Real Life - oväntade talanger

I veckans Real Life skall avslöja våra dolda talanger - om man har några dvs. Yohanna ställer frågorna:

- Har du nån talang som brukar förvåna folk?

- Har du nån talang som brukar förvåna dig själv?

- Har du nån gång råkat ut för nån situation där folk TROR att du kan eller INTE kan något som egentligen är tvärtom?

Jag grubblade på detta när jag var ut och gå. Detta var en utmaning, så jag började med uteslutningsmetoden. Jag är en mångsysslare, i hur mångte generationen vet jag inte, men jag har en känlsa av att det sträcker sig långt bak i släktleden. Det finns få saker jag inte tror jag kan göra. Men jag vet att jag inte kan sjunga. Och det önskar jag att kunde!

Folk som känner mig vet nog att jag pysslar med allt möjligt, så jag tror ingen blir förvånad över mina talanger, ibland känns det som om de överskattar mina talanger...jag känner ju att ingenting är direkt omöjligt, men jag är inte suverän på någonting. Det är som min blogg: det är ingen bak -,  sömnads-, trädgårds- eller byggblogg, men allt förekommer i små doser...

Eftersom många av mina arbetskamrater känner mig som en kvinna som jobbar i kontoret, märker jag  att endel blir förvånade när jag går till produktionshallen för att hämta en skruvdragare för att sätta upp en tavla eller så. Men det har nog mera med allmänna fördomar att göra än med min person. Få vet ju att vad än vi har för projekt här hemma är jag med och donar, även om mannen är den som är duktig på att bygga.

Jag är rätt duktig på att göra saker enligt "man tager vad man haver"-principen. Jag tycker om att lägga ner arbete på dukningar, men det är sällan köpta arrangemang, utan sånt jag hittar i mina gömmor och kombinerar. 

Den talang jag har som kanske är ganska dold är att jag är bra på att läsa folks kroppsspråk och känslor. Det är inte alltid en bra talang. Därför är det bättre om den är dold, så är det lättare att bara flyta med även i situationer där jag märker att folk inte är riktigt ärliga.

Oj, nu kom jag på det jag är bäst på: att raketstäda! Sådär som när någon ringer och säger att de kommer på kaffe, "vi är där om en kvart". Då far jag runt som någon från en animerad serie, så att man inte får en skarp vision av mig. Mannen avskyr denhär talangen, för efter det hittar vi ien ingenting. Jag har inte lärt mig memorera vart jag gömmer undan allt som ligger framme....

Trevlig fredag! Jag skall snart till konstskolan och teckna :)

Real Life - vilodag

- Känner du att det blir för mycket ibland?
Det är första frågan Yohanna ställer i veckans Real Life. För att riktigt kunna svara på det borde jag först kunna definiera "för mycket"...för det är mycket hela tiden, men jag blir sällan stressad eller uppretad.
- Säjer din kropp ifrån när du behöver vila? Det antar jag att den gör, men jag lyssnar lika lite på det som på när den värker. Det finns spökröster av tiotals kvinnor före mig i mitt huvud och de knegar och sliter och muttrar "man får nog vila sen när man är i himlen"...
- Har du speciella slapparstunder eller dagar?
Min slapparstund är klockan nio på kvällen. Då hoppas jag att det kommer något bra på TV, för då släcker jag lampor, tänder ljus och sätter mig i soffan. Att jag då ofta viker byke, stickar eller reder ut tovor på katterna ser jag som en del av slappandet. Slappande med nytta...

- Nån annan typ av regel/vana/trix för att inte "gå in i väggen? 

Jag tror inte jag skulle gå in i väggen för att jag har för myket att göra. Jag är en person som gör mycket. När jag nuddade väggen var det av helt andra orsaker som har att göra med härskartekniker, personlighetsstörningar och tyranni på arbetsplatsen, inte av för mycket att göra.

- Hur gör du för att slappa? 

Lättast om jag inte är hemma :)

- Har slappandet ändrat sig med livets gång?

Lite svårt att säga, eftersom jag inte har en slapparrutin...mannen försöker ännu, efter nitton års äktenskap lära mig slappa. Dels för att han inte kan njuta av sitt slappande utan dåligt samvete r jag far omkring " så att man inte får en skarp bild av mig", som han säger...

- Tycker du om att slappa eller blir du stressad av det?

Tyvärr stressar jag mig om jag försöker slappa innan klockan nio på kvällen :). Om jag har en bra bok och läser en stund efter maten, ger jag mig själv till ett visst klockslag innan jag skall börja "funktionera". Funktionera är ett ord som kvinnor i min släkt använt för att syssla. Det berättar ganska tydligt om "duktig flicka" mentaliteten som kan spåras bakåt i släktleden. Om man inte gör saker är man mer eller mindre "ur funktion" ...

Du milde! Jag läste igenom vad jag skrivit. Tror absolut jag behöver ringa någon i morgon bitti...dr Phil?

Real Life - Smycken

I veckans

ställer Yohanna några frågor om smycken. Den "äkta varan". Förra veckan handlade Real Life om krims-krams,men då han jag inte med. Det hade varit mera för mig, för jag har övergått till krims-krams och gör största delen av mina smycken själv...

Använder du äkta smycken?

Förlovnings och vigselringen. Alltid.

Hur är relationen äkta vs krims-krams hos dig?

Jag har perioder när jag tycker om en viss sorts smycken och perioder när jag tycker om andra. När jag var ung hade jag alltid stora örhängen, nu har jag örhängen enbart ett par gånger i året, men destu mera arm- och halsband. mest krims-krams.

Något ärvt eller något som betyder något speciellt?

Jag har ärvt min mormors förlovningsring. För att jag var singel när hon delade ut dem. En manlig kusin som också var singel fick morfars. Mannen har gett guldringar åt mig när flickorna föddes och så har jag en guldring som jag fick av farfar till studenten. De har känslomässigt värde för mig.

Jag har massor av Kalevala smycken i brons som jag har fått, mestadels av mannen, men också ett "gammalt" Kalevala arvegods av mina föräldrar. Tyvärr är dessa smycken lite ur tiden nu, men perfekta på t.ex vikingafester. Jag skall passligt på ett 50-års kalas som har vikingatema om två veckor.

Har du något favoritsmycke?

Mitt favoritsmycke (som jag inte hittade när jag skulle fota det - men det är inte tappat, för jag såg det när jag gick igenom Kalevala smyckena till vikingafesten) är en filigran Kalevala guldring jag fått av min man. Jag måste erkänna att jag fick en guldklocka, men eftersom jag inte går med klockor, for vi och böt ut klockan till ringen jag ville ha...

