Tunga ögonlock och kärlek

Jag var på firmans julfest igår. Innan jag tog en taxi hem köpte jag en hot-hot pizza med pepperonikorv och jalapeno. Satt i taxin med pizzan i knät och motstod frestelsen att sluka pizzan där...jag ville ju dela den upplevelsen!
När jag kom hem väckte jag mannen, så fick han sitta där med katten Gustaf ögonlock och se på när jag åt och lyssna på mitt pladder.
Det är banne mig kärlek det!
Jag menar, de flesta fruar skulle bara ha tagit av sig lösögonfransarna (om de fått dem på sig), och krupit i säng, men jag, i min stora omtänksamhet, delade den lilla mys-stunden med min kära make!

Det där med lösögonfransar...hur funkar det? Jag skulle prova för första gången, för jag kände att jag ville vara glamourös. Endera satt de så att jag knappt fick upp ögonen, eller så blev de snett...de var dessutom så långa att när jag lyckades få den ena någorlunda rätt, märkte jag att jag såg ut som någon från After Dark-showen! Det positiva var att jag och Alexandra säkert blev några år yngre av allt skrattande under halvtimmen vi tillbringade i badrummet med att försöka sätta fast dem. Det påminde om leken sätta svansen på åsnan...

Fast, när man är en underbar 14-åring vill man kanske inte bli yngre...hon får hoppeligen lägga till åren i slutet av sitt liv istället...

Om 50-års trots

En rent hypotetisk liten historia:

I en familj med två tonårsdöttrar får ett par terapeuter mamman att oroa sig lite över frånvaron av stridigheter, smällande i dörrar och raseriutbrott. Så borde situationen se ut i en familj med tonåringar, så familjen uppmanas att lära sig skrika och ropa. Konstruktivt.

Efter en mysig helg med familjemiddagar, kärleksfull retsamhet och gosande i soffan åker mamman i den hypotetiska familjen till sitt arbete.

På arbetet har de möte vid 9-ans kaffe. Möteskallelsen har varit uppsatt på företagets alla tre anslagstavlor i god tid, precis som sig bör. På mötet lyser den nästan 50-åriga arbetsledaren med sin frånvaro. Efter mötet kommer han till mammans kontor, där den över 50-iga chefen sitter och diskuterar ett annat ärende. Följande dialog utspelas:

-"Hade ni någon slags möte?" frågar nästan 50-åringen med retlig röst

-"Jo, vi hade ju förhandlingarna...?...?" svarar över 50-iga chefen förvånat.

-"Jaha, jag visste inte om det jag!"

-"Men...det har ju varit information om det", vänder sig till mamman, till vars arbetsuppgifter detta inte hör, "eller hur? Visst har det?"

Mamman lugnt:

-"Jo, det finns en lapp om det på anslagstavlan"

-"Ja, inte har jag sett den!" fräser nästan 50-åringen trotsigt. "Jag satt ensam på kaffe och visste ingenting, för ingen hade sagt något åt mig!!!"

-"Jamen, tänk nu lite själv" säger över 50-iga chefen med mild ironi i rösten. "Om alla andra visste om det, så borde ju du också ha vetat, nog måste du ta så mycket ansvar, eller hur?"

-"Jaha, så det är mitt fel nu att jag inte visste?"

-"Nå, vems fel skulle det annars vara?" fräser över 50-iga chefen. Nu med mycket ironi och begynnande ilska.

-"Jaa, det här just bevisar hur det är" skriker nästan 50-åringen och stormar ut. Dörren smäller så väggarna skakar.

-"Vad bevisar det? Va? Va?" ropar över 50-iga chefen utmanande i tomrummet efter nästan 50-åringen.

Vid 2-ans kaffe trotsar nästan 50-åringen och kommer inte för att dricka kaffe med arbetskamraterna. Över 50-åriga chefen går och hämtar honom. Vad som utspelas kan vi bara spekulera om, men när de kommer tillbaka är de vänner igen. Skrattar och bultar varandra i ryggen. Konstruktiv ilska?

Mamman tänker på att det säkert finns en teori om alltings varnade. Det som fattas någonstans, finns med säkerhet någon annanstans.

Mamman är inte heller längre orolig för frånvaron av pubertets-raseri i den hypotetiska familjen. Hellre då utan, för risken finns tydligen att det beteendet fastnar på även upp i vuxen ålder och få saker är så skrattretande som vuxna (män) med tonårshormoner.

(Personerna i denna historia är fiktiva, även om de möjligen kan påminna om personer ur verkliga livet)

Real Life

Det finns inget sätt för mig att skriva detta på utan att 1) Jag framstår som en självgod och enligt egen utsago helt förträfflig person och 2) Mannen framstår som en latmask...
Men Yohanna utlyser mera Real Life i bloggarna och det uppskattar jag, så jag ger mig in på utmaningen att beskriva arbetsfördelningen i hemmet (som består av mig, mannen och två tonårsdöttrar)

Notera att både mannen och jag arbetar heltid. Och det att jag ändå gör det mesta i hemmet skall absolut inte uppfattas som kritik till hemmafruarna, jag hade inte heller tid att ligga på soffan och äta praliner när jag var mammaledig...dessutom behöver jag väldigt lite sömn.

