Även om det som sker är väntat

Mitt enda riktmärke förvinner bakom mig.
Jag sitter på kanten av min kontorsstol,
gardinerna är fördragna,
endast bordslampan lyser upp tangentbordet.
Datorskärmen är blåaktig, ovänlig
Jag är orörlig, ändå irrar jag.

I rummet mitt emot är stolen tom.
Min arbetskamrat har sagt upp sig.
Mitt arbete har varit inflätat in hans.
Vi har fungerat som parhästar i åtta år,
stöttat, uppmuntrat och brytt oss om varandra.
Vi har rett ut svåra reklamationer och krångliga beställningar.
Vi har ventilerat, filosoferat och spekulerat.
Och vi har skrattat.

Inte ett enda ögonblick har jag tvivlat på hans stöd.
I tusen ögonblick kommer jag att sakna hans humor.

Jag är glad för min väns skull.
Men jag känner mig övergiven.

Jag ringer min man och gråter.