Att få tänka om

Ibland, tidigt på morgonnatten kommer Bo-Bo och sover på min mage. Om jag råkar ligga på rygg alltså. Nu har jag flera morgnar vaknat av att jag sover på sidan och Bo-Bo ligger utsträckt på mig. Balanserande mellan mina revben och min höft.

Det kan ju låta mysigt, men det är inte så smickrande. Jag föreställer mig trots allt att när jag ligger på sidan blir det inte så mycket yta för en katt att sova på. Tänker mig en bergskam liksom. Klippiga bergen eller nåt.

Det att Bo-Bo som är den kortaste, rundaste och klart klumpigaste av våra katter kan finna en skön sovställning där, utan att ha klorna förankrade i mig, får mig att tänka om. Ingen bergskam alltså, snarare en bred ås. Hmmm?

Inte jag, utan en av våra croquis modeller :-)

Semesterpaus

Nu tar jag en paus för semester. Vi kommer att resa runt och jag har inte möjlighet att hälsa er välkomna här, eller häksa på hos er. Tomt är här dock inte, jag lämnar lillprinsen att härska här. Han är det goaste som finns, även om han ibland försöker vara lite aristokratisk och stolt. 

Ha det bra så länge!

Antropo...vad?

Man borde inte ge sina husdjur mänskliga karaktärsdrag. Men ibland, när de beter sig riktigt finurligt,  är det nog så svårt att låta bli.

När jag kommer hem från mina konstskola veckoslut möter både mannen och dottern upp i hallen och beundrar och berömmer mina alster. Det känns bra. Som om jag var på första klass och mina omsorgsfullt präntade bokstäver verkligen hade betydelse för mänskligheten.

I helgen fick vi pröva på koppargrafik. Jag hann rista 3 kopparplåtar och trycka några kopior av varje. Detta var något helt nytt för mig, och jag trodde att jag inte skulle få en känsla för det, eftersom det (åtminstone som nybörjare) är så många skeden man inte har kontroll över. Jag hade fel. Det var jätteroligt. Så roligt att jag struntade i mat och kaffepauser...kunde inte slita mig.

När jag kom hem och bredde ut trycken på matbordet hoppade Bobo upp på bordet och la sig mitt i högen. Och det är nu jag ger honom mänskliga drag och utser honom till förnämlig konstkritiker fast sanningen är den att han inte bryr sig ett dugg om vad han ligger på. Alla som känner till katter vet att de gärna lägger sig boken eller tidningen du läser, tyget du skall klippa till, mattan du virkar och så vidare...

 "Mamma, vilka sköna bilder du gjort!"

"Jag tycker om henne, hon liknar dig"

"Du har skickligt fått fram kontraster och använt olika tekniker här, mamsen"

"Men damen i badet och är också förtjusande"

"Näeh, jag väljer nog den här"

 Jag - som har smålett åt djurägare, bland andra min mamma, som ger sina fyrfotade vänner sin röst - kommer  nuförtiden på mig själv med att prata såväl med som för mina katter...joller, joller...vad säger du? Säger du: Mamma, jag är hungrig", va, e de vad du sa..."Mamma, ge mat åt mig, jag svälter", säger du...joller, joller...

Så ser jag att min yngsta dotter står och småler åt mig. Skakar på huvudet och småler.

Antropomorfism, heter det för övrigt. När man tillskriver djuren mänskliga egenskaper. Nu har jag skrivit det och kan glömma det.

Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...

                                                        

iPhone - catPhone

Glömde berätta en sak för er. Vårt hus är inte förhäxat! 

Mysteriet med den där påskmorgonen när mobiltelefon väckte mig genom att meddela att den ringer upp ett radioprogram är löst. 

(Radiokanalens telefonnummer hade jag för att min och dotterns kontakter av någon anledning synkroniserats)

En av katterna (inte slöfocken på bilden), utan Saimon, är orolig att jag skall försova mig och kommer vid 5-tiden på morgnarna och buffar mig i ansiktet och jamar högt. Detta upprepar han flera gånger - en mycket pålitlig snooze-knapp, alltså.

