All by myself...

Igår vid kaffet pratade mina arbetskamrater om en ny serie som startat där singlar far på kryssning. Dricker, dansar och kan sedan inte skilja den egna hyttdörren från någon annans...Eftersom det konceptet verkar så bisarrt pratade vi om var man kunde träffa någon om man var singel. Jag sa att de gånger jag och min väninna varit ut på stan tillsammans har jag, när jag kommit hem på natten, alltid krypit ner och lagt armarna om min man och suckat av lättnad för att jag inte behöver gå ut med tanken att träffa någon.

Nu är mannen på arbetsresa och jag är ensam hemma andra natten i rad och det är åter igen väldigt klart för mig att jag inte skall vara singel. Åtminstone inte singel i ett hus inbäddat i det österbottniska vintermörkret och med en tystnad som hörs. Och absolut inte en singel i ett hus utan hund med en TV som sänder Criminal Minds innan läggdags.
Igår var jag så rädd att jag inte vågade gå och lägga över tvätten från tvättmaskinen i torktumlaren för det fanns en överhängande risk att det stod någon och väntade på mig därute...

Katter, i all sin härlighet, är väldigt nonchalant inställda till att vakta och skydda en...

Hade vi bott kvar på Jomala, Åland hade jag i dag varit på Finlands varmaste plats. Plus åtta grader! Men där i skogen hade jag varit ännu räddare. För där var mörkret så mörkt att det kröp in genom fönstren och skogen så tyst att det susade i öronen...eller så var det blodet som skenade vilt i mina ådror jag hörde.

I morrn kommer mannen hem. I söndag kommer Alexandra hem och till påsken kommer Rebecka hem. Jag klarar detta!

Dessa träd vill också ha närhet...