"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!

Ät, se på film och älska

I natt åker Rebecka tillbaka "hem" till Sverige. Vi har haft en fin vecka med god mat och mys. På lördagskvällen var mannen på bastukväll till en kompis vars barn har genomgått en stor operation och vi tjejer hade myskväll med den mat Rebecka önskade sig. Stekt broiler och potato skins. När vi ätit oss proppmätta såg vi två märkliga, men ändå inte dåliga filmer. Den första var den tyska svartvita filmen Das Weisse Band - Eine deutsche Kindergeschichte, som vann bästa filmpriset i Cannes 2009 och var nominerad för Oscars. När filmen var slut visste vi inte riktigt vad som hade hänt, men vi tyckte ändå alla att den var bra. Så lång från Hollywood man kan komma. 

Sedan såg vi "Beasts of the Southern Wild" - en annan tung men magisk film om den lilla tjejen Hushpuppy, tuff kärlek och fattigdom och i bakgrunden orkanen Katrina. 

"When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces."

Igår var hela familjen och såg Thor: The dark World. Mannen "offrade" sig kvällen innan och spelade Alias med oss - sällskapsspel är inte först på hans lista över saker han gillar att göra - så jag "offrade" mig för detta. Jag såg den första Thor och tyckte den var ok, men även om jag tycker mycket om fantasy filmer har jag fördomar mot "rymdfilmer" (jag avskyr Star Wars!). Jag blev helt betagen av denna. Underbart vackert gjord, härlig humor och mycket känslor.

Tjejerna, som är pålästa när det gäller fornnordiska gudasagor, skrattade åt att de i filmen riktigt pratade om Odins hustru som Frigga, men att det i svenska översättningen stod Freja. Vanligtvis brukar ameriaknerna få det fel, och Helsingfors kan vara huvudstad i Sverige, men nu missade den svenske översättaren på s"sin egen historia"

En härlig vecka är till ända. Hoppas Rebecka fått tankat kärlek så hon klarar sig till jul...

Små saker - stor glädje

Rebecka kommer hem idag för att tillbringa höstlovet hemma hos oss. Jag har längtat efter henne. 

Vi gjorde om hennes gamla rum till hobbyrum och från det att jag i söndags bäddade en madrass åt henne har Rebeckas katt Bobo sovit där. Han längtar också efter sin flicka...

När Rebecka, som 17-åring flyttade till Nässjö hade hon med sig flera tunga lådor och väskor. Dessa var fyllda med de saker hon inte "klarar sig utan", dvs hennes allra käraste böcker. Ca 200 stycken. De har hon nu haft runt om i sin lilla lägenhet. 

(Dessa bilder är lånade från nätet)

Så hittade jag en stor begagnad bokhylla till bra pris på det lokala köp- och säljtorget. Några e-mail senare hade jag köpt den. Kvarstod problemet att få hem den till Rebecka. Säljaren sa att den var väldigt tung. Rebecka ville ogärna fråga någon kompis föräldrar och jag grubblade. Vi skall själva dit över julen, men säljaren ville bli av med hyllan genast.

Efter mera grubblande mailade jag Rebeckas hyresvärd med mitt lilla problem. Och det skötte de om! Jennie och Rasmus for med paketbil och hämtade hyllan och bar sedan upp den tre trappor med Rebecka. Någon timme senare skickade en nöjd dotter mobilbilder på en bokhylla fylld med böcker. 

Vad glad jag blir över människor med stora hjärtan och vilja att hjälpa till!

En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...

Mina säkra kort

Vändagen. Alla hjärtans dag. 

När Rebecka flyttade till Sverige för att studera tänkte jag inte så mycket på vad det egentligen innebar. Mina tankar var inte i ord, utan mera i bilder. För ett tag sedan insåg jag att hon inte flyttat till Sverige för att studera och sedan flytta hem igen. Det visste jag ju redan, men det tog så här lång tid innan jag vågade inse det. 

