Ät, se på film och älska

I natt åker Rebecka tillbaka "hem" till Sverige. Vi har haft en fin vecka med god mat och mys. På lördagskvällen var mannen på bastukväll till en kompis vars barn har genomgått en stor operation och vi tjejer hade myskväll med den mat Rebecka önskade sig. Stekt broiler och potato skins. När vi ätit oss proppmätta såg vi två märkliga, men ändå inte dåliga filmer. Den första var den tyska svartvita filmen Das Weisse Band - Eine deutsche Kindergeschichte, som vann bästa filmpriset i Cannes 2009 och var nominerad för Oscars. När filmen var slut visste vi inte riktigt vad som hade hänt, men vi tyckte ändå alla att den var bra. Så lång från Hollywood man kan komma. 

Sedan såg vi "Beasts of the Southern Wild" - en annan tung men magisk film om den lilla tjejen Hushpuppy, tuff kärlek och fattigdom och i bakgrunden orkanen Katrina. 

"When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces."

Igår var hela familjen och såg Thor: The dark World. Mannen "offrade" sig kvällen innan och spelade Alias med oss - sällskapsspel är inte först på hans lista över saker han gillar att göra - så jag "offrade" mig för detta. Jag såg den första Thor och tyckte den var ok, men även om jag tycker mycket om fantasy filmer har jag fördomar mot "rymdfilmer" (jag avskyr Star Wars!). Jag blev helt betagen av denna. Underbart vackert gjord, härlig humor och mycket känslor.

Tjejerna, som är pålästa när det gäller fornnordiska gudasagor, skrattade åt att de i filmen riktigt pratade om Odins hustru som Frigga, men att det i svenska översättningen stod Freja. Vanligtvis brukar ameriaknerna få det fel, och Helsingfors kan vara huvudstad i Sverige, men nu missade den svenske översättaren på s"sin egen historia"

En härlig vecka är till ända. Hoppas Rebecka fått tankat kärlek så hon klarar sig till jul...

Små saker - stor glädje

Rebecka kommer hem idag för att tillbringa höstlovet hemma hos oss. Jag har längtat efter henne. 

Vi gjorde om hennes gamla rum till hobbyrum och från det att jag i söndags bäddade en madrass åt henne har Rebeckas katt Bobo sovit där. Han längtar också efter sin flicka...

När Rebecka, som 17-åring flyttade till Nässjö hade hon med sig flera tunga lådor och väskor. Dessa var fyllda med de saker hon inte "klarar sig utan", dvs hennes allra käraste böcker. Ca 200 stycken. De har hon nu haft runt om i sin lilla lägenhet. 

(Dessa bilder är lånade från nätet)

Så hittade jag en stor begagnad bokhylla till bra pris på det lokala köp- och säljtorget. Några e-mail senare hade jag köpt den. Kvarstod problemet att få hem den till Rebecka. Säljaren sa att den var väldigt tung. Rebecka ville ogärna fråga någon kompis föräldrar och jag grubblade. Vi skall själva dit över julen, men säljaren ville bli av med hyllan genast.

Efter mera grubblande mailade jag Rebeckas hyresvärd med mitt lilla problem. Och det skötte de om! Jennie och Rasmus for med paketbil och hämtade hyllan och bar sedan upp den tre trappor med Rebecka. Någon timme senare skickade en nöjd dotter mobilbilder på en bokhylla fylld med böcker. 

Vad glad jag blir över människor med stora hjärtan och vilja att hjälpa till!

När man hinner tänka det värsta...

I morse steg jag upp med tungt hjärta. Jag gick modfällt och kontrollerade dörrarna ifall Alexandras lilla honkatt, som varit på rymmen i tre nätter, skulle synas till. Inte skuggan av en katt...
Medan jag stekte min omelett tänkte jag att jag nog idag måste prata med dottern och säga att det nog är bäst att sluta hoppas. En innekatt har inte samma förutsättningar att klara sig ute i naturen som en "bondkatt" har...
Funderade också på om denna höst skulle bli lika sorgtyngd som den förra när vi måste avliva vår hund.

Jag svängde mig om för att ge skinka åt Maine Coon:en när jag såg en rörelse utanför terassdörren. Jag rusade ut, och där var hon. Hon rusade in och raka vägen till matbacken!
Jag grät av lättnad när jag kunde väcka dottern, som gråtit sig till sömns, och säga att hennes katt hade kommit hem.