Det jag gör i hemmet:
-städar (allt förutom tjejernas rum, där damsuger jag ibland och storstädar ca två gånger per år)
-byker, byter sängkläder, stryker och viker (med hjälp av tjejerna) allt byke
-sköter all markservice för katterna (utfodring, städning av kattsandlådor - vi har 5 stycken)
-sköter trädgården, växthuset och det avskyvärda krattandet
-klipper gräset (9 gånger av 10)
-skottar snö (9 gånger av 10)
-trimmar diket (10 gånger av 10)
-sköter all "logistik" (läkartider, skolkontakt, födelsedagar, julkort)
-sköter om allt tjejerna behöver (kläder, skolmaterial, hobbymaterial etc)
-bakar
-pyntar och stylar
-driver företaget "mammataxi"
-sköter all vardaglig eko-sortering
-städar akvariet (som jag inte heller den här gången ville ha, eftersom det av någon anledning aldrig uppnår det där "fungerande ekologiska systemet som sköter sig själv", som mannen förespråkar)

Det mannen gör:
-lagar mat (8 gånger av 10, men han kommer också hem från arbetet före mig och mat är en sak mannen är intresserad av)
-klipper häcken (1 gång per år)
-byter däck på bilar och cyklar (vinterdäck till cyklarna efter påtryckning)
-tankar bilarna (Jag avskyr att tanka bilen. Jag fick körkort på den tiden när servicestationerna hade unga killar som kom ut springande för att tanka åt en!)
-matar hunden
-klipper djurens klor (efter påtryckning)
-lägger på den automatiska bevattningen i växthuset
-betalar räkningar


Utöver det borde mannen städa i sitt garage (det gör han om jag hjälper till) och så borde han tvätta fönstren på utsidan (det gör han inte)

Diskmaskinen fyller mannen hälften av gångerna och jag den andra hälften. Tjejerna tömmer den hälften av gångerna. De kan inte fylla den, eftersom mat förvandlas till äckliga matrester sekunden efter att man sagt "Tack"...

Fint, tänker ni kanske, arbetsfördelningen kring diskmaskinen fungerar åtminstone! Det finns en skillnad; när jag fyller diskmaskinen torkar jag av alla ytor i köket, putsar den keramiska spisen, torkar fläkten, diskar sådant som bör diskas för hand, tvättar diskbänken och kastar ut soppåsarna på verandan (precis mitt framför dörren, så att jag tror att mannen skall snubbla på dem och bära dem till soptunnan, men han är skicklig och kliver över dem). När mannen fyller diskmaskinen gör han just det - och lägger disk som skall diskas förhand i blöt i diskhon.

Handlar mat gör vi båda och ofta tillsammans. Och så renoverar vi tillsammans.

Jag hoppas att jag inte låter alltför bitter, för det är jag inte. Jag gör mycket för att det är så mycket jag gör bäst och snabbast, och för att jag inte orkar tjata, och mest för att jag är den med kortast tålamod. Mannen kallar mig ibland "den lilla röda hönan" som i fabeln alltid utbrast -"då gör jag väl det själv då". Om jag ber honom göra något skall det naturligtvis hända med en gång.

För det mesta gör jag allt detta bara av farten, lite som visans kungens lilla piga, som har ett strålande humör oavsett allt hon gör. Ibland blir jag trött och då förvandlas jag till martyr (inte martyr utan marttyyyr!!!), men det hinner jag numera inte vara länge innan tjejerna kommenterar det med uppmaningen -"sluta vara martyr, be om hjälp"...det vill jag ju inte, envist intalar jag mig att resten av familjen plötsligt får en uppenbarelse och börjar se saker som behöver göras, utan att jag måste säga till. (Och så motsätter jag mig formuleringen be om hjälp - vad, om du damsuger så gör du mig en tjänst?, är det så du ser det?).

Nu filar jag på konsten att vara martyr utan att det upptäcks innan man hinner utöva själva grande-finale-martyrskapet, med kastande av byk-korgar* och hela repertoaren...ironi är jag en hejare på redan, det kanske märks?

Men mest är jag, trots arbetsfördelningen och allt, och i "real life" lycklig!

Och jag får en liten uppskattande klapp på baken av Mannen nu som då (skämt)


*jag har kastat en bykkorg i väggen en gång när jag blev riktigt arg, men det räckte för att mynta uttrycket "när mamma är arg kastar hon bykkorgar

Ordspråk: Hur mycket du än försöker kan du inte döpa en katt.