Att det att jag kunde krama henne varje kväll nu har ersatts av telefonsamtal och textmeddelanden och att det är så det kommer att vara största delen av den kommande tiden. Hur kan man vara redo för det? Jag gråter när jag tänker på att det finns så mycket mera jag skulle ha velat göra med Rebecka. 

Ibland plågar jag mig själv med tankar om att jag varit en dålig mamma. Tar till mig av undersökningar som visar att flickor får fel sorts beröm, och alls inte lika mycket beröm som pojkar. Om hur det påverkar deras vuxna liv och deras tro på sig själv.

Sedan tänker jag på den här tjejen, min dotter, som fastän hon inte längre bor med mig, har så fullständig koll på vad jag tycker om. Nästan så att hon läser mina tankar. Som alltid ger genomtänkta och personliga gåvor. Som ger av sig själv. Den bästa lyssnerskan. Och jag vet att där jag inte gjort mitt bästa, kan hon själv kompensera. Kanske inte idag, men någon dag. 

Till julen fick jag en receptbok av henne. Nu har jag börjat föra in mina favorit recept där. Jag tänker slopa alla mappar med tidnings urklipp. I receptboken har jag mina "säkra kort", mina signaturbakverk. Resten googlar jag.

Yngsta dottern bakade amerikanska chokladmuffins. De var så goda att jag tror jag åt pappret med. Receptet hamnade i boken, även om det är Alexandras signaturbakverk, inte mitt.

Alla hjärtans dag. Som jag inte firat i år. För att jag ännu vänjer mig vid att någon fattas mig.

Mina tjejer är mina största hjärtan.

Mamma, du är man nu

En granne till oss brukar i valda stunder (efter att ha fått stå vid grillen, magen mätt på god mat, bra musik i bakgrunden och ett gott vin) utbrista "It´s good to be a man!". 

Ibland tror jag faktiskt han säger "It´s good to be the man", vilket ju har en helt annan innebörd. Men jag känner rätt många män som är av den kalibern också. De som utan att konkret göra gesten, i tanken slår knytnäven i bröstet och proklamerar att de är mannen.

Hur som helst. I måndags lärde jag mig en ny sak. En sak som tog mig med förvåning. Det är inte alltid lätt att vara en man (fast hemma hos oss är det nog det, eftersom alla tjejer är väldigt händiga och duktiga. Lite för duktiga - åtminstone jag, som lider av det där vettlösa duktig-flicka-syndromet)

Mannen är på resa och jag övertalade yngsta dottern att komma med till danskursen istället för honom. Till min förvåning gick hon med på det. Jag lovade vara man, eftersom jag har lite mera danstimmar bakom mig. 

Och nu måste jag ödmjukt tillstå att det var svårt. Svårt, svårt! (hoppas mannen inte läser detta)

När mannen för brukar jag ge honom noter för att han inte ger mig tecken på nästa rörelse i tid. Och att tecknen kanske är fel (det är ingen vetenskap, men meningen är ju att damen skall ledas i rätt rörelsemönster, inte dras...). Ibland är det nog så att jag förutser nästa rörelse, och blir det fel kan jag ju även då skylla på mannen. Efter tjugo år tillsammans borde han ju nog göra precis som jag anar att han skall göra...

Det var alltså inte lätt för mig att vara man. Jag gav sena tecken, jag gav obestämda tecken, och jag började ge tecken för att sedan ångra mig och dra tillbaka handen. Det blev ett infernaliskt viftande och ett hejdlöst skrattande. En gång frustade tjejen till så att jag fick en salivdusch i ansiktet!

Efter en komisk första timme sa tjejen till mig: "Mamma, du är man nu! Om du beslutar dig för en sak skall du göra det. Tveka inte!"

Saimon Ragdollen är en man med känsla för det vackra och i kontakt med sin feminina sida. Han lade sig mitt bland de pastellfärgade pom-pomsen och njöt. De andra katterna närmade sig och jag tror de sa att det inte var direkt manligt att ligga där, för han vände sina blåa ögon, blåa som himlen bakom de snötäckta trädtopparna på klara vintermornar, och fräste till "bitch please!"