Han har tyvärr usel koll på veckodagarna, och drar samma väckningsprocedur även i gryningen på veckosluten. Jag vaknar inte alltid av hans jamande, ibland lyckas jag till och med infiltrera jamandet i mina drömmar...

Hur som haver, Saimon måste ha trampat på den röststyrda uppringningsknappen och samtidigt jamat och telefon tyckte att "Mjeeaaauuuuu" lät som "Radio Extrem". 

Vi kom på detta genom ett test. Dottern jamade högt i min telefon, och då meddelade den: "ringer upp Ann-Mari Stenvall"

Vilket bevisar att katter kan ringa upp med smarttelefoner. Med det bevisar också att smarttelefoner inte är så smarta - hur skulle min telefon kunna ringa upp mig?

Trevlig fredag till er!Varmare väder lovat till helgen!

Att förse någon med "rusningsmedel"...

Vad behövs det för att göra någon riktigt lycklig? 

***

En plasttub med svagt doftande torkad Nepeta Cataria.

Ett charmigt mjukisdjur med stor röd näsa...

..och öppning i ryggen.

Fyll charmören med "gräset" från tuben.

Slut fast öppningen.

Titta, charmören ser precis ut som förut!...fast med mera tyngd i magen, nu kan han sitta själv.

"Någon" har väntat tålmodigt...

"Jag kan inte få nog av dig"

"Aah, mamma, inget går upp mot kattmynta!"

Jag har aldrig smugglat droger, men påverkad av filmer jag sett, antog jag att det skulle kännas ungefär såhär om man gjorde det. Plus tusen gånger nervositet och hjärtklappning då...

Konst för katter

Jag har märkt en sak. Ju längre tid det går mellan att man skriver på bloggen, destu högre blir tröskeln att skriva. Dagarna går och man tar hellre en bok än sätter sig vid datorn. Ändå händer det mycket man vill skriva om. 

Äldsta dottern reste hem till Sverige efter att ha firat påsklovet hos oss. Jag är nu i den fasen att jag försöker intala mig att hem för henne är hennes lägenhet, inte vårt hus...det lyckas med varierande resultat. Det är tomt utan henne. 

Jag hade konstskola-veckoslut i den vackra salen med de höga fönstren och de skira vita gardinerna. Solen strålar in och värmer nacken medan vi målar. Vi målade med äggoljetempera, vilket var en helt ny erfarenhet för mig. Det var roligt och färgerna på pigmenten var varma och jordnära. Färgen torkar rätt snabbt dock, så man får vara ganska snabb när man målar om man vill ha samma nyans på flera ställen. Kände mig frestad att köpa färgpigment, men avstod. Meningen med konststudierna var ju inte att jag skulle bredda ut mitt "skapande" ännu mera, utan komma underfund med vilken teknik jag vill koncentrera mig på!

 

När jag kommer hem från konstskolan brukar familjen vilja se mina alster och berömma och uppmuntra. Jag är så tacksam för min familjs stöd! Denna gång var även katterna väldigt intresserade och studerade närgånget målningarna. Är man katt kan man dofta på konst för att bilda sig en uppfattning om det...eller så var det äggtemperan som fascinerade...

Förhäxat

Påsk. Min mobiltelefon väckte oss plötsligt genom att meddela följande: "Ringer radio extrem". Tagna på sängen, och mycket konfunderade fick vi detta oönskade samtal avvärjat innan det gick fram. Vad händer??

Påskharen har inte besökt oss i år, men när vi steg upp för att äta frukost låg yngsta katthanen på fruktkorgen och "ruvade" på äpplen och päron...

Jag tror vårt hem blivit förhäxat.

All by myself...

Igår vid kaffet pratade mina arbetskamrater om en ny serie som startat där singlar far på kryssning. Dricker, dansar och kan sedan inte skilja den egna hyttdörren från någon annans...Eftersom det konceptet verkar så bisarrt pratade vi om var man kunde träffa någon om man var singel. Jag sa att de gånger jag och min väninna varit ut på stan tillsammans har jag, när jag kommit hem på natten, alltid krypit ner och lagt armarna om min man och suckat av lättnad för att jag inte behöver gå ut med tanken att träffa någon.

