Treasures and trash, Juthbacka

Vi har städat och röjt hela veckoslutet! Mannens hand-dator, som han behöver i arbetet, var försvunnen efter semestern. Mannen hade "letat" hela veckan, men utan reslutat. Nu var han uppgiven, för han måste ha den senast på söndagen.

Lustigt förresten att han kallar det han gör för att leta, för det påminner inte alls om vad jag gör när jag letar...

Letandet i garaget medförde att vi gick igenom hela stället och för första gången klarade mannen av att göra sig av med vad jag kallar bråte, men han har en helt annan benämning för... Hand-datorn hittade jag rätt snabbt, på en verkligt orimlig plats, men eftersom vi satt igång med storstädning, fortsatte vi med det. Av bara farten städade jag upp hela kontorsvrån också.

Vad fint jag mådde på söndagskvällen - trots att kroppen ömmade! Jag tror att jag egentligen är en minimalistisk person, och allt för mycket saker och bråte blir som en börda för mig...

...därför var jag helt tillfreds med att åka med motorcykel till Finlands största loppmarknad: Juthbackamarknaden i Nykarleby...det fanns inte möjlighet att bära hem stora bördor i mc-väskorna. Hoppas inte alla besökare var som vi, för då blev inte många av de 800 försäljarna av med sina prylar...

Jag tycker om att titta på gamla saker, men jag tror jag aldrig varit på en loppmarknad utan att flera gånger högt eller stilla i mitt eget huvud sagt: "Hmm..."

Otaliga försäljare hade till exempel till salu gamla fotografier. Ni vet dedär brunaktiga vackra porträtten av människor med bistra anletsdrag. Charmiga i och för sig, men har inte alla en låda med sådana hemma? Som togs tillvara när farmor dog, för det säkert är bilder på släktingar även om ingen längre vet vem de är. Det är lite av ett helgerån att göra sig av med dem. Så man har dem. I en gammal kexburk med söndriga gångjärn (som för övrigt också kunde säljas på loppmarknad).

Men köper man nya gamla fotografier? På andras släktingar? Om man gör det, så vad har man dem då till? "Hmmm?", säger jag...

Njöt av att strosa runt dock. Är glad att min tvättmaskin ger mig mera fritid än vad denna modell gjorde, och tar minde utrymme, även om den inte är lika behagfull.

Är glad över att trots att mannen har mycket saker, så är de flesta ändå nyttoföremål...tänk om han fick för sig att börja samla på gamla blåslampor eller liknande...det skulle inte vara någon ände på mitt polerande för att hålla dem såhär glänsande vackra...

Är glad över att det på det här charmiga bordet fanns en lapp med texten "SÅLD"...annars hade jag nog försökt lista ut hur jag skulle surra fast det bak på motorcykeln, för att sedan hemma grubbla över var vi skulle ha det. Vi har inget musikrum. Men jag har aldrig sett något liknande, så detta tilltalade mig...

Innan vi rustade oss för hemfärden tog vi en tur runt parkeringen för veteranbilar och kollade sedan in motorcyklar som var lite mera iögonfallande än vår...

Log åt texten bak på denna "grizzly": The bear necessities. Någon av åskådarna sa att en kvinna körde detta björnmonster...

En gång i min ungdom trodde jag att jag skulle börja göra airbrush målningar. Jag betraktade och beundrade konstnärer i arbete på Venice beach och tänkte att det (också) kunde vara min grej...

Mannen, som alltid är redo till stöd och uppmuntran (och är en shopaholic), köpte ett airbrush set åt mig så fort jag antydde att det skulle vara kul...det var kul, men ofantligt mycket svårare än det såg ut. Nu har färgerna torkat och luftpistolen blivit obrukbar.

Jag stod en stund och dreglade över denna dreglande grizzly...