Om du beslutar dig för att göra en sak - gör det. Tveka inte!

Ungdomens källa

På onsdagen fyllde jag 48 men min kropp och själ kändes långt äldre. 

På fredagen var jag på ledkorrigering enligt Kalevalametoden (ledkorrigeringen bygger på gamla folkhälsoförbättringstraditioner som lärts från generation till generation i Österbotten och också finns beskrivet i det finska nationaleposet Kalevala). Felställningar i vrister, knän, höfter och korsryggen korrigerades genom att ledgångarna öppnades med lätta tänjningar. Jag märkte skillnaden med en gång. När jag satte mig i bilen för att köra hem undrade jag varför det kändes så märkligt, sedan insåg jag att det att stiga ut och in ur bilen inte orsakade någon smärta i höfterna alls. Jag provade flera gånger för att det riktigt skulle sjunka in. Sedan grät jag av lättnad. För första gången på länge kändes det som om min kropp inte motarbetade mig. 

På lördagen åkte jag och Alexandra till Åbo för en tjejhelg tillsammans med mina systrar, systerdöttrar och en styvdotter. Vi skrattade så mycket att jag ännu har ont i magmusklerna.

Man säger att skratt förlänger livet, men jag känner att detta veckosluts skratt föryngrade mig just nu. Mina systrar träffas oftare än jag träffar dem och eftersom jag umgås väldigt mycket med finska vänner, märkte jag att jargongen som alltid präglat vår relation först flöt mycket smidigare mellan mina systrar än med mig. Men det räckte inte länge innan jag också fann rytmen, och tillsammans med ungdomarna pratade, skrattade och sjöng vi så mycket på matrestaurangen att de bad oss dämpa oss lite. Hur svårt är det inte att dämpa glädje?

Tyvärr kunde inte alla kvinnor i vår familj vara med. En systerdotter, en systerstyvdotter, en styvdotter och en dotter saknades. 

Jag gjorde en liten miss dock. Efter ledkorrigeringen tejpar man för att förhindra att lederna åker tillbaka i den position de varit länge. Jag fick välja på svart, grått, pink, hudfärgat eller turkost tejp. Hudfärgat hade ju varit det smarta valet, men jag kände mig sprallig och valde turkos. Först hemma på kvällen insåg jag att jag skulle ha klänning på mig på tjejkvällen nästa dag...jag hade inte ett enda par strumpor som kunde dölja den robotaktiga tejpningen! 

Det löste sig. Jag hittade 300D tights i Åbo, och gömde och glömde mina färggranna ben...

Lyckan är hemlagad

Ibland måste man ta tag i vilket som helst klichéaktigt påstående och göra det verkligt för att få upp humöret. Vi firade 95 år som självständigt land igår och förutom allt det stora den dagen står för, betyder det också en ledig dag mitt i veckan. Jag beslöt att baka en kaka och därmed förverkliga orden: "Happiness is homemade"

Alexandra kom och hjälpte till och vi gjorde en vintertårta. Snögubbar av sockermassa på fyllig chokladfrosting. Innehållet var mjuk chokladkaka med vanilj och chokladfyllning. Och det var läckert.

Medan vi såg på självständighetsbalen åt vi upp halva tårtan! Men...det var en liten tårta. Formen är bara 12 cm i diameter, men rätt hög. Jag blandade ihop recept på ett botten med fyllning från ett annat recept och frosting från ett tredje...och skratt tillsammans med dottern när vi dekorerade. Ibland lyckas det!

"Baking is like life, you don´t always have to follow the recipe

 just like you dont´always have to follow the crowd" 

(okänd)

Lycka är hemlagat. Ja, det fungerar faktiskt så. Fastän jag kände mig trött och håglös, blev jag mycket gladare och piggare av att baka. Nu skall jag fortsätta med "gör-det-själv" terapi och kanske också dansa runt lite istället för att sitta och vänta på att julkänslan bara kommer...

kram på er

Ann-Mari

Saknar julen

Jag känner mig "upphängd och nersläppt". Tjejerna skrattar sig fördärvade när jag använder sådana uttryck. Det är sånt jag hört min mamma och min mormor säga. Roligast tycker de att det är när jag säger att någon (oftast jag själv) "far som ett skitigt streck". De vill att jag skall förklara det, men hur kan jag det? Jag kan inte ens föreställa mig detta flängande smutsiga streck, utan att skratta...

