Saknar julen

Jag känner mig "upphängd och nersläppt". Tjejerna skrattar sig fördärvade när jag använder sådana uttryck. Det är sånt jag hört min mamma och min mormor säga. Roligast tycker de att det är när jag säger att någon (oftast jag själv) "far som ett skitigt streck". De vill att jag skall förklara det, men hur kan jag det? Jag kan inte ens föreställa mig detta flängande smutsiga streck, utan att skratta...

Varifrån kommer dessa idiomer (som jag antar att det är)?

Jag hade så mycket planer för december, och så smög sig månaden in medan jag ännu kämpade med November! 

Många i vår närhet är sjuka just nu och det skrämmer mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Mannen missköter (som vanligt) sin diabetes och jag oroar mig för de mest bisarra saker...som hur jag skall veta vilka verktyg som är hans egna och vilka som är jobbets om han inte skulle vakna en morgon...
Under båda mina graviditeter hade jag ett dygn av total dödsångest. Sådan där som griper tag om en så hårt att man tror att hjärta skall sprängas i bröstet och hur man än drar in andan, får man ingen luft. Detta är inte en sådan känsla. Mera en förlamande sådan. Det känns segt alltså.

Jag fullkomligt älskar julen! Men får ingen inspiration och ingen varm känsla när jag halvhjärtat pyntar hemma hos mig i år. Jag blir inspirerad av andras pynt, men på samma gång får jag ångest för att jag inte själv får tag i känslan.

Jag är en "kulissmännsika" - så jag ler och skrattar, och det är nog bara jag själv som vet att en känsla fattas. Nu vill jag bara att den människan som vet hur jag skall få tag i känslan dyker upp...tror att det är min saknade äldsta dotter. Det är så tomt utan henne...