"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!

"Vit väst bärs med damer närvarande (=fest)"

Rubriken är från en en vett & etikett sida på nätet. Jag tyckte om parentesen - när damer är närvarande är det fest!

I fredags klädde vi upp oss till tänder och tår och gick på fest. Vi kände oss verkligt fina, sådär som stjärnorna säkert känner sig när de går röda mattan till Oscarsutdelningen - som en XL version av Brangelina :-)

För mig som ofta stoppar ner plånboken och mobilen i en jackficka och rusar iväg kändes det absolut lyxigt att gå omkring i svepande långkjol (som man Askungelikt måste lyfta för att kunna gå i trappor) och med en liten aftonväska i silver i handen. Så liten att allt som rymdes i den var ett läppstift. Stort sett.

På söndagsmorgonen hämtade mannen  min frukost till sängen. Nej, vi festade inte från fredag kväll och genom hela lördagen, men på lördagen hände inte så mycket...vi hade mysdag. Vi var ut bara när vi for till gravgården för att tända ljus. Det gjorde vi när mörkret fallit och låg som en tjock varm filt över gravarna som låg bäddade i fladdrande ljussken, saknad och kärlek.

På söndagskvällen tappade mannen upp ett aromatiskt bad åt mig. Jag släntrade dit med vinet jag hade kvar efter älgsteksmiddagen han tillrett, tände ljus och la på Vaya Con Dios CD:n.

Man skulle kunna tro att vi firade något extra på söndagen, men det gjorde vi inte. Det var en helt vanlig söndag. Och mannen är på många sätt en helt vanlig man - men speciell på det sättet att han allt sedan han omslöt mig i sitt hjärta har fortsatt att göra små och stora saker av kärlek till mig.

Eller också kom han ihåg att det på fredagen var 20 år sedan han friade och vi förlovade oss. Det gjorde inte jag...

Ät, se på film och älska

I natt åker Rebecka tillbaka "hem" till Sverige. Vi har haft en fin vecka med god mat och mys. På lördagskvällen var mannen på bastukväll till en kompis vars barn har genomgått en stor operation och vi tjejer hade myskväll med den mat Rebecka önskade sig. Stekt broiler och potato skins. När vi ätit oss proppmätta såg vi två märkliga, men ändå inte dåliga filmer. Den första var den tyska svartvita filmen Das Weisse Band - Eine deutsche Kindergeschichte, som vann bästa filmpriset i Cannes 2009 och var nominerad för Oscars. När filmen var slut visste vi inte riktigt vad som hade hänt, men vi tyckte ändå alla att den var bra. Så lång från Hollywood man kan komma. 

Sedan såg vi "Beasts of the Southern Wild" - en annan tung men magisk film om den lilla tjejen Hushpuppy, tuff kärlek och fattigdom och i bakgrunden orkanen Katrina. 

"When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces."

Igår var hela familjen och såg Thor: The dark World. Mannen "offrade" sig kvällen innan och spelade Alias med oss - sällskapsspel är inte först på hans lista över saker han gillar att göra - så jag "offrade" mig för detta. Jag såg den första Thor och tyckte den var ok, men även om jag tycker mycket om fantasy filmer har jag fördomar mot "rymdfilmer" (jag avskyr Star Wars!). Jag blev helt betagen av denna. Underbart vackert gjord, härlig humor och mycket känslor.

Tjejerna, som är pålästa när det gäller fornnordiska gudasagor, skrattade åt att de i filmen riktigt pratade om Odins hustru som Frigga, men att det i svenska översättningen stod Freja. Vanligtvis brukar ameriaknerna få det fel, och Helsingfors kan vara huvudstad i Sverige, men nu missade den svenske översättaren på s"sin egen historia"

En härlig vecka är till ända. Hoppas Rebecka fått tankat kärlek så hon klarar sig till jul...

Vad en liten gumma kan gno...

Jag hade ett litet projekt och släpade ut en del av möblerna för att slipa upp dem och lacka eller måla om dem. Grannarna avskydde säkert mig den dagen för jag slipade och förde oljud flera timmar i sträck en solig söndag...