När jag satte mig i bilen såg jag på lapparna jag hade printat ut dagen innan för att lägga ut. Jag och Murphy har en nära relation, även i små saker. När jag printade dem tänkte jag: "om någonsin så dyker upp, så är det genast efter att jag stiftat upp alla lapparna, så att jag får gå och samla ihop dem igen"

Jag smålog också åt att den lilla vidskeplighet jag har i mig sa: "slå på alla trummor, tjejen", sätt upp det på Facebook, ring katthemmet och kattfångaren...även om det får dig att verka smått hysterisk. De flesta har trots allt "hört om katter som varit borta i flera veckor och kommit hem". Men gör du allt detta kan hon dyka upp och få dig att känna dig lite fånig.
Jag kände mig inte fånig. Det var svårt att inte veta vad som hänt Niece, och ännu svårare att se min dotter ängslas.
Nu känner jag mig glad

Sova allena

Min yngsta dotter stiger nu upp nästan samtidigt med mig och jag insåg hur van jag är vid mina ensamma morgonrutiner. Nåja, ensamma och ensamma...jag har allt från en till fyra katter i fötterna - men ingen av dem behöver badrumsspegeln när jag gör det!

Innan jag hann bli irriterad slog det mig att allt detta kommer att ändras nästa år när hon, som det nu ser ut, också flyttar iväg för att studera. Också hon, likt äldre systern, till Sverige...

Jag insåg också att eftersom mannen har rätt mycket arbetsresor med övernattningar kommer jag i framtiden att sova mycket ensam. Nåja, ensam och ensam...en till tre katter sover ju nog med mig, men ingen dotter som bäddar ner sig bredvid mig så snart mannens sida av sängen är ledig.

Jag tänkte också på motsägelsen i det att jag förra veckoslutet när jag jobbade på en mässa (efter en intensiv sommar av roligt umgänge) njöt av att vara ensam på hotell två nätter inte betyder att jag ser fram emot att sova ensam hemma.

Jag vet att jag anpassar mig till det också. Människan är rätt bra på att anpassa sig, förutsatt att hon mår bra. Men att bli ett barnlöst hem är nog en så stor omställning, att jag gott kan ta ut sorgearbetet lite i förskott :-) Så det blir mera hanterbart sen - även om det är onödigt och dumt att grubbla på förhand.

Grumpy

Tvätta håret med sommarvatten

Att tvätta håret i sommarvatten är precis detsamma som att tvätta det i vårt vanliga vatten, men sommarvatten låter så mycket mera lyriskt. Som om man kunde få solglittret i havet och de skira björklövens doft att fastna i håret...

I förrgår kväll, medan det fortfarande var 28 grader varmt här i Karleby, cyklade mannen och jag till släktens villa för att bada bastu. Till villan kommer det enbart vatten på sommaren - sommarvatten alltså!

Det är inte bara ordet sommarvatten som låter så fint, att bada bastu på villan är så annorlunda än att bada bastu hemma. På villan tvättar man håret i ett handfat och det får mig alltid att minnas barndomens bastubadande hos min mormor och morfar i skären. Kvinnorna och barnen badade först. Badkaret var till för att hålla kallvatten i och bastulaven hängde från taket och man klättrade upp dit på en stege. för en liten flicka gick det inte att sitta där utan att ha en kittlande rädsla för att hela bastulaven skulle rasa ner i golvet och på samma gång var det så spännande.

 Håren tvättades i gulaktiga emaljerade fat med gröna kanter och man sköljde ur löddret med dopp i havet. Känslan när schampot rinner nerför ryggen och gör en hal som en sälunge när man naken springer ut och dyker i vattnet är något alla barn borde få uppleva. Rundade stenar och det mjuka sjögräset som kittlar under fötterna. Allt detta kommer tillbaka till mig nu när jag badar bastu på ett ställe utan dusch. Och de gånger det inte finns en massa grannar och släktingar på stränderna doppar jag mig fortfarande naken, för inte mycket går upp mot den känslan...

När jag flyttade upp till Österbotten saknade jag södra Finlands tidiga vårar och varma somrar. Det verkade som om det ständigt blåste här uppe. Österbotten kändes som platsen den goda väderguden glömde.

Nu är vi på andra veckan av sydeuropeisk värme och sol från klar himmel. Karleby slår värmerekord och även i Lappland är det varmare än i södra Finland. Det är helt förunderligt och skall tydligen fortsätta så ännu nästa vecka. Vi fick en hel vecka av ljumma vackra myggfria kvällar. Nu kom myggen, men de håller sig i skuggan (och lider förhoppningsvis av torkan), så inte ens de kan man klaga på!

En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...

Steg och bröd

I fjol våras fick jag inte på mig min MC-läderdräkt. Det var i och för sig lika så väl, för under vår semesterresa på motorcykeln var det inte något lätt sommardugg som föll från skyn, utan verkliga busvädret och ösregn. Jag var tacksam över Goretexkläderna som höll vätan på utsidan och värmen på insidan.

Nu har jag raskt och hurtigt promenerat till skolan och hem på tisdagar och torsdagar och försökt hålla fingrarna borta från chipspåsarna - vilket är dömt att misslyckas. Lika svårt som det är att inte köpa hem dem på fredagen...

