifalls-rop: "Amen to that, mama!")

Språk och makt

I mitt jobb har jag varit tvungen att lära mig ett sorts maktspråk som skiljer sig avsevärt från mitt eget personliga språk. Mottot är att förekomma istället för ett förekommas. I början kändes detta dominerande sätt att kommunicera på så främmande för mig att det gav mig sömnlösa nätter. Det känns fortfarande främmande för mig, men jag har beslutat att jag behöver min sömn mera än jag behöver just det här jobbet.

Ett manipulerande, nästan hotfullt språkbruk föder dock reaktioner, och reaktioner leder oftast till agerande. Så om man bara ser till resultatet fungerar vanligtvis ett tonsättande kraftfullt språk. Men om man strävar till ett långvarigt och framgångsrikt samarbete, byggt på ömsesidigt förtroende är jag tveksam till att det är den rätta vägen.

Oavsett: jag har nu den hårda vägen fått maktens språk inbankat i muskelminnet.

För över ett år sedan beställde äldsta dottern en mycket efterlängtad Ball-Jointed-Doll docka från Asien. Hon hade sparat pengar och gav upp en del av julklapparna för den. Naturligtvis skulle den betalas innan leverans. Dockorna görs för hand, så vi visste att man kunde räkna med ca 6 veckors leveranstid, men ännu i Mars hördes ingenting om dockan. Dottern skickade vänliga e-postmeddelanden, men fick inga svar. I mars fick vi ett grupp-meddelande om att en "tragic industrial accident" hade inträffat, och efter det fick dottern e-post av kontaktpersonen Emily, med förklaringar om brutna armar och försäljningssystem som kraschat. Dottern fortsatte en korrespondense som gick i tonen:

Rebecka:That's so sad, but I'm happy things are going better now.Hope Emily gets better! I hope that I won't sound unsensitive now but I must ask about the hands. Do they come with my doll or do I have to order them separately? Sorry again to ask.This small delay is not a worry for me. I'm just happy to get one of your incredible beautiful dolls. Also, could you please tell me when you send my doll? I want to know when to really start waiting for it!

Emily:Thanks very much for you concern !!! ^ ^...Please do not worry.

Så pågick det en tid, och sedan blev automatiska svarsmeddelanden och därfter total tystnad. "Det är kört" sa mannen, "de var inte seriösa, vi ser aldrig av dockan eller pengarna". Jag såg min dotters ledsenhet och då grep mitt "arbetsjag" in. Jag bomarderade dem med e-post fyllda av kraftfulla hot och uppmaningar, typ:

this is Rebeckas mother writing.(undrar om jag verkligen tänkte att det låg någon pondus i det? hihi) I urgently need to know the status on our order. I am running out of patience with your explanations.blablabla..we googled xxx before making the order and mostly people thought you are trustable and the orders are handled with professionality. I have to say, that is not how I see it. I sincerly hope you have not abused a young girls desire to own a xxx-doll and the money she has saved up for bying it. I expect to have a shipment date and the tracking information within 7 working days from this letter. (från brev 1)

I still haven´t gotten any answer from you! We put our trust in you by sending you money in advance, and now we are not getting the doll ordered or even any kind of real information, just the run-around. If I don´t hear from you today, I demand that you refund the total amount we have paid so that we can go ahead and order the doll from a more reliable plant. We have been utterly patient and understanding for your situation, but at this point we are only so disappointed. (från brev 16)

Dottern följde med diskussioner på FB och andra forum, där unga tjejer världen över berättade om hur länge de väntat på sina dockor. Slutligen, i september, började det dyka upp kommentarer om kunder som hade fått sina dockor. Samtidigt dök det upp en ny kontaktperson på företaget som faktiskt började svara på e-mailen. Jag fick en "uppenbarelse" och tänkte att eftersom hot inte leder till något skall jag överösa dem med artigheter...Hör och häpna...då började jag få svar med kärleksfulla meningar som: "dear my friend", "How is Rebecka? I hope she will be healthy and happy", "of course, my dear", "my dear friend, we will do our best to help you" och slutligen ett meddelande "Your Don doll is on his way home"

Den vackra dockan kom hem i november, och några veckor efter det kom en peruk som fattades, hem. Påföljt av ett e-mail med orden "please let Rebecka know we love all children who have love in their heart" (aaww!)