Och då kommer vi in på en pinsam, men för oss rolig sak, när det gäller smycken och gåvor. I början av vårt förhållande köpte mannen ett guldkors åt mig. "För att jag alltid önskat mig ett", sa han. "Gulp!", tänkte jag...men ville inte såra mannen, så fast jag aldrig har önskat mig ett kors, sa jag ingenting. Det är inte bara ett kors, det är ett kors med Jesus på. För mig är tanken på att gå med en korsfäst figur runt halsen helt främmande, nästan morbid. Men ändå gjorde jag det. I många år. Av kärlek.

Sedan insåg jag att mannen och jag har rätt olika smak, och om jag någonsin skulle få smycken och väskor (mannen tycker om att ge gåvor) jag tycker om, måste jag börja uttrycka det. Typ: "Oj, vilket fint smycke" när vi går förbi ett skyltfönster och sådär...

Jag erkände slutligen att jag aldrig tyckt om korset. Att det inte var jag som önskat mig ett sådant. Jag tror att han blandade ihop mig med någon f.d flickvän ;-). Vi skrattar åt det. 

Alexandra hade korset på sin konfirmation och tyckte om det. Och fick beröm för det. 

Real Life: fortskaffningsmedlet

I denna veckans Real Life utmaning behandlar vi fortskaffningsmedlet. Jag är glad att det var just den benämningen, för det är vad bilen är för mig. En (oftast rätt skitig) sak som tar mig från plats A till plats B.

Jag har en mörkgrå Mazda 6 och mannen en Mercedes (stor, svart arbetsbil). Så har vi en moped och en scooter och några cyklar. Mannen har en Mercedes för att han kör väldigt mycket och vill ha en snabb och bekväm bil. Den är så snabb att han nyss var utan körkort i en månad, men det är en annan historia...

Jag ve inte mycket om bilar. Beskriver dem mest efter färg och storlek. Första gången jag såg en Mazda 6:a tyckte jag att den var snygg. Och det gör jag fortfarande. Att jag har en är en slump, en sådan begagnad råkade komma in på bilfirman när det var dags att byta in min gamla bil.På sätt och vis har jag alltså "min drömbil". Fast jag gillar stora bilar. Jag skulle helst ha en gigantisk pick-up truck. Och sedan till den en påmonterbar camper, som man har i Amerika.

bild lånad från nätet

Problemet med att ha en sådan bil är att parkeringsplatserna och parkeringshusen i stan nuförtiden är gjorda för minibilar. Hade jag en stor bil, fick jag parkera den utanför staden och sedan köra in i en mopedbil. Lite som de som har så stora segelbåtar att de inte ryms i hamnar, utan får ligga ute på redden...

Min första egna bil var en Chevrolette. Tyvärr ingen Corvette dock, utan en Chevette.

Osexigare bil får man leta efter. Men den tog mig ibland från plats A till plats B. Startmotorn gick sönder och jag hade inte råd att köpa en ny sådan. Alltså fick jag alltid parkera så att jag kunde backstarta. Av någon okänd anledning gjorde någon ett inbrottsförsök i min bil och slog sönder chafförssidorutan. Brottet kan inte smälla högt på den tjuvens meritlista: "Vad lyckades du stjäla?" Svar: "En doftgran (vanilj), läppfett, några gamla godisar och tygprover, världens kap vetdu!"

Jag hade inte heller råd med en ny ruta, så jag tejpade plast för. Efter detta, och i kombination med backstarten, började jag parkera så att mina arbetskamrater inte såg min bil. Svårt att bibehålla trovärdigheten som chef när man springer bredvid bilen med kjolen fladdrande. Tur att den var liten och lättskuffad!

Jag är alltså idag väldigt tacksam över min gråa trotjänare. I morse spelade de "Let me entertain you" med Robbie Williams från radion när jag körde till jobbet. Jag vred på full volym. Så hårt att jag inte hörde mina egna tankar. Körde sedan nära vägkanten på den skrovliga ytan så att bilens vibrerande for raka vägen till hjärtat. Och sjöng med allt jag kunde. Det är en bra start på dagen.

Mazdan levererar alltså precis vad en sådan här tant behöver.

Jag kom, för en gångs skull, ihåg att skruva ner volymen när jag parkerade. Efter att man suttit i ett tyst kontor hela dagen, blir det rätt chockartat att starta bilen om radion är på full volym...

Real Life Mobiltelefon

Veckans Real Life handlar om den där tingesten som vuxit fast på så många människors händer. Mobiltelefonen.
Jag har en mobiltelefon. Eller egentligen har jag ingen, för den jag använder ägs av företaget jag jobbar på och jag betalar skatt för att använda den. Jag tror det skulle vara billigare för mig att betala för ett eget abonnemang, för jag ringer väldigt lite privata samtal och textar minimalt.
Jag misstänker att jag kanske skulle använda den mera om jag hade en iPhone, och inte en långsam Nokia (som verkar ha världshistoriens längsta garanti...den krånglar regelbundet, och jag hoppas på en ny telefon, men så säger försäljaren "men si du, den har garanti ännu, vi skickar den för att fixas"...)

Jag minns inte hela min mobilhistoria, men vi hade mobiltelefon tidigt. Så tidigt att det var en sådan där tegelsten med lur som man bar runt på i en axelväska. Superb hörbarhet!

Som med all utveckling har mobilen gott och ont med sig. Det är en trygghet att ha en mobiltelefon i fickan i många sammanhang, som när man är ute och går i halkan. Sen tycker jag inte om att umgås på ställen där folk sitter med sina telefoner i handen hela tiden. Men inga av våra vänner gör det heller.

Mobilen är perfekt för geocaching, fast inte min gamla Nokia då...men mannens iPhone :-). Kameran är inte bra på min telefon och internet är långsamt, så jag bloggar aldrig med den. Är heller aldrig på FB via mobilen. Men den går att ringa med - för det mesta.
Efter att den sist blev "fixad" fungerar den utmärkt på jobbet, t.om i produktionshallarna, men hemma finns det bara vissa ställen jag har hörbarhet.  Jobbtelefon?!
Det är inte så bra för de gånger jag pratar i telefon, skall jag uttnyttja den tiden till att bära saker av och an tycker jag, vilket gör att min röst bryts och jag låter som någon från filmen Wall-E, säger Rebecka...

Så telefonen är viktig för mig, men den styr inte mitt liv. iPaden däremot...den gillar jag!

Real Life - Års(livs)krönika

Nytt År. Nya utmaningar. Nya möjligheter. Så hur var det verkliga livet ifjol då? Veckans Real Life är en Årskrönika.