Varifrån kommer dessa idiomer (som jag antar att det är)?

Jag hade så mycket planer för december, och så smög sig månaden in medan jag ännu kämpade med November! 

Många i vår närhet är sjuka just nu och det skrämmer mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Mannen missköter (som vanligt) sin diabetes och jag oroar mig för de mest bisarra saker...som hur jag skall veta vilka verktyg som är hans egna och vilka som är jobbets om han inte skulle vakna en morgon...
Under båda mina graviditeter hade jag ett dygn av total dödsångest. Sådan där som griper tag om en så hårt att man tror att hjärta skall sprängas i bröstet och hur man än drar in andan, får man ingen luft. Detta är inte en sådan känsla. Mera en förlamande sådan. Det känns segt alltså.

Jag fullkomligt älskar julen! Men får ingen inspiration och ingen varm känsla när jag halvhjärtat pyntar hemma hos mig i år. Jag blir inspirerad av andras pynt, men på samma gång får jag ångest för att jag inte själv får tag i känslan.

Jag är en "kulissmännsika" - så jag ler och skrattar, och det är nog bara jag själv som vet att en känsla fattas. Nu vill jag bara att den människan som vet hur jag skall få tag i känslan dyker upp...tror att det är min saknade äldsta dotter. Det är så tomt utan henne...

Pasta och manikyr

Ett rätt allmänt nutida problem är att man har så mycket grejer men så lite tid.

Jag gav mannen en pastamaskin i julklapp för ett par år sedan. Vi använde den i början, sedan blev den undansatt i ett skåp. Alltid nu som då sa vi: "åh, vi borde göra pasta", men det blev liksom aldrig tid till det. Sedan bad mannens bror att få låna den för att testa om det vore något de borde införskaffa och när vi fick den tillbaka blev den framme. Igår gjorde dottern pasta för första gången i sitt liv.

 Hon höftade pastadegen från några olika recept, och efter att hon lagt till lite extra mjöl efter första provmanglingen, blev degen helt perfekt.

Sedan gjorde hon en sås enligt den välbeprövade "man tager vad man haver" metoden. En halv burk Creme bonjour med vitlökssmak, lite grädde, stekt bacon och salt och peppar. Det blev så gott att jag kunde ha slickat lasyren av tallriken! Händigheten har denna 15-åring dels av mig, men känslan i köket har hon nog fått av far sin.

Märkte någon att hennes naglar ändrade utseende under pastaprocessen? Medan degen vilade limmade Alexandra på lösnaglar. Medan den färdiga pastan vilade målade hon proffsigt naglarna i svart och silver, så när vi åt var hon inte bara självlärd pastachef utan också manikyrist ;-)

Idag har vi varit på köpmansmässa i Jakobstad och nu skall jag slänga mig i soffan en stund. Veckosluten går allt för fort!

kram,
Ann-Mari

Katter, ungar och kattungar

I morse låg min Maine Coon Otto och jamade och kråmade sig i köket när jag gjorde min omelett. Jag böjde mig ner och lutade min panna mot hans och frågade "får du tillräckligt kärlek, mammas pojke?"

Får du tillräckligt kärlek, katten? Vad är det för en fråga? Jag konstaterade ju redan att jag inte skall bo ensam, nu undrar jag starkt om jag borde bo utan barn...Alexandra är i södra Finland på Kulturkarnevalen, så det är bara maken, jag och katterna hemma, i vad som verkar vara vårt ständigt minskande hushåll...och jag filosoferar med katterna!

Fastän Otto är den största av våra katter är han den snällaste och mesigaste. Han är 9,5 kg ren välvilja.