Nu är mannen på arbetsresa och jag är ensam hemma andra natten i rad och det är åter igen väldigt klart för mig att jag inte skall vara singel. Åtminstone inte singel i ett hus inbäddat i det österbottniska vintermörkret och med en tystnad som hörs. Och absolut inte en singel i ett hus utan hund med en TV som sänder Criminal Minds innan läggdags.
Igår var jag så rädd att jag inte vågade gå och lägga över tvätten från tvättmaskinen i torktumlaren för det fanns en överhängande risk att det stod någon och väntade på mig därute...

Katter, i all sin härlighet, är väldigt nonchalant inställda till att vakta och skydda en...

Hade vi bott kvar på Jomala, Åland hade jag i dag varit på Finlands varmaste plats. Plus åtta grader! Men där i skogen hade jag varit ännu räddare. För där var mörkret så mörkt att det kröp in genom fönstren och skogen så tyst att det susade i öronen...eller så var det blodet som skenade vilt i mina ådror jag hörde.

I morrn kommer mannen hem. I söndag kommer Alexandra hem och till påsken kommer Rebecka hem. Jag klarar detta!

Dessa träd vill också ha närhet...

Morgnar med katter

På fredagskvällen förde vi Alexandra till flyget. Hon skall vara två veckor i Sverige och vi får försmak på hur framtiden kommer att se ut. På lördagsmorgonen for mannen och fiskade på isen och jag var ensam hemma. Mannen hade lämnat kaffe i termosen och jag satte mig vid köksbordet och läste. Jag lät tystnaden härska.

Vårt hus är även annars ganska tyst, tjejerna har aldrig varit speciellt högljudda, men tystnaden i ett folktomt hus är annorlunda. Jag lät den vara, och lät bara ljuden av katterna höras. Det mjuka tassandet på golvet. Det lilla urr-ljudet de säger när de hoppar ner från möbler och kattställningen. Det jämna skorrandet av Otto´s djupa spinnande och Saimons behagliga snarkningar.

Jag tänkte ha en egen dag. Jag handlade en födelsedagspresent och for till biblioteket. När jag kom hem försökte jag undvika att städa, men fann mig snart förklara för mig själv att "jag skall bara...". Innan jag visste ordet av ringde mannen och bad mig sätta på bastun för han var på väg hem...så mycket för min "egen dag" ;-)

I morse hade jag igen en lugn och långsam morgon. Otto, omedveten om att han idag fyller 5 år, ville ha total uppmärksamhet och lade sig på katters vis på min bok och gjorde klart för mig hur underbar han är och hur mycket jag egentligen borde paja på honom...

Nu har vi haft besök av en charmig ett-årig dam och är redo att fara och vinterbada. Så var det veckoslutet över...

Det finns alltid rum för en till...

Vi har fixat ett provisoriskt hobbyrum och en gammal bokhylla skulle bäras ut. Medan den stod i hallen blev den intagen av husockupanter.

Det såg så lustigt ut att vi var tvugna att hämta "the lone wolf" också. Då blev det bara en hylla ledig. Ni anar säkert vad jag sa till mannen...

Det att han höll med satt märkligt nog ett lugn över min längtan efter flera katter. Om jag hade fått ett tvärt "nej" hade jag nog känt ett större behov av att få en till. Precis nu!

Det är honan som är överst. Sedan killarna, av slump enligt ålder. Den tomma platsen är för en hona, helt tydligt :-)

Mamma, du är man nu

En granne till oss brukar i valda stunder (efter att ha fått stå vid grillen, magen mätt på god mat, bra musik i bakgrunden och ett gott vin) utbrista "It´s good to be a man!". 

Ibland tror jag faktiskt han säger "It´s good to be the man", vilket ju har en helt annan innebörd. Men jag känner rätt många män som är av den kalibern också. De som utan att konkret göra gesten, i tanken slår knytnäven i bröstet och proklamerar att de är mannen.

