Vidga sina vyer

På söndagen tog mannen och jag och våra vänner en geocaching-dag. Man skulle kunna tro att vi noga planerar vart vi far, men så är inte fallet. Det som avgjorde att vi skulle söka oss till Nykarleby var att vi på midsommaren fick tips om att man får väldans goda hamburgare där! Anu gjorde snabbt upp en körrutt och vi gav oss iväg. 

Vid Nykarleby Jernväg i Kovjoki stötte vi på en ny sorts utmaning. Cachen var en Letterbox-gömma. Utifrån ett brev skulle man lista ut var gömman fanns. Vi trodde det var lätt, det fanns så många uppenbara gömställen..men vi bedrog oss och tolkade fel. Efter en timme, när vi redan givit upp, fick vi en ledtråd och då hittade vi den! Det är alltid retligt när man inte hittar gömmorna! Människan drivs av en önskan att lyckas...

Vid Döbelns minnesmärke

Ibland är det som först ser ut att vara "som att leta efter en nål i en höstack" helt enkla gömmor. När GPS:en säger 4 meter norrut tittar man ditåt och ser var man själv skulle gömma, och där är den för det mesta. 

 Vy över Nykarleby kyrka, fast mannen är upptagen med GPS:en...

Vår tajmning var perfekt. Halv fyra öppnade Pedro "Wärdhuset" och då gled vi in. Vi blev inte besvikna. Hamburgaren blev en god tvåa efter Skataburgaren, som fortsättningsvis är den godaste i världen. När vi tackade och berömde maten nickade Pedro lojt och sa: "Pedro e Pedro". Att ha yrkesstolthet och vara kock är en bra kombination

 Vi hade som mål att få fyra olika sorters gömmor loggade. Traditonella gömmor, multi-gömmor (var man får ledtrådar från flera gömmor), letterbox och gåta. Gåtan hade att göra med Topelius. Vi räknade fel  och fick fel koordinater, vilket resulterade vi att vi körde in till Topeliusmuseét på Kuddnäs flera gånger, irrade runt, suckade och körde iväg. Undrar vad de tänkte om oss ifall de kikade ut genom fönstren...

Medan de andra slet sig i håret, hann jag se mig omkring. Min plastsvärfar pratar ofta om en fin-släde som de förr använde för att ta sig till kyrkan vintertid, som på Vörå-dialekt kallas tjibicko och jag tror att jag nu hittade en...

På hemvägen vek vi av till Grissleörens hamn och jag fotograferade havet i motljus.

Sedan vek vi av till Fäboda vackra strand. Här fick vi loggat ytterligare en typ av gömma; nämligen en Earth-cache. Man skulle fotografera sig på en viss punkt och sedan räkna ut när man torrskodd kan gå över till Sverige, förutsatt att landhöjningen fortsätter som nu. Vi kom fram till att det blir i början av 5000-talet, alltså är det ingen utflykt vi behöver planera...

Om vi hade haft magiska krafter hade vi kunnat trippa över till grannlandet på solbryggan som glittrade lockande...

Det var ingen dans i Ytterjeppo danspaviljong, men vi var glada ändå...

Leta gömmor och hitta pärlor

I fredags körde vi ner till Tammerfors för att överlåta vår båt åt killen som köpte den. Jag for med som sällskapsdam, utan märkvärdigare agenda. När vi kört en timme slog det mig hur mycket jag tycker om att köra söderut på våren. På en fyra timmars resa ändrar björkarnas grönska från att hos oss vara ett antagande av grönt till att söderut vara den skiraste men mest fullskaliga grönska. Det är som att snabbspola våren...

