Real Life: dela eller komplettera

Veckans Real Life handlar om att dela eller komplettera. Jag hade börjat på ett inlägg, men raderade allt jag skrivit. Men det blir ändå rätt tycker jag; för detta är  Real Life där allting inte alltid går som man själv planerat. Ibland kommer livet emellan. Och ibland lämnar oss livet så sorgtyngda och hudlösa att fanns det finns tusentals ord i huvudet, blockeras de av luddet allt för mycket gråt orsakar.
Jag har respekt för ord. Därför tvekade jag innan jag raderade. Men sen litar jag på att ord kommer när de skall. Behöver jag de orden jag raderade kommer de på nytt.

Vi delar saker och vi kompletterar varandra. Fast jag är en stark människa känns det bra att veta att när jag tappar fotfästen finns han där för att hålla mig uppe. När jag tvekar, vågar han. När jag inte kan fatta besluten - gör han det. När jag fegar ut och glömmer mina livslöften, påminner han mig om dem.

Jag avskyr att se djur lida. Jag gråter aldrig så mycket som i filmer som handlar om djur. I söndags såg Alexandra och jag "Vargsommar" och ibland kände jag att jag måste sluta se för jag ville inte se sådant hända som jag inte ville se....men filmen var fin. Och jag såg den till slut.

Med fem husdjur (räknar inte fiskarna, de känns aningen själlösa - även om jag pratar med dem när jag matar dem) måste man vara realistisk. Med livslängd och sånt. Och vi har beslutat att ingen skall behöva lida, ingen skall behöva ha ont. Ändå. Ändå gick jag mot mina principer och började köpa tid. När Danja började göra sina bestyr inne torkade jag bara upp, ibland i hemlighet. När hon gnydde av smärta när hon skulle upp och sova bredvid mig, ordnade jag en ramp åt henne. Hon hade svårt med balansen och sov mest. Drog sig undan från katterna, som hon vanligtvis älskade att få uppmärksamhet av.
"Vi borde vänta tills Rebecka kommer hem på höstlovet. Så att hon får säga hej då"

Det är våra behov, inte hundens, jag sätter först. Mot mina principer. Och mannen säger: "Det här beslutet behöver du inte fatta, jag gör det". 

Och det är vad jag behövde. Idag åkte mannen, yngsta dottern och jag till vår veterinär och Danja fick somna in. Vi delade det svåra att låta henne gå. Vi fattade ett gemensamt beslut om var hon skulle vila. När jag tvekade - för jag vet inte vad som känns bäst, hur kan man det när allt känns fel, men ändå rätt? - sa Alexandra "det här är rätt plats".

Jag textar med Rebecka om tårar och skratt. Jag är ledsen för att hon är ensam i sin sorg. Inte ensam utan vänner, men ensam utan familjen.

Vi är en familj och vi delar och kompletterar varandra.