Hur som helst. I måndags lärde jag mig en ny sak. En sak som tog mig med förvåning. Det är inte alltid lätt att vara en man (fast hemma hos oss är det nog det, eftersom alla tjejer är väldigt händiga och duktiga. Lite för duktiga - åtminstone jag, som lider av det där vettlösa duktig-flicka-syndromet)

Mannen är på resa och jag övertalade yngsta dottern att komma med till danskursen istället för honom. Till min förvåning gick hon med på det. Jag lovade vara man, eftersom jag har lite mera danstimmar bakom mig. 

Och nu måste jag ödmjukt tillstå att det var svårt. Svårt, svårt! (hoppas mannen inte läser detta)

När mannen för brukar jag ge honom noter för att han inte ger mig tecken på nästa rörelse i tid. Och att tecknen kanske är fel (det är ingen vetenskap, men meningen är ju att damen skall ledas i rätt rörelsemönster, inte dras...). Ibland är det nog så att jag förutser nästa rörelse, och blir det fel kan jag ju även då skylla på mannen. Efter tjugo år tillsammans borde han ju nog göra precis som jag anar att han skall göra...

Det var alltså inte lätt för mig att vara man. Jag gav sena tecken, jag gav obestämda tecken, och jag började ge tecken för att sedan ångra mig och dra tillbaka handen. Det blev ett infernaliskt viftande och ett hejdlöst skrattande. En gång frustade tjejen till så att jag fick en salivdusch i ansiktet!

Efter en komisk första timme sa tjejen till mig: "Mamma, du är man nu! Om du beslutar dig för en sak skall du göra det. Tveka inte!"

Saimon Ragdollen är en man med känsla för det vackra och i kontakt med sin feminina sida. Han lade sig mitt bland de pastellfärgade pom-pomsen och njöt. De andra katterna närmade sig och jag tror de sa att det inte var direkt manligt att ligga där, för han vände sina blåa ögon, blåa som himlen bakom de snötäckta trädtopparna på klara vintermornar, och fräste till "bitch please!"

Om du beslutar dig för att göra en sak - gör det. Tveka inte!

Konst är konstigt

I fredags började jag mina deltidsstudier i bildkonst. På informationstillfället frågade en annan studerande vad man blir efter att man är klar med studierna. Läraren sade att hon ofta får den frågan, och också frågan om när man kan kalla sig konstnär.

"Man kan kalla sig konstnär när man beslutar sig för det", sa hon. "Men formellt bör man ha studerat konst i fyra år för att vara konstnär"

Vi hade en liten övning och allt kändes bra. Jag var upprymd när jag for hem. Jag berättade glatt om mina positiva känslor och slutade med att berätta om insikten jag gjorde på hemvägen när tankarna virvlade fritt i huvudet på mig. Nämligen att jag formellt kan kalla mig konstnär. Jag har en Major Degree in fine art fashion design från FIDM i Kalifornien...

Konstnär, smakade på ordet och log.

På lördagen fortsatte vi med en heldag av konst. Och uppgiften vi fick försatte mig i ett tillstånd där jag varken hittade inspiration eller teknik. Efter sex timmar, när det var för sent att börja på nytt, var jag besviken på mig själv för att jag har så svårt att ge upp, utan vill fortsätta fastän jag vet att det är kört. 

Jag är ändå glad. Vi är en fin liten grupp. Vår lärare är bra. Konstskolan är i ett vackert gammalt hus men underbara rum. Skavda, nermålade men levande rum. Mannen har köpt bra penslar åt mig och jag vet att man inte kan lyckas alla dagar. Så allt är ännu bra, men...vi väntar med det där ordet konstnär. Ok? 

Ju mer jag lär mig om konst, destu mindre förstår jag. Konst är konstigt. Egentligen är allt konst, det krävs bara att någon säger att det är konst, så är det så. Ett fågelhuvud i en kaffekopp är konst. Liksom en halvt byggd trädkoja i skogen. En svart ruta är också konst.

Hann ni tänka: "men du milde vad gjorde hon"?