Vi har ett problem. Neej, katten med isbjörnstassarna är inte problemet! Problemet är hans namn.

Igår var Mannen och jag och skrev överlåtelsepappren för unga herrn och fick samtidigt lite (läs: ytterst lite) bakgrundsinfo om honom. En socialarbetare/assistent hade ringt flera gånger om en klients otaliga katter som for illa. Det var frågan om så många katter att Kotipesä (kattpensionatet/katthemmet) inte kunde ta emot dem. Efter påtryckningar gick de med på att ta 3 stycken unga hon-katter som sades vara rätt tama. "Isbjörnstassen" var en av dessa honor, och döptes till Usko (Tro), tills de insåg att han var en kille och då blev han Uuno (efter Uuno Turhapuro, finsk TV-rollkaraktär). Han var tamast av dem alla, och väldigt kelen, och kunde efter ett veterinärbesök, där han konstaterades frisk och kastrerades, sättas upp till adoption.

Honorna ville man inte gå in och nosbuffas med ännu, men personalen arbetar med att få dem tama också.

De säger att han blivit kastrerad, men jag undrar vagt om det stämmer...tycker nog att bjällrorna sitter kvar! "Isbjörntassen" är snäll, näst intill på gränsen att vara godtrogen, men när jag försökte titta närmare på hans privata delar, smättade han till mig...Med mjuk tass, i och för sig, men jag beslöt ändå att låta honom vänja sig vid oss innan jag gör det på nytt.

Han reagerade inte mot Danja, vår hund, utan gick bara rätt fram och nosbuffade henne. Vår äldsta hane, Saimon (ragdollen) morrar åt ynglingen, men det håller på att gå över, och "Isbjörnstassen" bryr sig i vilket fall inte. Han bara går dit han anser sig vara på väg. Men vad skall han heta? Han är söt som en nallebjörn (Teddy) och tjejerna kallar honom Bobboooo...

Han sover med äldsta dottern, som när hon hörde om hans bakgrund utbrast: "I have a broken kitten..."

Nu får han kärlek

Alla goda ting är tre...

Lördagen ägnade vi oss åt att göra små saker för gott ändamål. Jag bakade mjuka pepparkakor till försäljning på en marknad. Pengarna skall gå till yngsta dotterns klassresa.

Sedan skickade vi iväg vår andra "resare" på geocachingen. Den första är en geo-slant, som vi har satt för mål att den skall "landa" i en geogömma i Las Vegas i mars 2014. Gör den det åker vi dit och hämtar den och firar på samma gång att det är 20 år sedan Mannen och jag gifte oss i det lilla Silver Bell kapellet i staden.

Denna nya "resare" döpte jag till "The Troll of Christmas Spirit". Med den följer en liten text om mannen som gjorde det första Trollet till sin dotter, för att han inte hade råd att köpa julklappar. Det handlar om att ge vad man kan, sprida glädje och ge från hjärtat. Denna "resare" har bara som mål att gå från hand till hand och sprida glädje...

Vår tredje goda gärning är den finaste lilla nallebjörns-katten. Våra katter skall vara med i en väggkalender där pengarna går till den lokala djurskyddsföreningen. Jag googlade dem för att se om kalendern redan var klar. Det var den inte, men på deras hemsida läste jag att de hade 4 stycken hemlösa 12-veckors kattungar. Jag blandade ihop djurskyddsföreningen med det fristående katt- och hundpensionatet, som också tar emot katter och hundar som ägare inte kan ha. Dessa adopteras sedan bort.

Det var alltså hit vi, av en slump (totalt utan baktankar), svängde in på vägen hem från marknaden. Vi gick in i rummet med hemlösa katter och genast kom Uuno emot oss. Han hade världens charm, den killen!

Vi pratade lite och åkte iväg. På hemvägen intalade vi oss att vi inte kunde ta en halvår gammal katt. Väl hemma skulle vi börja laga middag till våra vänner, men vi kunde inte glömma Uuno. Så efter en timmes noga övervägande hämtade vi honom.

Bara för att det snart är advent, och man blir påmind om att göra goda gärningar.

Och för att mina framtidsutsikter trots allt är att bli en "crazy cat-lady"...

Vad jobbar din pappa med?

Mannens dotter Malin var och hälsade på hos oss. Mannen lagade mexikansk middag och svärmor kom också och äta. Vi blev sittande vid bordet flera timmar och bara pratade och skrattade. Ett samtalsämne var hur barn kan uppfatta eller snarare missuppfatta saker.
När Rebecka som 5-åring var på dagiset i stan, frågade dagisstanterna av barnen vad deras föräldrar gjorde. De fick de mest lustiga svar. Rebecka sa att "pappa är sjöman och mamma går mest på stan"

För arton år sedan var mannen och jag på vår första gemensamma semester till Florida. Vi besökte Kennedy Space Center, och som dugliga turister fotograferade jag mannen bakom en kuliss av en rymddräkt. Den bilden skickade vi till hans flickor och Malin som då var en liten tös i dagis tog den med för att visa åt sina kompisar, samtidigt som hon informerade dem om att hennes pappa var astronaut!

