Ett täcke gjort av lappar och sömmar..

Mellan röjandet har jag också satt mig ner vid symaskinen nu och då. De lapptäcken jag tidigare sytt av gamla herrskjortor gick båda i blått, så nu ville jag ha något i rött. Det fanns inte så många skjortor med rött i på Röda korsets lopptorg, men jag tog vad jag hittade...

På baksidan av lapptäckena jag sydde åt döttrarna när de var små skrev jag följande vers.

Ett täcke gjort av 

lappar och sömmar

till den, för vilken

mitt hjärta ömmar

Även om jag nu syr bara för nöjes skull, lägger jag nog ner lite kärlek i detta också. Efter att ha provat några variationer av rutmönster på golvet (som katterna snabbt rörde ihop), lade jag bara ihop lapparna på måfå med det enda kriteriet att två likadana tyger inte skulle hamna söm - i -söm. Nu skall jag sy kant och baksida på det.

Efter den rosa mattan (som blev lite vågig till slut - jag ökade lite för mycket de sista varven), insåg jag hur jag lättast får mattan att hållas slät. Jag har den flat på bordet medan jag virkar. Problemet är att jag virkar när jag ser på TV, och vardagsrumsbord är ju rätt låga. Jag sitter alltså böjd över handarbetet och spänner axlarna. "Jamen, det är ju som terapi för din stela och sjuka nacke!", sa min arbetskamrat/ väninna skrattande. 

Mattan blir till största delen av de bitar på herrskjortorna jag inte kunde klippa till stora block. Det mörkblå är en gammal solblekt bordduk och det vita ett gammalt bomullslakan. Detta är alltså att "att nyttja på nytt" i stor skala! Mattan skall till vår veranda. Om inte nacken strejkar totalt skall jag göra en till...

Ungdomens källa

På onsdagen fyllde jag 48 men min kropp och själ kändes långt äldre. 

På fredagen var jag på ledkorrigering enligt Kalevalametoden (ledkorrigeringen bygger på gamla folkhälsoförbättringstraditioner som lärts från generation till generation i Österbotten och också finns beskrivet i det finska nationaleposet Kalevala). Felställningar i vrister, knän, höfter och korsryggen korrigerades genom att ledgångarna öppnades med lätta tänjningar. Jag märkte skillnaden med en gång. När jag satte mig i bilen för att köra hem undrade jag varför det kändes så märkligt, sedan insåg jag att det att stiga ut och in ur bilen inte orsakade någon smärta i höfterna alls. Jag provade flera gånger för att det riktigt skulle sjunka in. Sedan grät jag av lättnad. För första gången på länge kändes det som om min kropp inte motarbetade mig. 

På lördagen åkte jag och Alexandra till Åbo för en tjejhelg tillsammans med mina systrar, systerdöttrar och en styvdotter. Vi skrattade så mycket att jag ännu har ont i magmusklerna.

Man säger att skratt förlänger livet, men jag känner att detta veckosluts skratt föryngrade mig just nu. Mina systrar träffas oftare än jag träffar dem och eftersom jag umgås väldigt mycket med finska vänner, märkte jag att jargongen som alltid präglat vår relation först flöt mycket smidigare mellan mina systrar än med mig. Men det räckte inte länge innan jag också fann rytmen, och tillsammans med ungdomarna pratade, skrattade och sjöng vi så mycket på matrestaurangen att de bad oss dämpa oss lite. Hur svårt är det inte att dämpa glädje?

Tyvärr kunde inte alla kvinnor i vår familj vara med. En systerdotter, en systerstyvdotter, en styvdotter och en dotter saknades. 

Jag gjorde en liten miss dock. Efter ledkorrigeringen tejpar man för att förhindra att lederna åker tillbaka i den position de varit länge. Jag fick välja på svart, grått, pink, hudfärgat eller turkost tejp. Hudfärgat hade ju varit det smarta valet, men jag kände mig sprallig och valde turkos. Först hemma på kvällen insåg jag att jag skulle ha klänning på mig på tjejkvällen nästa dag...jag hade inte ett enda par strumpor som kunde dölja den robotaktiga tejpningen! 

Det löste sig. Jag hittade 300D tights i Åbo, och gömde och glömde mina färggranna ben...

Hot & Cold

Veckoslutet var lite som Katy Perrys låt Hot N Cold:

'Cause you're hot then you're cold

You're yes then you're no

You're in then you're out

You're up then you're down

På fredagen var det kallt. Och blåsigt. På kvällen hade vi Raklett middag med våra vänner. Då hade jag så varmt att kinderna hettade. Raklettgrillen i sig är en bra värmekälla, plus att min mysfaktor-barometer är i direkt relation till hur många ljus jag har tända - alltså en hel del.