Vilka Real Life har jag varit med på under året? Vilka var roligast eller tråkigast?
Jag har varit med på 12 stycken, vilket jag, när jag såg Yohannas lista, insåg var enbart en bråkdel av alla utmaningar hon tänkt ut. När jag ser tillbaka märker jag att jag tyckt om såväl helt direkta "visa upp valda delar av ditt hem"-utmaningar som mera filosofiska ämnen. Tyckte mycket om "Pysselmissarna" och "Dela eller komplettera".

Jag har också tyckt mycket om att läsa om andra bloggares bidrag till ämnen. Jag har också läst sammanställningarna av de utmaningar jag inte själv var med i.
Jag skulle inte säga att något ämne var tråkigt. Enstaka utmaningar kände jag att inte berörde mig, men de flesta jag missade var pga av tidsbrist. Några utmaningar hade jag velat delta i men hittade inte tid till det. Ibland tänkte jag på utmaningen under bilresor hem från och till jobbet, och även om jag inte hann skriva ner mina tankar på bloggen känner jag ändå en viss tillfredsställelse över att bara ha grubblat på ämnet. För mig känns det som om jag som ung hela tiden tänkte och filosoferade, men att det trappats av med åldern. Så det är väldigt välkommet att någon (Yohanna) ger ett ämne att fundera på :-)

Har jag haft någon nytta av att vara med? Har det hänt något pga av att jag var med? Har jag lärt mig något?
Absolut! Det är en positiv sak att rannsaka och granska sig själv och sitt liv. Och att våga vara ärlig. För även om tanken bakom Real Life är just att visa upp den ostylade versionen, märkte jag ändå ibland att jag tänkte fixa lite innan jag fotograferade. Lura mig själv liksom.
Det var också ett bra uppvaknande. Inte enbart har jag fått bekräftat att alla inte har krispiga perfekta hem, utan jag har också fått tänka till om prioriteringar och sanningar. Mycket lärorikt! Tack Yohanna :-)

Nu är jag redo för nya utmaningar...

Real Life: Julpyntning

Snart får man. 

Snart får man plocka fram julpynt. Jag har redan några ljusslingor, det måste man för att mota bort mörkret som annars tränger in genom fönstren. Mörkret och regnrusket.

Yohannas spörsmål i Real Life denna vecka:

Julpyntar du?

Javisst, fast nu när tjejerna är stora har jag tonat ner det lite. Inte så mycket tomtar, och inte länge barnens "charmiga" pynt.

Har du regler/ traditioner för hur det skall pyntas? Hur har de kommit till? Har du någon extra viktig?

Inga regler, men lite traditioner. Vi har alltid tro, hopp och kärlek i fönstret. Och absolut de som mannens morbror och moster har gjort i silkespapper, inte köpta plastiga. 

Jag börjar pynta när det känns rätt, ofta rätt tidigt i advent, för efter julhelgen känns det som om det är över för mig, och då åker tomtarna ganska fort ner i sina lådor igen.

Svärmor lämnade kvar dessa små figuriner i vårt hus och med dem gjorde jag en tradition för våra tjejer.  På lillajul - och enbart då - var tomten framme, och på Luciadagen stod den bedårande stjärngossen på frukostbordet.

Har du något extra viktigt pynt?

Trots att det nu finns ett mångfald av vackra papperstjärnor vill jag ha den gamla orange adventsstjärnan också. Den är som en saga för mig. En saga om att hitta hem...

När jag bodde i Los Angeles brukade vi åka runt i bostadsområden och se hur folk hade julpyntat sina gårdar och fönster. Det var som att vara på en nöjesattraktion som var gratis. Och jag älskade det. En jul  gled vi fram sent på natten. Allt i mitt liv var inte picture perfect -långt därifrån, och jag försökte desperat låta mig uppfyllas av julglädje och stillhet. Plötsligt ropade jag åt min exmake att stanna! Stanna genast! I ett fönster såg jag en skandinavisk adventsstjärnas orangegula sken och det högg till i bröstet av hemlängtan. Ögonen tårades och jag kände att jag ledsagades. Jag skulle hem.

Visst är de lite som sagan om Björken och stjärnan? Och här är jag. Lycklig och tillfreds. I Rolands Happy Family...

Har du börjat med något vinter/julpynt redan?

Nej, men jag har förberett och planerat lite smått...Om jag gör något nytt vill jag genast ställa fram det, och innan jag kan pynta måste jag storstäda...och för att storstäda behöver jag både tid och inspiration...

kram på er förväntansfulla pyntare,

Ann-Mari

Real Life - Pysselmissar

Så var det onsdag igen. Jag har inte varit uppkopplad denna vecka. Då menar jag inte att vi inte haft fungerande Internet, utan att jag har varit håglös. Härligt att ha haft Rebecka hemma, men så tomt igen när hon for tillbaka till Sverige...

Men nu rycker vi upp oss! Yohanna undrar om vi pysslar och om vi gör pysselmissar och ställer några frågor  om detta i veckans Real Life utmaning...

Första frågan är om jag tittar på inrednings/ pysselprogram?

Jag tittar på Äntligen hemma och Strömsö. Tyvärr måste jag erkänna att jag tycker att båda programmen var väldigt bra de första säsongerna, men nu till en del tappat fokusen. Ibland visas det helt huvudlösa projekt som kräver massor av material och pengar - och resultatet är bisarrt.
Och så retar jag mig på att kvinnorna i ÄH skall vara klädda i värsta fest-stassen med alla armband de hittar i byrålådan medan de "tapetserar" och "målar" (eller låtsas göra det). Varför kan inte kvinnorna vara klädda i praktiska arbetshalare eller arbetskläder om de vill verka som om de verkligen kan renovera? Det är verkligen ingen glamour i att spackla och slipa väggar och jag förstår inte vem som köper den illusionen...som säkert bidrar till en massa pysselmissar.

Andra frågan är om jag pysslar hemma?

Jovars. Jag tror att det är lättare att räkna upp vad jag inte prövat på. Som att knyppla spets till exempel. Eller smida i metall.

Sedan Rebecka flyttade hemifrån har jag börjat reda upp alla mina pysselsaker, som varit utspridda i alla husets skåp och lådor, och samlat dem i hennes gamla rum.

Från våra samtal i kafferummet, har jag kommit till att jag har flera verktyg än många av mina manliga kollegor. Jag tror att det var för att jag, suckande och småsvärande, försökte texta denna skylt med en av mannens lödkolvar, som jag fick en Dremmel i julklapp :-)

Och har jag gjort någon dundertabbe?

Jag skulle inte beskriva något jag gjort som dundertabbar, men små saker som inte gått precis enligt planerna kan jag nog komma på. Förra gången vi renoverade betsade jag golvlisterna på fel sida. Jag skäms över att säga det, men jag trodde att mannen hade köpt dekorativa golvlister, för jag visste inte att spåren skulle vara på baksidan för att förhindra att listen kupar sig. Varför jag skäms? För att jag är dotter till en snickare...