På lördagsmorgonen, när jag försökte intala yngsta dottern att komma med på en promenad fastän det blåste som sju vilda hundar, sa hon: "Prova nu mamma redan läderbyxorna, de går säkert på". Jag ville inte prova dem innan jag hade en känsla av att de gick på, men gjorde det i alla fall. Och de gick inte bara på - jag kan sitta i dem också!

Belöningen? Det fantastiska brödet från Anna Bergenströms kokbok. Vad jag har längtat efter att baka bröd. Fast detta kräver så lite bakandet, att man knappt kan säga baka bröd. Bara rör ihop, låt jäsa, stjälp upp, dela i bitar och in i ugnen. Brödet är segt som Ciabatta bröd inuti och knaprigt på utsidan. Perfekt!

Och medan degen jäser i en och en halv timme kan man gå på en promenad :-)

"Vad jag längtat efter det här brödet", sa dottern. Och så åt vi nybakat bröd med massor av smör på...







Och så var det trevlig fredag igen!

I vikingars fotspår

Med anledning av min svågers 50-årsdag åkte vi tillbaka i tiden och blev vikingar.

Festen hölls på Vikingacentrumet på Rosala. Det är absolut ett ställe värt att besöka. Jag ids inte skriva om man har vägarna förbi (fast nu skrev jag ju det), för Rosala är vanligtvis inte på vägen någonstans, det är en holme i världens vackraste skärgård! Mina morföräldrar bodde på Rosala och som barn och ungdom tillbringade jag mina somrar där. Mina föräldrar bor där nu. Jag kan vara en aning opartisk när jag påstår att det är världens vackraste skärgård...

Detta är hövdingahallen Rodeborg. Välkommen in!

Längs väggarna finns alkover med britsar i två våningar och i rummet långbord och en eldhärd.

Det är dunkelt, rustikt och mysigt. När vi gick genom byn för att komma hit från mina föräldrars hus kändes det lite som att vara en påskhäxa som tjuvstartat, men här inne kändes klädseln helt rätt.

Vid dörren fanns det ett trägolv som senare på kvällen fungerade som dansgolv, annars var golvet av stenar.

Medan det var ljust (och ingen druckit för mycket "mjöd") tävlade vi i yxkastning. Paul, som också väldigt inspirerande berättade om maten och sederna förr, visade tekniken bakom kastandet.

Jamän, ser man på...här har det slunkit in en påskhäxa! 

Oj, det är ju jag. Tror ni jag fick yxan att lämna kvar i målet? Om jag säger att det var det som var meningen, men alla inte lyckades....

Vi fick en sked och en smörkniv. Många hade förutsett detta och hade egna knivar med. Jag glömde, men fick låna mannens...

Vi åt från pärtor. Det fungerade bra. Jag äter inte så här lite, och åt inte då heller. Jag var bara osäker på om maten skulle hållas på pärtan, som jag tog försiktigt första gången...man kan alltid hämta till!

Den fina tårtan hade "födelsedagsbarnets/vikingahövdingens" dotter gjort. Hon är duktig på bakverk. Ni kan kolla hennes blogg här.

Vi norrifrån, som hade en 7 timmars bilfärd framför oss dagen efter festen, sov inte i festsalen utan lånade min mosters sommarstuga (det som var bastu när jag var liten). Vi gick rakt dit och sova, vilket betydde att vi nästa morgon fick klä på oss vikingakläderna för att gå till mina föräldrars hus. Att schava från stranden till huset i linneklänning fick mig att känna mig som Maja från Stormskäret, som kom iland till fasta landet. En aning...

Mina säkra kort

Vändagen. Alla hjärtans dag. 

När Rebecka flyttade till Sverige för att studera tänkte jag inte så mycket på vad det egentligen innebar. Mina tankar var inte i ord, utan mera i bilder. För ett tag sedan insåg jag att hon inte flyttat till Sverige för att studera och sedan flytta hem igen. Det visste jag ju redan, men det tog så här lång tid innan jag vågade inse det. 

Att det att jag kunde krama henne varje kväll nu har ersatts av telefonsamtal och textmeddelanden och att det är så det kommer att vara största delen av den kommande tiden. Hur kan man vara redo för det? Jag gråter när jag tänker på att det finns så mycket mera jag skulle ha velat göra med Rebecka. 

Ibland plågar jag mig själv med tankar om att jag varit en dålig mamma. Tar till mig av undersökningar som visar att flickor får fel sorts beröm, och alls inte lika mycket beröm som pojkar. Om hur det påverkar deras vuxna liv och deras tro på sig själv.