En av möblerna var en träbyrå, som i något skede skulle platsa in i yngsta dotterns sovrum och därför blev målad svart. Nu har hon en stor bokhylla (svart den med) och har inte längre rum för byrån. Jag beslöt att jag ville ha den på verandan för förvaring av servetter, ljus och annat vi ofta använder när vi äter "ute". Verandan går i amerikafärger, men Alexandra och jag ville att byrån skulle sticka ut lite...passa in, men ändå vara udda, så vi köpte en turkosaktig färg. Vi målade slarvigt och sedan slipade jag bort färg på kanterna så att den ursprungliga svarta färgen stack fram. Tänkte köpa porslinsknoppar, men beslöt att snåla och bara måla original träknopparna i svart. 

Tillsammans med mattan jag virkade av restbitar av gamla herrskjortor och ett lakan ser det alldeles lagom personligt och särpräglat ut för att passa i min smak.

En av mina bästa vänner, min före detta arbetskamrat, som sa upp sig för att arbetsmiljön var ohållbar, har fått ett nytt jobb. Jag är glad ända in i hjärtat för hans skull och inser igen sanningen i mitt citat. Min vän sa upp sig, utan att ha ett nytt jobb, blev hemma och skötte deras yngsta son i två år och sökte sedan och fick ett nära på drömjobb. Man måste våga...

 Imorgon är det midsommarafton. Från att ha varit en tyst liten familj med mamma, pappa och tonårsdotter har vi blivit till en livfull familj med fyra ungdomar. Alexandras pojkvän hälsar på hos oss största delen av sommaren och Rebeckas kompis har bott hos oss i en vecka. Mannen och jag somnar till ljudet av tjejernas fnitter och en ung mans dova skratt. Det är hur mysigt som helst. Även om vi båda jobbar ännu känns det verkligen som sommar!

Tack för era fina ord om mina trevande försök till att vara konstnärlig! Önskar er alla en fin midsommar!

kram, Ann-Mari

Antropo...vad?

Man borde inte ge sina husdjur mänskliga karaktärsdrag. Men ibland, när de beter sig riktigt finurligt,  är det nog så svårt att låta bli.

När jag kommer hem från mina konstskola veckoslut möter både mannen och dottern upp i hallen och beundrar och berömmer mina alster. Det känns bra. Som om jag var på första klass och mina omsorgsfullt präntade bokstäver verkligen hade betydelse för mänskligheten.

I helgen fick vi pröva på koppargrafik. Jag hann rista 3 kopparplåtar och trycka några kopior av varje. Detta var något helt nytt för mig, och jag trodde att jag inte skulle få en känsla för det, eftersom det (åtminstone som nybörjare) är så många skeden man inte har kontroll över. Jag hade fel. Det var jätteroligt. Så roligt att jag struntade i mat och kaffepauser...kunde inte slita mig.

När jag kom hem och bredde ut trycken på matbordet hoppade Bobo upp på bordet och la sig mitt i högen. Och det är nu jag ger honom mänskliga drag och utser honom till förnämlig konstkritiker fast sanningen är den att han inte bryr sig ett dugg om vad han ligger på. Alla som känner till katter vet att de gärna lägger sig boken eller tidningen du läser, tyget du skall klippa till, mattan du virkar och så vidare...

 "Mamma, vilka sköna bilder du gjort!"

"Jag tycker om henne, hon liknar dig"

"Du har skickligt fått fram kontraster och använt olika tekniker här, mamsen"

"Men damen i badet och är också förtjusande"

"Näeh, jag väljer nog den här"

 Jag - som har smålett åt djurägare, bland andra min mamma, som ger sina fyrfotade vänner sin röst - kommer  nuförtiden på mig själv med att prata såväl med som för mina katter...joller, joller...vad säger du? Säger du: Mamma, jag är hungrig", va, e de vad du sa..."Mamma, ge mat åt mig, jag svälter", säger du...joller, joller...

Så ser jag att min yngsta dotter står och småler åt mig. Skakar på huvudet och småler.

Antropomorfism, heter det för övrigt. När man tillskriver djuren mänskliga egenskaper. Nu har jag skrivit det och kan glömma det.

En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...

Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...

                                                        

Konst för katter

Jag har märkt en sak. Ju längre tid det går mellan att man skriver på bloggen, destu högre blir tröskeln att skriva. Dagarna går och man tar hellre en bok än sätter sig vid datorn. Ändå händer det mycket man vill skriva om. 

Äldsta dottern reste hem till Sverige efter att ha firat påsklovet hos oss. Jag är nu i den fasen att jag försöker intala mig att hem för henne är hennes lägenhet, inte vårt hus...det lyckas med varierande resultat. Det är tomt utan henne. 