Väldigt få märkte det och många trodde som jag: att de var dekorativa lister...eller så sa de bara så för att få mig att känna mig bättre...

Fondväggen i vårt sovrum målade jag ljus (nästan vit) för att jag tänkte lasera på med mönster i en metallfärg i samma nyans som mönstret i tapeten. Effektfärgen blev inte som jag tänkte mig, det såg bara smutsigt ut. Jag borde ha målat väggen mörkare för att få fram effekten. För att fixa detta gjorde jag då en schablon av mönstret på tapeten och målade två "blickfångare", som skulle avleda uppmärksamheten från väggytan. Det kanske de gör, men jag är ju själv medveten om hur jag föreställde mig det innan, så jag ser det som en tabbe.

Följande är ingen egentlig tabbe, utan säker något som mångsysslare gör hela tiden: lämnar ett spår av halvfärdiga projekt bakom sig.

Denna skulle bli en tavla i tjejernas rum när de var små och delade rum. Ja och båda bodde hemma för den delen. Det fattas bara några korsstygn. Kanske jag skulle göra den klar nu och packa in den till julklapp åt den nyss konfirmerade yngsta dottern? Hon har ett rum i svart och lite gotiskt, så får hon denna kan det hända att hon tror att jag blivit totalt hispig...

Är det så enkelt att pyssla egentligen?

Jag tycker inte att det är svårt, men jag är också rätt orädd och är ingen perfektionist, så det underlättar. Som jag skrev i början tycker jag dock att många program idag får det att se enklare ut än vad det är. Som när Lulu (vars smak och färgval jag för övrigt tycker väldigt mycket om) står på tå på en pall och med armarna sträckta ovan huvudet så mycket det går smäller upp en extra bred tapetbård - som om det skulle lyckas att få den rak och fäst så? Du milde - det är att undervärdera yrkesfolkets kunskaper, enligt mig. 

Bland det svåraste jag gjort är att knyta Österbottniska fransar. Det var dock mycket roligare än att virka spetsmönster! Jag gjorde detta mest under arbetsveckan på sjön medan jag väntade Alexandra. FST var och filmade en dokumentär som hette "Vardag till sjöss" och medan jag blir intervjuad till den knyter jag fransar. Kaptenen tackade mig efter att TV programmet visades, för det gav en annan bild av verkligheten ombord än den folk fick för sig när de såg på "Rederiet" :-)

Minns att tumnageln hade en ständig grop av att spänna knutarna när jag gjorde detta. 

När jag "gick i land", dvs slutade jobba på sjön gjorde jag en skyddsängel till mina arbetskamrater på hyttavdelningen. Efter det fick jag förfrågningar på liknande änglar och det slutade med att vi gjorde änglar på löpande band en tid. Mannen sågade ut och jag målade. Detta är den enda gången jag förtjänat på mitt pysselintresse. Vi sålde massor via vänner och på julmarkander, men sen började alla butiker ta in fabriksmålade änglar och marknaden var mättad tyckte jag.

Just nu pysslar vi i bykstugan och sedan skall vi ta itu med datorrummet...

Real Life: händer

Veckans Real Life är perfekt för mig. Det handlar om händer, och jag är en riktigt handmänniska. Kanske händer är viktiga för mig för att jag uppskattar händighet oerhört mycket. För det är inte nödvändigtvis vackra välvårdade händer jag faller för, utan snarare arbetshänder. Grova, ärrade händer.

I ungdomen skulle man ofta räkna upp vilka saker man såg på hos män. För mig har det alltid varit händer. Och så ögon och rumpor. Och den där gropen mellan höften och magen, som syns på unga muskulösa killar med låga jeans. Men sånt kan man inte titta på längre, man vill ju inte bli stämplad som jaguar eller puma eller vad det nu kallas...hellre då pantertant.

Händer alltså.

Jag har aldrig haft "vackra händer". Jag vet detta för när jag studerade i USA hade jag en klasskompis som extraknäckte som handmodell. Och jämfört med hennes händer såg mina ut som knotiga häxhänder. Jag har fingrar med stora knölar och det var ännu mera märkbart när jag var mager. Att ha ringar var svårt, för om de gick över knölen, blev de sedan så stora att de bara snurrade runt.

Men mina händer fungerar ännu, och det är viktigast för mig. I min familj är alla händiga och kreativa, och både min mamma och min äldre syster har problem med händerna. Det får mig att på nytt ta ställning till den där rätt vanliga tanken jag har när tiden inte räcker till allt jag vill göra: "oj, det där skall jag göra när jag blir gammal och har tid".

Man kanske har tid för hantverk då, men att man har händer för det då är ingen självklarhet.

Bäst tycker jag om mina händer när jag har jobbat hårt och blodådrorna är tjocka och synliga. Det fascineras jag av på andras händer och armar också.

Jag känner mig sällan törstig, vilket gör att jag dricker för lite vatten. Till följd av vätskebristen blir huden på handryggen uttorkad, och döttrarna roar sig ibland med att nypa bergslandskap i min hud. Sedan skrattar de så de trillar ur soffan. Mina händer roar alltså...

Jag blev egentligen varse om att alla inte ser på händer på samma sätt som jag när jag först for till USA. Jag och min amerikanska väninna bodde i Florida och var i en affär och provade och köpte baddräkter. När vi kom ut från affären sa min väninna att försäljaren - en feminin manlig sådan, hade sagt åt henne att hennes utländska väninna såg väldigt bra ut, men: "dear Lord, please tell her to do something about those nails, girlfriend!"

I många år på 80-talet (du milde vad det låter bisarrt att säga så, hur gammal är jag egentligen?) hade jag nagelförlängning och hade de mest konstfulla lackarbeten gjorda på salonger av skickliga asiatiska damer. Nu lackar jag naglarna bara några gånger om året, om ens det.

I många yrken är det viktigt att ha välvårdade händer och naglar, men de behöver inte vara fixade tycker jag, men det gör var och en som de tycker. Jag prioriterar annat än att sitta och pyssla med mina naglar, och det märks. Snart råkar jag väl igen ut för någon som säger "Oj du milde Josef, du måste göra något med dina naglar", och så får jag betrakta dem kritiskt och gå och fixa dem...

Sedan var det frågan om mina händer kan göra något speciellt...ja, de är väldigt bra att klia mannens rygg med (vilket jag gör för sällan enligt honom)

Ja, nu händer det inget mer här ikväll...