(Mannen visar inte mittenfingret fast det ser ut så. Efter att han skar av senan till pekfingret och det inte längre går att räta ut, har han börjat peka med långfingret...)

På lördagen var det kallt. Men fint. Jag gjorde en långpromenad med hunden och var ut och fotograferade. Mannen och jag blev på tu man-hand så vi åt pizza och såg på film inbyltade i filtar. Sedan for vi till vänner och...åt pizza...

Vintertid är varma drinkar bara så rätt. Vi har druckit Irish coffe, med äkta grädde. Och varm kakao, med äkta grädde...

På söndagen var det -18 grader kallt. Jag försökte övertyga mannen och morbror P att köldgränsen för vinterbad nog går vid -15...Jag misslyckades. Alltså vinterbadade vi. Som vi brukar på söndagarna.

Det var svinkallt att klä sig i baddräkt och tassa ner i vaken, men efter fem dopp varvat med bastu, hade endorfinerna kapat kontrollen över kroppen och det kändes bara skönt!

Vi gjorde också godaste chokladmoussen hittils! Syndigt gott! Skriver ner receptet (som jag hittade på nätet), ifall någon tar mitt ord för att denna verkligen smörjer smaklökarna.

Mascarpone chokladmousse med di Saronno

6 (stora)portioner

1 paket Mascarponeost (250g)

2 ägg

4 msk socker

1 dl vispgrädde

150 g choklad, 70%

3 msk di Saronno likör

Separera äggulor och vitor. Vispa upp äggvitorna med socker. Blanda ihop mascarponeost och äggulor. Vispa grädden. Smält chokladen över vattenbad. Blanda med mascarponesmeten. Vänd ihop äggvitorna med grädden och mascarponeblandningen. Vänd slutligen in amarettolikören. Häll i glas och ställ i kyl minst 30 minuter.

Finlandssvensken och lillajul

Både diskussionerna kring traditionen att fira lilla-jul och ledaren jag läste i SvD fick mig att tänka på det här med att vara finlandssvensk. För mig är det helt naturligt att vara det, och därför är jag rätt bekväm i min finlandssvenskhet.
Jag måste medge att jag oftast "går under där ribban är lägst" och talar det språk, för det mesta finska, som flyter bäst i situationen. Trots att jag vet att vi borde Byri på svensk, som kampanjen uppmanar.

Jag tänker sällan på mig själv som en minoritet(och aldrig som en etnisk minoritet), tvärtom känner jag en sund stolthet över att vara finlandssvensk finländare och glädje över den kulturrikedom det innebär.

Jag har googlat om traditionen med lilla-jul och fann några artiklar där man förvånades över denna tradition med så lite traditioner. Jag tycker att det låter vettigt. Jag har också fört vidare traditionen att fira lillajul med familjen, men kring själva firandet finns inga måsten. "Man tager vad man haver" och man gör som man vill.
När jag var barn hade vi en lillajulgran, adventsljusen ställdes fram, vi åt lite finare och väntade på att lillajulstomten skulle dyka upp. När det började höras knackningar på fönstren, visste vi att han var i knutarna. För oss barn betydde det en glädje- och skräckblandad upphetsning, och för mamma att en lugnare period inleddes. Fram till jul hade hon alltid ett extra argument för varför vi skulle vara lydiga: "småtomtarna ser!". Ibland kunde detta förstärkas av påminnande knackningar under hela adventstiden.

När vi slutade stirra ut genom fönstret för att få en skymt av lillajulstomten, och ännu viktigare; den lilla säcken och lyktan han lämnade, dök han upp. Han visade sig aldrig, men lämnade en liten julklapp och lite godis.
Lilla jul betydde också att vi fick våra julkalendrar, som mamma snillrikt pysslade ihop med stor kreativitet. En som jag minns var en lång "larv", vars kropp var indelad i 24 delar med snören.

Detta är lillajulstraditionen som jag fört vidare till mina barn. Det viktiga är inte vad man gör på lillajul, utan traditionen att fira den. Och eftersom julfesterna för företag, föreningar och klubbar bara ökar, tycker jag det är fint med en julfest för familjen i början av advent. På Wikipedia står det att lillajul firas i Finland och på Åland, men eftersom jag inte tycker att firmafester faller under kategorin traditioner, borde det stå att det firas i svenskfinland och på Åland.
Tyvärr firade vi inte en "traditionell" lillajul i år. Eftersom vi har många finska vänner, och de inte har den här traditionen, blev mannen bortbjuden på en bastukväll.