Jag hade konstskola-veckoslut i den vackra salen med de höga fönstren och de skira vita gardinerna. Solen strålar in och värmer nacken medan vi målar. Vi målade med äggoljetempera, vilket var en helt ny erfarenhet för mig. Det var roligt och färgerna på pigmenten var varma och jordnära. Färgen torkar rätt snabbt dock, så man får vara ganska snabb när man målar om man vill ha samma nyans på flera ställen. Kände mig frestad att köpa färgpigment, men avstod. Meningen med konststudierna var ju inte att jag skulle bredda ut mitt "skapande" ännu mera, utan komma underfund med vilken teknik jag vill koncentrera mig på!

 

När jag kommer hem från konstskolan brukar familjen vilja se mina alster och berömma och uppmuntra. Jag är så tacksam för min familjs stöd! Denna gång var även katterna väldigt intresserade och studerade närgånget målningarna. Är man katt kan man dofta på konst för att bilda sig en uppfattning om det...eller så var det äggtemperan som fascinerade...

I vikingars fotspår

Med anledning av min svågers 50-årsdag åkte vi tillbaka i tiden och blev vikingar.

Festen hölls på Vikingacentrumet på Rosala. Det är absolut ett ställe värt att besöka. Jag ids inte skriva om man har vägarna förbi (fast nu skrev jag ju det), för Rosala är vanligtvis inte på vägen någonstans, det är en holme i världens vackraste skärgård! Mina morföräldrar bodde på Rosala och som barn och ungdom tillbringade jag mina somrar där. Mina föräldrar bor där nu. Jag kan vara en aning opartisk när jag påstår att det är världens vackraste skärgård...

Detta är hövdingahallen Rodeborg. Välkommen in!

Längs väggarna finns alkover med britsar i två våningar och i rummet långbord och en eldhärd.

Det är dunkelt, rustikt och mysigt. När vi gick genom byn för att komma hit från mina föräldrars hus kändes det lite som att vara en påskhäxa som tjuvstartat, men här inne kändes klädseln helt rätt.

Vid dörren fanns det ett trägolv som senare på kvällen fungerade som dansgolv, annars var golvet av stenar.

Medan det var ljust (och ingen druckit för mycket "mjöd") tävlade vi i yxkastning. Paul, som också väldigt inspirerande berättade om maten och sederna förr, visade tekniken bakom kastandet.

Jamän, ser man på...här har det slunkit in en påskhäxa! 

Oj, det är ju jag. Tror ni jag fick yxan att lämna kvar i målet? Om jag säger att det var det som var meningen, men alla inte lyckades....

Vi fick en sked och en smörkniv. Många hade förutsett detta och hade egna knivar med. Jag glömde, men fick låna mannens...

Vi åt från pärtor. Det fungerade bra. Jag äter inte så här lite, och åt inte då heller. Jag var bara osäker på om maten skulle hållas på pärtan, som jag tog försiktigt första gången...man kan alltid hämta till!

Den fina tårtan hade "födelsedagsbarnets/vikingahövdingens" dotter gjort. Hon är duktig på bakverk. Ni kan kolla hennes blogg här.

Vi norrifrån, som hade en 7 timmars bilfärd framför oss dagen efter festen, sov inte i festsalen utan lånade min mosters sommarstuga (det som var bastu när jag var liten). Vi gick rakt dit och sova, vilket betydde att vi nästa morgon fick klä på oss vikingakläderna för att gå till mina föräldrars hus. Att schava från stranden till huset i linneklänning fick mig att känna mig som Maja från Stormskäret, som kom iland till fasta landet. En aning...

Real Life - Smycken

I veckans

ställer Yohanna några frågor om smycken. Den "äkta varan". Förra veckan handlade Real Life om krims-krams,men då han jag inte med. Det hade varit mera för mig, för jag har övergått till krims-krams och gör största delen av mina smycken själv...

Använder du äkta smycken?

Förlovnings och vigselringen. Alltid.

Hur är relationen äkta vs krims-krams hos dig?

Jag har perioder när jag tycker om en viss sorts smycken och perioder när jag tycker om andra. När jag var ung hade jag alltid stora örhängen, nu har jag örhängen enbart ett par gånger i året, men destu mera arm- och halsband. mest krims-krams.

Något ärvt eller något som betyder något speciellt?

