Jag är en lat hundägare...

...Danja är en domesticerad vallhund som lever ett rätt tråkigt liv. På dagarna väntar hon att flocken skall komma hem och sedan är hennes höjdpunkt att slippa ut på promenad. Annars chillar hon mest.

Nu tyckte jag att hon borde få ut lite mera av livet än att bara avguda mig. Låter uppblåst, eller hur? Men det är sant. Hunden är präglad på mig. När tjejerna var mindre och lite ängsliga att somna ville de att Danja skulle sova med dem. Det ville inte Danja, hon ville sova med matte. "Varför tycker hon bara om dig?", frågad de.

Jag svarade med ett hundar har två primära behov; att äta och att sniffa andra hundars piss! Jag kanske inte uttryckte mig precis så bryskt, utan använde en mera pedagogisk förklaring, men kontentan var just den. Jag matade henne och gick ut med henne; alltså var jag hennes gud!

Jag har rätt bra koll på Danja, tycker jag. Om vi promenerar och vi möter en annan hund får jag henne för det mesta att nonchalera mötet. Men det krävs bara att den mötande hunden gläfser till så exploderar hon. Trots det har jag trott att jag är en av Ceasar Millans praktelever och behärskar det här med Calm-submissiv energi till fullo. Jag kom att inse att det inte var riktigt så...

Nåväl, Danja skulle få mera stimulans var historien! Det finns en fin hundpark i staden och jag har nu tagit Danja dit för att hon skulle få roa sig med andra hundar och verkligen springa, inte gå i människotakt. Första gången vi for dit störtade en trio stora hundar skällande mot stängslet. Danja, som hoppat ur bilen, med lite av den där "här kommer jag" och "jag äger världen" attityden, satte sitt gläfs i halsen. Jag höll mig i bakgrunden och märkte genast förändringen i Danjas kroppsspråk. Inte alls ängslig, men ödmjuk - lite avvaktande.

Just då insåg jag att jag hittills inte varit så lugn och kontrollerad som jag trott, för då skulle ju Danja ha varit helt avslappnad och inte uppspelt när vi mötte andra hundar. Jag som i familjen är känd för att alltid ha rätt (undrar förresten om mina tjejer är ironiska när de säger, jag har liksom tänkt att de menar det - haha), måste nu medge att jag hade en del att lära.

Hundar skolar varandra långt bättre än vad vi människor gör...
Nu har vi varit flera gånger och Danja är nu en lyckligare hund, med ett aktivt hundliv!
Vi håller till i inhägnaden för små hundar, men ibland stor min tjej och ser längtansfullt på de stora hundarnas lekar...
Då springer hon ett varv i fenomenal fart, bara för att visa sin överlägsenhet mot de andra kortbenta hundarna...

Hunden: människorna ger mig mat
och kärlek, de måste vara gudar!
Katten: människorna ger mig mat
och kärlek, jag måste vara gud!