Jaha, om ni har orkat läsa ända hit skall jag avslöja för er vad jag lärt mig. Det är tre saker.

1. var sann mot dig själv

2. man kommer längre med vänlighet än med en pistol

och sist men inte minst:

3. ibland vinner trägen, vem än han/hon nu är

Drömma om eller planera för morgondagen

Jag borde fatta beslut. Jag borde göra upp en plan och följa den.

I Mindfulness metoden finns det ett begrepp som heter Beginners Mind. Det betyder förenklat en accepterande inställning, fri från förutfattade meningar och en naturlig nyfikenhet. Alltså det som små barn har.

Jag ser visdomsorden "Dröm om morgondagen, Minns gårdagen, Lev idag" tydligt. Men det som inte står skrivet är att drömmarna är fyllda av oros-tankar, att minnena speglas av misstag gjorda och att de dagliga rutinerna ibland kräver så mycket att man helt enkelt inte hinner njuta av ögonblicket.

Jag undrar hur mycket mental träning det skulle krävas för att i tankarna kunna flyta fritt mellan det som varit och det man önskar att skall bli, utan att köra fast i grubblerier. Så att ens planer för morgondagen i stort sätt skulle gå hand-i-hand med ens drömmar om morgondagen.

Om någon vet om en blixtsnabb brevkurs i detta, så upplys mig gärna :-)

Jag har alltid uppfattat mig själv som självständig och stark, men just nu önskar jag faktiskt att någon annan skulle fatta beslut åt mig.

"If we are honest with ourselves,

most of us will have to admit that we live out our lives in an ocean of fear."

Jon Kabat-Zinn

Budget-trendig

På årets bostadsmässan var trenden nummer ett väggord och väggdekor. I många av mässhusens kök fanns behändiga wall stickers som såg ut som griffeltavlor.
Efter att vi skaffade kyl- och frys i rostfritt har vi, med varierande framgång, försökt att inte ha en massa lappar hängandes på kylskåpsdörren, så jag tänkte att en griffeltavla vore ju smart.

Jag letade upp nätbutiken som sålde dessa stickers. Jag beundrar hantverk, och tycker att många hantverkare prismässigt underskattar sig och det som de skapar. Att printa ut en sticker klassar jag däremot inte som hantverk, och att betala över 50 euro för en sådan skulle aldrig falla mig in. Jag tycker att det är prissatt enligt efterfrågan och trend-värde och inte alls i relation till arbete och material.

Jag kom ihåg att jag för länge sedan köpt en burk griffeltavel-färg, och nu kom den slutligen till användning. Skissade upp handelskassen (kopia på den för 50 euro)och målade den på väggen. Tyvärr har vi väldigt lite tom väggyta i köket så griffeltavlan kunde inte bli så stor...men jag får ju plats för det väsentliga på shoppinglistan!



Och så det lilla tipset: innan jag åker till affären knäpper jag med mobiltelefonen en bild av shoppinglistan...

Jadå, katten tycker om att bada bastu...

...den är så glad så!

Tänkte att jag måste klargöra det här med katter i bastun lite, och då hittade jag denna bild av Saimon med jävulsögon...

(det är inte photo-shoppat, Saimon har så blåa ögon att det är svårt att fota honom med blixt, utan att han blir att se ut som hin håle själv)

Jag badar mina katter rätt sällan nu när de är "pensionerade". Katter är duktiga på att sköta sin pälsvård själva, men långhåriga katter behöver lite hjälp, dels med att få bort en del av fettet från pälsen och också för att hålla huden ren, vilket förbättrar immunförsvaret.

När man ställer ut raser som Ragdoll och Maine Coon, är det viktigt att det fina håret på undersidan inte är lockigt, vilket det har en tendens att bli. Då gäller det att föna och kamma. Efter tvätten (med superhemliga preparat, vars existens du invigs om enbart av din katts uppfödare, medan du avger ett heders-ord-löfte om att aldrig avslöja det för "konkurrenterna") av Ragdollen torkade jag först med ett antal torra varma handdukar och fönade honom sedan.