Real Life: Medicin"skåpet"

I veckans Real Life utmaning skall vi öppna våra medicinskåp - om det är ett skåp det vill säga. Vi äger faktiskt två stycken riktiga medicinskåp, med grönt kors på och nyckel, men de blev borttagna när vår skrubb blev till bar. Vi har liksom andra sorters "meduciner" nu ;-)

I skåpet i vardagsrummet där jag har servetter, dukar och ljusstakar, finns också de DVD-filmer som inte ryms i DVD-skåpet. Här finns också en liten skolåda med våra mediciner.

Det är egentligen ganska torftigt...sårtvätt, skavsårsplåster, Burana, Finnrexin (som hade blivit gammalt), en nästan tom tub med Felden för muskelvärk, zinksalva, tigerbalsam (hmm?), febertermometer, fästingpincetter, en underlig plastgrej, elastisk binda (som tjejerna använde för att tejpa in boobsen med när de var utklädda till manliga eller androgyna karaktärer på Con-conventen), rätt mycket sårkompresser, en massa teip, en hög sprutor och nålar (???) och en spelmarker.

Och en lustig sportgrej man skall använda om man har tennisarmbåge...eller var det ont i muskel på ovansidan armen...

Och en söt sax som påminde mig om saxarna som fanns i lekis när jag var liten. Jag äter egentligen inte mediciner. De värktabletter jag äter på ett år kan jag räkna på ena handens fingrar. Tjejerna tar Burana någon gång mot värk, men de har också varit otroligt friska och medicinfria. Så även katterna. Nu knackar jag i trä...

Mannen har typ-2 diabetes och har ett eget medicin"skåp" i retroWC:t (hans badrum). Jag vet väldigt lite om detta. Han pickar sig och käkar piller. Han har en sådan där veckoplanerare för piller som min mommo hade. Det är lite "tant-varning" över det, men väldigt praktiskt eftersom han har rätt många hotellövernattningar med kort varsel i arbetet, och då är det bara att grabba denna, insulin och tandborste och så är han på väg :-)

Såhär lång hade jag detta inlägg klart, och hann med att "skryta" med hur friska vi är. I morse körde Alexandra omkull med scootern och då behövdes faktiskt  en del av fettkompresserna och teipen jag undrade varför vi hade så mycket av...

"Man skall aldrig säga aldrig"

Kom då också på att vi faktiskt har en hel del första hjälp väskor, för mannen köper sådana för alla fordon och hobbyn och i alla sorters storlekar och utformningar. 

Så vi ääär förberedda - inga fler olyckor tack ;-)

Heja Yohanna!

Real Life: dela eller komplettera

Veckans Real Life handlar om att dela eller komplettera. Jag hade börjat på ett inlägg, men raderade allt jag skrivit. Men det blir ändå rätt tycker jag; för detta är  Real Life där allting inte alltid går som man själv planerat. Ibland kommer livet emellan. Och ibland lämnar oss livet så sorgtyngda och hudlösa att fanns det finns tusentals ord i huvudet, blockeras de av luddet allt för mycket gråt orsakar.
Jag har respekt för ord. Därför tvekade jag innan jag raderade. Men sen litar jag på att ord kommer när de skall. Behöver jag de orden jag raderade kommer de på nytt.

Vi delar saker och vi kompletterar varandra. Fast jag är en stark människa känns det bra att veta att när jag tappar fotfästen finns han där för att hålla mig uppe. När jag tvekar, vågar han. När jag inte kan fatta besluten - gör han det. När jag fegar ut och glömmer mina livslöften, påminner han mig om dem.

Jag avskyr att se djur lida. Jag gråter aldrig så mycket som i filmer som handlar om djur. I söndags såg Alexandra och jag "Vargsommar" och ibland kände jag att jag måste sluta se för jag ville inte se sådant hända som jag inte ville se....men filmen var fin. Och jag såg den till slut.

Med fem husdjur (räknar inte fiskarna, de känns aningen själlösa - även om jag pratar med dem när jag matar dem) måste man vara realistisk. Med livslängd och sånt. Och vi har beslutat att ingen skall behöva lida, ingen skall behöva ha ont. Ändå. Ändå gick jag mot mina principer och började köpa tid. När Danja började göra sina bestyr inne torkade jag bara upp, ibland i hemlighet. När hon gnydde av smärta när hon skulle upp och sova bredvid mig, ordnade jag en ramp åt henne. Hon hade svårt med balansen och sov mest. Drog sig undan från katterna, som hon vanligtvis älskade att få uppmärksamhet av.
"Vi borde vänta tills Rebecka kommer hem på höstlovet. Så att hon får säga hej då"

Det är våra behov, inte hundens, jag sätter först. Mot mina principer. Och mannen säger: "Det här beslutet behöver du inte fatta, jag gör det". 

Och det är vad jag behövde. Idag åkte mannen, yngsta dottern och jag till vår veterinär och Danja fick somna in. Vi delade det svåra att låta henne gå. Vi fattade ett gemensamt beslut om var hon skulle vila. När jag tvekade - för jag vet inte vad som känns bäst, hur kan man det när allt känns fel, men ändå rätt? - sa Alexandra "det här är rätt plats".

Jag textar med Rebecka om tårar och skratt. Jag är ledsen för att hon är ensam i sin sorg. Inte ensam utan vänner, men ensam utan familjen.

Vi är en familj och vi delar och kompletterar varandra.

Real Life: Mysställen

Utmaning: att lokalisera våra mysställen...

När jag tänker på vårt hem och var de största mysfaktorena finns är det inte platser jag tänker på utan mannen, tjejerna och katterna. Det betyder inte att jag inte tycker om vår hund (som nu blir allt sämre och sjukare) men för mig inreder inte hundar hemmen med lugn och harmoni på samma sätt som katter. Kanske för att hundar är så alerta. Så fort jag stiger upp, reser sig Danja för att följa mig, medan katterna bara lojt kurrar till och sträcker på sig. Att placera ut katter lite varstans i rummet bidrar till känslan av harmoni :-)

Men platser alltså. För mig är det soffan i vardagsrummet. När jag, efter klockan nio, slår mig ner för att "ta kväll" har mannen redan dragit sig till sovrummet för att se på TV där, förutom om vi har filmkväll.

 Nu är det alltså yngsta dottern och jag som ligger i soffan, oftast skavfötters. Det lustiga är att vi båda två är "fotgnidare"...alltså vi måste gnida fötterna mot något varmt på kvällen. Mannen är glad att min blodcirkulation avsevärt har förbättrats med åren...att få iskalla fötter på sig är inget vidare! Äldsta dottern betackar sig från att någon gnider sina fötter mot henne.

Detta är så Real Life. Jag skulle kanske ha stylat lite, men tiden räckte inte till. I sängen myser vi alla ibland och ser på gamla hemvideon, annars är det mannens domäner.