Detta väckte förstås både beundran och tvivel och slutligen lade sig dagistanterna i det hela och spräckte Malins fanatsibubbla och berättade att bilden var tagen i en fejkad miljö på en turistattraktion...



Saker man tar för givet är inte alltid självklara...

Vi har återupplivat minnen...

Mannen min har väldigt lätt för att knyta kontakter. Det är en av orsakerna till varför det är roligt att resa med honom. På resan till Grekland i våras var våra vänner A och O med, och O har också väldigt lätt för att prata med främlingar, så det var liksom dubbelt så kul!

Vi anlände till vårt hotell mitt i natten. Efter att man checkat in stod en kille och visade vart i hotellkomplexet man skulle gå. Han hade fullt upp, eftersom många turister behövde vägledning. Mannen har också väldigt lätt för att orientera sig och kunde, medan vi väntade på våra vänner, ge råd åt medresenärer åt vilket håll de skulle gå.

Det visade sig att killen som skötte vägledningen var hotelldirektören och han frågade skämtsamt av Mannen om han ville börja jobba för honom. Mannen sa att allt är förhandlingsbart och efter den pratstunden började vi kalla hotelldirektören för The Boss eller el Jefe. Mannen skulle få en bra position som assistent till assistenten, snäppet högre än "the pool guy" :-).

När vi såg hotelldirektören tilltalade vi honom alltid med "Kalimera Boss!" eller "Kalispera Boss!" och trots att han hade väldigt bråttom, vi fick under veckan flera roliga pratstunder med honom.

Sista kvällen ville han sitta ner och dricka kaffe med oss och vi tackade för en perfekt hotellvistelse och berömde hans personal. The Boss sa att eftersom vi hade All Inclusive, måste han tro på oss, för vi smickrade inte för att få gratis drinkar!

När vi tillsammans med alla andra turister stod och väntade på flygbussen, kom The Boss utrusande med två flaskor av hotellets rödvin och gav åt oss. Detta väckte rätt stor förundran bland de övriga resenärerna, och vi kände oss glada. Det goda du ger ut, kommer tillbaka till dig.

Min och Mannens flaska har stått och väntat på sin tvilling. På hemresan beslöt vi att vi skulle ha en "grekisk kväll" på hösten, när vi skulle dricka rödvinet, äta god mat och titta på semesterbilder. Den kvällen var i fredags. Vad roligt vi hade. Och vilken god mat vi åt! Vi hade förberett oss på att vinet kanske inte skulle vara av bästa kvalitet, kanske rent av surt, men det var väldigt gott!

Vänner är det viktigaste, men även flyktiga bekantskaper är guldkorn i vardagen och blir fina minnen.

Att torka pälsar i bastun

Idag skulle jag inte få många "finne-poäng". Bastun var på 42 grader och jag tyckte att det var för varmt!
Det berodde kanske på att jag satt så länge. Jag tog äntligen itu med pälsarna. Först tvättade jag en Maine Coon och sedan en Ragdoll. Sedan fick de sitta i bastun medan jag tvättade en Schapendoes. Hunden badar inte bastu, hon är nöjd bara man lägger ut en "landningsbana" av hand-dukar som hon får torka sig på.
Nu skall jag hämta "killarna" från bastulaven och fortsätta kamma dem.

Allt är bra hos oss. Dottern sov gott inatt och nu känns hela olyckan overklig för henne.

...med blotta förskräckelsen

Några av de kvinnor vars bloggar jag läser, har nyligen skrivit om intuition, föraningar och även ”övernaturligheter”. Jag är en känslomänniska och förlitar mig väldigt mycket på min intuition. I går vid lunchtid ringde min mobil och jag kände att det inte var ett bra samtal. När jag såg att det stod Rebecka Toppensnäcka på displayen var jag säker på samtalets karaktär och magen knöt sig. Rebecka fick ur sig att hon krockat, men att det inte var farligt, innan hennes röst bröts. Damen som körde bilen, som krockade med Rebeckas scooter, tog över samtalet och började med att lugnt övertyga mig om att inget allvarligt hade hänt men ambulansen och polisen var på väg.

Jag ringde Mannen, som hann till hälsocentralen innan mig. Ovana som vi - lyckligtvis - är för att rycka ut såhär, väntade vi på fel ställe. När vi slutligen kom till rummet där Rebecka låg, var damen ännu med henne. Hon hade åkt med i ambulansen med Rebecka, fastän hon var på väg till jobbet. Rebecka var så ledsen och orolig att damen inte ville lämna henne ensam. Innan hon åkte kramade hon om Rebecka och bad om förlåtelse för att hon kört på henne. Det första Rebecka hade gjort när damen hoppade ur bilen för att se hur det gick, var att be om förlåtelse. Min älskade lilla känsliga babe!