Maine Coonen är rädd för allt ljud och allt främmande och det var helt omöjligt att komma i närheten av honom med en hårfön, åtminstone om man ville ha sitt eget skinn intakt. Uppfödaren gav mig rådet att kamma katten i bastu med svag värme. Då torkar också pälsen mycket snabbare och katten behöver inte gå med våt och kall päls flera timmar...och behöver inte utsättas för hårföns-monstret! Kattens kroppstemperatur är högre än vår, ca 38 - 39,5 grader, så om man har bastun på ca 40 grader är det bara skönt för katten.

Nu får de båda torka i bastun, och eftersom ingen av dem skall visas upp för domare mer, godkänner vi en liten lockig-het. Medan jag kammar den ena, får den andra själv slicka sin päls, vilket lugnar dem efter tvätten och ger dem illusionen om att de har kontroll över vad som sker :-)

Höjer man värmen till 80 grader och börjar kasta tjärdoftande bad som en riktig finne, försvinner nog de flesta katter...

Roll those dice!

Fru Fortuna har aldrig gynnat mig. Jag har hittills helt och fullt anammat och trott på mormors visa och tröstande ord när man som liten drog en nitlott:
"Tur i spel, otur i kärlek"

När Mannen och jag gifte oss i Las Vegas, satsade vi bara en dollar på en enarmad bandit...för syns skull. Allt annat hade varit slöseri - vi hade ju sån tur med kärleken...

Nu har jag vunnit 9 (!) böcker av Aino Trosell! Vilken gåva som kom med posten! Tackar ödmjukast, Aino!

Nu har jag öppnat ett "skräp-post-e-post-konto" och deltagit i alla resetävlingar jag hittat. För nu har jag så många pocketböcker att jag fick resfeber! Och jag har ju som synes nu hamnat på det vinnande stråket...så Fru Fortuna, jag är beredd!


För övrigt är det där med "tur i spel, otur i kärlek" bara gammalt skrock! Tror inte på sådant alls....

Happy, happy Friday!

Mamma vet allt

Samtidigt som min äldsta dotter ser fram emot att börja studera på riktigt och skaffa sig en egen lya, vill hon inte lämna allt åt slumpen. I somras fundera hon över hur hon skall veta allt hon behöver veta. Allt från hur man får bort limmet som blir efter prislapparna till fläckarna ifall en fågel råkar skita på en...

Hon bad mig då skriva ner tips och råd i en bok åt henne. Jag tyckte detta var smart och det är dessutom den typen av utmaningar jag trivs med. Jag började redan i tankarna utforma denna "husmodersbok".

Nu blev det nog lite av "man behöver inte uppfinna hjulet två gånger" stuk på detta, för i förra veckan kom dottern hem med denna bok, som hon hade hittat i grannstadens bibliotek...

Hmprf! Någon har redan skrivit min bok!

Detta är en lustig bok som bygger på "visa mig"- inte "berätta för mig"-principen. En bild säger mer än tusen ord. Författarna bakom boken har inspirerats av säkerhetsanvisningarna på flygplan och bruksavvisningar från Ikea, som båda ger mängder av information med mycket få ord.

Här följer ett plock ur de 500 livsanvisningarna...hur man tåflörtar och hur man ger fotmassage...
Mycket användbart tips för kvinnor som ännu har snygga ben...hur man stiger ur en bil i minikjol...
...hur man lyckas med att packa så att kläderna är släta när man kommer fram...

...hur man fångar middagen i Texas, om man råkar vara där...

...hur man vet vilken typ av städning man just gjorde...

...hur man avrostar, och...

...jagar bort monster...

Trots mitt lätt ironiska tonfall, tycker jag att detta är en underbar bok. Jag kunde inte ha gjort det bättre och absolut inte så mångsidigt!

Då är det bara att beställa boken åt henne då!

Eller åt mig själv - så blir hon alltid tvungen att ringa hem när hon står inför ett problem! En av mina utnötta repliker hemma är "även om jag är mamma, vet jag inte allt". Men, med ett par sådana här böcker (och Google), skulle jag lätt kunna bli ett mamma-orakel...

