Nu skall jag avslöja mig

När jag var ung och bodde i USA brukade min svägerska och jag åka till beachen för att "chilla" på våra lediga dagar. I termosen vi hade med oss fanns det inte kaffe, utan whisky: Johnny Walker Red. Vi låg i skuggan, drack whisky och pratade om livets stora och små frågor och skrattade så vi fick ont i magen.
Min andra väninna brukade utmana män att dricka snapsar i kapp med mig på barer. Jag tror att jag vann mest på det att hon högt proklamerade att jag var från Finland (vi finnar är ju ökända för att kunna dricka sprit) än på hur mycket jag egentligen klarade av. Mera en psykisk vinnartaktik alltså.
Jag blev inte alkoholist.

När jag jobbade på färjan feströkte jag ända tills jag träffade min man. Det spelade egentligen ingen roll om man rökte själv eller inte, för när man satt i trånga hyttkorridorer med sina arbetskamrater på kvällarna och pratade och skrattade, rökte alla andra. Så var man inte aktiv rökare var man passiv rökare.
Jag blev inte nikotinberoende.

Jag har varit i Las Vegas två gånger och den totala penningsumman jag har spelat bort är 2 dollar. När jag går förbi spelautomaterna i ingången till matbutiken finns det inget som ter sig så främmande för mig som att jag skulle ställa mig och försöka få tre citroner i rad.

Det är alltså inte lätt för mig att bli beroende. Förutom av en sak. Jag är beroende av ord. Jag måste nu ställa mig upp och säga: "Hej, jag heter Ann-Mari och jag är en ordmissbrukare". Inte så att jag ofta använder ord fel, utan att ord får ett grepp om mig.
Jag läser alltid innan jag somnar. Att somna utan att ha något att läsa är väldigt svårt för mig. Jag plöjer genom böcker eller bloggar på Ipaden. Det här beroende är helt ok för mig dock. Jag varvar ner och skjuter undan alla andra tankar innan drömmarna tar över.

Men sedan finns det ett annan sorts ordberoende. När jag fick iPaden blev jag helt beroende av Worldfeud. Det första jag gjorde på morgonen var att kolla om någon av mina motspelare hade skrivit ett ord, och det sista jag gjorde på kvällen var att lägga upp nya ord. Jag hade så många spel på gång att det alltid fanns en utmaning att ta.
Sedan började en motspelare, en man, fråga personliga saker av mig på chatten och jag slog igen locket på iPaden av obehag. Det var som att öppna sophinken och finna en död mus där. Samma obehagliga överraskning. Jag blev helt överrumplad av det att någon kunde använda spelet som en kontaktmöjlighet. Så jag tog lite avstånd. Vilket var bra. Man måste ju dammsuga ibland också. Nu spelar jag Worldfeud sporadiskt.

Min kära svägerska har nu fått en iPad, och när vi var och hälsade på, berättade hon att hon blivit helt betagen av den finska versionen av spelet "Worldpuzzle". När jag kom hem laddade jag ner den svenska versionen; "Ordpuzzel". Det är en vecka sedan. Jag släpper bara av iPaden för att gå på jobb och på toaletten. Jag svarar "goddag-yxskaft" på frågor min familj ställer och det jag hinner göra är i stort sådant man hinner med under de få sekunderna mellan ronderna.

Därför har jag inte hälsat på inne hos mina kära bloggarvänner. Även om jag också älskar era ord. När jag sluter ögonen på natten (inte kvällen - jag har kommit på att jag klarar mig med 4 timmar och 23 minuters sömn) ser jag bokstäver i rutor och bildar ord av dem i tankarna...

Hjälp...