Jag har ärvt min mormors förlovningsring. För att jag var singel när hon delade ut dem. En manlig kusin som också var singel fick morfars. Mannen har gett guldringar åt mig när flickorna föddes och så har jag en guldring som jag fick av farfar till studenten. De har känslomässigt värde för mig.

Jag har massor av Kalevala smycken i brons som jag har fått, mestadels av mannen, men också ett "gammalt" Kalevala arvegods av mina föräldrar. Tyvärr är dessa smycken lite ur tiden nu, men perfekta på t.ex vikingafester. Jag skall passligt på ett 50-års kalas som har vikingatema om två veckor.

Har du något favoritsmycke?

Mitt favoritsmycke (som jag inte hittade när jag skulle fota det - men det är inte tappat, för jag såg det när jag gick igenom Kalevala smyckena till vikingafesten) är en filigran Kalevala guldring jag fått av min man. Jag måste erkänna att jag fick en guldklocka, men eftersom jag inte går med klockor, for vi och böt ut klockan till ringen jag ville ha...

Och då kommer vi in på en pinsam, men för oss rolig sak, när det gäller smycken och gåvor. I början av vårt förhållande köpte mannen ett guldkors åt mig. "För att jag alltid önskat mig ett", sa han. "Gulp!", tänkte jag...men ville inte såra mannen, så fast jag aldrig har önskat mig ett kors, sa jag ingenting. Det är inte bara ett kors, det är ett kors med Jesus på. För mig är tanken på att gå med en korsfäst figur runt halsen helt främmande, nästan morbid. Men ändå gjorde jag det. I många år. Av kärlek.

Sedan insåg jag att mannen och jag har rätt olika smak, och om jag någonsin skulle få smycken och väskor (mannen tycker om att ge gåvor) jag tycker om, måste jag börja uttrycka det. Typ: "Oj, vilket fint smycke" när vi går förbi ett skyltfönster och sådär...

Jag erkände slutligen att jag aldrig tyckt om korset. Att det inte var jag som önskat mig ett sådant. Jag tror att han blandade ihop mig med någon f.d flickvän ;-). Vi skrattar åt det. 

Alexandra hade korset på sin konfirmation och tyckte om det. Och fick beröm för det. 

Galon bröllop

Igår, för nitton år sedan, fnittrade blivande mannen och jag oss fördärvade i ett kommersiellt litet vitt vigselkapell i Las Vegas och lovade varandra evig kärlek. På samma gång som det var så betydelsefullt för oss att gifta oss, var det också så spetsat av just den sortens vardagskomik vårt liv är kantat av.

Vi gifte oss under vår "bröllopsresa" i västra USA. Vi hade inga gäster, även om vi till denna dag är säkra på att i listan för vad allt man kunde beställa för sin vigsel, även fanns diverse antal bröllopsgäster.Vi kryssade inte i kastandet av ris heller - det hade känts lite bisarrt, även för oss. 

Baptistprästen som vigde oss trodde att mannen hette Ronald (vem tänker inte på Ronald McDonald när man hör det namnet?). Han bad således mannen upprepa efter sig: "I, Ronald, take thee Ann-Mari to be my lawful wedded wife..."

Mannen var lite gripen av stundens allvar, eller så bara extremt nervös, för trots att han är väl medveten om att han heter Roland (nu tänker vi på riddaren av runda bordet, eller hur? Lite annan bild än den gul-röda clownen...), sade han: "I, the Ronald, take thee Ann-Mari..."

Han har ju fått höra om det där I, the Ronald ett par gånger under åren, jaaa....

Senare bad vi någon random tourist ta bröllopsfoton av oss. Detta var för nästan tjugo år sedan, när man ännu, med en viss försiktighet, kunde ge sin kamera åt vilt främmande människor, gå ett tiotal meter ifrån dem och hoppas på att de inte springer iväg med all ens semesterbilder. Den perfekt placerade dödskallen mellan oss är ju en aning roande...tur att jag inte är så vidskeplig.

Nästa år är det alltså 20 år sedan vi gängade oss och jag skulle när som helst göra detta på nytt. Denna gång skulle jag dock ha en Elvis-imitatörpräst sjungande "Suspicious Mind" när han för mig till altaret, där mannen, som de flesta av oss känner som Roland, skulle vänta på mig. Och jag skulle absolut inte ha axelvaddar...

All by myself...