Jag gillar vardagsrummet, för att man ganska lätt får "feng-shu" där trots att resten av huset är i kaos. Man plockar undan lite från bordet, sänker belysningen och tänder och massor av ljus - och voilá!...mys!

Sommartid är amerikagungan på glasverandan min absoluta favorit mysplats. Även Rebecka trivs här. Och katterna. Amerikangungan lockar mig att slappa...ta det lugnt och andas. Läsa en bok, dricka ett glas vin eller en kopp te...bara gunga och lugna ner min stressade själ...

Bastun förstås - med bubbelbadet som blir för lite använt - här är det mysigt. Sedan Rebecka flyttade har det blivit dåligt med familjebastu dock. Det var oftast hon som la på bastun och sedan hojtade åt familjen när den var varm. När hon kommer hem om en månad skall det bastas!

Temat är ju Real Life, och vi skall visa upp sanningen, inte bloggfasaden...men jag vill ändå att ni noterar att allt stök och alla grejer på bilderna är Alexandras, absolut inte mina :-)

kram på er!

Real Life: köksskåpen

Jag har påbörjat projektet "den stora skåpgenomgången". Under hösten skall jag gå igenom alla skåp i hela huset och slänga bort en massa saker vi inte använder. Orsaken är att jag inte längre hittar något. T.ex kameraladdaren är spårlöst försvunnen.
Eftersom Yohannas Real Life denna vecka handlar om köksskåpen önskar jag nu att jag hade börjat storstädningen med dem, så hade jag kunnat visa upp ett perfekt organiserat kök...men det gjorde jag inte.

I vårt kök är det egen design i ett fungerande kaos, som till största delen fungerar. Eftersom vi bara ytrenoverat köket, finns några smått märkliga lösningar. Ett hörnskåp lade vi liggande ovanpå kyl- och frysen. Dels för att jag inte vill ha prydnadsföremål på öppna hyllor i köket, och dels för att täcka hålet som blev av att vår kyl- och frys hade andra mått än den ursprungliga.

 I skåpen är det i grund och botten organiserat, men sedan tränger jag in allt möjligt annat jag inte vet vart jag skall sätta...ännu -  tills jag städat andra skåp.

Jag tänkte skriva att det är tur att vi har många skåp i matsalen, så behöver vi inte ha så mycket kärl i köksskåpen, men efter att ha öppnat skåpen och verkligen tittat vad som finns i dem, är det inte så. Alexandras kompis var här i helgen och han tyckte att vi hade jättemycket glas. Är nog benägen att hålla med...vi har 6 skåp fulla, plus vad vi har i baren. Det är som om vi skulle vara förberedda på att det plötsligt kommer sex bussar med törstiga människor hit...

Design förrästen, glasen i dörrarna är handblåsta...det måste väl duga som design? Och vårt röda kök?

Det jag avskyr är "Tupperware-skåpet" (det finns några få Tupperware och resten billiga Ikea burkar). Jag har faktiskt städat detta för mindre en vecka sedan!

Fyra katter och en hund...ja, ni förstår ju att de har ett helt eget skåp för mat, matbackar, godis och...termosflaskor.  Det är det där opraktiska hörnskåpet, som är gjort på tiden innan de fantastiska karusellerna uppfanns. Långt in i hörnet i detta skåp kan saker försvinna för all evighet

Ett "design" element vi är väldigt nöjda över är "kiosk"-fönstret till verandan. Det är enormt praktiskt...

inte bara för katterna att sitta och ropa i...

...utan för att servera från när vi äter "ute". Plus att vi har frityren på verandan för att inte behöva ha frityros inne i köket...

Det finns inga allvarliga missar i vårt kök, men det är klart att vi skulle vilja ha det modernare och mera praktiskt. Lådor istället för skåp och mera arbetsytor. Design behöver vi i köket enbart om det är funktionellt...ett "charmigt franskt lantkök med burkar, vågar och pytsar och pannor" är inget för oss, det som är framme är det som används ofta.

Hoppas på att få planera vårt eget kök någon gång i framtiden.

Real Life: sex

Den som sig i leken ger, han får leken tåla. Veckans tema i Real Life utmaningen får mig att känna mig generad. Yohanna vill att vi skall skriva om sex...ja inte precis beskriva vårt sexliv, men skriva om sex, helt generellt.
Först tänkte jag hoppa över Real Life denna veckan, men när Yohanna skickade en påminnelse funderade jag över hur lätt det blivit för mig att strunta i saker som känns aningen obekväma eller besvärliga.
Som att reda upp missförstånd till exempel. Förr kunde jag ligga flera timmar om natten och reda ut tankar och åsikter med min man, men nu vill jag hellre sova. Man verkar få allt större skygglappar ju äldre man blir. Att välja de Real Life utmaningarna som känns trygga för mig är ju lite som att bara äta russinen från bullarna. Därför skall jag skriva om veckans tema - om än helt ytligt.

Yohanna frågar: Läser man om sex på bloggar? och Kan man skriva om sex på bloggar?
Jag kan inte förnimma att jag skulle ha läst om vad som händer i sängkammaren (eller utanför den) på någon blogg, och har aldrig tidigare skrivit ordet sex på min blogg, såvida det inte betydde siffran. Därför blundar jag när jag skriver detta :-).
Jag kan inte komma på vad man skulle skriva? Det är så privat.  Man (eller kvinna) kan säkert skriva vad som helst på en blogg, men för att jag skall tycka att det är ok att läsa om sex bör det nog vara både sparsamt och diskret. Helst bara antydningar. Eller då sensualitet. Jag hör själv hur pryd jag låter nu, men jag tycker att det annars skulle bli lika uppenbart som när vuxna människor kommer till arbetet med sugmärken på halsen efter veckoslutet. Man sitter där och dricker sitt kaffe och undrar i sitt stilla sinne "Hmm? Är det något mer du vill att jag skall veta? För jag behövde inte ens veta det där..." 

Yohanna frågar: Hur är din inställning mot sex nu mot då?
När jag var ung var jag mycket mera engagerad feminist än jag är nu. Det betyder att då var nog hela planetens sex - allt från frigörelse till förtryck och missbruk, mera intressant än det är nu. Och i och med att jag har tonårsdöttrar rör sig mera tankar om ansvar och säkerhet i mitt huvud. Annars tycker jag inte att min inställning ändrat så mycket.


Yohanna frågar: Vad är den bäst ingrediensen för att vara nöjd med sin sex-situation just nu?
Svar: Humor

Idag har jag haft strumpor och skor. Det har absolut inget med det här inlägget att göra. Men när jag var ung läste jag Erica Jong (jag tror att det var "Rädd att flyga") och hon skrev att hennes asiatiske man alltid hade sex med strumpor på. Av någon anledning fastnade det i minnet...