"ty deras själar befinner sig i morgondagens land"

Jag var på en mycket tänkvärd föreläsning om föräldraskap som hölls av mentala tränaren och företags/ idrottscoachen Christoph Treier ikväll. Grannfruarna och jag kände igen oss i mycket, blev roade, aningen oroade och mycket tacksamma. Christoph redde bland annat ut begreppen självkänsla och självförtroende, vilka är otydliga för många. Jag har svårt att summera föreläsning, det skulle bli så många saker. Men det är många tankar som virvlar runt i huvudet, inte bara gällande föräldraskapet, just nu...

Föreläsningen presenterades av Fokhälsans representant med dikten Dina barn tillhör dig inte av Khalil Gibran. Jag har läst den innan jag fick barn, nu fick många av orden en annan tyngd. Speciellt de sista orden.

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.

Godnatt kära ni!

Ann-Mari

Ibland växer det ut horn på mig...

Utdrag ur årets "Läsårsinformation till föräldrar" som dottern hämtade hem:

"KiVa-team (antimobbningsgrupp)

I skolan verkar en antimobbningsgrupp kallad KiVa-team. Antimobbningsgruppen arbetar också förebyggande enligt KiVaskola konceptet. Då en lärare, elev eller person i skolan misstänker att mobbning förekommer tar personen kontakt med någon i KiVa-teamet. Teamet tar sig an fallet och målet är att mobbningen skall upphöra, mobbaren/ mobbarna får en möjlighet att sluta utan att "tappa ansiktet". Om mobbningen inte upphört måste vidare åtgärder vidtas"

Var kommer den mobbade in i sammanhanget? Målet är visserligen att mobbningen skall upphöra - men där verkar ansvaret för den mobbade ta slut. Som om mobbning kunde liknas med att t.ex blåsa på någon...så fort blåsandet upphör är saken ur världen, det lämnar inga avtryck, inga sår eller ärr...tyvärr gör mobbningen det.

Jag blir så arg!

Mobbning är ingen konflikt mellan två personer...det är en eller flera personers utövande av en makt de tillskrivit sig själv. Därför kan inte mobbning lösas med konflikt hantering.

Enligt skolan skall mobbarens identitet skyddas, medan den utsatte dagligen tappar mer än ansiktet...självkänslan, tron på rättvisa, förmågan att lita på andra. Jag läser mellan rader, jag spinner vidare och meningen i läsårs informationen tolkar jag som ett rakt meddelande till de som mobbar - "det är ok, mobbar du och åker fast ordnar vid det, vi sopar det under mattan".

Jag vet att min tolkning är grovt förenklad och draget till sin spets. Men med risk för att generalisera, tror jag nog att det är just så en tonåring tolkar det också.

Jag menar inte att man behöver peka ut mobbarna. Jag vet också att många som mobbar har det svårt, men det är väl ingen förmildrande faktor? Först måste mobbaren sluta trakassera andra och förstå att mobbning inte godtas genom att axla ansvaret för sitt uppträdande.. Efter det hoppas jag att hon/han får hjälp med det som är svårt, men som inte får accepteras som en orsak till mobbningen.

Jag har också min egen version av vad som ämnas med "vidare åtgärder".

Det är då man finkänsligt undrar om den mobbade inte kunde tona ner sina intressen lite, "passa in" mera och förstå att "barn är barn".

I pamfletten står det också om Vänelevsverksamhet...."vänelevernas uppgift är bl. a att hjälpa eleverna i åk 7 att anpassa sig"...och..."Väneleverna motarbetar all form av mobbning"...

Man kan belöna en mobbare, som minskat sitt störande uppträdande i klassen och mot lärarna, genom att utse henne till vänelev för den kommande yngsta årskursen . Detta fungerade naturligtvis inte, väneleven kunde inte motstå frestelsen att reta de yngre...

Jag skulle föredra att höra att man inte har en fungerande handlings-plan, än att läsa sådana här klichéer!

Vi ser det vi vill se

Jag har ingen bakblogg...

...men att baka får mig att må bra. Jag blir glad av att baka.

Jag har alltid förut sagt att även om vi vinner en massa pengar på Lotto fortsätter jag att jobba. Mannen har alltid ansett att detta tyder på sinnesförvirring av hög grad.
Nu har jag definitivt ändrat mig på den punkten. Om vi bara vinner så pass mycket att vi får lånen bort-betalda slutar jag mitt nuvarande jobb. Sen blir jag hemma och bakar Cupcakes...så länge jag är lycklig med det!