På hemvägen passade vi på att leta några geogömmor. Vi beslöt att enbart söka sådana som fanns direkt vid huvudvägen. Skulle vi börja göra avstickare vore det morgon innan vi kom hem. Jag läste kartan på iPhonen och meddelade mannen när han skulle sakta in. Vid Virrat dök gömman Matias kapellet upp på min tekniska hjälpreda. Det var ett par hundra meter in på en grusväg, så jag sa till chauffören att: den skippar vi. Jag föreställde mig ett gammalt murket litet kapell i skogen och kände inte för det äventyret. Just innan vi kom till vägskälet ändrade jag mig plötsligt och bad mannen svänga in. 

Och vad jag är glad att vi gjorde det! Efter att vi hittat cachén kände jag försiktigt på dörren till kapellet. När dörren öppnades fick jag en syn som gjorde att jag tappade andan. Istället för altartavla fanns där ett stort fönster med utsikt över de skira vita björkarna och den blåglittrande sjön. Det var andlöst vackert och högtidligt. Upplevelsen var faktiskt mera spirituell än regnet genom taket i Panthenon

Korset som syns vid "altartavlan" är en kamin. Jag kan bara föreställa mig hur mysigt det är här en mörk kväll...brasan och den andäktiga tystnaden. Detta skulle vi aldrig ha sett om inte för geocachingen!

En annan plats vi aldrig skulle ha stannat vid om det inte vore för denna smått lustiga hobby, är det natursköna Kivilampi stenbrottet på vägen mellan Ylöjärvi och Kuru. Här kunde man gärna tagit en kaffepaus, om man hade haft kaffe med sig...

Sedan kan man också se märkliga saker. Denna kub fanns vid vägkanten på det gamla fabriksområdet bredvid Särkänniemis nöjespark i Tammerfors. Jag hittade inte någon information om detta bisarra konstverk (som oönskat ledde tankarna till bilder från koncentrationslägren i Tyskland) men visste nog inte vad jag skulle googla heller... 

Kanske har någon med konstnärlig själ besökt Vigelandsparken i Oslo och sedan återvänt hem och gjort denna kub av kroppar...

Då börjar vi veckan! 

Att resa i närbygden

Ofta är det så att man ser mera av världen än av sin egen "hemtrakt". Geo-cachingen har förbättrat min kännedom om närbygden avsevärt. Ändå finns det platser inom en 50 km radie, varifrån jag skulle ha svårt att hitta hem utan navigator (nu skrattar mannen och barnen, som vet att jag har svårt att hitta redan här i stan...)

Igår for vi norrut på en ex tempore - geotur. Jag minns hur förvånad jag blev första gången jag såg sand-dynerna som sträcker sig av och till från Ohtakari och ända till Kalajoki. Värsta beachen ju! Ohtakari är en pittoresk liten fiskarby, omgiven av härliga sandstränder. 

Vi for sedan lite innåtland för att kolla vattnet i  Tomujoki-området och några geogömmor förståss. Våren 2000 var vattnet så högt här att folk hade roddbåtar vid hustrapporna för att ta sig fram. I år stiger det inte till den nivån.

Niskakoski fors. Lär skall vara ett bra ställe för flugfiske. Vi lär nog komma hit igen i sommar...

Vid halv tio tiden kom vi till Wattaja/ Lahdenkrooki och försvarsmaktens 18 meter höga torn. Den längsta av alla sanddyner i området tillhör försvarsmakten! De har skjutövningar här, men när det inte smäller kan man röra sig på vissa delar av området. Vi såg solen gå ner i havsranden och lyssnade på grodorna som kväkte i de små vattenpölarna.

På stranden gjorde vi upp eld, och grillade lite...Hemvägen blev ett äventyr för sig, för äventyr kan det bli om man beslutar att ta en genväg, där det inte finns någon väg...och varken har en Hummer eller en Range Rover....Men det slutade väl och vi kom hem.

Påskhäxor i Jeppis

Påsklördagen (få se om jag blir klar med att skriva om påsken innan nästa veckoslut infaller...) var vi till Jakobstad med våra vänner A och T för att inleda vårens geo-utflykter. I Jakobstads centrum hängde charmiga färgglada påskhäxor...