Dethär konststycket är inte mitt, utan det stod vår kvicka lilla honkatt för. Åtta Lambi WC pappersrullar slitna i stycken på nolltid! När vi samlade ihop dem blev det vackert på något sätt. Konstfullt.

Den enda orsaken till att detta inte är konst, utan förstörelse, är att kattan inte försatt sig att vara konstnärlig. Hon hade bara en instinkt att döda. Eftersom vi (gudskelov) inte har möss, dödar hon toalettpapper...

På en konstfullt sätt.

Tryck gilla...

På Facebook finns det en massa bilder på söta kattungar man skall gilla om man är en kattälskare. Jag skulle säga att även detta beskriver en kattälskare rätt bra:

Om du försover dig och har 5 minuter på dig från det att du yrvaket störtar ur sängen tills du skall riva motorvärmarkabeln ur bilen och fräsa iväg och istället för att:

• fixa håret, som efter den dåligt ursköljda oljeinpackningen i bastun dagen innan, ser ut som the Rasmus sångarens kalufs...minus fjädrarna då. Fast kanske det fanns sådana också...
• sminka dig
• äta närande och välbehövlig frukost
• kolla att du har mobilen och kalender med
• fixa lunch till jobbet och annat viktigt

väljer att

• klä på dig (detta är ju att föredra när ens jobb är utanför hemmet) - 2 minuter
• borsta tänderna (också varmt rekommenderat) - 1 minut
• och MATA katterna, som ju annars mer stor säkerhet skulle svälta, eller hur? Man kunde ju ha hojtat åt mannen eller dottern att ta på sig uppgiften, visa förtroende och sånt...men nej, detta skall man göra själv fast hälften av torrfodret hamnar på golvet i brådskan! - 2 minuter

är du en sann kattälskare...eller så har du problem med prioriteringar!

Tryck gilla om ni gillar katter :-)

Twas the night before Christmas...

Twas the night before Christmas 

when all through the house

Stojade glada släktingar

Ingen tog paus

The children were NOT nestled

snug in their beds

en kusinskara var samlad

som sällan tillsammans blir sedd...

The moon on the breast 

of the new-fallen snow

i ångan från badet

och lyktornas ljus-show

(nu i takt med Rudolf...)

Men en mörk julaftonskväll

Tomtemor hon sa:

Vill du inte bada säg,

uti tunnan nu med mig?

Allt sen den dan var vi rena

för vi satt så länge där

I snön kylde vi barm och bena

och baken den blev riktigt skär

 (och så lite Tipp-Tapp, och sedan Nu är det jul igen...)

Snälla folket låtit maten rara, ma-aa-ten ra-a-ra

Stå på bordet åt en tomteskara, tom-te-ska-a-ra...

För det var inte sant, för de var inte sant

dom åt själva upp den!

(och så Rydbergs Tomten...)

Midvinternattens köld var hård

inne värmer ljusen och skratten

ingen sover på systers gård

det var den verkliga uppesittarnatten 

Månen vandrar sin tysta ban

snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

och enbart katten var naken

(skojade lite: denna kattfröken och hennes bror var inte med, dem träffade vi hos min lillasyster på dagen. De är en allergifamilj, men har nu skaffat två don Sfinxer. Jag hade sett fram emot att hålla en sådan katt, och blev positivt överraskad. Men...nog blev en del av mitt hjärta ändå hos min storasyster kattungekull. Hon har Maine Coon katter, såsom min Otto, och en av ugnarna är en silvertabby hona...en sådan som jag länge suktat efter...suck!)

Dan före julafton lyckades min syster samla ihop snudd på hela min familj till en myskväll. Mina föräldrar, mina båda systrar med män, min bror med fru, alla syskonbarn, några tillkommande och även lillasysters bonusbarnbarn. De enda som fattades var mannens äldsta döttrar.

Vi åt, pratade, skrattade och badade i vildmarkstunna. Vilket perfekt sätt att tillbringa dagen före julafton! O

Mina döttrar fick ta igen en massa förlorad syster-tid...

The best of times!