Borde börja spela Lotto, kanske?

Utifall att ”synden" inte "straffar sig själv”...

...vilket den nog gör…om en tid kommer jag att få ett brev hem från polisen där de kräver ersättning för att jag körde för fort och blev fotograferad av en trafikövervakningskamera igår på hemvägen från arbetet.

Folk får hastighetsböter hela tiden, men det passar inte åt mig. Inte för att jag inte kör för fort, det gör jag – men sådär lagom mycket för fort. I vad jag kallar bekväm marschfart. Men jag kör aldrig hisnande fort och gör inga ”onödiga omkörningar”. Jag signalerar när jag skall svänga och jag grupperar också. Dessutom stannar jag för att släppa fotgängare över gatan, nästan utan undantag. Jag är alltså en exemplarisk bilförare, och borde inte behöva betala böter. Det är mitt ena argument.

Det andra argumentet är starkare. Mannen drar på sig hastighetsböter i en jämn ström känns det som. Och jag blir alltid så frustrerad. Oavsett hur mycket det retar honom att få böter, och hur arg han är på sig själv, blir jag sur och kan inte låta bli att gnata på honom över hur onödiga betalningar det är och vad annat vi skulle ha kunnat använda pengarna till...”slå den slagne”, så att säga. Inte en av mina bästa egenskaper, men...

Mannen försvarar sig nog med att, med tanke på hur mycket han kör (hundratals kilometer varje dag) är det rätt naturligt att han får böter, men jag vet inte om det egentligen finns ett sammanhang där...Finns det en kvot för hur många fartböter man kan få per ett visst antal kilometer?

I själva verket förstår jag nog att det är så. Att ju mer du gör en sak desto större är chansen/risken för konsekvenser. Det är lite som att jag med jämna mellanrum betalar en viss liten summa förseningsavgifter till biblioteket. För att jag lånar högar med böcker, och har överseende med dessa betalningar, det är ju lite som att understöda en bra sak... -men jag får väl bli arg för det?

Fast nu får jag ju inte det längre...det är det som är problemet! ”Jag sitter i samma båt”, och kan inte bli arg över en sak jag själv gjort mig skyldig till... ”man skall inte kasta sten i glashus”, ”man skall sopa rent framför sin egen dörr, innan man städar hos andra”...och så vidare. Dessutom talade jag i mobiltelefonen, utan hands-free, när jag blev fotograferad!

Tillbaka till rubriken: om mot all förmodan, synden inte straffar sig själv, straffade jag mig med ett tre timmars zumba maraton pass igårkväll. Medelålders tanter med usel kondition och krånglig rygg skall inte köra maratonpass...

Att jag är medelålders vet jag också för att jag håller på att bli min mor...min mor svänger sig jämt med talesätt och idiomer, och det gjorde hennes mor före henne...och nu ringer talesätten i mina öron, dyker upp i mitt huvud, kittlar mig på tungan...Mina döttrar stönar ibland över hur snusförnuftig och förutsägbar jag låter.

Men det bjuder jag på...

ord från hjärtat

Trots att livet och vardagen är fylld av nya projekt, nya händelserika dagar, nya vänner och nya lärdomar finns det saker som står oförändrade. Jag fick en insikt om detta häromdagen, när jag insåg att det jag skrivit för 10 år sedan är precis samma sak som jag pratade med mannen om helt nyligen. Trots det finns det en märkbar skillnad: det stjäl inte längre så mycket av min energi. Jag har kommit en bit på vägen...

En annan sak jag gjorde för tio år sedan och nu gjorde på nytt är målade änglar. Efter att näst intill ha serietillverkat skyddsänglar, var jag i många år trött på änglar. Förutom vid jultid - då fick de fylla mitt hem och mitt hjärta.

Bland citaten min dotter sökt upp åt mig fanns några om änglar. Jag läste dem flera gånger och det var som om de fick liv. De sökte sig omkring i mina rum och letade efter platser att slå sig till ro...

