I en familj med två tonårsdöttrar får ett par terapeuter mamman att oroa sig lite över frånvaron av stridigheter, smällande i dörrar och raseriutbrott. Så borde situationen se ut i en familj med tonåringar, så familjen uppmanas att lära sig skrika och ropa. Konstruktivt.
Efter en mysig helg med familjemiddagar, kärleksfull retsamhet och gosande i soffan åker mamman i den hypotetiska familjen till sitt arbete.
På arbetet har de möte vid 9-ans kaffe. Möteskallelsen har varit uppsatt på företagets alla tre anslagstavlor i god tid, precis som sig bör. På mötet lyser den nästan 50-åriga arbetsledaren med sin frånvaro. Efter mötet kommer han till mammans kontor, där den över 50-iga chefen sitter och diskuterar ett annat ärende. Följande dialog utspelas:
-"Hade ni någon slags möte?" frågar nästan 50-åringen med retlig röst
-"Jo, vi hade ju förhandlingarna...?...?" svarar över 50-iga chefen förvånat.
-"Jaha, jag visste inte om det jag!"
-"Men...det har ju varit information om det", vänder sig till mamman, till vars arbetsuppgifter detta inte hör, "eller hur? Visst har det?"
Mamman lugnt:
-"Jo, det finns en lapp om det på anslagstavlan"
-"Ja, inte har jag sett den!" fräser nästan 50-åringen trotsigt. "Jag satt ensam på kaffe och visste ingenting, för ingen hade sagt något åt mig!!!"
-"Jamen, tänk nu lite själv" säger över 50-iga chefen med mild ironi i rösten. "Om alla andra visste om det, så borde ju du också ha vetat, nog måste du ta så mycket ansvar, eller hur?"
-"Jaha, så det är mitt fel nu att jag inte visste?"
-"Nå, vems fel skulle det annars vara?" fräser över 50-iga chefen. Nu med mycket ironi och begynnande ilska.
-"Jaa, det här just bevisar hur det är" skriker nästan 50-åringen och stormar ut. Dörren smäller så väggarna skakar.
-"Vad bevisar det? Va? Va?" ropar över 50-iga chefen utmanande i tomrummet efter nästan 50-åringen.
Vid 2-ans kaffe trotsar nästan 50-åringen och kommer inte för att dricka kaffe med arbetskamraterna. Över 50-åriga chefen går och hämtar honom. Vad som utspelas kan vi bara spekulera om, men när de kommer tillbaka är de vänner igen. Skrattar och bultar varandra i ryggen. Konstruktiv ilska?
Mamman tänker på att det säkert finns en teori om alltings varnade. Det som fattas någonstans, finns med säkerhet någon annanstans.
Mamman är inte heller längre orolig för frånvaron av pubertets-raseri i den hypotetiska familjen. Hellre då utan, för risken finns tydligen att det beteendet fastnar på även upp i vuxen ålder och få saker är så skrattretande som vuxna (män) med tonårshormoner.
(Personerna i denna historia är fiktiva, även om de möjligen kan påminna om personer ur verkliga livet)
Hahaha! Kontorslivets vedermödor. Mycket bra skrivet om nästan fiktiva personer! Eller fiktiva nästanpersoner. Nästan 50-åringen uppträder precis som min nioåring. Och vad säger det?
SvaraRaderaJag var en lugn och harmonisk tonåring. Och du ser hur det blev med mig? Hrmm, det där var kanske inte så smart av mig... ;)
Hahah en bra historia..som händer faktum då och då, på arbetsplatser..med över 50-åriga chefer..man kan förvånas, över folks sätt, och utbrott, såsom tonåringar..fjortisar..hur blev det så...forever Young..
SvaraRaderaKUL att du gillar mina Änglar förresten..du peppar mig att måla flera..du ser det som jag målar, så som jag menar att måla det..kul..kram Karina
Tonårstrotset kommer förr eller senare. Har det inte kommit tidigare så kommer det absolut allra senast i femtio årsåldern. (finns vetenskapliga utredningar på detta)
SvaraRaderaSå då vet vi att över 50 årig chef och nästan 50 årig avdelningschef troligen var väldigt lugna när de var under tjugo.
Tack för mycket underhållande inlägg!:)
Kram
Karin