Real Life: Grilla

Nu när sommaren drar sig undan för mörkare kvällar och...ja i år kan man ju inte säga kyligare vindar eller regnigare dagar, för sådan har ju sommaren också varit...men i alla fall blir det höst, och det betyder att många avslutar grillsäsongen. Därför är grillandet temat i veckans Real Life utmaning. Yohanna ställer några frågor att ventilera runt...

Vad tycker du om grillning?

Vad finns det inte att tycka om? Det är så mångsidigt, man kan ju grilla nästan vad som helst och jag älskar grillade grönsaker, speciellt grillad majs med massor av smör på!

Hur grillar du? Vem grillar hos er?

Hos oss är vi nog så grottfolksaktiga att mannen grillar och jag gör sallad. I vår vänskapskrets finns det många skämt på bekostnad av de stereotypiska könsrollerna och någon som inte känner oss kunde tro att våra män är riktiga mansgrisar. Om man ber mannens kusin göra något annat än grilla, bröstar han upp sig och säger stolt: Jag är en jägare, inte en samlare. En manlig granne brukar utbrista "It´s good to be the man"  - och det är nästan så att han slår sig för bröstet när han gör det. 

Denna bild av Dan Piraro (amerikansk serietecknare och djurrättsaktivist) är lånad från nätet

Men det är inte bara för att vi unnar våra män att samlas kring elden, dricka öl och vända på stora köttstycken och känna sig som en del av ett jaktlag helt fokuserade på just de sakerna, som vi kvinnor gör salladen.

Jag passar inte för att grilla, för jag är en extrem multi-taskare. Tiden medan köttet och grönsakerna grillas - vilket ju nog sker fastän man inte petar på dem lite nu och då, flyttar en kolbit eller sänker på gaslågan, även om man lätt kan tro det när man iakttar män - tycker jag att jag skall använda till annat. Göra sallad eller vika servetter till exempel. Med det fungerar inte. Av någon anledning måste man bra grilla när man grillar, annars blir det sotbränd katastrof!

Det fungerar helt enkelt bäst så här för oss. Medan mannen grillar kan jag göra sallad, duka, fixa dricka, föra ut ett serveringsfat åt mannen (för när han skulle börja grilla trängde han undan allt annat än "bytet" och elden, och tänkte inte på hur "bytet" skulle föras till familjen), baka bröd (nej, jag skojar - skära upp bröd) och tända ljus.

Vi grillar mest kött och grönsaker, ganska lite korv (för att jag har fördomar mot hel- och halvfabrikat och bara äter slät korv, som tydligen mest består av mjöl). Ofta planerar vi när vi skall grilla och marinerar köttet långt i förväg. Marinaden är viktig för oss eftersom vi gillar smakrik mat. Och vacker mat: knyten med tomat eller champinjon med ost, spett med färggranna grönsaker...nu blir jag hungrig! 

Finns det någonting annat som hör till sommaren än grillning?

Jag tänker mig att Yohanna menar i matväg. Och jo det finns det: nypotatis och picka-laka, primörer, plättar, vofflor och pic-nic mat. Nu blir jag ännu mera hungrig. Måste gå en sväng till kylskåpet.

Real Life - semesterhistorier

I veckans Real Life-utmaning funderar Yohanna över semesterminnen och vad som kan finnas bakom den glättiga fasaden. Jag grubblade till och kom fram till att detta inte var ett lätt ämne för mig...dels är jag rätt ärlig med hur semestrarna har varit och använder sällan så väldigt mycket superlativer och dels är jag den sortens människa som inte gör mig så stora förväntningar. Jag blir hellre positivt överraskad - och det är ju rätt lätt om man börjar med ganska låga förväntningar - än besviken. Men alltid finns det något i bagaget...

En liten sak som ibland retar mig ännu. även om jag blir full i skratt när jag tänker på det, är en episod som hände när jag och min amerikanska väninna tågluffade två månader i Europa. Vi kom väldigt bra överens, fastän vi nyss lärt känna varandra, men efter en månad av budjetluffande, kalla duschar, sovplatser på båtdäck och bärande av en tung ryggsäck kom bådas våra nerver lite upp till ytan och vi blev osams. 

Det tråkiga var att vi blev det samma dag vi skulle besöka en av resans höjdpunkter: Akropolis. Vi stred inte, slutade bara prata och surade. Vi gick ifrån varandra, men måste ändå hålla den andra under uppsyn, för detta var långt innan mobiltelefonernas tid och hade vi gått helt separat hade vi nog aldrig hittat varandra igen. 

Efter att ha strövat runt där bland ruinerna hela dagen och hummat för sig själv, väl medveten om att det fanns massor av saker man skulle ha velat dela med den andre, började vi båda söka oss till busshållplatsen. Utan ett ord stod vi några meter från varandra. När bussen kom skulle jag kliva på, men av någon anledning smällde busschauffören fast dörrarna precis framför näsan på mig. Det fick min väninna att börja gapskratta, vilket gjorde att jag började gapskratta...sedan skrattade vi så att vi grät och så skrattade vi igen. Sedan vilade vi upp oss på ett litet grekiskt hotell ett par dagar och resten av resan var vi bästa vänner.

Imorgon skall jag visa ett resemål som verkligen var över förväntningarna, och ett som var under - ja, det är tydligen ändå möjligt...

Tack Yohanna för att du utmanar till att visa verkligheten. Hur roligt det än är att läsa bloggar, kan man nog lätt få lite prestationsångest av en del som verkar vara så vita, vackra och välstädade jämt.

Real Life: Semester 2012

Nu har jag bara några semesterdagar kvar. I veckans Real Life uppdrag funderar Yohanna på semestrar och ställer några frågor runt det.

VI BYGGER

Om man bortser från vädret, så har sommaren varit fin. Vi började med lite byggprojekt och gjorde ett däck och ett efterlängtat katthus. Däcket har vi inte i år haft mycket användning för, dels för att det mest regnat och dels för att vi varit på språng så mycket, men vi är ändå nöjda med det.

Jag tror att katterna också är nöjda, men de visar direkt ingen tacksamhet. Katter är ju ökända för sin stolthet och för att de ännu minns att de i antikens Egypten var ansedda som gudar...

VI RESER

Jag tog tjejerna med på en road trip till mina hemtrakter. Fastän det var en kort visit lyckades vi denna gång träffa mina föräldrar, båda mina systrar med män och alla deras barn och min bror (som bor i Norge) och hans fru och deras barn! Det var roligt och även bilresorna var roliga tillsammans med mina tjejer...

Sedan var det att packa upp och packa ner för MC-semestern. Det blev en härlig resa på tumanhand med mannen min. Oj vad vi såg och upplevde. Vad vi pratade och skrattade. Vad vi kramades...