"Leave room in your garden for angels to dance"

"Damtussarna är änglarnas morgontofflor"

"The reason why angels can fly is because the take themselves lightly"

"Thorns and stings and those such things, just make stronger our angel wings"

...kom änglar, kom älvor...

(fast kallt börjar det verkligen inte bli ännu...huhu, vilken värmebölja!)

kramar, Ann-Mari

"Spring aldrig snabbare än din häst"

Tjejerna ville förtjäna egna pengar till sina små äventyr i sommar. Enbart äldsta dottern har åldern inne för att sommarjobba, men hon fick inget sommarjobb i år, så hon var lite besviken. Jag beslöt då att vi kan knåpa ihop lite hantverk som tjejerna kan sälja på kvällstorget. Jag hade en hel del hjärtan färdigt utsågade, så vi målade dem och textade tänkvärda ord. Äldsta dottern hämtade några av sina favoritcitat till mig och jag beslöt att texta några av dem.

När jag hade kommit så långt som till "Never run faster than your..." dök yngsta dottern upp.

-Vad skriver du? Vad skall det bli? Never run faster than your...horse?

Vi brast alla ut i skratt. Vilken käck aforism! Spring inte snabbare än din häst!

Det måste helt enkelt bli en visdom-skylt av det. Yngsta dottern, som är väldigt flink och inte grubblar länge på design - allt bara kommer - gjorde den. Det blir garanterat ett nytt "inside-skämt" för Rolands Happy family...

PS. Jag placerar inte katten i närheten av det jag skall fota. Det finns ett ordspråk om katter som låter:

Katter kan med matematisk exakthet beräkna precis var de ska sitta för att vara mest i vägen

...och det har mina katter läst!

Så jag låter dem hållas och utnämner dem till kvalitetskontrollanter...

Så & skörda

Det är april och det blåser iskallt. Ute grönskar ännu ingenting, men den sista snön ger snart upp. Inne i mitt kök grönskar det dock. Jag plockade fram min groddbox och sådde ärter i den.


Jag har redan skördat största delen av de söta skotten och lagt i sallader och på smörgåsar.


Jaa, så har Sann-finländarna sått ut tankefrön om ett slutet homogent Finland. Med tanke på valresultatet har en femtedel av fröna hamnat i jord där de har grott. Nu är det bara att hoppas på att de frön som slog rot är de om demokrati och ett förbättrat samhälle för varje medborgare, inte de antidemokratiska och språknationalistiska. Så att inte det som vi skördar om ett par år är främlingsfientlighet och nationalism...

Små funderingar under en vardaglig promenad

Det är mycket på arbetet just nu. Grubblade lite på detta när jag var ut och gå med katten och hunden, kanske just därför att det plötsligt blev så uppenbart vilka gemensamma drag det kan finnas i de mesta simpla saker och de mest invecklade.

En del har visioner. De rusar fram med just den saken i sinnet som känns aktuell. Glömmer ibland att ta i beaktande andra. Får ibland ta saker från början, för att de hastat för mycket.

Endel strätar lite emot. Ifrågasätter förändringar och analyserar. De är ofta också ofantligt bra på att arkivera och är samvetsgranna. De går systematiskt framåt och ser till att ha koll på allt.
Endel är bekymmersfria, näst intill lekfulla. De är medryckande och livar upp arbetsmiljön. De gör vad som väntas av dem arbetsmässigt, men låter andra ta det stora ansvaret.

För en del fungerar inte lagarbete så bra. De har rätt mål i tankarna, men kan ha problem med att få det att fungera på vägen.

En liten del är rätt och slätt aggresiva.

Saimon och Danja är vänner. När Saimon, som en liten vit dunboll, kom till oss blev Danja hans surrogatmamma så till den grad att hon gav di åt honom. Trots detta band är situationen en helt annan när vi är ute. Då har de inte alls samma agenda. Danja blir glad och tror att de skall leka och rusa runt, medan Saimon kattaktigt är på sin vakt och vill koncentrera sig på omgivningen. Det är enda gångerna han fräser åt henne, men hon verkar ta det med ro. Verkar förstå honom, även om hon tycks anse att han är lite sjåpig.