Sedan tänker jag på den här tjejen, min dotter, som fastän hon inte längre bor med mig, har så fullständig koll på vad jag tycker om. Nästan så att hon läser mina tankar. Som alltid ger genomtänkta och personliga gåvor. Som ger av sig själv. Den bästa lyssnerskan. Och jag vet att där jag inte gjort mitt bästa, kan hon själv kompensera. Kanske inte idag, men någon dag. 

Till julen fick jag en receptbok av henne. Nu har jag börjat föra in mina favorit recept där. Jag tänker slopa alla mappar med tidnings urklipp. I receptboken har jag mina "säkra kort", mina signaturbakverk. Resten googlar jag.

Yngsta dottern bakade amerikanska chokladmuffins. De var så goda att jag tror jag åt pappret med. Receptet hamnade i boken, även om det är Alexandras signaturbakverk, inte mitt.

Alla hjärtans dag. Som jag inte firat i år. För att jag ännu vänjer mig vid att någon fattas mig.

Mina tjejer är mina största hjärtan.

Twas the night before Christmas...

Twas the night before Christmas 

when all through the house

Stojade glada släktingar

Ingen tog paus

The children were NOT nestled

snug in their beds

en kusinskara var samlad

som sällan tillsammans blir sedd...

The moon on the breast 

of the new-fallen snow

i ångan från badet

och lyktornas ljus-show

(nu i takt med Rudolf...)

Men en mörk julaftonskväll

Tomtemor hon sa:

Vill du inte bada säg,

uti tunnan nu med mig?

Allt sen den dan var vi rena

för vi satt så länge där

I snön kylde vi barm och bena

och baken den blev riktigt skär

 (och så lite Tipp-Tapp, och sedan Nu är det jul igen...)

Snälla folket låtit maten rara, ma-aa-ten ra-a-ra

Stå på bordet åt en tomteskara, tom-te-ska-a-ra...

För det var inte sant, för de var inte sant

dom åt själva upp den!

(och så Rydbergs Tomten...)

Midvinternattens köld var hård

inne värmer ljusen och skratten

ingen sover på systers gård

det var den verkliga uppesittarnatten 

Månen vandrar sin tysta ban

snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

och enbart katten var naken

(skojade lite: denna kattfröken och hennes bror var inte med, dem träffade vi hos min lillasyster på dagen. De är en allergifamilj, men har nu skaffat två don Sfinxer. Jag hade sett fram emot att hålla en sådan katt, och blev positivt överraskad. Men...nog blev en del av mitt hjärta ändå hos min storasyster kattungekull. Hon har Maine Coon katter, såsom min Otto, och en av ugnarna är en silvertabby hona...en sådan som jag länge suktat efter...suck!)

Dan före julafton lyckades min syster samla ihop snudd på hela min familj till en myskväll. Mina föräldrar, mina båda systrar med män, min bror med fru, alla syskonbarn, några tillkommande och även lillasysters bonusbarnbarn. De enda som fattades var mannens äldsta döttrar.

Vi åt, pratade, skrattade och badade i vildmarkstunna. Vilket perfekt sätt att tillbringa dagen före julafton! O

Mina döttrar fick ta igen en massa förlorad syster-tid...

The best of times!

Dit och tillbaka

Idag tog värmeljusen slut hos oss. Det är första gången sedan...ja sedan värmeljusen började tillverkas tror jag! Jag har haft ett aldrig sinande förråd av värmeljus...lite av den sortens "lagra upp med värmeljus frenesi" folk som tror på domedagen kan tänkas ha...

Det är söndag morgon och jag sitter och dricker kaffe i skenet av de sista värmeljusen, julstjärnornas varma sken och två katters spinnande.

Jag känner mig utvilad. Under julen blev det sena kvällar, mycket god mat och intensivt umgänge. Inte den sortens intensiva umgänge som tar energi från dig, utan tvärtom tillför så mycket impulser och tankar att man efter att man kört hem igen känner saknaden som en tyngd.

Vi körde hem på juldagen, vilket traditionsenligt alltid varit vår pyjamasdag. Pyjamasdagen tänkte vi ha på annandagen, och det hade vi också, även om vi på kvällen klädde på oss och for och såg på the Hobbit på bio. Innan det såg vi första delen av Sagan om ringen igen...för tionde gången, för att vara i rätt stämning och i rätt tidsålder liksom.

Sedan var helgen slut för vår del. Både mannen och jag har extremt mycket jobb just nu, och som vanligt känns det mest när man är ledig. När man jobbar hinner man inte tänka på hur mycket jobb man har, men när man åker hem och skall koppla på hemmapersonen är den uttröttad.

Men i helgen har vi haft familjetid, väntid och även träffat en 15-årig familjemedlem för första gången och det har varit varmt och mysigt. Och jag känner mig utvilad.

Och värmeljusen brinner och kattens spinnande har övergått i mjukt snarkande...och det är gott att vara.