...den här påskhäxan såg ganska akrobatisk ut från den här vinkeln...

...medan hon här mest ser ut som om det blev en lång natt med mycket spetsad påskmust på Blåkulla i torsdags...

A hade sett ut enkla geogömmor i stadskärnan. Målet med dagen var att få ihop rätt många hittade cacher/gömmor, inte att se intressanta eller vackra platser. Trots det kan man snubbla över intressanta saker. På inner-gården till After Eight finns en lavoar och en spegel. Nog är Jakobstad söderut från oss, men detta är sådant jag kunde tänka mig hitta i Sydeuropa, inte i grannstaden. Vi listade inte ut ändamålet med denna tvättplats...

Vi hittade 18 geocacher av olika typer. De vanligaste är att "logghäftet" finns i en filmburk, eller en större plastburk i en stenmur. Sedan finns det också mera kluriska gömmor, som en plast-tub inborrad i en gren, eller bakom en metallbricka på ett staket. För att inte spoliera gömmorna, är dessa bilder inte från Jakobstad, utan från nätet...

De minsta cache:erna kallas nano-gömmor, och de kan vara små som fingerspetsen. De kan också vara väldigt svåra att hitta, om de till exempel är kamouflerade som en mutter (fastsatt med en magnet)

Några av de 18 vi hittade var riktiga "drive-in" gömmor. Vid den här gömman lät jag mannen och vännerna leta medan jag stannade i bilen, rullade ner fönstret och vände ansiktet mot solen en stund...chaufförs-privilegier!

Vi körde strandvägen hem. Geo-vännerna skulle komma till oss på middag och det började nog kännas som om "frilufts-dagen" väckt hungern. Vi tänkte grilla korv, men...Vet ni hur svårt det är att köra förbi Pias Livs i Larsmo utan att stanna och köpa Nisses biffar???

För oss har det visat sig vara omöjligt...så vi grillade alltså biffar istället.

Utanför Pias Livs hade någon yngling lämnat sin bike och sin bärbara dator...

Det var den fina dagen med mycket skratt och prat!

Där själen kan få ro...

Jag har tydligen använt den rubriken i ett inlägg i somras också, men det gör inget. För när själen kan komma till ro är det för mig fullständigt acceptabelt att upprepa sig.

Vi har ingen öppen spis hemma. Men jag tror att även om vi hade det, skulle jag nog njuta lika mycket av att sitta i en grillkåta och stirra in i elden, medan mörkret kryper inpå knutarna och skogens tystnad rensar tankarna.


Vi har med oss levande ljus, som vi placerar ut och tänder. För när elden falnar och den bästa grillglöden uppstår, blir det väldigt mörkt i en grillkåta mitt i skogen!

Man vill ju se sina vänner, och också se maten...

Det här veckoslutet hade vi planer att fara till grannstaden Jakobstad och leta gömmor, men mannen blev tvungen att göra ett akut jobb, så vi återvände till hemstaden. Grannstaden är känd för sin Kebab, eller Korv-Görans kebab, så det influerade temat för vår sena middag. Bäste kocken stekte kebab med lök och grillade Pita-bröd. Naturligtvis hade vi Korv-Görans kebabsås!

Man kan vara lycklig och tacksam för det. Men ur känslan att vara tacksam kan också lyckan uppstå.

Det hänger på håret

När jag gjorde inlägget om hårhandduken fick jag en kommentar om hårfön. Jag äger en sådan, och jag använder den när jag har bråttom iväg någonstans, annars inte. Detta beror inte på att jag försöker skona håret, tvärtom jag misshandlar mitt hår med platt-tång nästan dagligen.
Det har mera att göra med mitt behov av att använda tiden väl. Det är svårt att vara multifunktionell när man fönar håret. Jag har försökt läsa, men det lyckas inte riktigt.