"Det är ingen konst att bli arg, vem som helst kan bli arg. Det som däremot
är en konst är att bli arg på rätt person, på rätt sätt, vid rätt
tillfälle, och av det rätta skälet"
ARISTOTELES

Jag är en lat hundägare...

...Danja är en domesticerad vallhund som lever ett rätt tråkigt liv. På dagarna väntar hon att flocken skall komma hem och sedan är hennes höjdpunkt att slippa ut på promenad. Annars chillar hon mest.

Nu tyckte jag att hon borde få ut lite mera av livet än att bara avguda mig. Låter uppblåst, eller hur? Men det är sant. Hunden är präglad på mig. När tjejerna var mindre och lite ängsliga att somna ville de att Danja skulle sova med dem. Det ville inte Danja, hon ville sova med matte. "Varför tycker hon bara om dig?", frågad de.

Jag svarade med ett hundar har två primära behov; att äta och att sniffa andra hundars piss! Jag kanske inte uttryckte mig precis så bryskt, utan använde en mera pedagogisk förklaring, men kontentan var just den. Jag matade henne och gick ut med henne; alltså var jag hennes gud!

Jag har rätt bra koll på Danja, tycker jag. Om vi promenerar och vi möter en annan hund får jag henne för det mesta att nonchalera mötet. Men det krävs bara att den mötande hunden gläfser till så exploderar hon. Trots det har jag trott att jag är en av Ceasar Millans praktelever och behärskar det här med Calm-submissiv energi till fullo. Jag kom att inse att det inte var riktigt så...

Nåväl, Danja skulle få mera stimulans var historien! Det finns en fin hundpark i staden och jag har nu tagit Danja dit för att hon skulle få roa sig med andra hundar och verkligen springa, inte gå i människotakt. Första gången vi for dit störtade en trio stora hundar skällande mot stängslet. Danja, som hoppat ur bilen, med lite av den där "här kommer jag" och "jag äger världen" attityden, satte sitt gläfs i halsen. Jag höll mig i bakgrunden och märkte genast förändringen i Danjas kroppsspråk. Inte alls ängslig, men ödmjuk - lite avvaktande.

Just då insåg jag att jag hittills inte varit så lugn och kontrollerad som jag trott, för då skulle ju Danja ha varit helt avslappnad och inte uppspelt när vi mötte andra hundar. Jag som i familjen är känd för att alltid ha rätt (undrar förresten om mina tjejer är ironiska när de säger, jag har liksom tänkt att de menar det - haha), måste nu medge att jag hade en del att lära.

Hundar skolar varandra långt bättre än vad vi människor gör...
Nu har vi varit flera gånger och Danja är nu en lyckligare hund, med ett aktivt hundliv!
Vi håller till i inhägnaden för små hundar, men ibland stor min tjej och ser längtansfullt på de stora hundarnas lekar...
Då springer hon ett varv i fenomenal fart, bara för att visa sin överlägsenhet mot de andra kortbenta hundarna...

Hunden: människorna ger mig mat
och kärlek, de måste vara gudar!
Katten: människorna ger mig mat
och kärlek, jag måste vara gud!

l’arte di non fare niente

Konsten att göra ingenting. Det underbara med att ingenting göra.

Låter lite poetiskt och bohemiskt, men det finns något värt att fundera över här. Efter de fina kommentarerna på mitt inlägg om konsten att slappa, grubblade jag vidare på denhär tråden. Ibland får man leta aktivt efter svar, ibland kommer insikten bara över en av en slump.
-Är det för övrigt en slump? (En tanke som får en att säga: "Hmm?", men det är en helt annan historia)

Jag såg filmen Eat Pray Love (med Julia Roberts - som jag tycker gör en stark tolkning i filmen). Några bitar föll på plats. Jag har boken. Jag läste den för något år sedan eftersom min mentor Oprah rekommenderade den. Jag gjorde anteckningar om några saker som kändes viktiga. Små "aha!" upplevelser.
När jag nu såg filmen kom jag ihåg dessa insikter och en av dem var faktiskt "the sweetness of doing nothing". Jag hade glömt att jag redan ifjol hade föresatt för mig att lära mig göra ingenting, och framför allt; att göra ingenting bra! Att göra det till något jag medvetet gör. Alltså inte ens tillåter mig själv att kalla det "döda tid", vilket genast skulle ge det en innebörd av slöseri med tid.