Det finns mycket som vi är tacksamma för. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är också tacksam för att damen som var inblandad i olyckan hade så stort hjärta och var så lugn. Jag har hört om vuxna här i stan som börjar skälla ut ungdomar som de krockat med.

Oavsett att man vet att allt är ok...Att det skall rutin-kontrolleras och röntgas bara för säkerhetskull...Oavsett att man på körsträckan till sjukhuset redan hunnit bearbeta det som hänt och intalat sig att vara lugn...Oavsett – brister hjärtat när man ser sitt barn med nackkrage i en sjukhussäng! Man är liksom tvungen att göra en vända till den dendär hemska platsen som ger en föraning om hur det skulle ha varit om det skulle ha gått värre. Om de hade haft mera fart. Om det varit en större bil...Fast man inget har på den platsen att göra!

När Rebecka for till röntgen körde jag hem för att hämta torra kläder åt henne. Jag noterade att trots att hjärnan hade gått i ett sorts viloläge, hade allt så skarpa konturer. Allt såg så farligt ut. Två små pojkar kom cyklande emot mig. De satt på pakethållarna och höll med fingertopparna i styret, medan de vinglande och skrattande cyklade bredd i bredd. En liten flicka, baktung av en stor röd ryggsäck, gick på gångvägen. Hennes rosa Hello Kitty paraply skymde tidvis hennes sikt och hon måste korrigera sina steg. Jag tänkte på alla vi föräldrar som känner oss trygga i vissheten att våra barn kommer hem alla dagar. Precis som det skall vara.

Oron, som blir för stor för att bära, skall inte vara ständig.

När man är mentalt urlakad och spänningarna släpper kommer den bisarra humorn. Rebecka sa att när hon skulle undersökas kom hon ihåg att hon hade Alexandras trosor!! Men tänkte sedan lättad att som tur var så var trosorna snygga. Hon kom ihåg vad jag berättat om min mormor. ”Ja-a, sa jag, det är nog bäst att man alltid har snygga trosor, för säkerhets skull”.” Joo”, svarade Rebecka, ”men när skall man ha de där andra då?” Dedär som resåren är lite sönder på, de som blivit lite missfärgade av tvättar...?

Medan vi väntade på de sista provsvaren och att läkaren skulle skriva ut Rebecka, fingrade jag på nack-kragen, the Stifneck. Jag märkte att det fanns 4 olika lägen för nacklängd; tall, regular, short och slutligen no-neck. Nack-kragen var inställd på no-neck, vilket är lustigt för Rebecka har, precis lika lång ”stryparnas dröm”- hals som jag har. Sedan skrattade vi åt följande imaginära scenario:

Ambulanspersonalen kommer till olycksplatsen och frågar mannen som ligger på gatan:

-”How are you feeling, sir?”

-“I´m ok, but my neck is really sore”

-“Ok, let´s have a look, sir…Oh, I´m sorry sir, but you have no neck!”

(bilden är från nätet)

Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Rebecka fick sig en ordentlig törn, men inget i höften är brutet. Hennes skyddsängel var på sin vakt.

Att man sedan ändå skall vakna 02:38 följande natt och börja grubbla hör till.

”Never go faster than your guardian angel can fly”

Grattis i förskott

Två månader innan jag fyller år fick jag min första födelsedagspresent av Mannen. Jag säger första, eftersom han är så ivrig att ge mig en present att han inte kan vänta tills jag fyller år. Sedan blir det automatiskt så att jag får en present till, för den första blir liksom bortglömd. Jag har nu min första egna "dator" - det var ju kanske på tiden....

Nu kan jag läsa bloggar nästan varsomhelst! Och spela Wordfeud!

När jag får ha min iPad i fred, det vill säga....

Äldsta dottern laddade ner "appar" åt mig, och frågade om jag vill ha Angry Bird. "Nej", sa jag "inga löjliga spel". Hon sa att eftersom den är skapad av finlandssvenskar bör jag åtminstone provspela den en gång. Hon sa att det är väldigt lätt att ta bort "appar" man inte vill ha. Angry Bird är rätt simpelt, sa hon, och eftersom jag inte annars heller spelar, kommer jag inte att tycka om det.

Nu gjorde jag ju det...eller tyckte kanske inte om, men fastande lite i den där "bara den här banan till" -fällan. Ännu mer beroende blev Mannen dock, som tidigare småskrattat åt vuxna människor som skjuter iväg fåglar med slangbella!

Sedan brukar yngsta dottern ta över mina Wordfeud spel så fort hon får chansen...