På resans slutraka stannade vi på Åland och träffade mannens båda döttrar och bekantade oss på nytt med lilla barnbarnet. Moffa är en skäggig typ, som man måste vänja sig vid när man träffar honom bara några gånger om året. Sjumånaders-tjejen är en härlig typ...och hon har de lenaste rundaste små babyfötter...

VI ÄTER OCH UMGÅS

Denna bild får representera mat och goda vänner. Jag gav upp om att få läderbyxorna på mig (och lika bra det, för det regnade mestadels när vi körde) och ägnade semestern åt god mat. God mat hemma, god mat på restauranger, god mat hos vänner...Det skall vara gott att leva! 

Efter att vi kom hem träffade vi många av våra goda vänner och det blev mycket prat och skratt. Så fast semester och sommardagarna tar slut har vi mycket i minnet att tänka tillbaka på när höst-stormarna ryter...

VI ORDNAR

Just nu har jag dragit ner på allt spring. Jag städar, röjer, byker och bakar. Yngsta dottern blir konfirmerad i söndag.  Ingen stress för det -  det är familjen och vänner som kommer på kaffe, men jag har inte städat sedan i början av juli, och även om tjejerna varit duktiga medan vi varit på språng, finns det under sofforna dammråttor så stora att man snart förväxlar dem med katterna...

Igår kväll gjorde äldsta dottern, hennes kompis och jag rosor av sockermassa för första gången. Det var knåpigt, kreativt och roligt. I morgon hämtar vi hem yngsta dottern från skriftskolelägret och så är hela familjen samlad igen.

Jag är nöjd med sommaren. Nu när vi är inne i augusti känns det lite vemodigt. Lite för att det var så få varma dagar, och få dagar när vi kunde njuta här hemma, men mest för att augusti betyder en stor förändring för vår familj i år. Min äldsta dotter skall börja i ett gymnasium i Nässjö i Sverige denna termin och det betyder att en ny fas börjar i våra liv. En separation. Och även om jag intalar mig att det är helt naturligt...barn skall flyga iväg och låta sina egna vingar bära...så vågar jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli att inte kunna krama henne godnatt om kvällarna. Inte få höra hennes filosofier, tankar och skratt vid matbordet. Inte ha henne krypa ner i sängen bredvid mig...Och jag kommer att sakna hennes komplimanger. Min dotter är helt fenomenal på att ge komplimanger!

Det bästa med sommaren har varit familjen, vännerna och upplevelserna...det sämsta har varit regnet och att vår hund Danja verkar bli lite tankspridd. Hon har börjat irra bort sig från egna gården och ser verkligen förvånad ut när man söker upp henne i grannskapet. Förvånad och glad...lite som Ratata i Lucky Luke...minns ni? Undrar om det har med cansern att göra...

Att skriva detta känns som att packa ihop sommaren :-), men det skall vi inte göra...det är mycket roligt på gång ännu. Att semestern är slut betyder inte att sommaren är slut...

kram på er!

Ann-Mari

Real Life: Sommarlov

Onsdag. Dags att begrunda det verkliga livet med Yohanna igen, och denna gång sommarlov. Frågorna hon vill att vi skall orera om är: Vad är sommarlov och hur känner du inför det? Har du prestationsångest?

Ibland känns det som om sommarlovet är den tid när man skall tanka upp med så mycket roligt och ändå så mycket vila att man orkar med resten av årets rutiner och vardag. För mig har det skett en skiftning de senaste åren. Nu har jag äntligen insett att semester betyder lov från arbetet. Att jag inte behöver vara tillgänglig 24/7, och det är jag inte heller. Detta var inte helt automatsikt för mig, och det krävde faktiskt träning. Läste ett råd om att vara i nuet. Att bokstavligen tänka var man är; "jaha, så ligger jag här i den varma poolen i det här mysiga badhotellet...och där simmar mina tjejer...och mannen masserar ryggen under vattenstrålen...mmm", så att man inte ger sig en chans att börja grubbla på annat. Men för att inte sommarlovet skall få för stora proportioner, behöver man nog njuta av nuet innan lovet också, istället för att drömma bort den tiden i väntan på "det stora".

En annan förändring är att vi nu också semestrar utan barnen, och att jag slipper det dåliga samvetet jag hade när de var mindre och ensamma hemma hela dagarna när skolan slutat men semestrarna inte börjat. 

Jag ser fram emot ledigheten, men det är inte ständigt i fokus. Så fort vårsolen börjar skina börjar folk fråga varandra när de har semester och vad de skall göra, och jag tycker att detta redan bygger upp sådana förväntningar på lovet. Jag tycker illa om att bli besviken, därför gör jag mig inte så stora förväntningar.Jag räknar inte dagar, knappt veckor, till semestern. 

Om vi skall resa på lovet stressar jag innan, sedan kan jag ta det rätt lugnt. Nu cirkulerar alla listor jag skall göra i huvudet på mig, och det är nästan så att jag börjar skriva en lista på alla listor jag skall skriva. 

När barnen var mindre skulle de alltid skriva en uppsats om sitt sommarlov när höstterminen började. Smartast är att tajma sommarlovets höjdpunkt till just innan skolan börjar, då kommer ungarna bra ihåg det :)

 Sist vill Yohanna att vi skall berätta om våra planer och om vi har några strategier. Strategier hade jag nog mest när barnen var mindre. Jag är inte världens bästa mamma, men det jag vet att jag är bra på är att sysselsätta. Aktivitetspåsar på bilresor, lekar på gårdsfester, små utflykter och sånt. Och så är jag bra på att planera, ta reda på saker och ta i beaktande allas önskemål och intressen.

Eftersom mina tjejer alltid varit mycket vakna på bilresor, har dessa ibland gått på tjejernas villkor. Minns att vi lyssnade på Muminsånger non-stop från Nordcap till Karleby en gång. Och i alla "Ma-mama-ma-ma-ma-ma-ma-mama, pa-papa-pa..." skulle alla sjunga med. Det att våra tjejer är så nära i ålder och kommer otroligt bra överens har gjort det ganska lätt för oss att planera loven och göra dem roliga för alla.

Ibland tror man att det är nödvändigt att åka bort för att ha kul på lovet. Som förälder tror man att barnen behöver stimuleras något otroligt mycket. Av den erfarenhet jag har vet jag att det inte är så. Ibland kan det bästa vara en spelkväll hemma, det som man så sällan ger sig tid till.
Jag borde fråga tjejerna för att veta med säkerhet, men jag tror att den sommaren jag och grannfrun hade några utelek-kvällar med barnen, blev det den sommarens höjdpunkt...jag tror att de bästa loven för barnen är när de vuxna kan bjuda på sig själv och vara barnsliga....
...och att de får simma och äta glass!