Det enda "vettiga" jag kommit på att man kan göra medan man fönar håret är gymnastiska benövningar. Att stärka vristerna genom att gå upp på tå, eller att arbeta med de inre lårmusklerna genom att göra knäböjningar. När jag gör det får jag dock sådana blickar av mina tjejer att jag tror att de allvarligt funderar när det är dags att ringa efter männen i vita rockar...

Så kan man ju sätta på stereon högt och sjunga med...men med min sångröst har jag nog stora problem med att intala mig själv att det är väl-använd tid...Om jag blev rik skulle jag ha en egen frisör som fixade mitt hår alla morgnar. Jag skulle laga omelett och koka kaffe åt oss, och så skulle frisören fixa mitt hår medan jag läste lite bloggar innan jag for på arbete...

Nu skall jag dra på mig varma kläder och fara och leta geogömmor.

Ha en fin söndag allihopa!

Vanhojapoikia viiksekkäitä...

är en sångtitel av Juha Watt Vainio, och betyder ungefär "mustaschprydda gammelpojkar". Detta är bilden på mina morrhårsprydda äldre herrar, som kommer att vara med i Karlebynejdens djurskyddsförenings årskalender 2012. Bilderna är tagna av min vän, den begåvade fotografen Anu. När hon tog bilderna av Otto och Saimon, kände jag henne inte, utan visste bara att hon var väldigt duktig på bland annat husdjursportätt.

Hon är också den inspirerande kvinna som introducerade geocachingen för oss, och vi har tillbringat många söndagar i hennes och hennes mans sällskap. Med lagom mycket friluftsliv och en aning spänning kombinerat med ett av livets godaste: mat och vänner!

Detta är kopierat från Anus blogg:

Kokkolanseudun Eläinsuojeluyhdistyksen vuosikalenteri 2012

Minulla on suuri ilo olla kuvittamassa vuoden 2012 vuosikalenteria.
Kalenterikuvat ovat pääosin Vuoden lemmikki 2008 ja 2009 -kilpailuista.
Kuvien selaaminen on tuonut mukavia muistoja näistä suloisista lemmikeistä ja omistajien tarinoista.
Kalenteri tulee painosta ulos marraskuun puolivälissä ja sitä on saatavilla myös studioltamme Mannerheiminaukiolta. Kalenterin hinta on 10 euroa ja tuotto menee Kokkolanseudun eläinsuojeluyhdistyksen hyväksi.

Kalenterista maisiaisia, kaverukset Saimon ja Otto, Zorro ja Nemo sekä Patrick joka iloisesti poseeraa...

Nu skulle jag vilja ha en bild på alla våra husdjur, men måste nog vänta att "grumpy old man"- Saimon blir mera välvilligt inställd till unge herrn, som enligt Rebecka skall heta David, som betyder älskad, men får kallas Bobbo. Jag lockar på honom med vad som än faller på tungan, för han är så tillgiven att han reagerar på nästan alla ljud...

Alla goda ting är tre...

Lördagen ägnade vi oss åt att göra små saker för gott ändamål. Jag bakade mjuka pepparkakor till försäljning på en marknad. Pengarna skall gå till yngsta dotterns klassresa.

Sedan skickade vi iväg vår andra "resare" på geocachingen. Den första är en geo-slant, som vi har satt för mål att den skall "landa" i en geogömma i Las Vegas i mars 2014. Gör den det åker vi dit och hämtar den och firar på samma gång att det är 20 år sedan Mannen och jag gifte oss i det lilla Silver Bell kapellet i staden.

Denna nya "resare" döpte jag till "The Troll of Christmas Spirit". Med den följer en liten text om mannen som gjorde det första Trollet till sin dotter, för att han inte hade råd att köpa julklappar. Det handlar om att ge vad man kan, sprida glädje och ge från hjärtat. Denna "resare" har bara som mål att gå från hand till hand och sprida glädje...