Hur gör man igenting så att det är en konstform? Det är säkert individuellt. Kanske genom att dricka ett glas vin, medan man sakta gungar i "amirika-gungan" och lyssnar på tystnaden. Eller stirrar på elden (om man har förmånen att ha en öppen spis) eller betraktar sina sovande katter...eller småbarn. Att titta på folk medan man dricker en kopp gott kaffe på ett cafe´. Ingenting revolutionerande, men ändå med det där viktiga inslaget av njutning. Att göra ingenting enbart för nöjet av att göra det...Italienarna lär kunna detta, för de har myntat uttrycket "il bel far niente" - skönheten i att göra ingenting.



När jag läste boken fick jag en längtan efter en djupare mening med livet. En tillfredställesle på ett helt annat plan än det materiella.

När jag såg filmen fick jag resfeber. Jag vill också bo i ett romantsikt "tält-hus" på Bali och sitta med kors-slagna ben och prata med en ålderslös guru.

Många kvinnor kände igen sig själva i boken. Det gjorde inte jag. Jag läste den som en annan kvinnas äventyr, med många budskap jag kunde ta till mig. Fast jag kände mig uppmanad att göra min egen års-långa resa för att meditera och äta, vet jag att det inte är praktiskt möjligt för mig att bara packa en army-väska och en svensk-italiensk ordbok och sticka. Jag har min egen resa, mitt eget äventyr - mitt liv och min kära lilla familj.

Jag känner mig så upplyst!

Jag minns inte när jag senast längtade till jobbet, men nu gör jag det...nästan. Bara för att få berätta åt min käre arbetskompis vad jag nyss upptäckte. Vilka diskussioner vi kommer att ha imorgon, eller snarare sessioner :-)

Martha Beck, life coach, hade för några år sedan en "Klagomål-fri-kampanj". Man skulle besluta sig för att identifiera en del av sin vardag som utgör mycket grund till klagan. Sedan skulle man totalt sluta med att klaga över saker som händer, eller inte händer där. (är man riktigt ambitiös kan man ju förklara sig som en totalt klagomålsfri zon, fast som kvinna har man ju oavsett alltid rätt att klaga lite...)

En dam som följde detta var generad över hur mycket hon klagade på sitt arbete och avgav ett löfte i kampanjen. Första dagen trodde hon att huvudet skulle explodera och på dag tre tog hon upp arbetsmiljön med chefen. På dag fem sa hon upp sig.

Sensmoralen är att klagomål bara är en ventil för lättnad, vilken möjliggör för oss att stanna i situationer som inte är bra för oss. Att skjuta upp det oundvikliga stjäl betydelsefull tid av vårt liv.

Tid vi kunde använda till att fullfölja våra drömmar.

Tack för inspirationen...

Jag har funderat över bloggandet, eller egentligen vad som gör att jag läser andras bloggar. Det kan vara ett tidsfördriv, en längtan efter att se vackra saker, ett behov att bli road och underhållen, kanske t.o.m lite av nyfikenhet.

Mest av allt är det för att bli inspirerad! Bli engagerad och komma till insikt. Och det blir jag ständigt. Jag har alltid älskat citat och aforismer, men har märkt att på era bloggar finns det lika mycket tillgänglig vardagsvisdom som i verk av länge sedan döda filosofer. Det är berikande.

Och så alla idéer. Från efterrätter till planteringsbord...





Jag hade förmånen att assistera i min syster Susannes blombutik för några jular sedan. Jag hjälpte till med att dekorera tändsticksaskar, som kunderna fick som gåva under jultiden. Jag och tjejerna har sedan dess alla år gjort dekorativa tändstickaskar, som alla som besöker oss eller vi besöker före jul, får. Det är en så liten sak, men uppskattad.

Likaså är våra årliga bytes-vin-flaskor (ni vet, man önskar God Jul med en flaska vin och får en annan i byte) nu alltid prydda med lite "man-tager-vad-man-haver".

Jag är tacksam för inspirationen (och värmelim-pistolen)!

"Om dina handlingar inspirerar andra att drömma mera, lära sig mera, göra mera och bli mera, då är du en ledare".

John Quincy Adams