Igår vid kaffet pratade mina arbetskamrater om en ny serie som startat där singlar far på kryssning. Dricker, dansar och kan sedan inte skilja den egna hyttdörren från någon annans...Eftersom det konceptet verkar så bisarrt pratade vi om var man kunde träffa någon om man var singel. Jag sa att de gånger jag och min väninna varit ut på stan tillsammans har jag, när jag kommit hem på natten, alltid krypit ner och lagt armarna om min man och suckat av lättnad för att jag inte behöver gå ut med tanken att träffa någon.

Nu är mannen på arbetsresa och jag är ensam hemma andra natten i rad och det är åter igen väldigt klart för mig att jag inte skall vara singel. Åtminstone inte singel i ett hus inbäddat i det österbottniska vintermörkret och med en tystnad som hörs. Och absolut inte en singel i ett hus utan hund med en TV som sänder Criminal Minds innan läggdags.
Igår var jag så rädd att jag inte vågade gå och lägga över tvätten från tvättmaskinen i torktumlaren för det fanns en överhängande risk att det stod någon och väntade på mig därute...

Katter, i all sin härlighet, är väldigt nonchalant inställda till att vakta och skydda en...

Hade vi bott kvar på Jomala, Åland hade jag i dag varit på Finlands varmaste plats. Plus åtta grader! Men där i skogen hade jag varit ännu räddare. För där var mörkret så mörkt att det kröp in genom fönstren och skogen så tyst att det susade i öronen...eller så var det blodet som skenade vilt i mina ådror jag hörde.

I morrn kommer mannen hem. I söndag kommer Alexandra hem och till påsken kommer Rebecka hem. Jag klarar detta!

Dessa träd vill också ha närhet...

Små tecken

I söndags när jag gick hem från biblioteket såg jag vårtecken. Solen höll på att gå ner och lämnade långa skuggor. Jag mindes hur skönt det var att stå mot lågstadieskolans solvarma trästaket (inte detta) och sparka i den smältande sega snön. Lukten av våta men varma yllevantar...

Gräs! Om även lite...

Snön smälter längs husens socklar och det rinner vatten ur stuprännorna. Ja, nu åtminstone - det skall visst bli kallt igen.

Snöskuggor.

Det är tomt, men går bättre än jag föreställt mig att vara utan barn. Vi sysselsätter oss. Igår var vi och såg Les Miserablés och grät i floder. Efter filmen var vi totalt utpumpade och satt bara i soffan bredvid varandra och suckade. Då beslöt vi att fara till grannarna på kaffe, annars hade vi nog suttit där och suckat ännu...

Mina säkra kort

Vändagen. Alla hjärtans dag. 

När Rebecka flyttade till Sverige för att studera tänkte jag inte så mycket på vad det egentligen innebar. Mina tankar var inte i ord, utan mera i bilder. För ett tag sedan insåg jag att hon inte flyttat till Sverige för att studera och sedan flytta hem igen. Det visste jag ju redan, men det tog så här lång tid innan jag vågade inse det. 

Att det att jag kunde krama henne varje kväll nu har ersatts av telefonsamtal och textmeddelanden och att det är så det kommer att vara största delen av den kommande tiden. Hur kan man vara redo för det? Jag gråter när jag tänker på att det finns så mycket mera jag skulle ha velat göra med Rebecka. 

Ibland plågar jag mig själv med tankar om att jag varit en dålig mamma. Tar till mig av undersökningar som visar att flickor får fel sorts beröm, och alls inte lika mycket beröm som pojkar. Om hur det påverkar deras vuxna liv och deras tro på sig själv.

Sedan tänker jag på den här tjejen, min dotter, som fastän hon inte längre bor med mig, har så fullständig koll på vad jag tycker om. Nästan så att hon läser mina tankar. Som alltid ger genomtänkta och personliga gåvor. Som ger av sig själv. Den bästa lyssnerskan. Och jag vet att där jag inte gjort mitt bästa, kan hon själv kompensera. Kanske inte idag, men någon dag. 

Till julen fick jag en receptbok av henne. Nu har jag börjat föra in mina favorit recept där. Jag tänker slopa alla mappar med tidnings urklipp. I receptboken har jag mina "säkra kort", mina signaturbakverk. Resten googlar jag.

Yngsta dottern bakade amerikanska chokladmuffins. De var så goda att jag tror jag åt pappret med. Receptet hamnade i boken, även om det är Alexandras signaturbakverk, inte mitt.

Alla hjärtans dag. Som jag inte firat i år. För att jag ännu vänjer mig vid att någon fattas mig.

Mina tjejer är mina största hjärtan.