När vi reser får vi, nästan undantagslöst, förklara varför vi pratar svenska. Detta även i Sverige. Precis som Göran Skytte skriver i sin ledare är vetskapen om finlandssvenskarnas existens inte allmänt utbrett. Inom bloggvärlden tycker jag däremot att det är väl känt. Här är det lätt att gå över landsgränser.

Jag undviker att ta del av språkstrider. Jag tycker att jag inte behöver försvara det självklara: och allt man kan är en rikedom. Tack var mitt svenska modersmål kan jag ta del av hela Nordens utbud av kultur, TV-program (kärlek till Skavlan) och Bloggar. Vilken tillgång!

Och så har vi ju all forskning som talar för finlands-svenskheten. Finlands-svenskarna lever i genomsnitt 5 år längre än finnarna (5 år för kvinnor, 9 år för män), pensionerar sig senare och är allmänt friskare. Forskningen gäller ofta sambandet mellan ett stort socialt kapital (delaktighet, tillit och socialt stöd) och hälsa.

Alltså: traditioner, samhörighet och tillit gör att du mår bättre :-)

kram, Ann-Mari

Kråka, Kobra och Happy baby

För att stärka de djupa musklerna och minska ryggontet har jag gått på mycket krävande Body Balance timmar en gång i veckan. Igår var instruktören själv sjuk, och hon beslöt att vi istället skulle dra ett mycket lättare (!) Yin-yoga pass. Skönt, tänkte jag, för jag hade nyst hela eftermiddagen och kände mig lite hängig. Skönt var alltså vad jag tyckte innan jag visste vad Yin yoga är...

Det började bra. Man skulle sitta i Lotus ställning och bara andas in genom näsan och ut genom munnen i fem minuter. Bara slappna av till tonerna av flöjt, akustisk gitarr i kombination med porlande vatten och fågelsång.

Trots att jag försatt mig att inte göra flera saker samtidigt längre, var de första fem minuternas sittande avslappningsövning ett ypperligt tillfälle att planera morgondagens besök på företaget!

Efter det blev den lätta yin yogan rätt krävande, åtminstone för mig. Ibland känns det som om någon har pusslat ihop min kropp helt fel och bak-och-fram, och därför har jag minimal rörlighet i vissa lemmar. Liten som Meryl Streep i filmen "Döden klär henne"

Efter fem minter hördes alltid ett "pling", så att man visste när en övning (asana-posé) var klar. Det fick mig att tänka på sagokasetterna med tillhörande bok tjejerna hade när de var små. Ibland missades hela sagan, det var bara så viktigt att få vara den som svängde blad vid "plinget"

Vi avverkade en rad olika poser: kråkan, kobran, dagsländan etc...Den enda posén jag riktigt behärskade var "Happy baby".

Det är jag åtminstone Happy för!

Jaaa, och att dessa bilder är från nätet då förstås....

Muminmammor och toaletter - fast egentligen om att ta vara på sig själv.

Jag fick brev från biblioteket. Jag har glömt att lämna tillbaka Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Den låg bland högen av mina egna böcker på nattduksbordet. Hmm? Jag antar att jag undermedvetet ville ha den...inte lämna den ifrån mig.

Jag skrattade och jag grät när jag läste boken. Jag läste valda avsnitt högt för Mannen och tjejerna. Det var kusligt, för ibland var det som om hon skrev om mig, fast hon skrev om sig själv. Jag säger inte att jag är lik Mia, nej så pretetiös är jag inte! Vi har bara samma syndrom. Jag har aldrig "gått i väggen", jag har liksom bara strukit rätt nära, men lyckats slinka runt ett hörn och på så sätt kunnat fortsätta. Lite som i det där Snake-spelet som kan finnas i mobiltelefoner. Man rusar om kring med bra fart, samlar på sig mera delar (mera bagage - mera stressfaktorer) och försöker ständigt undvika att köra in i väggen.

Maria har ett långt bredare känslospektrum än vad jag har. Om skalan har än nollpunkt för känslomässigt balanserad och sedan går både på plus- och minus sidan om detta, rör jag mig nära noll, och mera på plus sidan. Finns inte så mycket ilska i mig, men så är jag ju också Finlandssvensk och om man generaliserar är vi ju lite Muminmammor hela folket. Vi döljer de stora känslorna och pratar inte så öppet om saker, speciellt saker som kroppsvätskor och sånt.