Idag for Mannen tidigt iväg för att ta upp några kilometer nät, och yngsta dottern sover ännu, så det är bara iPad:en, katterna och jag...

God söndags morgon!

Roll those dice!

Fru Fortuna har aldrig gynnat mig. Jag har hittills helt och fullt anammat och trott på mormors visa och tröstande ord när man som liten drog en nitlott:
"Tur i spel, otur i kärlek"

När Mannen och jag gifte oss i Las Vegas, satsade vi bara en dollar på en enarmad bandit...för syns skull. Allt annat hade varit slöseri - vi hade ju sån tur med kärleken...

Nu har jag vunnit 9 (!) böcker av Aino Trosell! Vilken gåva som kom med posten! Tackar ödmjukast, Aino!

Nu har jag öppnat ett "skräp-post-e-post-konto" och deltagit i alla resetävlingar jag hittat. För nu har jag så många pocketböcker att jag fick resfeber! Och jag har ju som synes nu hamnat på det vinnande stråket...så Fru Fortuna, jag är beredd!


För övrigt är det där med "tur i spel, otur i kärlek" bara gammalt skrock! Tror inte på sådant alls....

Happy, happy Friday!

Om att finna barnet inom sig...

En av geocachingens fördelar är att man tar sig till fantastiska platser i den egna omnejden, som man annars inte skulle besöka. Igår tog vi grannfamiljen med för att visa hur det hela går till. Vi lade Småbönders och kåtan vid Svartsjön som slutmål för dagen, för där kan man grilla. Småbönders är enligt min åsikt det vackraste och mest pittoreska bosättningsområdet i nejden...

Jag kör över Perho å varje dag när jag kör till jobbet, men jag har aldrig tidigare gått över ån på en lång hängbro, som gungade och vajade! Innan Åbacka hängbro i Nedervetil byggdes i slutet av -40 talet, rodde skolbarnen över ån för att ta sig till Åbacka skola. Detta var riskfyllt, speciellt på våren när Perho å svämmade över. Bron har renoverats och bevaras som cykel-led, sevärdhet och för förälskade par...och geocachare!

I folkmusiktrakten Kaustby stannade vi i Järvelä för att se på en annan hängbro. Denna kan man köra över med bil...om man vill alltså!

Nästa stopp vid Perho å var i Vetil och där en gömma som heter Ingmans soffa. Prosten Antero Wilhelm Ingman skall ha suttit här medan han översatte delar av bibeln till finska på 1800-talet. Årtalet på stenen syftar nog på tiden han satt här och skrev, inte hans levnadsår, annars hade han nog varit ett barngeni. Försökte googla honom, men det fanns inte mycket. Jag hittade dock att han varit gift tre gånger. Hans första hustru dog som 19-åring, den andra som 29-åring (efter att ha fött fem barn), men den tredje "överlevde" honom.

Platsen var magisk. Den lockade fram barnet i våra tonåringar som alla klängde i kullfallna träd och tog sig ner för den branta sluttningen till ån för att sedan under skratt och flås kämpa sig upp igen.
Från Vetil körde vi genom Småbönders till Svartsjön. Här hittade även vi vuxna, förutom den fjärde geo-gömman för idag, barnet inom oss och deltog i "smörgås-kastandet" av flata stenar. Mannen hade packat med korv, kebab, bröd, rostad lök, ost, salsa och senap. Och marshmallows att grilla till efterrätt...

Vad är bättre än att komma hem sent en söndag kväll, lagom trött, mätt och lycklig. Och rökluktande...

Kärlek är...

...när mannen lagt i motor- och kupévärmaren på bilen så att man har en varm och skön bil att köra till jobbet med.
Kärlek är också att man ringer och tackar honom :-)



Får någon annan också en flash-back till 70-talet av Kim´s teckande serie "Love is..."?

"Blommor är vilsamma att betrakta"

"De har varken känslor eller konflikter" (Sigmund Freud)

Mannen vet namnet på två vilda blommor; maskrosor och lupiner. Egentligen är hans inställning att allt som inte är lupiner är övriga blommor. Jag vet några fler.

Vi är alltså ingen botaniker-familj. Vi tycker om naturen, men ser den mera som en helhet, allt runtomkring oss, istället för specifika växtarter.
Därför är det rätt speciellt att i vårt hem finns det nu två stycken herbarier! Äldsta dottern gjorde sitt för två år sedan och denna sommar var det yngsta dotterns tur att samla växter. Femtio var målet, och hon kom väldigt nära! En del har hon mig att tacka för och en del min bloggvän i Snäckskalsdalen...


Alexandra fick betyget berömligt för sitt herbarium, och extra bonus för konstnärligt utförande. Och fastän det här med herbarium låter lite uråldrigt är det lärorikt. Efter insamlandet hade ungdomarna en tent om växterna och när jag förhörde henne kunde Alexandra alla 50 växter. Själv fick jag smygkika på svaren...