Han går undan när ungkatterna far fram. Men om deras lekfyllda slagsmål blir högljudda eller om de irriterar Saimon - patriarken, rusar Otto - i sin tysta smygande stil - till för att kolla läget. Tydligen är hans skugglika uppdykande tillräckligt pondusaktigt, för han behöver inte gå emellan slagsmålen. 

Ungkatterna är mera sällskapliga och nyfikna och tar därför större plats i vårt hem. Och så gör de mera bus, vilket också uppmärksammas. Och det sägs ju att förmaningar är bättre än ingen uppmärksamhet alls - fast gällde det barn? Jag verkar blanda ihop dessa. Men jag har nog koll på namnen på katterna och barnen, även om jag någon gång förut, av misstag, kallade Alexandra för Danja...

I går kväll, efter att jag buffat på och nattat alla katter, kom Bobo (katthemskatten vi "räddade") och la sig på min mage och ville ha mera uppmärksamhet. Medan jag kelade och småpratade med honom hörde jag mannen ropa till bredvid mig:

"-Mjaaauu!"

Han påkallade också uppmärksamhet. Ibland känns det som om jag inte räcker till :-)

Så jag skall stuva undan drömmarna om en kattunge i en liten ask och glömma bort vart jag gömde den! Jag hade tidigare kollat hemlösa katternas hemsida och en liten kattkille på en bild vädjade "välj mig"...

Jag gick igenom skåpet med djurmat och sorterade bort all hundmat som lämnade kvar efter vår Danja. Sedan sa jag åt mannen att vi absolut måste föra maten till katt- och hundhemmet. Genast! 

Jag måste nog fila på min förmåga att lura mannen. Han såg förbryllat på mig en stund. Sedan log han genomskådande:

"Det är nog bäst att jag för maten dit ensam" Hmpf!!

Längst in i skåpet hittade jag också en förpackning med kattungemat.

När jag skulle kolla om kattmaten var datumstämplad märkte jag vad den enligt förpackningen innehåller: bitar med Lamm/Kattunge!! 

Och då enbart 4% lamm i biten....

Kannibalkatterna och jag önskar er en fin fredagskväll :)

Ann-Mari

Real Life - Pysselmissar

Så var det onsdag igen. Jag har inte varit uppkopplad denna vecka. Då menar jag inte att vi inte haft fungerande Internet, utan att jag har varit håglös. Härligt att ha haft Rebecka hemma, men så tomt igen när hon for tillbaka till Sverige...

Men nu rycker vi upp oss! Yohanna undrar om vi pysslar och om vi gör pysselmissar och ställer några frågor  om detta i veckans Real Life utmaning...

Första frågan är om jag tittar på inrednings/ pysselprogram?

Jag tittar på Äntligen hemma och Strömsö. Tyvärr måste jag erkänna att jag tycker att båda programmen var väldigt bra de första säsongerna, men nu till en del tappat fokusen. Ibland visas det helt huvudlösa projekt som kräver massor av material och pengar - och resultatet är bisarrt.
Och så retar jag mig på att kvinnorna i ÄH skall vara klädda i värsta fest-stassen med alla armband de hittar i byrålådan medan de "tapetserar" och "målar" (eller låtsas göra det). Varför kan inte kvinnorna vara klädda i praktiska arbetshalare eller arbetskläder om de vill verka som om de verkligen kan renovera? Det är verkligen ingen glamour i att spackla och slipa väggar och jag förstår inte vem som köper den illusionen...som säkert bidrar till en massa pysselmissar.

Andra frågan är om jag pysslar hemma?

Jovars. Jag tror att det är lättare att räkna upp vad jag inte prövat på. Som att knyppla spets till exempel. Eller smida i metall.

Sedan Rebecka flyttade hemifrån har jag börjat reda upp alla mina pysselsaker, som varit utspridda i alla husets skåp och lådor, och samlat dem i hennes gamla rum.

Från våra samtal i kafferummet, har jag kommit till att jag har flera verktyg än många av mina manliga kollegor. Jag tror att det var för att jag, suckande och småsvärande, försökte texta denna skylt med en av mannens lödkolvar, som jag fick en Dremmel i julklapp :-)

Och har jag gjort någon dundertabbe?