Den 1:sta december beskriver Maria allt hon gör mellan det att hon känner att hon behöver gå på toaletten och det att hon slutligen gör det. Plockar saker, för saker från rum till rum, tömmer tvättkorgar. När hon slutligen sätter sig på toaletten scannar hon omgivning för att se om det inom räckhåll finns något hon kan göra.
Hon skriver "jag gjorde jämt så förut, innan jag blev utbränd". Här grät jag. Jag är tidvis helt besatt av att hitta något att göra medan jag gör något annat. Om jag vill se ett program på TV, måste jag tex. ha en hög med tvätt att vika, för att berättiga mig själv att sitta ner. Och nej, jag kan inte vara sysslolös ens på toaletten. I mitt nästa hus skall det inte finnas en enda hylla i närheten av toalettstolen!

Jag trodde jag var den enda som byter toalettpappersrulle under själva besöket. När jag läste om detta i Mias bok, när jag såg det i text, insåg jag hur bisarrt det är. Nu vet jag ju inte om mina vänner gör så med, det är ju inte något samtalsämne som tas upp vid middagsbordet precis. Men om ni gör det och läser detta; sluta! Det skall jag göra. Man måste ju kunna slappna av ibland. Ge sig tid.

Det fanns andra drag jag har gemensamt med Maria, men det här inlägget blir redan nu så infernaliskt långt. Har ni orkat läsa ända hit skall jag avsluta med något ur "saker som får mig att säga Hmm?"

Jag blir irriterad på hur Lotuspapprets nya nerspolningsbara hylsa markandsförs. Som om kvinnans (för i reklamen är det en kvinna som suckar över att komma till toan och se den tomma hylsan) problem är löst i och med att hon kan spola ner den gamla hylsan...

Ingen i min familj kan sätta en ny rulle i ställningarna.


fredagskram,

Ann-Mari

Jag och min klon går på gym

När jag gör mig omaket att köra till gymet, tycker jag att jag kan dra två pass på en gång, istället för att åka dit två dagar i rad. Ekologiskt, eller hur?

Jag har nu flera gånger varit på cirkelträning för att sedan gå raka vägen till djupstreching. Det tänkte jag göra nu också, och anmälde det i receptionen. Jag fick två biljetter, och nu i efterhand märkte jag att att tjejen var lite fundersam när hon gav mig dem, men hon sa inget.

Svettig efter cirkelträningen, rusade jag för att byta tröja och strumpor och fylla på vattenflaskan, och gick sedan raskt till salen för strechingen. Dörren var stängd, så jag öppnade den försiktigt, och smög ljudlöst in för att inte störa den nyss påbörjade timmen (trodde jag).

När jag hämtade mitt underlag, hörde jag hur dragaren med lugn röst sa;

"Låt benen slappna av" och "känn hur den avslappnade känslan sprids..."

Märkligt att börja med att slappa av tänkte jag, men lade mig ner på en tom plats och gjorde som uppmanats. När dragaren fortsatte med att med suggestiv röst be oss andas lugnt och låta tankarna bara sväva, var jag som ett stort frågetecken??

Det är fysiskt ansträngande att vara som ett frågetecken länge, så som tur var klappade dragaren sedan i händerna och tackade för det här passet (som för mig varade 3 minuter)

Det visade sig att de ändrat tiden och stretchingpasset hade börjat samtidigt som cirkelträningen. Jag vet att jag kan ge intrycket av att vara oerhört effektiv, men min gräns går nog vid att vara på två ställen samtidigt! Bara för att jag kände mig lite generad, tänkte jag informera tjejen i receptionen om omöjligheten för mig att vara på två ställen samtidigt, men hon hade gått hem...

Body Balance

Body Balance är en träning som skall stärka muskler och ge smidighet, rörlighet och balans. Samtidigt minskas stressen, kroppshållningen förbättras och ens mentala närvaro och koncentrationsförmåga ökar.
Det är ju precis som om någon utgått från mig och gjort ett träningspass utefter mina behov! Balans och smidighet! Skam den som inte prövar allting åtminstone en gång...

Det är bara det att för att kunna utföra de mycket utmanande övningarna krävs det att du har balans, smidighet och starka muskler.
En stel tant med alltför långa armar och ben, stela höftleder, ut-tjänad korsrygg och en sällsam tendens för svindel sticker liksom ut bland samlingen av viga damer!

Är det kanske så att jag är den enda som inte kan stå på ett ben som en stork och sedan lugnt och balanserat föra det andra benet framåt, åt sidan och bakåt samtidigt som jag lugnt andas in genom näsan och ut genom munnen...
Eller sätta mig i Lotus-ställning och sedan i en långsam flytande rörelse böja mig framåt så att pannan nuddar i golvet...och andas in genom näsan och ut genom munnen...Jepp! Jepp!



Jag går nog på nytt. Jag ser bara till att placera mig längst bak i salen...