Vår tredje goda gärning är den finaste lilla nallebjörns-katten. Våra katter skall vara med i en väggkalender där pengarna går till den lokala djurskyddsföreningen. Jag googlade dem för att se om kalendern redan var klar. Det var den inte, men på deras hemsida läste jag att de hade 4 stycken hemlösa 12-veckors kattungar. Jag blandade ihop djurskyddsföreningen med det fristående katt- och hundpensionatet, som också tar emot katter och hundar som ägare inte kan ha. Dessa adopteras sedan bort.

Det var alltså hit vi, av en slump (totalt utan baktankar), svängde in på vägen hem från marknaden. Vi gick in i rummet med hemlösa katter och genast kom Uuno emot oss. Han hade världens charm, den killen!

Vi pratade lite och åkte iväg. På hemvägen intalade vi oss att vi inte kunde ta en halvår gammal katt. Väl hemma skulle vi börja laga middag till våra vänner, men vi kunde inte glömma Uuno. Så efter en timmes noga övervägande hämtade vi honom.

Bara för att det snart är advent, och man blir påmind om att göra goda gärningar.

Och för att mina framtidsutsikter trots allt är att bli en "crazy cat-lady"...

I den stora ofredens spår

Söndagens geocaching-tur tog oss till trakterna Kronoby - Edsevö - Ytteresse

I Kronoby fungerade mellan åren 1673 - 1704 Cronoholmens skeppsvarv på Jouxholmen. Här byggdes under den tiden 67 fartyg för det svenska amiralitetets räkning. Verksamheten lades ned, dels på grund av att man började använda ekvirke till skeppsbygge och dels på grund av de oroligheter som uppstod i samband med den stora ofreden. Att det som finns kvar av Cronoholmens skeppsvarv nu ligger mitt i skogen beror på landhöjningen, som i Österbotten ännu är 8-9 mm per år.

Även i Hospitalkullens historia finns starka spår av den stora ofreden. Hospitalkullen vid Korpholmen byggdes som spetälskehospital 1628 och inhyste ett trettiotal insjuknade. På 1700-talet minskade fallen av spetälska, men under den stora ofreden var det många som insjuknade psykiskt, eller förlorade förståndet - som man sa, av de pinor de utsattes för av ryssarna. Då fungerade Korpholmen som "mentalsjukhus". Sjukhuset bestod av 3 hus utan uppvärming med små celler för de intagna. De som ansågs farliga var kedjade i sina celler. I Kronoby lär det ännu leva kvar ett talesätt om högljudda personer: "de ropar som dårarna på Korpholmen"

Även om själva letandet efter geogömman alltid medför lite iver och spänning, blir man både ödmjuk och tacksam när man besöker dessa platser. Ödmjuk inför eländet människor utsattes för, och tacksam för att man lever idag.

Det fanns andra saker än ryssarna som satte skräck i byborna på 1700-talet, vargen nämligen. Vi hittade en gömma vid den väl bevarade Varggropen i Ytteresse. Varggropen är kallmurad någon gång i slutet av 1600-talet och är kulturmärkt.

Riktigt så gammal är inte Stortallen i Pedersöre, men nog gedigna 200 år. Tallen får representera livkraften och den sega viljan vi Nordbor besitter, och då måste man bara krama den.

Vi kom till dagens slutmål precis innan det började skymma. Grillkåtan vid Skrattlas är den största och mysigaste grillplatsen vi har hittat hittills. Den torde ägas av ett jaktlag.

Även i dessa trakter finns påminnelser om människornas flykt undan kosackerna under den stora ofreden. Fastän Skrattlas låg långt från bebyggelsen, blev folk även här dödade av ryssarna. Det finns en minnes-sten för en familj som blev ihjälslagen när de gömt sig i sin strandbastu. Inskriptionen lyder:

"Fiende hand, härjat land

Kvinna, Barn och Man

Här i lågor Döden fann"

Av allt traskande blev vi hungriga, och så snart vi hade en bra glöd, radade vi korv och bröd på grillen.