För många år sedan, 1985 för att vara exakt, tågluffade jag och min amerikanska väninna i Europa i två månader. Efter att lojt och behagligt rört oss i norden och mellan-europa kom vi till Italien. Italien blev resans enda antiklimax - och en stor sådan. Vi myntade förkortningen FI, och det stod verkligen inte för Fine Italians.
Under våra dagar i Italien blev vi lurade, rånade, förnedrade och utsatta för försök till våldtäkt. Jag minns att vi på tåget från Italien till den franska Rivieran grubblade över hur dessa snuskiga män med en häpnadsväckande naturlig fallenhet för så många obscena gester och med ena handen ständigt justerande skrevet, kunde ha skapat så mycket vackert...vacker konst, suverän musik, imponerande byggnader och statyer som tar andan ur en.
Vi skämtade om att åka tillbaka till Rom, för att plocka upp slantarna vi tidigare, lyckligt ovetande om hur vår vistelse skulle arta sig, kastade i fontänen vid Trevi. Men det skulle ju ha inneburit att återvända dit och det ville vi inte, så slanten fick vara. Så svor vi, nästan i spott och blod, på att aldrig åka tillbaka...
Vi var unga och ignoranta. Vi ansåg att man kunde kräva av folk att de skulle vara rättskaffens och följa våra egna samhällsnormer. I vårt jämlikhetstänkande vägrade vi godta att en fras som "vi kan ta er upp till berget, man har en fantastisk vy över Rom därifrån" egentligen skulle översättes till "Vi tar er upp till berget, ni erbjuder fantastiskt sex som tack". Vi flydde nerför berget till fots, dök in i stickiga buskage så fort en bil körde förbi och kom slutligen trötta, rädda, smutsiga och sönderskrapade till ungdomshärbärget en timme efter att det stängdes. Vi slapp inte in, trots att vi hade en italiensk militärpolis som översatte vår situation åt ägaren. Vi beslöt att begära vår packning, och sätta oss på ett natt-tåg bort - vart som helst- men de vägrade ge oss våra ryggsäckar förrän morgonen. Vi tillbringade natten åkande av och an på metron, ösande galla över Fucking Italians. De sista timmarna innan gryningen var jag tvungen att vara tyst, för mina kontaktlinser höll på att torka fast i ögonen, och jag såg ingen annan råd än att sätta dem i munnen!
Vi kom till Nizza, med andan i halsen och uppjagade hjärtan. Där slappnade vi av och kunde börja andas i samma lugna tempo som genomsyrade staden och stranden. Vi mötte danska och svenska killar, och for med dem till den svenske killens stuga i Sospel. Vi njöt av att kunna umgås med det motsatta könet, utan att automatiskt vara som två bitar som måste passas ihop. Att kunna prata djupsinningt och skämta hämningslöst. Att kunna kasta huvudet bakåt av bubblande skratt, utan att behöva tänka på att det att man blottar halsen är en gest som kan tolkas som att man är attraherad. Vi njöt av att känna förtroende igen.
Nu har mycket vatten flutit under broarna, och jag har en man som drömmer om allt sevärt i Italien och två döttrar som älskar kultur, symbolik och historia. Vi beslöt redan förra våren att vi skall ta med tjejerna på ännu en semesterresa innan de är vuxna. Äldsta dottern sade att hon inte ville på någon strandsemester, hon ville uppleva mera. Rom var ett dröm-resemål, Istanbul ett annat. Vi har nu bokat en resa till Rom i April!
Ni som läst min blogg länge minns kanske att jag upplevt vissa turkar alltför närgångna. Samtidigt vet jag att jag skulle njuta av en stad som Istanbul, så om allt går bra i Rom, kanske jag ändrar åsikt om att resa till Turkiet också...
Mannen "tröstade" mig med att jag knappast får samma uppmärksamhet av de syditalienska männen nu, när jag är äldre, gift och har två halvvuxna döttrar med mig, som jag fick när jag var en blond 21-åring.
Jag har googlat Rom och läst så mycket om stan de senaste dagarna att jag brinner av resfeber! Vi skall gå i Dan Browns fotspår genom änglarna och demonernas Rom. Vi skall gå runt i Vatikanen tills fötterna ropar på hjälp. Vi skall sitta på små ute-(eller inne) serveringar med rödrutiga dukar och äta pasta, pizza och glass. Och vi skall banne mig njuta!