Jag skulle inte beskriva något jag gjort som dundertabbar, men små saker som inte gått precis enligt planerna kan jag nog komma på. Förra gången vi renoverade betsade jag golvlisterna på fel sida. Jag skäms över att säga det, men jag trodde att mannen hade köpt dekorativa golvlister, för jag visste inte att spåren skulle vara på baksidan för att förhindra att listen kupar sig. Varför jag skäms? För att jag är dotter till en snickare...

Väldigt få märkte det och många trodde som jag: att de var dekorativa lister...eller så sa de bara så för att få mig att känna mig bättre...

Fondväggen i vårt sovrum målade jag ljus (nästan vit) för att jag tänkte lasera på med mönster i en metallfärg i samma nyans som mönstret i tapeten. Effektfärgen blev inte som jag tänkte mig, det såg bara smutsigt ut. Jag borde ha målat väggen mörkare för att få fram effekten. För att fixa detta gjorde jag då en schablon av mönstret på tapeten och målade två "blickfångare", som skulle avleda uppmärksamheten från väggytan. Det kanske de gör, men jag är ju själv medveten om hur jag föreställde mig det innan, så jag ser det som en tabbe.

Följande är ingen egentlig tabbe, utan säker något som mångsysslare gör hela tiden: lämnar ett spår av halvfärdiga projekt bakom sig.

Denna skulle bli en tavla i tjejernas rum när de var små och delade rum. Ja och båda bodde hemma för den delen. Det fattas bara några korsstygn. Kanske jag skulle göra den klar nu och packa in den till julklapp åt den nyss konfirmerade yngsta dottern? Hon har ett rum i svart och lite gotiskt, så får hon denna kan det hända att hon tror att jag blivit totalt hispig...

Är det så enkelt att pyssla egentligen?

Jag tycker inte att det är svårt, men jag är också rätt orädd och är ingen perfektionist, så det underlättar. Som jag skrev i början tycker jag dock att många program idag får det att se enklare ut än vad det är. Som när Lulu (vars smak och färgval jag för övrigt tycker väldigt mycket om) står på tå på en pall och med armarna sträckta ovan huvudet så mycket det går smäller upp en extra bred tapetbård - som om det skulle lyckas att få den rak och fäst så? Du milde - det är att undervärdera yrkesfolkets kunskaper, enligt mig. 

Bland det svåraste jag gjort är att knyta Österbottniska fransar. Det var dock mycket roligare än att virka spetsmönster! Jag gjorde detta mest under arbetsveckan på sjön medan jag väntade Alexandra. FST var och filmade en dokumentär som hette "Vardag till sjöss" och medan jag blir intervjuad till den knyter jag fransar. Kaptenen tackade mig efter att TV programmet visades, för det gav en annan bild av verkligheten ombord än den folk fick för sig när de såg på "Rederiet" :-)

Minns att tumnageln hade en ständig grop av att spänna knutarna när jag gjorde detta. 

När jag "gick i land", dvs slutade jobba på sjön gjorde jag en skyddsängel till mina arbetskamrater på hyttavdelningen. Efter det fick jag förfrågningar på liknande änglar och det slutade med att vi gjorde änglar på löpande band en tid. Mannen sågade ut och jag målade. Detta är den enda gången jag förtjänat på mitt pysselintresse. Vi sålde massor via vänner och på julmarkander, men sen började alla butiker ta in fabriksmålade änglar och marknaden var mättad tyckte jag.

Just nu pysslar vi i bykstugan och sedan skall vi ta itu med datorrummet...

"När katten är borta..."

Nu skall jag visa vad jag gjorde när jag var ensam hemma. Våra sovrumsmöbler är från århundradet "svärdet och stenen", eller ca 20 år gamla. De har blivit den där gula träfärgen som jag avskyr. Men eftersom jag mest "blundar" i sovrummet, har det gått att blunda för, men nu kom det till en punkt när jag tänkte att jag prövar fixa dem - misslyckas det var det ändå hög tid att köpa nya...