Kuriosa:

Det första herbariet gjordes redan år 1544 av den italienska läkaren och botanikern Luca Ghini. Nordens äldsta herbarium är troligen från början av 1600-talet. Herba betyder ört på latin.

Trevlig fredag!

"ty deras själar befinner sig i morgondagens land"

Jag var på en mycket tänkvärd föreläsning om föräldraskap som hölls av mentala tränaren och företags/ idrottscoachen Christoph Treier ikväll. Grannfruarna och jag kände igen oss i mycket, blev roade, aningen oroade och mycket tacksamma. Christoph redde bland annat ut begreppen självkänsla och självförtroende, vilka är otydliga för många. Jag har svårt att summera föreläsning, det skulle bli så många saker. Men det är många tankar som virvlar runt i huvudet, inte bara gällande föräldraskapet, just nu...

Föreläsningen presenterades av Fokhälsans representant med dikten Dina barn tillhör dig inte av Khalil Gibran. Jag har läst den innan jag fick barn, nu fick många av orden en annan tyngd. Speciellt de sista orden.

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.

Godnatt kära ni!

Ann-Mari

Hästar och häxor

Från vårt kök, som är ett genomgångskök, kan man se matsalen åt ena hållet och denna vägg i hallen (som är lång, för det är ett sjuttitalshus) åt andra hållet. Ursprungligen var det en mörkt rödsvart tegelvägg, som vi i något skede grundmålade vit, för att sedan göra något mera åt det. Så gick åren...

I början av sommaren fick jag inspiration. Jag målade väggen i en vit ton med ett käckt namn, fast jag minns inte om det var näckros, kalk eller brie - förr räckte det med att säga "bruten vit", nu har alla nyanser namn.

Sedan slätspacklade jag en stor ruta mitt på väggen, där jag tänkte måla en häst. Då tog inspirationen och tiden slut, så hela sommaren hade vi en beigefläckig ruta mitt på väggen...

Efter att ha besökt bostadsmässan, kom vi hem och insåg att vi måste fortsätta på renoveringen som blev på hälft före julen...vi for till stan för att köpa tapet. Jag tänkte randigt, mannen tegelvägg (!) och dottern något häftigt. Vi kom hem med en stilig tapet med kompass-rosor...som naturligtvis inte passar ihop med resten av den obefintliga stilen vi har.

När vi var klara sade mannen att det inte längre passar med en häst på väggen mitt emot, han tyckte jag borde måla en fyr. Jag höll egentligen med...men jag hade tänkt häst så länge.

En dag stod jag och betraktade rutan. Av ett infall av galenskap började jag föra händerna över den grova ytan, och jag svär - mina händer började röra sig i konturerna av en häst! Lite som "anden i glaset", ni vet. Jag vet att det låter helknäppt, och det var säkert vad mannen tyckte när han såg mig göra det, men trygg i vetskapen att kvinnor inte längre bränns på bål för trollkonst sa jag:

"Det finns en häst här!"

Bullbakande hemmafru...

Jag är ledig från jobbet idag.

Jag håller på att packa min väska för att ge mig ut på alla uppdrag jag fått!

Som en Mary Poppins för städning av hem...

Näääe...jag bakar bullar, cup cakes och gör gubbröra för vi har talko i eftermiddag. Imorgon har vi den årliga gårdsfesten och ungerfär 50 av våra grannar och några vänner kommer för att äta köttsoppa, sjunga snapssånger och trivas. Idag skall festtältet resas, bord och stol bäras och köttet tillagas...

Innan jag började baka, körde jag fem tjejer till skolan...känner mig som en amerikansk hemmafru!

När lillan kom till oss...del 1

Det finns nätter då oraklet (jag) lämnar Delfi (min allvetar tron) och har fel som en vanlig man...

Jag hade förutsett hur allt skulle gå när Dennis(e) kom till oss. Jag trodde att vår stora Maine Coon pojke - min lilla fega prins Otto, skulle bli rädd och hålla sig gömd i dagar. Så fort han hör ljudet av barn springer han, låg som ett bältdjur och gömmer sig. Håller man honom i famnen när en okänd hund kommer till oss, kan man räkna med djupa rivsår, för då får han panik.

Jag hade fel! När lilla kattflickan kom till oss, var Otto mest nyfiken...och kolugn. Enligt kattuppfödares rekommendationer höll vi nykomlingen åtskilt de första två dagarna (de rekommenderar en vecka), och pajade på alla i tur och ordning och lät alla vänja sig vid varandras dofter.

Otto och Dennis(e) talade samma språk (oorrr? buuorp? oourr! bourrr...) och blev genast kompisar.

Det första hon gör på morgnarna är, söker upp Otto och pussas och kelar med honom, snackar lite buurp-språk, och rusar sedan och äter upp den mat han lämnat.