Så här gjorde jag:

1. Tvättade av alla ytor

 2. Slipade bort den gamla lackytan. Jag var inte noga med att få bort alla skavanker, för jag eftersträvade inte ett perfekt resultat. Borstade av och torkade med fuktig trasa. Jag spacklade enbart ett par stora gropar, alla andra skråmor fick vara.

3. Ett bra tips är att tejpa fast bortskruvade skruvar någonstans på möblerna...här talar erfarenhetens röst

...för om det ser ut såhär i era mäns garage också (detta är den mest städiga hyllan - jag kan ju inte hänga ut honom helt här på bloggen), kan det vara en utmaning att hitta dem senare om du lägger dem där...

4. Grundmålade med en häftgrundfärg. Jag besparade mig omaket att måla inuti möblerna, det är bara jag som ser insidan på dem.

Har ni inte katt, kan ni nu hoppa direkt till punkt 6.

 

5. Har ni katter kan det vara skäl att kontrollera att ingen av dem slinker in i garaget och är instängd där medan grundfärgen torkar...

Det var både tur och otur att kattan, efter att ha varit uppe på den nymålade skänken, sprang omkring i garaget. Tur därför att hon då nötte av största delen av färgen, och det jag behövde putsa av hennes tassar senare inte gjorde henne helt rabiat. Otur därför att jag måste gnugga bort alla märken, för garagegolvet är ganska nylagt och jag tror inte mannen skulle uppskattat tassavtrycken.

6. Jag ville inte att möblerna bara skulle vara "målade möbler", åtminstone inte i en intetsägande grå färg, så jag googlade gråa möbler och hittade ett kök där de hade slipat bort den målade kanten på lådorna (skulle jag hitta det på nytt eller minnas var sidan var skulle jag länka dit). 

Har ni fått en Dremel i julklapp men inte hunnit använda den ännu kan ni pröva på följande:

7. Jag slipade enbart bort kanten på 80-tals dekoren, inte kanterna, och tyckte att det räckte. Som ni ser är fötterna inte fixade. Fötterna är så fruktansvärt fula att jag inte hittade på någon makeover åt dem. Mannen sa att han har fötter i rostfritt, vi skall testa dem.

 Ja, så här ser vårt sovrum ut. Ljuset på nattygsbordet är foto-rekvisita. Vi kan ha oskyddade ljus enbart på matbordet när vi äter, för katterna fascineras av lågor och verkar inte inse riktigt hur långa deras morrhår är.

Måste ännu få bort den rysliga persiennen. Jag borde skaffa gardiner, men gardiner ger mig ångest. Inte det att ha gardiner, men att skaffa dem. Min lillasyster syr och byter gardiner en gång i veckan, men jag kan inte besluta mig för hurudana gardin passar någonstans. Just nu har vi faktiskt bara gardiner i Alexandras rum.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att sovrummet är mannens domäner. Här ligger han och ser sina TV-program om mumier de gräver upp i Egypten och hur världens största byggen blir till eller så spelar han på Playstation.
Då kan ni säkert lista ut på vilken sida han sover?
Vi borde ha fixat en sänggavel genast när vi gjorde oss av med den stora träsängen mannen hade byggt!

Syprojektet var sex kuddar i ljusturkost tyg - allt kan ju inte vara grått!

I en annan värld kunde man ha placerat fina prydnader på skänken och kanske täckt in TV-kablarna, men det måste ju synas att jag är gift med en elektriker...ni vet: "skomakarens barn..."

Alla tillbehör till spelen måste finnas nära till hands. För ratten har mannen byggt en ställning. För att kunna köra drar han ut min låda med trosor och lägger den på golvet för att skjuta in rattställningen där...mannens domäner som sagt!

Ikväll skall vi köra till grannstaden och se om vi får biljetter till premiären av Skyfall och på hemvägen skall vi plocka upp en efterlängtad Sverige-emigrant. Rebecka kommer hem på höstlov. Jag har inte sett henne på flera månader...hjärtat mitt.

ha en fin fredagskväll,

Ann-Mari