Maine Coon katten har stor yvig svans, för den har i tidernas begynnelse i kalla Nordamerika svept svansen om sig när den sovit.

Man kan också låta en lillasyster sova i ens svans.

Ottos tålamod är oändligt när det gäller det lilla livet och hennes lekar...om Saimon, vår vita raggdoll fräser åt henne, dyker Otto-hjälten upp för att kolla situationen.

Det är rörande att titta på dem. När våra tjejer var babyn och sov när mannens mormor hälsade på brukade hon säga:

"När ett litet barn sover, fyller det hela rummet"

Jag förstod precis vad hon menade. När vi igår kväll satt i Amerikagungan och såg på katterna, sa jag åt mannen att det skulle vara svårt att föreställa sig vårt hem utan katter. Med sin eleganta, lågmälda närvaro fyller de också rummen.

Utifall att ”synden" inte "straffar sig själv”...

...vilket den nog gör…om en tid kommer jag att få ett brev hem från polisen där de kräver ersättning för att jag körde för fort och blev fotograferad av en trafikövervakningskamera igår på hemvägen från arbetet.

Folk får hastighetsböter hela tiden, men det passar inte åt mig. Inte för att jag inte kör för fort, det gör jag – men sådär lagom mycket för fort. I vad jag kallar bekväm marschfart. Men jag kör aldrig hisnande fort och gör inga ”onödiga omkörningar”. Jag signalerar när jag skall svänga och jag grupperar också. Dessutom stannar jag för att släppa fotgängare över gatan, nästan utan undantag. Jag är alltså en exemplarisk bilförare, och borde inte behöva betala böter. Det är mitt ena argument.

Det andra argumentet är starkare. Mannen drar på sig hastighetsböter i en jämn ström känns det som. Och jag blir alltid så frustrerad. Oavsett hur mycket det retar honom att få böter, och hur arg han är på sig själv, blir jag sur och kan inte låta bli att gnata på honom över hur onödiga betalningar det är och vad annat vi skulle ha kunnat använda pengarna till...”slå den slagne”, så att säga. Inte en av mina bästa egenskaper, men...

Mannen försvarar sig nog med att, med tanke på hur mycket han kör (hundratals kilometer varje dag) är det rätt naturligt att han får böter, men jag vet inte om det egentligen finns ett sammanhang där...Finns det en kvot för hur många fartböter man kan få per ett visst antal kilometer?

I själva verket förstår jag nog att det är så. Att ju mer du gör en sak desto större är chansen/risken för konsekvenser. Det är lite som att jag med jämna mellanrum betalar en viss liten summa förseningsavgifter till biblioteket. För att jag lånar högar med böcker, och har överseende med dessa betalningar, det är ju lite som att understöda en bra sak... -men jag får väl bli arg för det?

Fast nu får jag ju inte det längre...det är det som är problemet! ”Jag sitter i samma båt”, och kan inte bli arg över en sak jag själv gjort mig skyldig till... ”man skall inte kasta sten i glashus”, ”man skall sopa rent framför sin egen dörr, innan man städar hos andra”...och så vidare. Dessutom talade jag i mobiltelefonen, utan hands-free, när jag blev fotograferad!

Tillbaka till rubriken: om mot all förmodan, synden inte straffar sig själv, straffade jag mig med ett tre timmars zumba maraton pass igårkväll. Medelålders tanter med usel kondition och krånglig rygg skall inte köra maratonpass...

Att jag är medelålders vet jag också för att jag håller på att bli min mor...min mor svänger sig jämt med talesätt och idiomer, och det gjorde hennes mor före henne...och nu ringer talesätten i mina öron, dyker upp i mitt huvud, kittlar mig på tungan...Mina döttrar stönar ibland över hur snusförnuftig och förutsägbar jag låter.

Men det bjuder jag på...

Pärtor och piimävelli

I lördags var vi på Traditionsdagar till Karleby hembygdsmuseum. Det vi var mest intresserade av var att se när de gjorde pärtor och pärttak...

Vi njöt av doften av färskt virke...och passade på att förära oss några pärtor. Det luktar "projekt" långa vägar om dem...när de torkat tänkte jag måla på dem...

Vi passade också på att titta in i museibyggnaderna, eftersom alla var öppna för allmänheten. Att smaka på surmjölksvälling (piimävelli) avstod vi dock från...

Förr gjorde flinka fästmän vackra flagabräden och linhuvuden till föremålet för deras förälskelse. Varken jag eller döttrarna vet i detalj hur dessa användes, men vi uppskattar alla ett fint hantverk, och hade inte sagt nej till en sådan vacker gåva.

Fast om tjejerna ämnar vänta på en friare som kan förära dem en sådan gåva, kan det nog hända att de "blir sittande på glasberget"...

Så till slut en eloge till arbetet...som hemma hos oss åtminstone inte tar slut, så här är det glatt och skönt!

Ann-Mari